Varken revolution eller reformation

Så har då Malmö Operas nya chef Michael Bojesen presenterat sitt program för spelåret 2018-2019, det första som bär hans signum eftersom Bengt Hall, hans företrädare, stod bakom innevarande säsong. De som väntat en revolution efter maktskiftet blir nog ganska besvikna, det mesta rullar på i samma hjulspår som tidigare: en musikal på hösten och en på våren, två säkra operakort, en trevlig saga i juletid, en känd opera i kondenserad turnéversion. En gedigen och föga överraskande stomme som sedan byggs på med några mer spännande evenemang. Och så Operaverkstan som som vanligt kittlar ens nyfikenhet med ett par udda uppsättningar.

Ingen revolution, knappt en reformation. Men Malmö Opera är offentligt finansierad och offentligt styrd och ekonomin spelar en nyckelroll tätt knuten till kravet på en publikdragande repertoar. Sedan kommer allt det där med konstnärlig höjd, nyskapande, speglande av tidens strömningar och andra honnörsord. Då finns det inte möjligheter för teaterchefen att vara omstörtande. Michael Bojesen har förmodligen gjort det bästa möjliga av situationen, sedan kan man väl ha synpunkter på spelårets utbud.

Säsongen börjar i slutet av augusti med det som förmodligen kommer att bli årets kassako – Kasper Holtens uppsättning av West Side Story. Här har man inte sparat på resurserna: stor ensemble, scenografi av Steffen Aarfing och mycket annat. Den sista föreställningen är planerad till 16 december.

Först 17 november är det premiär för höstens stora operauppsättning: La Traviata av Verdi med en världssopran, franska Patricia Petibon som Violetta. Oliver Py regisserar och på dirigentpulten står Rafael Payare. Spelårets andra stora opera, Wagners Den flygande holländaren har premiär 2 februari. Steven Sloane dirigerar, Lotte de Beer står för regin och stjärnskottet Cornelia Beskow sjunger Sentas roll.

Både La Traviata och Holländaren är säkra kort, älskade av publiken men på gränsen till sönderspelade. Om man nu ska spela Verdi (vilket kan ifrågastättas eftersom Rigoletto just nu går för fullt) finns det andra verk och varför just Holländaren, varken Lohengrin och Tannhäuser har uppförts i Malmö under överskådlig tid. Eller är #metoo som kastar sin skugga över repertoarvalet? Båda operorna handlar ju om kvinnor som offrar sina liv för egocentriska manliga fähundar.

Om en annan sorts manlig despot, reformatorn Martin Luther, handlar vårens andra helaftonsopera, ett uruppförande av ”Schlagt sie tot!” av Bo Holten med libretto av Eva Sommestad Holten. Peter Oskarsson står för regin och Patrik Ringborg för den musikaliska ledningen. Enligt förhandsinformationen handlar verket mer om Luther som människa än hans teologiska förkunnelse. Sedan ”Gesualdo – shadows” från 2014 har Bo Holten inte publicerat någon opera, så det här upppförandet kan bli mycket intressant.

Och till jul tar man upp Benjamin Staerns lilla pårla Snödrottningen, något att verkligen se fram emot.

Två föreställningar i maj av Händels opera ”Il Trifonio del Tempo e del Disinganno” väcker också nyfikenheten. Det är ett samarbete med Det Kongelige i Köpenhamn. Concerto Copenhagen spelar under ledning av ”barockens Stevie Wonder” Lars Ulrik Mortensen (uttrycket är lånat från Kasper Holten) och Ted Huffman står för regin.

Operaverkstan fortsätter med den här vårens lyckokast, Var är du Proserpin? och bjuder på två nyproduktioner: Förvandlingar i helvetet av den franska kompositören Isabelle Aboulker. Den ges under några dagar på Sommarscen Malmö. Och i slutet av mars 2019 kommer Komedi på en bro med musik av Bohuslav Martinu, en enaktare efter en pjäs av Václav Kliment Klicpera.

Säsongens turnéopera är en kondenserad version av Bizets Carmen.

Förutom West Side Story bjuder spelåret på två andra musikaler: Roald Dahls Matilda – the Musical och en nyskrivet verk, En alldeles särskild dag, med musik av P O Nilsson och text av Bim Wikström. Stycket bygger på en film av Ettore Scola och är ett samarbete med Helsingborgs stadsteater.

Michael Bojesen inledde sin presentation i torsdags med att leda de församlade i uppiggande allsång. Därefter presenterade han Malmö Operas nya policydokument som ingående  tar upp det mesta av dagens sanningar från ökad jämlikhet till minskat matsvinn.

 

Guths Valkyrian i ny glans

VALKYRIAN (Die Walküre)

opera av Richard Wagner

Dirigent:Kent Nagano

Regi: Claus Guth

Scenografi och kostym: Christian Schmidt

Ljus: Michael Bauer

Solister: Robert Dean Smith, Jennifer Halloway, Liang Li, Matthias Goerne, Lise Lindstrom, Mihoko Fujumura med flera

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Premiär 19 oktober 2008, sedd föreställning 7 januari 2018

 

För knappt tio år sedan hade Claus Guths uppsättning av Valkyrian premiär på Hamburgoperan. Nu tas den upp på nytt i några föreställningar i början av 2018. Dirigenten Kent Nagano är ny liksom hela solistensemblen men Claus Guth finns kvar, ävenså Christian Schmidts scenografi och kostym och Michael Bauers ljussättning.

Då, 2008, var Claus Guths inscenering nyskapande, nästan revolutionerande. Han avdemoniserade Wagners gudar och lät dem bli vanliga människor med vanliga människors alla brister, lät dem agera i vardagliga kläder i en vardaglig, lätt stiliserad miljö. Tanken var inte helt ny, även Tankred Dorst var inne på samma spår i sin uppsättning i Bayreuth från 2006 men Claus Guth drog ut linjerna i full konsekvens. Uppsättningen fick ett minst sagt blandat mottagande: kritiken var splittrad och i publikens reaktioner efter premiären var det dött lopp mellan bu och bravo.

Kent Nagano

Nu, 2018, är det svårt att förstå att vissa kunde se uppsättningen som ”en misshandel av Wagner”; under dessa tio år har det förekommit flera versioner som bättre svarar mot den benämningen, det bästa exemplet hittills är väl Frank Castorfs version vid Bayreuther Festspiele. Vad man ser nu är en klar inscenering som tidlöst fokuserar på det mänskliga samspelet med alla dess rationella och irrationella känslor.

Och besättningen i 2018 års upplaga är magnifik, samtliga solistprestationer är direkt strålande, både sceniskt och musikaliskt. Robert Dean Smiths ljusa fylliga tenor skapar en enastående Siegmund, väl kompletterad av Jennifer Holloways eleganta sopran. Matthias Goernes Wotan har både tyngd och kraft, ställvis nästan aggressiv i utspelet och med åtskilligt med sot i sin baryton, bättre kan gestaltningen knappast bli. Och Mihoko Fujimura framställer Fricka som en maktmänniska, långt från den alltför vanliga ”Hausfrau”-tolkningen, med en mezzo som tar fram alla skiftningar i den intrikata rollen.

Enkel utan överslätande nyanser är Liang Lis tolkning av Hunding. Med sin kraftiga bas målar han upp en riktigt otrevlig översittare, förmodligen helt i linje med Wagners intentioner, och hans utstrålning sätter avtryck.

Lise Lindstroms porträtt av Brünnhilde ställer en del frågetecken. Vokalt är det av absolut högsta klass, hennes gränslösa sopran lyser genom den masssiva orkesterklangen men man saknar onekligen en del schatteringar i gestaltningen. Måhända är det mer Wagners än Lise Lindstroms fel, Brünnhilde blir mer mångbottnad i de senare operorna i Ringen.

För dirigenten Kent Nagano måste den här uppsättningen ses som ytterligare en triumf. Hans ledning av föreställningen är minutiös, hans behandling av orkesterstämman når elyseiska höjder, den saknar totalt det vräkiga överdåd som alltsomoftast klistras på Wagners musik, lika renskalad som Claus Guths regi.

Men som alltid slås man av frågan: är det moraliskt rätt att lyssna på Wagners verk eller än värre att tycka om dem? Bevisligen stod hans musik högt i kurs hos nazistkoryféerna och bevisligen använde han sig av en del grumligt tankegods. Eller är det så att musiken inte kan kopplas till bestämda samhällsförhållanden på samma sätt som bildkonst och litteratur? Förhoppningvis – jag och många med mig vill inte ha dåligt samvete för att vi njuter av en perfekt operaföreställning.

Kärt återseende

Emma Lyrén som Hans, Jonas Durán som Häxan och Hanna Husáhr som Greta
Foto: Malin Arnesson

Efter tre år blev det dags för Malmö Opera att plocka fram Linus Fellboms uppsättning av Engelbert Humperdincks Hans och Greta ur malpåsen och låta den bli julens familjeföreställning. Det mesta är sig likt, även i besättningen men några nya namn har tillkommit: Hanna Husáhr är Greta, Danka Milacic sjunger Mammans roll och Teresia Bokor tar sig an Sandmannen och Gryningsfén. Men Emma Lyrén sjunger än en gång Hans partier, Daniel Hällström den försupne Pappans och Jonas Durán klämmer in sig i häxkostymen

Jag var mycket förtjust i uppsättningen för tre år sedan men fasen vet om inte årets upplaga var ett strå vassare eller också blir man barnsligare med åren. Nu kändes sagostämningen mer påtaglig, den mörka skogen var mer spöklik, de goda än mer goda och häxan riktigt, riktigt elak. Och det var en ren fröjd att se den underbara kvastarns dans i första akten (hur bär de sig åt egentligen?) och det rent geniala greppet att låta en samling tanter bli skyddsänglar – i denna osäkra värld finns det inget mer pålitligt än en äkta tant.

Det musikaliska utförandet är värt allt beröm. Dirigenten Ville Matvejeff håller föreställningen i ett effektivt tempo och accentuerar kompositörens influenser av Wagner. Solisternas prestationer är överlag fina, både sceniskt och sångligt: Hanna Husáhr gör ett utsökt ungflicksporträtt av Greta med vacker sopran och duetterna med Emma Lyréns välsjungne Hans är riktig operakonst.

Det finns förvisso många så kallade barnoperor men de flesta når inte upp till Hans och Gretas konstnärliga höjd; flera är rent av skrämmande taffliga. Det var berömvärt av Malmö Opera att satsa på en så bra uppsättning av Hans och Greta för tre år sedan och lika berömvärt att väcka den till liv igen.

Tillfälligt avbrott

Det har varit tyst på den här bloggen ett bra tag nu. Orsaken är ett antal otrevliga streptokocker som invaderade mig och orsakade allmän blodförgiftning med åtföljande inläggning på sjukhus och – dessvärre – en lång återhämtningsperiod som jag bara är i början av. Men nu börjar skrivklådan ta överhand så jag försöka återkomma, om inte i full fart men dock så mycket jag rår på. Det blir ett antal operarecensioner och viss bevakning av vad som händer på den övriga musikfronten. Jag hoppas att ni inte har glömt bort mig eller tröttnat på att vänta på skriverier som inte har kommit

Magnifikt för öga och öra

Foto:Thomas Petri

En lysande operaföreställning i en extremt elegant förpackning; det är sammanfattningen av Det Kongelige Operas uppsättning av Rossinis opera Resan till Reims, som hade premiär i söndags. Uppsättningen är ett samarbete med De Nationale Opera i Amsterdam.

Rossini skrev Resan till Reims som en tillfällighetsverk till kröningen av den franske kungen Charles X. Den uppfördes fyra gånger och sedan försvann partituret och verket gick in i en 150 år lång törnrosasömn. På 1970-talet lyckades man med hjälp av fragment från flera ställen rekonstruera operan och 1983 uppfördes den vid Rossinifestivalen i Pesaro. Men den har aldrig kommit upp på listan över Rossinis mest spelade verk; den enda svenska uppsättningen hittills var på Ystadoperan i början av 1990-talet.

Anke Briegel

Den ursprungliga handlingen är redan den mycket lös: ett sällskap har samlats på ett fashionabelt hotell för att tillsammans företa en resa till kröningen av Charles X i Reims. Men sällskapet kommer aldrig iväg: det finns inga hästar till vagnarna och en mängd andra förtretligheter tillstöter. I den här uppsättningen flyttar regissören Damiano Michieletto handlingen till ett exklusivt konstgalleri 2017. Invigningen är nära men inget är i ordning, allt är en enda byggarbetsplats. Och till råga på allt elände så frigör sig figurerna ur konstverken på väggarna och blandar sig med anställda och gäster och ökar på så sätt röran ytterligare.

Men trots ändrad tid, ändrad plats och ändrad handling behåller Michelietto den ursprungliga libretton: man sjunger om försvunna hästar och den förestående resan. Förvirringen blir total, stundtals är det mer som ett spex, uppfört av lindrigt nyktra studenter och alla försök att knyta ihop en sammanhängande tråd blir totalt fruktlösa. Det blir bara att luta sig tillbaka och lyssna till de 18 solisterna med sina magnifika, ibland rent halsbrytande arior och beundra den otroligt vackra, fantasifulla och välgjorda scenografin. Slutscenen är rent magnifik: figurerna kommer på plats i en tablå: en kröningsscen med ljus och färger som i en 1600-talsmålning.

Musikaliskt är uppsättningen verkligt örongodis: Rossini på sitt bästa humör, lekande lätt och elegant i sin melodirikedom. De många solisterna står samtliga för topprestationer och kören imponerar som vanligt, trots sin minskade numerär. Dirigenten Thomas Søndergård höll det hela i prefekt tempo men en liten randanmärkning är dock på plats: inledningsvis var orkestern en aning tung i gumpen.

Det har stötts och blötts om institutionsteatrarnas berättigande. En uppsättning som den här är ett tung inlägg i debatten: den skulle aldrig gå att åstadkomma utan en stor institutions samlade resurser.

RESAN TILL REIMS

opera av Gioachino Rossini med libretto av Luigi Balocchi

Dirigent: Thomas Søndergård

Regi: Damiano Michieletto/Meijse Barbara Hummel

Scenografi: Paolo Fantin

Kostym: Carla Teti

Ljus: Alessandro Carletti

Medverkande: Anke Breigel, Elisabeth Jansson, Rebeca Olvera, Henriette Bonde-Hansen, Gert Henning-Jensen, Levy Sekgapane, Simon Duus, Michael Kristensen, Elisabeth Halling m fl; statister

Det Kongelige Operakor, Det Kongelige Kapel

Premiär 12 mars på Store Scene, Operaen i Köpenhamn

 

”Genomgediget”, sa Bull

Säkra kort och en del mer okänt men som helhet mycket gediget. Det blev intrycket när Malmö Operas chef Bengt Hall i går presenterade spelåret 2017-2018.

Bengt Hall fullföljer tidigare vinnande recept för Stora scenen: två musikaler, två klassiska operor, ett sentida operaverk och en familjeproduktion till jul. Samt mycket annat: en dansföreställning, konserter och kammarkonserter i foajén. Till det en opera och en musikal på turné samt Operaverkstans utbud med bland annat en svensk 1700-talsopera och gästspel av Kulturhuset/Stadsteatern i Skärholmen.

Spelårets stora publikmagnet är med all säkerhet Spelman på taket, musikalen som även i en tidigare uppsättning fyllde salongen i två spelperioder. Nyuppsättningen regisseras av Orpha Phelan, Stefan Solyom står på dirigentpulten och Philip Zandén spelar huvudrollen Tevje. Premiär 2 september och sista föreställning 31 januari 2018. Då har redan vårens musikal Pippin hunnit ha premiär den 27 januari. Den är skriven av Stephen Schwartz, i programmet presenteras den som ”allegorisk kultmusikal” , vad det nu kan betyda. Charlotte Perelli, en av Sveriges mest kända populärartister och den rutinerade musikalräven Lindy Larsson spelar huvudrollerna, Ronny Danielsson regisserar och Joakim Hallin är dirigent.

Stephen Schwartz är också upphovsman till vårens turnéproduktion Godspell, en musikal baserad på stycken ur Nya testamentet. Roine Söderlund står för regi och koreografi, i övrigt är besättningen ännu inte klar. Under hösten turnerar man med Butterfly, en bearbetning av Puccinis opera i regi av Åsa Melldahl och musikalisk arrangemang av Bo Wannefors.

Operaåret inleds 7 oktober med Lakmé av Leo Delibes, kring det förra sekelskiftet en succé i Paris, numera en ganska sällan spelad opera. Den tyska regissören Nicola Raab har arbetat om den med en ramhandling i nutid. Kanske det kan få liv i den ganska sega historien som för nutida publik mest verkar som en parafras på Puccinis Madama Butterfly. Musikaliskt är den fransk insmickrande romantik med mängder av koloraturgymnastik; alltnog det ska bli intressant att uppleva den från scen.

Kasper Holten, tidigare operachef på Det Kongelige och på Covent Garden i London sätter upp ett av operahistoriens mästerverk, Giuseppe Verdis Rigoletto, med premiär 23 mars. Dirigerar gör Karen Kamensek, chefdirigent på Staatsoper Hannover. Fredrik Zetterström och Vladislav Sulinsky alternerar som Rigoletto; Alexey Tatarintsev och Rame Lahaj som Hertigen.

Och som vanligt en sentida opera i maj, Hans Gefors ”Parken” från 1992. Vera Nemirova regisserar och Patrik Ringborg är musikalisk ledare.

Som familjeföreställning runt julhelgen blåser man liv i Linus Fellboms uppsättning av Engelbert Humperdincks sagoopera Hans och Greta, som senast visades 2015. Då var den rolig och underhållande och förändringarna verkar bli obetydliga. Ett bra komplement till julens ”Kallianka”.

Operaverkstan, ambitiös som vanligt, bjuder på 1700-talsopera, kammarstycket ”Var är du Prosperin” med musik av Joseph Martin Kraus och libretto av Johan Henrik Kellgren i bearbetning av Maria Sundqvist. På scenen kommer att finnas fyra musiker, fyra sångare samt dockor; premiären är den 3 mars 2018. Under hösten gästspelar Kulturhuset/Stadsteatern i Skärholmen med ”Guldet”, en föreställning inspirerad av Richard Wagners ”Rhenguldet”.

”Gediget var ordet”, sa Bill. ”Genomgediget” sa Bull. Det här är sista spelåret som Bengt Hall har satt sin prägel på. Det blir sannerligen en uppgift för den nye operachefen Michael Bojesen att ta upp hans mantel. Kanske blir det några nya beställningsverk nästa spelår?

Söderberg intar Ystads teater

Ur förra årets föreställning av Glada Änkan
Foto: Andreas Paulsson

Efter förra sommarens succé med Glada Änkan – alla föreställningar utsålda och så gott som hela kritikerkåren positiv – så återkommer Richard Söderberg med en ny skapelse i sommar, den här gången med ett blandverk: ”Teaterhotellet” som enligt förhandsuppgifterna  ska  vara ”En operett om det turbulenta dygn som föregick invigningen av Ystads teater 1894. Richard Söderberg själv står för manus, libretto och regi. Musiken har man lånat från Johann Strauss, Carl Zeller, Jacques Offenbach, Franz von Suppé och andra  klassiska operettkompositörer. Söderberg och Jonas Samuelsson, som också är dirigent, står för sammanställningen och arrangemangen är skrivna av Nils-Petter Ankarblom.

Bland de medverkande märks, förutom  Richard  Söderberg, Laine Quist, Elinor Fryklund och Marianne Mörck samt två solister från de stora scenerna: Susanne Resmark och Matilda Paulsson.

Premiär blir det 30 juni och sedan spelas stycket fram till 9 juli

Fantastisk Figaro

Rebecca Nelsen som Susanna, Giuseppina Bridelli som Cherubino och Evgeniya Sotnikova som Grevinnan. Foto: Malin Arnesson
Rebecca Nelsen som Susanna, Giuseppina Bridelli som Cherubino och Evgeniya Sotnikova som Grevinnan.
Foto: Malin Arnesson

Det dröjde en stor del av säsongen innan den första operan fick sin premiär på Malmö Opera, tidigare har scenen varit upptagen av sång och dans. Men den uppsättning av Figaros bröllop som i lördags hade premiär visade sig vara ”worth waiting for” för att citera reklamen för ett känt ölmärke. Den är omsorgsfullt gjord med konstnärlig höjd, den är fylld av mycket fina prestationer av orkester, solister och körer och som grädde på moset är den utomordentligt underhållande. Det skulle förvåna mig om den inte blir en i raden av publiksuccéer för Malmö Opera med fyllda hus fram till sista föreställningen i början av januari nästa år.

Det har sagts om Figaros bröllop att verket är ett förebud till franska revolutionen, folkets uppror mot aristokratin och dess makt och att det var detta hot som föranledde censuren att förbjuda uppförandet av verket, ett förbud som sedan kom att hävas av dubbelmonarkins kejsare Franz Josef eftersom han tyckte om Mozarts operaversion. Men förmodligen tänkte inte censorerna så långt – det räckte med att en adelsman framställdes som liderlig och löjlig för att förbudsstämpeln skulle plockas fram; dessutom hade librettisten da Ponte tonat ner det ursprungliga skådespelets revolutionära budskap.

Med tanke på regissören Peter Steins bakgrund i 60- och 70-talets tyska progressiva teaterkretsar kunde man tro att han i sin uppsättning av Figaros bröllop (ett verk som han lovat sig själv att aldrig befatta sig med) skulle framhålla de revolutionära dragen. Så icke; däremot betonar han operans feministiska sidor. Det är kvinnorna: Susanna, Grevinnan Almaviva, Marcellina, som står för styrka och förstånd medan männen: Greven, doktor Bartolo, don Basilio, don Curzio och även Figaro framställs som lättlurade fjantar, ställvis med paranoida drag. I linje med detta har han behållit Marcellinas aria i fjärde akten, där hon varnar för män, för att ge en motvikt till Figaros aria där han hyllar dem. Troligen kommer Peter Stein med denna vinkel mycket nära skaparnas ursprungliga avsikter; tankarna om balans mellan könen återkommer i de följande operorna Mozart och da Ponte skapade, Don Giovanni och Cosi fan tutte.

Även Ferdinand Wögerbauers scenografi följer en strikt linje: stora ytor, ljus och sparsmakad. De nödvändiga detaljerna finns där: Figaros och Susannas lilla krypin, grevinnans stora rum med tillhörande klädkabinett, fönstret mot trädgården och den tidstrogna rokokoträdgården men inget onödigt plotter. Och kostymerna följer det sena 1700-talet: siden och knäbyxor för det ”fina folket” långbyxor och vadmal för tjänarna. Och så pagen Cherubino, som har en fot i varje läger i en fasansfull blandning, krönt av en hatt med stor plym.

Dirigenten Evan Rogisters ledning är rent föredömlig: mycket fin klang med mozartsk lyster och korrekt dynamik i orkestern, snabbt men inte uppdrivet tempo och bra känsla för timing mot sångarnas prestationer. Ska man anmärka på något, så kanske han borde ha slagit på en aning snabbare för att dämpa publikens störande spontanapplåder. Operakören lät – som vanligt – mycket bra och klangen var också fin i Malmö operas barnkör.

Solisternas prestationer var överlag mycket fina. Henning von Schulman fick vid premiären med kort varsel ersätta Igor Bakan i titelrollen. Han har tidigare i år med stor framgång sjungit Figaro i Elisabeth Kragerups uppsättning på Det Kongelige i Köpenhamn och tog med sig samtliga kvaliteter till Malmöuppsättningen: en välklingande bas med register från de djupa källarvalven upp i tenorbaryton, smidigt och elegant skådespeleri och perfekt scennärvaro. Han motsvaras väl av Rebecca Nelsens Susanna med glittrande vacker sopran och rätta näbbigheten i utspelet. Evgeniya Sotnikova gör ett rent underbart porträtt av Grevinnan, fyllt med känslor och en uttrycksfull sopran med intressant timbre. Kostas Smoriginas Greve är mycket välsjungen och som figur utrustad med rätt bördsdryg dumhet och Charlotta Larssons Marcellina är utsökt.

Och så Giuseppina Bridelli som Cherubino: inte så androgyn som rollen brukar kreeras, mer en riktig tonårsdrul med vacker mezzo, en välfungerande tolkning. Även alla övriga solister spelar på topp, det finns inte någonting man vill ändra på.

Föreställningen är lång, nästan fyra timmar inklusive paus men det känns som om tiden bara flyger iväg – också det ett tecken på kvalitet.

FIGAROS BRÖLLOP

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte efter Pierre Beaumarchais La folle journée, ou Le mariage de Figaro

Roman Ialic som Dr Bartolo och Charlotta Larsson som Marcellina. Foto: Malin Arnesson
Roman Ialic som Dr Bartolo och Charlotta Larsson som Marcellina.
Foto: Malin Arnesson

Regi: Peter Stein

Dirigent: Evan Rogister

Scenografi: Ferdinand Wögerbauer

Kostym: Anna Maria Heinrich

Ljus: Joachim Barth

Koreografi: Katarina Sörenson Palm

Medverkande: Henning von Schulman, Rebecca Nelsen, Kostas Smoriginas, Evgeniya Sotnikova,

Giuseppina Bridelli, Charlotta Larsson, Roman Ialcic, Jakob Wistrand, Staffan Lindberg, Bengt Krantz, Nina Bols Lundgren

Malmö Operakör, Malmö Operas Barnkör, statister

Malmö Operaorkester

Premiär 12 november på Malmö Opera

Denna recension var publicerad  i Skånska Dagbladet 14 november

Segerstam imponerar -som vanligt

segerstam Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 15 oktober

Dmitrij Sjostakovitj hade under större delen av sitt konstnärliga skapande problem med överheten – Sovjetstaten. Både han och hans verk ömsom berömdes, ömsom fördömdes. Han fick Stalinpriset för sin pianokvintett 1940 men klandrades 1945 för sin den nionde symfonin som påstods vara ”ideologiskt svag” – den speglade inte livet i Sovjetunionen. Men när han som nittonåring skrev den första symfonin och som 65-åring skrev Symfoni nr 15, som kom att bli hans sista, var inte Kreml några bekymmer. Den unge Sjostakovitj var ett barn av revolutionen och besatt av idén att som skapande konstnär bli en del av det socialistiska systemet. ”God musik är inte längre ett självändamål utan ett livsviktigt vapen i kampen”, skrev han i en programförklaring vid 21 års ålder. När han 1971 skrev sin sista symfoni var hans auktoritet obestridlig, hans musik spelades i både öst och väst, han hade belönats med Sovjetstatens högsta utmärkelse Sovjetunionens hjälte och han behövde inte bry sig om partikoryféernas åsikter. Och på så sätt blir dessa två symfonier Sjostakovitjs ”renaste”, om uttrycket tillåts; de är inte kontaminerade av politiska hänsyn.

Leif Segerstam måste ha tagit fasta på detta vid framförandet i Malmö Live i torsdags. Utan att skada de två symfoniernas särart betonade han deras gemensamma drag; naturligtvis Sjosjtakovitjs speciella tonspråk med dess intressanta harmonier, diskret kryddade med ironiska accenter, den breda dynamiken, där Segerstam inte aktade för rov att ytterligare öka bredden: pianissimon som drogs ner till nästan ohörbarhet, sforzaton som nästan lyfte taket. Till detta viljan att låta musiken berätta en historia, lika tydlig i den programmatiska första symfonin som i den absolut-musikaliska sista.

Imponerande är också Leif Segerstams minutiösa omsorg om och förmåga att lyfta fram varje enskild detalj i verken och hans förmåga att få fram orkesterns potential, av alla dirigenter som stått framför MSO är det bara några få som kan tävla med honom. Så belönades han också med en touche.

Inte nog med att Leif Segerstams var kvällens dirigent: han visade fram sig också som tonsättare med uruppförandet av hans 303 symfoni: Sinfonia piccola. Ett lättsmält stycke i Segerstams speciella ”fripulsativa” stil, utan dirigent och taktstreck. Utifrån sett: två långa fraser på fast grund med intressanta harmonier och mängder av både roliga och njutbara detaljer

 

 

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Leif Segerstam

Musik av Sjostakovitj och Segerstam

Malmö Live 13 oktober

Hamburgs Trollflöjten förbryllar

 

 

Foto: Arno Declair
Foto: Arno Declair

En nyinscenering av en känd och av många älskad opera väcker alltid blandade reaktioner. Många i publiken har sin favorituppsättning och jämförelserna med denna utfaller ofta till nyskapelsens nackdel. Men de negativa reaktionerna efter premiären i fredags av regissören Jette Steckels version av Trollflöjten var ovanligt starka, även för att komma från den hårdflirtade Hamburgpubliken.

Jag brukar säga att man ska ta bu-ropen från traditionalister och så kallade operapuritaner med en stor nypa salt. Men i det här fallet är jag benägen att skrika med dem; jag kan inte påminna mig att jag har sett en konstnärligt mindre fullgången version (och jag har sett åtskilliga under årens lopp).

Jette Steckel har tagit åt sig librettisten Schikaneders tankar om pånyttfödelse (som han fått från frimurarrörelsen, både han och Mozart var anhängare av dess ideal) och låter historien ta sin början med Taminos, huvudpersonens död och sedan följa hans uppbyggelse till en ny individ. Men redan där slarvar hon bort sidohandlingen med Papageno, det naiva naturbarnet som ställs bredvid den tänkande ädlingen. Papageno mer eller mindre negligeras, han får sjunga sina arior och komma med några komiska repliker men han blir inte någon bärande del i handlingen. Och hans lycka, att han hittar sin Pagpagena och kan se fram mot ett enkelt men lyckligt liv, klistras på som en bilaga i slutet. Varför denna klåfingrighet? Är det en iver att tona ner den i nutida tankevärld förkastliga del av frimuraridealen som talar om kvinnan som mindervärdig och en fara för männen? I så fall kastar hon ut barnet med badvattnet; även om man inte delar tankarna är de en del av berättelsen.

Foto: Arnoi Declair
Foto: Arno Declair

Även i övrigt har Jette Steckel svårt att berätta historien, scener staplas på varandra utan riktigt sammanhang, och helheten blir ställvis på gränsen till obegriplig. Personregin är nästan obefintlig, figurerna blir just konturlösa figurer och inte verkliga människor, som i en undermålig serietidning. Och kanske är det just serietidningsestetiken hon eftersträvar. Hon lutar sig hårt mot en scenografi som totalt domineras av pärldraperier med färgskiftande lysdioder. Handlingen förtunnas av detta grälla tivoliliknande färgspel och när hon sätter de gudomliga huvudpersonerna Sarasto och Nattens Drottning i orkesterdiket och sedan visar dem på scenen som smaklösa förgrovade projektioner blir det rent bottenlöst dåligt.

Men som sagt, nyinsceneringar ska väcka frågor och debatt och kanske kommer den här uppsättningen så småningom ses som banbrytande åtminstone av några. Vad värre är att det konstnärliga utförandet lämnar mycket övrigt att önska: först och främst dirigenten Jean-Christoph Spinosis insatser. Hans Mozarttolkning är inte Mozart, han drar ner tempot i både föreställningen och musiken, han romantiserar musiken med rubaton och överdrivna betoningar och han tonar ner continuot; det blir ointressant filmmusik av Mozarts friska elegans. Stora frågetecken måste också sättas för flera av sångarnas prestationer: Christina Gansch som Pamina hade svårt med tonträffningen på sina ställen, Christina Poulitsi som Nattens Drottning satte visserligen de höga koloraturtonerna rätt men hennes röst saknade en hel del energi och lyster, Andrea Masatroni var också ganska energilös, dessutom hade han problem med de djupa tonerna.

Välförtjänta var däremot applåderna för Dovlet Nurgeldieyev som Tamino, Jonathan McGovern som Papageno och i synnerhet Maria Chabounia som en förtjusande Papagena. Men som helhet måste den här uppsättningen ligga långt under Staatsoper Hamburgs normala kvalitet

 

Foto: Arno Declair

 

DIE ZAUBERFLÖTE (Trollflöjten)

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Emanel Schikaneder

Dirigent: Jean-Christoph Spinosi

Regi: Jette Steckel

Scenografi: Florian Lösche

Kostym: Pauline Hüners

Ljus: Paulus Vogt

Video: Alexander Bunge

Medverkande: Andrea Mastroni, Dovlet Nurgeldiyev, Christina Gansch, Christina Poulitsi, Alin Anca, Sergei Ababkin, Jonathan McGovern, Maria Chabounia, Dietmar Kerschbaum med flera

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg, Chor der Staatsoper Hamburg, Komparserie der Staatsoper Hamburg, Kinderkomparserie der Staatsoper Hamburg

Premiär 23 september på Staatsoper Hamburg

×