Tillfälligt avbrott

Det har varit tyst på den här bloggen ett bra tag nu. Orsaken är ett antal otrevliga streptokocker som invaderade mig och orsakade allmän blodförgiftning med åtföljande inläggning på sjukhus och – dessvärre – en lång återhämtningsperiod som jag bara är i början av. Men nu börjar skrivklådan ta överhand så jag försöka återkomma, om inte i full fart men dock så mycket jag rår på. Det blir ett antal operarecensioner och viss bevakning av vad som händer på den övriga musikfronten. Jag hoppas att ni inte har glömt bort mig eller tröttnat på att vänta på skriverier som inte har kommit

Magnifikt för öga och öra

Foto:Thomas Petri

En lysande operaföreställning i en extremt elegant förpackning; det är sammanfattningen av Det Kongelige Operas uppsättning av Rossinis opera Resan till Reims, som hade premiär i söndags. Uppsättningen är ett samarbete med De Nationale Opera i Amsterdam.

Rossini skrev Resan till Reims som en tillfällighetsverk till kröningen av den franske kungen Charles X. Den uppfördes fyra gånger och sedan försvann partituret och verket gick in i en 150 år lång törnrosasömn. På 1970-talet lyckades man med hjälp av fragment från flera ställen rekonstruera operan och 1983 uppfördes den vid Rossinifestivalen i Pesaro. Men den har aldrig kommit upp på listan över Rossinis mest spelade verk; den enda svenska uppsättningen hittills var på Ystadoperan i början av 1990-talet.

Anke Briegel

Den ursprungliga handlingen är redan den mycket lös: ett sällskap har samlats på ett fashionabelt hotell för att tillsammans företa en resa till kröningen av Charles X i Reims. Men sällskapet kommer aldrig iväg: det finns inga hästar till vagnarna och en mängd andra förtretligheter tillstöter. I den här uppsättningen flyttar regissören Damiano Michieletto handlingen till ett exklusivt konstgalleri 2017. Invigningen är nära men inget är i ordning, allt är en enda byggarbetsplats. Och till råga på allt elände så frigör sig figurerna ur konstverken på väggarna och blandar sig med anställda och gäster och ökar på så sätt röran ytterligare.

Men trots ändrad tid, ändrad plats och ändrad handling behåller Michelietto den ursprungliga libretton: man sjunger om försvunna hästar och den förestående resan. Förvirringen blir total, stundtals är det mer som ett spex, uppfört av lindrigt nyktra studenter och alla försök att knyta ihop en sammanhängande tråd blir totalt fruktlösa. Det blir bara att luta sig tillbaka och lyssna till de 18 solisterna med sina magnifika, ibland rent halsbrytande arior och beundra den otroligt vackra, fantasifulla och välgjorda scenografin. Slutscenen är rent magnifik: figurerna kommer på plats i en tablå: en kröningsscen med ljus och färger som i en 1600-talsmålning.

Musikaliskt är uppsättningen verkligt örongodis: Rossini på sitt bästa humör, lekande lätt och elegant i sin melodirikedom. De många solisterna står samtliga för topprestationer och kören imponerar som vanligt, trots sin minskade numerär. Dirigenten Thomas Søndergård höll det hela i prefekt tempo men en liten randanmärkning är dock på plats: inledningsvis var orkestern en aning tung i gumpen.

Det har stötts och blötts om institutionsteatrarnas berättigande. En uppsättning som den här är ett tung inlägg i debatten: den skulle aldrig gå att åstadkomma utan en stor institutions samlade resurser.

RESAN TILL REIMS

opera av Gioachino Rossini med libretto av Luigi Balocchi

Dirigent: Thomas Søndergård

Regi: Damiano Michieletto/Meijse Barbara Hummel

Scenografi: Paolo Fantin

Kostym: Carla Teti

Ljus: Alessandro Carletti

Medverkande: Anke Breigel, Elisabeth Jansson, Rebeca Olvera, Henriette Bonde-Hansen, Gert Henning-Jensen, Levy Sekgapane, Simon Duus, Michael Kristensen, Elisabeth Halling m fl; statister

Det Kongelige Operakor, Det Kongelige Kapel

Premiär 12 mars på Store Scene, Operaen i Köpenhamn

 

”Genomgediget”, sa Bull

Säkra kort och en del mer okänt men som helhet mycket gediget. Det blev intrycket när Malmö Operas chef Bengt Hall i går presenterade spelåret 2017-2018.

Bengt Hall fullföljer tidigare vinnande recept för Stora scenen: två musikaler, två klassiska operor, ett sentida operaverk och en familjeproduktion till jul. Samt mycket annat: en dansföreställning, konserter och kammarkonserter i foajén. Till det en opera och en musikal på turné samt Operaverkstans utbud med bland annat en svensk 1700-talsopera och gästspel av Kulturhuset/Stadsteatern i Skärholmen.

Spelårets stora publikmagnet är med all säkerhet Spelman på taket, musikalen som även i en tidigare uppsättning fyllde salongen i två spelperioder. Nyuppsättningen regisseras av Orpha Phelan, Stefan Solyom står på dirigentpulten och Philip Zandén spelar huvudrollen Tevje. Premiär 2 september och sista föreställning 31 januari 2018. Då har redan vårens musikal Pippin hunnit ha premiär den 27 januari. Den är skriven av Stephen Schwartz, i programmet presenteras den som ”allegorisk kultmusikal” , vad det nu kan betyda. Charlotte Perelli, en av Sveriges mest kända populärartister och den rutinerade musikalräven Lindy Larsson spelar huvudrollerna, Ronny Danielsson regisserar och Joakim Hallin är dirigent.

Stephen Schwartz är också upphovsman till vårens turnéproduktion Godspell, en musikal baserad på stycken ur Nya testamentet. Roine Söderlund står för regi och koreografi, i övrigt är besättningen ännu inte klar. Under hösten turnerar man med Butterfly, en bearbetning av Puccinis opera i regi av Åsa Melldahl och musikalisk arrangemang av Bo Wannefors.

Operaåret inleds 7 oktober med Lakmé av Leo Delibes, kring det förra sekelskiftet en succé i Paris, numera en ganska sällan spelad opera. Den tyska regissören Nicola Raab har arbetat om den med en ramhandling i nutid. Kanske det kan få liv i den ganska sega historien som för nutida publik mest verkar som en parafras på Puccinis Madama Butterfly. Musikaliskt är den fransk insmickrande romantik med mängder av koloraturgymnastik; alltnog det ska bli intressant att uppleva den från scen.

Kasper Holten, tidigare operachef på Det Kongelige och på Covent Garden i London sätter upp ett av operahistoriens mästerverk, Giuseppe Verdis Rigoletto, med premiär 23 mars. Dirigerar gör Karen Kamensek, chefdirigent på Staatsoper Hannover. Fredrik Zetterström och Vladislav Sulinsky alternerar som Rigoletto; Alexey Tatarintsev och Rame Lahaj som Hertigen.

Och som vanligt en sentida opera i maj, Hans Gefors ”Parken” från 1992. Vera Nemirova regisserar och Patrik Ringborg är musikalisk ledare.

Som familjeföreställning runt julhelgen blåser man liv i Linus Fellboms uppsättning av Engelbert Humperdincks sagoopera Hans och Greta, som senast visades 2015. Då var den rolig och underhållande och förändringarna verkar bli obetydliga. Ett bra komplement till julens ”Kallianka”.

Operaverkstan, ambitiös som vanligt, bjuder på 1700-talsopera, kammarstycket ”Var är du Prosperin” med musik av Joseph Martin Kraus och libretto av Johan Henrik Kellgren i bearbetning av Maria Sundqvist. På scenen kommer att finnas fyra musiker, fyra sångare samt dockor; premiären är den 3 mars 2018. Under hösten gästspelar Kulturhuset/Stadsteatern i Skärholmen med ”Guldet”, en föreställning inspirerad av Richard Wagners ”Rhenguldet”.

”Gediget var ordet”, sa Bill. ”Genomgediget” sa Bull. Det här är sista spelåret som Bengt Hall har satt sin prägel på. Det blir sannerligen en uppgift för den nye operachefen Michael Bojesen att ta upp hans mantel. Kanske blir det några nya beställningsverk nästa spelår?

Söderberg intar Ystads teater

Ur förra årets föreställning av Glada Änkan
Foto: Andreas Paulsson

Efter förra sommarens succé med Glada Änkan – alla föreställningar utsålda och så gott som hela kritikerkåren positiv – så återkommer Richard Söderberg med en ny skapelse i sommar, den här gången med ett blandverk: ”Teaterhotellet” som enligt förhandsuppgifterna  ska  vara ”En operett om det turbulenta dygn som föregick invigningen av Ystads teater 1894. Richard Söderberg själv står för manus, libretto och regi. Musiken har man lånat från Johann Strauss, Carl Zeller, Jacques Offenbach, Franz von Suppé och andra  klassiska operettkompositörer. Söderberg och Jonas Samuelsson, som också är dirigent, står för sammanställningen och arrangemangen är skrivna av Nils-Petter Ankarblom.

Bland de medverkande märks, förutom  Richard  Söderberg, Laine Quist, Elinor Fryklund och Marianne Mörck samt två solister från de stora scenerna: Susanne Resmark och Matilda Paulsson.

Premiär blir det 30 juni och sedan spelas stycket fram till 9 juli

Fantastisk Figaro

Rebecca Nelsen som Susanna, Giuseppina Bridelli som Cherubino och Evgeniya Sotnikova som Grevinnan. Foto: Malin Arnesson
Rebecca Nelsen som Susanna, Giuseppina Bridelli som Cherubino och Evgeniya Sotnikova som Grevinnan.
Foto: Malin Arnesson

Det dröjde en stor del av säsongen innan den första operan fick sin premiär på Malmö Opera, tidigare har scenen varit upptagen av sång och dans. Men den uppsättning av Figaros bröllop som i lördags hade premiär visade sig vara ”worth waiting for” för att citera reklamen för ett känt ölmärke. Den är omsorgsfullt gjord med konstnärlig höjd, den är fylld av mycket fina prestationer av orkester, solister och körer och som grädde på moset är den utomordentligt underhållande. Det skulle förvåna mig om den inte blir en i raden av publiksuccéer för Malmö Opera med fyllda hus fram till sista föreställningen i början av januari nästa år.

Det har sagts om Figaros bröllop att verket är ett förebud till franska revolutionen, folkets uppror mot aristokratin och dess makt och att det var detta hot som föranledde censuren att förbjuda uppförandet av verket, ett förbud som sedan kom att hävas av dubbelmonarkins kejsare Franz Josef eftersom han tyckte om Mozarts operaversion. Men förmodligen tänkte inte censorerna så långt – det räckte med att en adelsman framställdes som liderlig och löjlig för att förbudsstämpeln skulle plockas fram; dessutom hade librettisten da Ponte tonat ner det ursprungliga skådespelets revolutionära budskap.

Med tanke på regissören Peter Steins bakgrund i 60- och 70-talets tyska progressiva teaterkretsar kunde man tro att han i sin uppsättning av Figaros bröllop (ett verk som han lovat sig själv att aldrig befatta sig med) skulle framhålla de revolutionära dragen. Så icke; däremot betonar han operans feministiska sidor. Det är kvinnorna: Susanna, Grevinnan Almaviva, Marcellina, som står för styrka och förstånd medan männen: Greven, doktor Bartolo, don Basilio, don Curzio och även Figaro framställs som lättlurade fjantar, ställvis med paranoida drag. I linje med detta har han behållit Marcellinas aria i fjärde akten, där hon varnar för män, för att ge en motvikt till Figaros aria där han hyllar dem. Troligen kommer Peter Stein med denna vinkel mycket nära skaparnas ursprungliga avsikter; tankarna om balans mellan könen återkommer i de följande operorna Mozart och da Ponte skapade, Don Giovanni och Cosi fan tutte.

Även Ferdinand Wögerbauers scenografi följer en strikt linje: stora ytor, ljus och sparsmakad. De nödvändiga detaljerna finns där: Figaros och Susannas lilla krypin, grevinnans stora rum med tillhörande klädkabinett, fönstret mot trädgården och den tidstrogna rokokoträdgården men inget onödigt plotter. Och kostymerna följer det sena 1700-talet: siden och knäbyxor för det ”fina folket” långbyxor och vadmal för tjänarna. Och så pagen Cherubino, som har en fot i varje läger i en fasansfull blandning, krönt av en hatt med stor plym.

Dirigenten Evan Rogisters ledning är rent föredömlig: mycket fin klang med mozartsk lyster och korrekt dynamik i orkestern, snabbt men inte uppdrivet tempo och bra känsla för timing mot sångarnas prestationer. Ska man anmärka på något, så kanske han borde ha slagit på en aning snabbare för att dämpa publikens störande spontanapplåder. Operakören lät – som vanligt – mycket bra och klangen var också fin i Malmö operas barnkör.

Solisternas prestationer var överlag mycket fina. Henning von Schulman fick vid premiären med kort varsel ersätta Igor Bakan i titelrollen. Han har tidigare i år med stor framgång sjungit Figaro i Elisabeth Kragerups uppsättning på Det Kongelige i Köpenhamn och tog med sig samtliga kvaliteter till Malmöuppsättningen: en välklingande bas med register från de djupa källarvalven upp i tenorbaryton, smidigt och elegant skådespeleri och perfekt scennärvaro. Han motsvaras väl av Rebecca Nelsens Susanna med glittrande vacker sopran och rätta näbbigheten i utspelet. Evgeniya Sotnikova gör ett rent underbart porträtt av Grevinnan, fyllt med känslor och en uttrycksfull sopran med intressant timbre. Kostas Smoriginas Greve är mycket välsjungen och som figur utrustad med rätt bördsdryg dumhet och Charlotta Larssons Marcellina är utsökt.

Och så Giuseppina Bridelli som Cherubino: inte så androgyn som rollen brukar kreeras, mer en riktig tonårsdrul med vacker mezzo, en välfungerande tolkning. Även alla övriga solister spelar på topp, det finns inte någonting man vill ändra på.

Föreställningen är lång, nästan fyra timmar inklusive paus men det känns som om tiden bara flyger iväg – också det ett tecken på kvalitet.

FIGAROS BRÖLLOP

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte efter Pierre Beaumarchais La folle journée, ou Le mariage de Figaro

Roman Ialic som Dr Bartolo och Charlotta Larsson som Marcellina. Foto: Malin Arnesson
Roman Ialic som Dr Bartolo och Charlotta Larsson som Marcellina.
Foto: Malin Arnesson

Regi: Peter Stein

Dirigent: Evan Rogister

Scenografi: Ferdinand Wögerbauer

Kostym: Anna Maria Heinrich

Ljus: Joachim Barth

Koreografi: Katarina Sörenson Palm

Medverkande: Henning von Schulman, Rebecca Nelsen, Kostas Smoriginas, Evgeniya Sotnikova,

Giuseppina Bridelli, Charlotta Larsson, Roman Ialcic, Jakob Wistrand, Staffan Lindberg, Bengt Krantz, Nina Bols Lundgren

Malmö Operakör, Malmö Operas Barnkör, statister

Malmö Operaorkester

Premiär 12 november på Malmö Opera

Denna recension var publicerad  i Skånska Dagbladet 14 november

Segerstam imponerar -som vanligt

segerstam Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 15 oktober

Dmitrij Sjostakovitj hade under större delen av sitt konstnärliga skapande problem med överheten – Sovjetstaten. Både han och hans verk ömsom berömdes, ömsom fördömdes. Han fick Stalinpriset för sin pianokvintett 1940 men klandrades 1945 för sin den nionde symfonin som påstods vara ”ideologiskt svag” – den speglade inte livet i Sovjetunionen. Men när han som nittonåring skrev den första symfonin och som 65-åring skrev Symfoni nr 15, som kom att bli hans sista, var inte Kreml några bekymmer. Den unge Sjostakovitj var ett barn av revolutionen och besatt av idén att som skapande konstnär bli en del av det socialistiska systemet. ”God musik är inte längre ett självändamål utan ett livsviktigt vapen i kampen”, skrev han i en programförklaring vid 21 års ålder. När han 1971 skrev sin sista symfoni var hans auktoritet obestridlig, hans musik spelades i både öst och väst, han hade belönats med Sovjetstatens högsta utmärkelse Sovjetunionens hjälte och han behövde inte bry sig om partikoryféernas åsikter. Och på så sätt blir dessa två symfonier Sjostakovitjs ”renaste”, om uttrycket tillåts; de är inte kontaminerade av politiska hänsyn.

Leif Segerstam måste ha tagit fasta på detta vid framförandet i Malmö Live i torsdags. Utan att skada de två symfoniernas särart betonade han deras gemensamma drag; naturligtvis Sjosjtakovitjs speciella tonspråk med dess intressanta harmonier, diskret kryddade med ironiska accenter, den breda dynamiken, där Segerstam inte aktade för rov att ytterligare öka bredden: pianissimon som drogs ner till nästan ohörbarhet, sforzaton som nästan lyfte taket. Till detta viljan att låta musiken berätta en historia, lika tydlig i den programmatiska första symfonin som i den absolut-musikaliska sista.

Imponerande är också Leif Segerstams minutiösa omsorg om och förmåga att lyfta fram varje enskild detalj i verken och hans förmåga att få fram orkesterns potential, av alla dirigenter som stått framför MSO är det bara några få som kan tävla med honom. Så belönades han också med en touche.

Inte nog med att Leif Segerstams var kvällens dirigent: han visade fram sig också som tonsättare med uruppförandet av hans 303 symfoni: Sinfonia piccola. Ett lättsmält stycke i Segerstams speciella ”fripulsativa” stil, utan dirigent och taktstreck. Utifrån sett: två långa fraser på fast grund med intressanta harmonier och mängder av både roliga och njutbara detaljer

 

 

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Leif Segerstam

Musik av Sjostakovitj och Segerstam

Malmö Live 13 oktober

Hamburgs Trollflöjten förbryllar

 

 

Foto: Arno Declair
Foto: Arno Declair

En nyinscenering av en känd och av många älskad opera väcker alltid blandade reaktioner. Många i publiken har sin favorituppsättning och jämförelserna med denna utfaller ofta till nyskapelsens nackdel. Men de negativa reaktionerna efter premiären i fredags av regissören Jette Steckels version av Trollflöjten var ovanligt starka, även för att komma från den hårdflirtade Hamburgpubliken.

Jag brukar säga att man ska ta bu-ropen från traditionalister och så kallade operapuritaner med en stor nypa salt. Men i det här fallet är jag benägen att skrika med dem; jag kan inte påminna mig att jag har sett en konstnärligt mindre fullgången version (och jag har sett åtskilliga under årens lopp).

Jette Steckel har tagit åt sig librettisten Schikaneders tankar om pånyttfödelse (som han fått från frimurarrörelsen, både han och Mozart var anhängare av dess ideal) och låter historien ta sin början med Taminos, huvudpersonens död och sedan följa hans uppbyggelse till en ny individ. Men redan där slarvar hon bort sidohandlingen med Papageno, det naiva naturbarnet som ställs bredvid den tänkande ädlingen. Papageno mer eller mindre negligeras, han får sjunga sina arior och komma med några komiska repliker men han blir inte någon bärande del i handlingen. Och hans lycka, att han hittar sin Pagpagena och kan se fram mot ett enkelt men lyckligt liv, klistras på som en bilaga i slutet. Varför denna klåfingrighet? Är det en iver att tona ner den i nutida tankevärld förkastliga del av frimuraridealen som talar om kvinnan som mindervärdig och en fara för männen? I så fall kastar hon ut barnet med badvattnet; även om man inte delar tankarna är de en del av berättelsen.

Foto: Arnoi Declair
Foto: Arno Declair

Även i övrigt har Jette Steckel svårt att berätta historien, scener staplas på varandra utan riktigt sammanhang, och helheten blir ställvis på gränsen till obegriplig. Personregin är nästan obefintlig, figurerna blir just konturlösa figurer och inte verkliga människor, som i en undermålig serietidning. Och kanske är det just serietidningsestetiken hon eftersträvar. Hon lutar sig hårt mot en scenografi som totalt domineras av pärldraperier med färgskiftande lysdioder. Handlingen förtunnas av detta grälla tivoliliknande färgspel och när hon sätter de gudomliga huvudpersonerna Sarasto och Nattens Drottning i orkesterdiket och sedan visar dem på scenen som smaklösa förgrovade projektioner blir det rent bottenlöst dåligt.

Men som sagt, nyinsceneringar ska väcka frågor och debatt och kanske kommer den här uppsättningen så småningom ses som banbrytande åtminstone av några. Vad värre är att det konstnärliga utförandet lämnar mycket övrigt att önska: först och främst dirigenten Jean-Christoph Spinosis insatser. Hans Mozarttolkning är inte Mozart, han drar ner tempot i både föreställningen och musiken, han romantiserar musiken med rubaton och överdrivna betoningar och han tonar ner continuot; det blir ointressant filmmusik av Mozarts friska elegans. Stora frågetecken måste också sättas för flera av sångarnas prestationer: Christina Gansch som Pamina hade svårt med tonträffningen på sina ställen, Christina Poulitsi som Nattens Drottning satte visserligen de höga koloraturtonerna rätt men hennes röst saknade en hel del energi och lyster, Andrea Masatroni var också ganska energilös, dessutom hade han problem med de djupa tonerna.

Välförtjänta var däremot applåderna för Dovlet Nurgeldieyev som Tamino, Jonathan McGovern som Papageno och i synnerhet Maria Chabounia som en förtjusande Papagena. Men som helhet måste den här uppsättningen ligga långt under Staatsoper Hamburgs normala kvalitet

 

Foto: Arno Declair

 

DIE ZAUBERFLÖTE (Trollflöjten)

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Emanel Schikaneder

Dirigent: Jean-Christoph Spinosi

Regi: Jette Steckel

Scenografi: Florian Lösche

Kostym: Pauline Hüners

Ljus: Paulus Vogt

Video: Alexander Bunge

Medverkande: Andrea Mastroni, Dovlet Nurgeldiyev, Christina Gansch, Christina Poulitsi, Alin Anca, Sergei Ababkin, Jonathan McGovern, Maria Chabounia, Dietmar Kerschbaum med flera

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg, Chor der Staatsoper Hamburg, Komparserie der Staatsoper Hamburg, Kinderkomparserie der Staatsoper Hamburg

Premiär 23 september på Staatsoper Hamburg

Frånvarande Hamlet i mörk fars

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 17 augusti

 Isabel Piganiol, Martin Vanberg, Sibylle Glosted och Johannes Mannov Foto: Bo Nymann / HamletScenen
Isabel Piganiol, Martin Vanberg, Sibylle Glosted och Johannes Mannov
Foto: Bo Nymann / HamletScenen

”Nordens första Hamletopera” påstår produktionsteamet bakom operan Hamlet in Absentia. Och i programbladets synopsis målar man upp en egenartad historia:

”Alla säger att Ofelia har mist förståndet och därmed också talförmågan men hon har börjat att sjunga. Hon söker upp en terapeut för att bli diagnosticerad och tillsammans rekonstruerar de den traumatiska händelse som tog hennes talförmåga. Samtidigt är Claudius och Gertrud i full gång med en intensiv parterapi….Medan alla får sina livskriser utredda lyser huvudpersonen, Hamlet, med sin frånvaro.”

Jaså, blev min första tanke vid premiären och varför? Vad i hela fridens namn har det med Hamletdramat att göra? Det går ju att väva många sagor på samma verklighetens varp så det var ju bara att vänta och se. Men när Ofelia och terapeuten styltade fram sina första repliker till musik, lika menlös som ljudspåret till en naturfilm, och jag noterade att cellisten satt och spelade iförd en mössa ned öronlappar så sjönk modet och längtan efter att lämna jippot växte sig allt starkare.

Som väluppfostrad operaanmälare lämnar man inte sin post, det gäller att hålla ut till slutet och i det här fallet fick ihärdigheten sin belöning. Ur inledningens magra mjäla växer det fram en absurd mörk fars med tempo och timing och musikens enkla vattnighet spetsas allt mer med intressanta harmonier, avancerade rytmväxlingar och välfångade melodier.

Borggården på Kronborgs mäktiga slott håller med scenografin. På denna har man byggt upp en enkel scen där brädor och några taffliga tygstycken står för dekorationerna, orkesterdiket är en tunnel av brädor. Rekvisitan består av några stolar och ett bord som flyttas runt, ljuset utnyttjas effektfullt och tack och lov har man till och med en textmaskin men texter på engelska. (Tyvärr är jag ingen fena på danska och sjungen danska är etter värre.)

Det är kostymerna som blir höjdpunkten i kringverket – inte vad gäller huvudpersonerna Ofelia och Terapeuten, han i vanlig habit, hon i punkig t-tröja och jeans med trasiga knän men väl i den kungliga familjen. Designern Marie i Dalis skapelser verkar vara hämtade från någon illustrerad upplaga av ”Alice in Wonderland”. Aktörerna blir spelkortsfigurer, typer inte människor. Och mitt i alltihopa Polonius, vålnaden: inte riktigt död men nästan, i blodiga trasor och med en kniv instucken i buken.

Som det ska vara i en fars blir handlingen underordnad, tempot huvudsaken. Man sjunger och skriker, gestikulerar och kopulerar med samma höga fart. Men mörkret finns där, hotet och rädslan som kommer fram ur det undermedvetna. Freudianskt, kanske, men snarare någon mer obskyr gren av psykoanalysen. Operan har klara beröringspunkter med Tom Stoppards pjäs Rosenkrantz och Gyldenstjerne är döda: Shakespeare omvandlad till absurdism men här bli tråden mer hårdragen.

Utförandet – i både musik och agerande – är mycket bra. Sibylle Glosted agerar trovärdigt och har mycket känsla och lyster i sin sopran och Martin Vanbergs tenor har fin klang över hela registret. Isabel Paganiols Gertrud har mycket färg och elegans; Mathias Hedegaard och Christian Damsgaard gör Rosenkrantz och Gyldenstjerne till två välsjungande och intensiva onda clowner och även den övriga ensemblen skapar förtjänstfullt sina figurer. Orkestern är välbalanserad om än ställvis kanske lite tunn; förmodligen beroende på uppbyggnaden med orkestertunnel, och dirigenten Jakob Hultberg håller föreställningen i ett ganska hårt och effektivt tempo.

Så slutresultat blev en underhållande föreställning med gott musikaliskt utbud. Men ursäkta mig, jag kanske är lite kort om huvudet, det var inte bara Hamlet som lyste med sin frånvaro. Vad är egentligen meningen, eller är hela operan ”blot til lyst”?

HAMLET IN ABSENTIA

opera med musik av Hugi Gudmundsson och libretto av Jacob Weis

Dirigent: Jakob Hultberg

Regi: Åsa Melldahl

Scenografi och kostym: Marie i Dali

Ljus: Mikkel Jensen

Medverkande: Sibylle Closted, Martin Vanberg, Isabel Paganiol, Johannes Mannov, Jakob Zethner, Sebastian Duran, Mathias Hedegaard,

Mathias Hedegaard och Christian Damsgaard som Rosencratzoch Gyldenstjerne, Sibylle Glosted som Ofelia
Mathias Hedegaard och Christian Damsgaard som Rosencratzoch Gyldenstjerne, Sibylle Glosted som Ofelia

Christian Damsgaard

Athelas Sinfonietta

Urpremiär 16 augusti på Hamletscenen, Kronborg Slott

Cecilia Bartoli är värd sitt pris

Cecilia Bartoli

I går tog Cecilia Bartoli emot Polar Music Prize ur kung Carl XVI Gustafs hand och sällar sig till raden av framstående företrädare för den klassiska musiken, eller rättare sagt konstmusiken, som belönats.

”Cecilia Bartoli visar att höjda röster kan förändra världen.” Så lyder slutklämmen i juryns motivering som också nämner att hon fördjupar kunskaperna om Europas kulturarv och bygger broar mellan sekler. Många vackra ord men inte desto mindre sanna. För även om Cecilia Bartoli är en artist av högsta världsklass som firat triumfer i alla de klassiska mezzorollerna av Händel, Mozart och Rossini, så är det hennes arbete med att leta fram glömda pärlor från barockmusiken och ge dem en lysande presentation som gör henne än mer förtjänt som pristagare.

Jag hade förmånen att höra henne på Malmö Opera i maj 2011, en konsert inriktad på arior skrivna för kastratsångare, de flesta tidigare okända för mig och antagligen den övriga publiken. Hennes röst kände jag till sedan tidigare genom ett otal inspelningar: slösande övertonsrik, oändligt plastisk med full bärighet från altläge upp i koloratur, hela tiden med perfekt kontroll. Men det som imponerade mest var den lågmälda intensiteten som förde framträdandet upp till de elyseiska fälten, den absoluta musikaliska njutningen. För åhöraren en önskedröm men rösten lär vara en sångpedagogs mardröm: hon bryter mot alla sångtekniska grundregler och slösar med glottisstötar, uttryck och mängder av luft i tonen.

Och hon verkar uppriktigt glad över Polarpriset. I sin hälsning till juryn skriver hon efter de övliga artighetsfraserna: ”Men den riktigt stora överraskningen är att få vara pristagare tillsammans med mina allra största idoler från ”andra sidan staketet”!! Paul McCartney, Elton John, Quincy Jones, Ray Charles, Stevie Wonder, Bob Dylan, Gilberto Gil, Pink Floyd, Paul Simon, Patti Smith – wow!!”

Polar Music Prize är ett av de mest prestigefyllda och unika musikpriserna i världen, det går över musikaliska gränser och ges till individer, grupper och institutioner som ett erkännande av exceptionella prestationer.” Så heter det på Polarprisets hemsida. Må så vara, det är sällan som valet har varit en överraskning, åtminstone inte på den populärmusikaliska sidan – det säger en del när en fåvitsk individ som jag kan nicka igenkännande. Men även där fick jag en ögonöppnare: Youssou N’Dour, senegalesisk ”griot”, sångare, berättare och underhållare som visar att västafrikansk tradition har något att säga övriga världen.

Också på den konstmusikaliska sidan har många pristagare varit självskrivna: Mstislav Rostropovich, Nikolaus Harnoncourt, Yo-Yo Ma, Renée Fleming är kända för de flesta musikintresserade. Men Polarpriset har också givit mer allmän kännedom åt profiler som Karlheinz Stockhausen, Steve Reich, Györgi Ligeti och Witold Lutoslawski. De senaste åren har juryn faktiskt överraskat med operaregissören Peter Sellars och den döva slagverkaren Evelyn Glennie.

Och nu är det dags för Cecilia Bartoli att få äran och en miljon kronor från The Stig Anderson Music Award Foundation.

Mille congratulazioni, Signora Bartoli!

Kvinnlig chefdirigent för MSO?

Lennart Stenkvist lämnar MSO -men blir ändå kvar
Lennart Stenkvist lämnar MSO -men blir ändå kvar

Denna artikel var publicerad i Skånska Dagbladet 22 april

Marc Soustrot får förlängt förordnande som chefdirigent för Malmö Symfoniorkester fram till säsongen 2018/2019. Men det är mycket troligt att nästa chefdirigent blir en kvinna. Det berättade Malmö Lives vd Jesper Larsson och programchefen Lennart Stenkvist när MSO i går presenterade programmet för nästa spelår. Redan nu finns det två tänkbara namn: taiwanamerikanskan Mei-Ann Chen och amerikanskan Karina Canellakis som vann årets Solti-pris.

Och med innevarande säsong slutar Lennart Stenkvist, känd profil i Skånes musikliv. Han blev vd för Malmö Symfoniorkester 2005, lämnade det jobbet 2009 men kom tillbaka som tillförordnad programchef 2013. Men han slutar inte på riktigt. Nu ska han ägna sig åt musikpedagogik och allmänt utvecklingsarbete. Och dessutom få tid att skriva, prata och undervisa.

Det är lång tid med en orkester, vad är dina bästa musikminnen av MSO?

– Det finns så mycket men Leoš Janáčeks Glagolitisk mässa med Mario Venzago som dirigent var absolut en av höjdpunkterna, liksom uppförandet av Stravinskijs Våroffer i Pildammsparken med Lawrence Renes.

Och hur ser ditt önskeprogram för en konsert ut?

-Hindemiths Mathis der Mahler, och La Mer av Debussy. Och så något av Brahms. Men ett sådant program är något av en omöjlighet.

Vad är tankarna bakom nästa spelårs program?

-Det viktigaste är att föra den symfoniska traditionen till framtiden. Men också att föra den framtida lyssnaren till traditionen. Den symfoniska musiken är idag mycket bredare än den var för 60-70 år sedan och det gäller att hitta nya konsertformat. Det andra är att ge publiken så starka upplevelser som möjligt, publiken ska veta att det vi gör är bra. Så vill vi också lyfta fram kvinnliga dirigenter, i det här programmet finns fem kvinnor på pulten.

*

”Föra den symfoniska traditionen till framtiden”, javisst. Men det är inte mycket som får en att höja på ögonbrynen, än mindre att brista ut i jubel eller skapa stora förväntningar. God mellanklass torde väl vara den korrekta benämningen.

Inte ett uruppförande eller kanske, kanske ett enda. Inte heller många riktigt stora gästsolister, undantaget barytonen Dmitri Hvorostovskys besök 11 september.

Tydlig är satsningen på kvinnliga dirigenter: den 3 november står finska Dalia Stasevska på pulten med Mozarts Requiem, Nyårskonserten 31/12 leds av Gemma New, ursprungligen från Nya Zeeland, nu chefdirigent för New Jersey Symphony Orchestra och Han-Na Chang, känd sedan tidigare för Malmöpubliken, dirigerar 26/1 Mozarts Pianokonsert nr 24 med Hans Pålsson som solist och Mahlers första symfoni, Titan; 9 mars nästa år kommer hon tillbaka med Erich Wolfgang Korngolds Violinkonsert med Cholë Hanslip som solist, dessutom uppförs Malmökompositören Tobias Broströms ”Transit Underground”. Karina Canellakis, nämnd i diskussionerna om ny chefdirigent leder 19 januari MSO bland annat Rachmaninovs Symfoniska danser. Och Sofia Söderberg upprepar fjolårets tveksamma bedrift med Händels Messias som singalong 18 december.

I övrigt finns ett antal evenemang som är värda att föra in i almanackan:

Säsongen inleds 20 augusti med ett gästspel av Stockholmsfilharmonin, högtidligt benämnd Kungliga Filharmonikerna under ledning av Sakari Oramo, bland annat uppförs Tjajkovskiljs Femma. MSO:s egentliga säsong öppnar 16 december med Carl Orffs Carmina Burana som huvudnummer, gästande kör är Petri Sångare. 6 oktober uppförs Olivier Messiaens mäktiga Turangalilia-symfoni, den 13 oktober kommer Vassily Sinaisky att dirigera Sjostakovitjs Symfoni nr 1 och nr 15. 27 oktober är Adam Walker solist i Kaija Saariahos Flöjtkonsert, och 17 november blir det musik från Andra Wienskolan: Anton Webern, Alban Berg och Arnold Schönberg.

MSO:s chefdirigent Marc Soustrot har mött stor uppskattning för sina tolkningar av Saint-Saëns musik. 9 februari dirigerar han Cellokonsert nr 2, Gabriel Schwalbe är solist. 16 mars är den Grammy-belönade sopranen Camilla Tilling solist i Richard Strauss ”Vier letzte Lieder”; sopransång i den högre skolan blir det också när Lisa Larsson tolkar Rolf Martinssons ”Ich denke dein” den 4 maj.

Håkan Hardenberger, Malmös egen trumpetarprofessor är tillsammans med pianisten Roger Muraro solist i den franska kompositören Betsy Jolas Konsert för trumpet, piano och orkester den 11 maj 2017, det finns all anledning att förmoda att det blir spelårets stora upplevelse. Det är också vid den konserten det kanske blir uruppförande av ett verk av Jenny Hettne, en svensk tonsättare som skriver både elektronisk och akustisk musik.

Säsongen avslutas med en Tjajkovskij-festival 19-21 maj, en bred exposé med ett tiotal verk under tre dagar.

×