Robert Trevino tar över MSO

Det blev alltså amerikanen Robert Trevino som blir Malmö Symfoniorkesters nye chefdirigent. Ett i sig utmärkt val – Trevino är en dirigent i kommande som trots sin ungdom fått lovord världen över för sin skicklighet både som operadirigent och för sina symfoniska tolkningar. Men av allt att döma är han en äkta traditionalist, det finns inget som tyder på nytänkande eller nyskapande i de många artiklar och recensioner man kan hitta på internet. Inte heller i de inspelningar man kan hitta finns det spår av avvikelser från traditionens breda väg.

Han stod framför MSO i slutet av september förra året med Gustav Mahlers säregna Symfoni nr 7. Ett magnifikt framförande där han eldade orkestern till stordåd med tät och vacker klang men också ganska pompöst med mycket tyngd på både bleck- och träblås på stråkets bekostnad. Nu återkommer han i november med Mozarts Requiem.

Robert Trevino blir säkerligen en tillgång för MSO, inte minst som publikmagnet. Och visst kommer han att förädla klangen i orkestern och svara för många briljanta framföranden. Men vart tog alla visioner hos MSO-ledningen vägen? För ett år sedan talades det mycket både om kvinnlig chefdirigent och en visionär oavsett kön. Sänktes alla de ambitionerna i glömskans flod?

Storslaget i tanke och toner

Daniel Barenboim

WEST-EASTERN DIVAN ORCHESTRA

Dirigent: Daniel Barenboim

Musik av Debussy och Bruckner

Tivolis konsertsal den 10 augusti

”Den enda politiska aspekten bakom West-Eastern Divan Orchestra är att övertygelsen att Mellanösternkonflikten inte kan lösas med militära medel och att Israels och Palestinas öden är oskiljaktigt sammankopplade. Självklart kan inte musiken ensam lösa den arabisk-israeliska konflikten. Men den ger idividerna möjlighet att uttrycka sig fullt ut och skyldigheten att lyssna på sina grannar.” Så skrev Daniel Barenboim, som grundade orkestern tillsammans med Edward Said inför konserten vid festspelen i Salzburg 2014.

Orkestern är inte bara ett gigantiskt samförståndsprojekt med unga musiker från Egypten, Syrien, Libanon, Iran, Tunisien, Andalusien, Israel och Palestina (att Andalusien togs med beror att i denna region levde under många hundra år judar, kristna och muslimer i fredlig samexistens och Sevilla är sedan 2007 orkesterns hemort) utan även en fullkompetent stor symfoniorkester med över 100 medlemmar och en bred och avancerad repertoar. Alltsedan starten 1999 är Daniel Barenboim ensemblens musikaliska ledare.

West-Eastern Divan Orchestra spelar från de stora scenerna och vid festspel över hela världen. Daniel Barenboims målsättning är att orkestern ska framträda i samtliga de länder som musikerna kommer ifrån. Men detta har har inte gått att uppfylla – Israel och Egypten tillåter inte detta. Och i fredags framträdde man i Tivolis konsertsal i Köpenhamn. På programmet stod La Mer av Claude Debussy och Anton Bruckners Symfoni nr 9 i d-moll.

Claude Debussys musik har en särställning i musikhistorien. Han blev världsberömd som grundaren av impressionismen inom musiken men ansåg själv att han inte var påverkad av de impressionistiska målarna, utan mer av symbolistiska poeter som Verlaine och Mallarmé. Han ansåg inte att hans musik skulle beskrivas som impressionistisk, utan präglad av ”framåtskridande, djärvhet och modernitet”. Det blir lätt en tvist om ord men för en sentida åhörare skildrar han ögonblick, skimmer subtiliteter som ingen annan före honom och som ingen annan senare har gjort. I det tredelade orkesterstycket La mer är han nära fulländningen. Men det är inte lätt att fånga dessa subtiliteter med en hundramannaorkester. Daniel Barenboim och West-Eastern Divan Orchestra fick fram den fascinerande klangbilden men lättheten, flykten, det bortglidande ögonblicket fastnade i det massiva orkesterljudet.

Om orkesterns tyngd var en nackdel för Debussys verk var den en fördel för uppförandet av Anton Bruckners monumentala Symfoni nr 9. Här fanns samtliiga facetter: ädelheten, känslosvallet, den djupa religiositeten, allt framfört med helt underbar klang i orkestern och fulländad musikalitet.

Till Birgit Nilssons minne

Birgit Nilsson var en av 1900-talets stora sopraner. I år skulle hon ha fyllt hundra år. Jubileet firas på många sätt – från jättekonserter med ett uppbåd av sångare och musiker till mindre konserter. I söndags bjöd den skånska sopranen Eva Rydén på en konsert i Björnekulla kyrka till Birgit Nilssons minne. Hon har tidigare givit en konsert med samma inriktning i Allhelgonakyrkan i Lund, då med delvis annan repertoar.

Birgit Nilsson har betytt mycket för Eva Rydén. Hon var hennes mentor – men även hennes vän och inspiratör. Programmet vid söndagens konsert var i sin helhet sådant som stod på Birgit Nilssons repertoar: Wagner, Puccini och Verdi men även nordiska romaner av A F Lindblad, Erikki Martin, Ture Rangström och Jean Sibelius.

Eva Rydén visade naturligtvis upp sin säkra tonträffning och dramatiska kraft i de stora operaariorna men jag måste erkänna att det var hennes tolkning av romanserna som tilltalade mig mer med sin värme, lyrik och glädje.

Hon avslutade konserten med ett verkligt kraftprov – Isoldes kärleksdöd ur Wagners Tristan och Isolde. Det skulle antagligen ha blivit konsertens höjdpunkt men det valhänta ackompanjemanget med skraltig betoning på en illa registrerad orgel stäckte de ambitionerna.

Musik utan bling-bling

Orchestra of the Age of Enlightenment

Rachel Podger

Dirigent och solist: Rachel Podger, violin

Musik av Haydn och Mozart

Konsertsalen, Tivoli 17/6

Vi lever i en tid av annorlunda värderingar, en tid när kunnandet får stryka på foten för ytliga känslor, en tid när personen i sig blir viktigare än hans verk. Inte ens konstmusiken kommer undan dessa ibland bisarra tänkesätt: man fäster större vikt vid interpretens utseende och manér än vad han/hon presterar och kompositörens könstillhörighet betyder mer än verkets konstnärliga kvalitet. Det har vuxit fram en kader musikskribenter som slår på trumman för sådana idéer; det ska bli intressant och kanske skrämmande att se utvecklingen.

Men än så länge är dessa så kallade moderniteter inte allenarådande och det finns åtskilliga tillfällen för oss med mer konservativ smak att få verkliga musikupplevelser. Ett sådant inträffade i söndags när den brittiska ensemblen Orchestra of the Age of Enlightenment med violinisten Rachel Podger som dirigent och solist spelade i Tivolis konsersal. Två symfonier av Joseph Haydn: nr 52 i e-moll och nr 49 i f-moll samt två violinkonserter av Wolfgang Amadeus Mozart: nr 1 i B-dur och nr 5 i A-dur, ”Den turkiska”. Som orksterns namn säger, musik från upplysningstiden, den period i Europas historia då religionens tjocka mörka moln hade blåst bort och inte hunnit ersättas med den politiska filosofins än tätare dimmor.

Utförandet var rent underbart: friskt, elegant, glädjefullt. Orkesterklangen ljuvlig och Rachel Podgers insatser både som solist och dirigent var i absolut mästarklass. Man ska inte ägna sig åt taktsnokeri men jag har aldrig tidigare hört kadenserna i Mozarts turkiska pianokonsert spelas så perfekt.

Orchestra of the Age of Enlightenment är en ganska lite ensemble som spelar på tidstrogna instrument: stråkinstrument med natursträngar, horn utan ventilsystem, celli utan stackel, oboer med enkel mekanik. Ljudet blir inte lika starkt som med moderna instrument men fylligare och mer övertonsrikt men det kräver engagemang hos lyssnaren för att uppfatta alla intrikata nyanser.

Tivoli har i år ytterligare förbättrat sin serie Sommerklassisk med flera medverkande i absolut världsklass. Några verkliga godbitar ur sommarens program: pianisten Denis Matsuev kommer 8 juli och spelar musik av Beethoven och Tjakovskij; tenoren Torsten Kerl sjunger Wagner 4 augusti; 10 augusti kommer Daniel Barenboim med sin West-Eastern Divan Orchestra; 26 augusti spelar pianisten András Schiff ur andra boken av Bachs Das wohltemperierte Klavier; den 30 augusti kommer Ryska Nationalorkestern och toppviolinisten Vladim Repin. Det finns verkligen anledningar att ta sig över Sundet i sommar.

Fin final på spelåret

Malmö Symfoniorkester, Københavns Drengekor, damkör ur Vokalensemblen VOS

Rafael Payare

Dirigent: Rafael Payare

Solist: Maria Forsström, mezzo

Symfoni nr 3 i d-moll av Gustav Mahler

Malmö Live konsertsal 17 maj

Gustav Mahler skrev långa symfonier som krävde stor besättning. Hans tredje symfoni är inte den mest resurskrävande trots dubbel kör och mezzosolist – där blir den slagen av den åttonde som kallas De tusendes symfoni – men väl den längsta: drygt 100 minuter.

Mahler ville med sin symfoni beskriva sina intryck av sommaren i Alperna. De sex satserna har namn efter hans olika upplevelser och verket har allteftersom försetts med tillnamn som ”Natursymfonin” och ”Vårsymfonin”. För Mahler blev den också ett genombrott, publiken tog den omedelbart till sitt hjärta och han blev känd för en bredare allmänhet.

Uppförandet av detta mastodontverk sätter punkt för MSO:s konsertsäsong 2017/2018 (förutom uppförandet i går, torsdag, spelas den igen i morgon). Det blev en utomordentlig final på det ganska svajiga spelåret.

Kvällens dirigent Rafael Payare är en produkt av El Sistema i Venezuela och har på några år blivit en av de mest eftersökta yngre dirigenterna med framträdanden hos bland andra Wiener Philharmoniker, London Symphony Orchestra och Chicago Symphony Orchestra.

Torsdagens uppförande var snudd på mästerligt. Tekniskt briljant med enastånde tydlig slagteknik,

klar frasering och benhård kontroll på den stora besättningen, musikaliskt fullödig med rent underbar klang i orkestern från den pompösa förstasatsen med sin sin symfoniska marsch över fjärdesatsen mjuka stråkadagio till sista satsens fulländning.

Och de dubbla körernas och mezzosolisten Maria Forsströms vokala insatser bidrog till det storartade helhetsintrycket. Än en gång har MSO visat att orkestern, med rätt dirigent, håller hög europeisk klass.

Soustrot med ryskt och amerikanskt

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solist: Zsolt-Thiamér Visontay, violin

Musik av Bernstein, Copland och Prokofjev

 

Både Sergej Prokofjev och hans tonsättarkollega Dmitrij Sjostakovitj blev rejält åthutade av det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté, det vill säga Stalin, för att de skrev ”obegriplig musik som inte tjänade folket”. Sjostakovitj sade ja och amen men höll ändå benhårt fast vid sin linje, Prokofjev försökte verkligen göra bot och bättring men fick ändå klander för sin ”arbetarfientliga” musik. En följd av hans anpassning var att mycket av det friska i hans musik försvann, det glada upproret ersattes med tyngd, pompa och en stor portion konventionalism.

Hans Symfoni nr 5 i B-dur är ett mycket bra exempel på detta. Kompositionsteknskt rent vidunderlig, mästerlig i formen; fylld av melodiska figurer. Men trots allt detta förbaskat tråkig: upproret har försvunnit, ironierna är utslätade och känslorna verkar påklistrade.

Vid torsdagens konsert svarade Marc Soustrot och MSO för en mycket gedigen tolkning av denna mastodont på lerfötter, det är svårt att tänka sig att den kan göras mycket bättre. Utsökt klang, perfekt balans i stämmorna och med all den friskhet och elegans som Marc Soustrot kan uppbringa.

Men inte ens han kunde lyfta symfonin till elyseiska höjder.

Kvällens rubrik var ”Bernstein 100 år”. Detta firades tacknämligt nog med ett av hans mindre ofta spelade verk: Serenad för violin, harpa, slagverk och stråkar. Kompositionen är inspirerad av Platons dialog Symposion som skildrar ett samtal om kärleken och de fem satserna ger en bild av de deltagande filosoferna. (I direkt översättning från klassisk grekiska heter dialogen så och Platon heter Platon, inte det som skrivs i programbladet, som förmodligen stulit från någon anglosaxisk internetsida. Dessutom är dialogen inte rumsren i dagens neopuritanska samhälle.)

Bernsteins Serenad.. kan väl inte räknas till musikhistoriens större mästerverk, men den är frisk, medryckande och mycket lyssnansvärd. Dessutom innehåller den en sällsynt vacker och intressant violinstämma som framfördes med virtuos elegans och stor musikalitet av den tysk-ungerske violinisten Zsolt-Thiamér Visontay.

Musik av en annan amerikansk kompositör, Aaron Coplands Svit ut Appalacian Spring inledde konserten. Med mycket naturromantik och inslag av robust folklore blev det en mycket trevlig uppvärmning.

Musik om människans vidrighet

Malmö Symfoniorkester

Lunds studentsångare

Dirigent: Domingo Hindoyan

Solister: Göran Söllscher, gitarr; Taras Shtonda bas

Anna-Lena Laurin: Konsert för gitarr i version för stor stråkorkester; Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 13 i b-moll ”Babij jar”

Konsertsalen i Malmö Live 12 april

 

Vid Babij jar finns ingen minnessten.

Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen.”

Så börjar den ryske poeten Jevgenij Jevtusjenkos Babi jar, där han i diktens form skildrar nazisternas massaker på över 33 771 judar i ravinen Babij jar utanför Kiev. Detta poem blev utgångspunkt för Dmitrij Sjostakovitjs Symfoni nr 13 för basstämma, kör och orkester, skriven och uruppförd 1962. Sjostakovitj själv lät den gå in i raden av symfonier (han hann skriva 15 stycken) men musikvetarna tvistar om hur man ska klassificera verket. Koralsymfoni, symfonisk kantat eller orkestrerad sångcykel? I vart fall måste den betecknas som ett av hans mest politiska verk, en exposé över Sovjetunionen från Stalins öppet brutala diktatur till Chrustjovs mer försåtligt glättade förtryck – från den första satsens djupa sorg över vidrigheterna i Kiev till de fyra följande satsernas mer ironiska kommentarer till avgörande håndelser i mänsklighetens förfall

Verket fick ett mycket bra uppförande. Dirigenten Domingo Hindoyan utnyttjade den stora orkesterns klangmässiga och dynamiska kapacitet till fullo för att få fram kompositionens skiftande stämningar från tragedins stora sorg till det vardagliga tjattrets banaliteter. Och solisten Taras Shtonda svarade för en rent mästerlig insats med utsökt klang och mycket känslor i sin mörka bas.

Konserten inleddes med ett nutida verk: Anna-Lena Laurins Konsert för gitarr i version för stor stråkorkester, skriven 2015 för Göran Söllcher. Fyra satser med var sitt tema, kompostionstekniskt beundransvärd och intressant i demonstrationen av gitarrens klangfärger och uttrycksmöjligheter. Men inte ens Göran Söllscher med sin virtuosa teknik och stora musikalitet kunde lyfta verket – det blev en stunds trevligt lyssnande men inget som stannar i minnet.

Avtryck av Debussy

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör

Dirigent: Maxime Pascal

Solister: Hanna Husahr, sopran; Emma Lyrén, alt; Fredrik Zetterström, baryton

Musik av Claude Debussy, Karol Szymanowski och Andrea Tarrodi

Malmö Opera den 11 april

Maxime Pascal svarade för en utomordentlig insats som dirigent i Benjamin Lazars uppsättning av Claude Debussys opera Pelléas och Mélisande på Malmö Opera för knappt två år sedan. I onsdags var han tillbaka framför operaorkestern med ett program främst med musik av Debussy men även av två tonsättare som inspirerats av honom, svenska Andrea Tarrodi och polacken Karol Szymanowski. Det blev en konsert väl värd att minnas.

Szymanowskis tonsättning från det sena 1920-talet av den latinska psalmen Stabat Mater är ett imponerande tonbygge där tonsättaren har fulländat en egen polyfonisk stil på gränsen mellan tonal och atonal, med tydliga spår av både impressionism och folkmusik.

Maxime Pascal ledde orkestern och kören i en noggrann tolkning, högstämt sakral och klangmässigt perfekt och de tre solisterna svararade för utomordentliga insatser: Hanna Husahrs varma sopran med mycket väl kontrollerat vibrato, Emma Lyréns plastiska stämma med full klang från djup alt till hög mezzo och Fredrik Zetterströms utsökta baryton med både känslor och kraft.

Maxime Pascal kan sin Debussy, det var otvivelaktigt vid uppförandet av Pelléas och Mélisande. Och nu visade han samma höga klass i den nästan söndertjatade ”Prélude à l’ après-midi d’un faune” och den mer intressanta ”Trois nocturnes”. Han lät de impressionstiska tonerna flöda men väjde inte för styrka och kraftiga betoningar.

Det var ett intressant grepp att lägga in nutida Andrea Tarrodis komposition ”Camelopardalis” i Debussy-blocket. Släktskapen var tydlig även om hon jobbar med delade stämmor, stråkglissandon och andra moderniteter. Elegant, fräscht och mycket hörvärt var det i vart fall,

Soustrot fick en pärla att glänsa

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solist: Radek Baboràk, horn

Musik av Richard Strauss och Henri Dutilleux

Konsertsalen, Malmö Live den 22 mars

I många år – han har varit här länge nu – har MSO:s chefdirigent Marc Soustrot låtit Malmöpubliken lära känna mycket i den sentida franska musiken, en mycket tacknämlig utökning av den traditionella orkesterrepertoaren. I torsdags var det dags för Henri Dutilleux Symfoni nr 1, skriven 1950-1951.

Jag måste erkänna att för mig har Henri Dutilleux varit en ganska okänd storhet, det enda jag kunde nämna på rak arm var hans cellokonsert ”Tout un monde lointain”, som finns i en berömd inspelning med Mstislav Rostropovitj och Orchestre de Paris. Inför den här konserten försökte jag fräscha upp mina kunskaper och hittade en inspelning av Första symfonin med en amerikansk orkester. Den imponerade inte alls, det omedelbara intrycket blev närmast konturlös salongsmusik. Och så mötte jag Marc Soustrots tolkning; efter bara en kort stund in i första satsen var det dags att revidera intrycken. Det var musik som gjorde stora intryck: första satsens formfulländade passagaglia, andra satsens scherzo med tydliga influennser av Dukas, tredjesatses intrikata inmezzo och den utdöende sistasatsen. Soustrot fångade allt i ett brett spektrum med alla nyanser.

Före paus var Radek Baboràk solist i Richard Strauss Hornkonsert nr 2. Elegant instrumentbehandling och säker musikalisk känsla där han fick fram verkets romantiska karaktär spetsat med en gnutta klassicism.

Richard Strauss fick också inleda konserten med orkestersviten av Rosenkavaljeren. Underhållande men inte speciellt givande. När konserten ges en andra gång på lördag eftermeddag är finns detta nummer inte med vilket antagligen höjer helhetsintrycket.

På högsta nivå

Mariss Jansons

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor

Malmö Operakör

Dirigent: Mariss Jansons

Solister: Genia Kühmeier, sopran; Bernada Fink, alt

Gustav Mahler: Symfoni nr 2 i c-moll ”Uppståndelsesymfonin”

Operaen i Köpenhamn 9 mars

Världens äldsta orkester med anor sedan mitten av 1400-talet, en av världens stora dirigenter, två solister i världsklass och två högklassiga körer tillsammans i Gustav Mahlers mäktiga Uppståndelsesymfonin. Det söndertjatade uttrycket ”musikalisk upplevelse” fick för en gångs skull en verklig substans vid konserten på Operaen i Köpenhamn i fredags. Att den blev av berodde på att Mariss Jansons fick ta emot Léonie Sonnings Musikpris, Danmarks förnämsta musikaliska utmärkelse. Han har dragit ner på sina framträdanden med ålderns rätt – han är 75 år – och har dessutom hjärtproblem; för mer än tio år sedan drabbades han av en hjärtattack under ett uppförande av La Bohème i Oslo men han är fortfarande verksam som lärare och konstnärlig ledare för flera musikinstitutioner.

Det finns otaliga inspelningar där Mariss Jansons visar upp sin rent otroliga skicklighet men det är en helt annan sak att uppleva honom IRL, som det heter nu för tiden. Hans slagteknik är utomordentligt tydlig men ganska oortodox: Taktpinnen vandrar från höger till vänster hand, den kraftiga gestiken mer formar musiken är modulerar den på traditionellt sätt. Det blir ett konstverk i konsverket, ett för åhöraren-åskådaren ett fascinerande skådespel. Och detta skådespel tvingar orkestermusikerna in i en precision med klar, ställvis nästan skarp, ton där varje instrumentgrupp tydligt ger sin del till en fulländad helhet.

”Alla Mahlers symfonier är åbäken men tvåan är det värsta åbäket”, hörde jag en gång i ett föredrag av en välkänd musikvetare. Även om jag inte håller med kan jag förstå hans åsikter. Symfoni nr 2 är Mahler när han är som värst – och bäst. Han blandar rena orkesteruptioner med ljuvaste melodik, militärmarscher med enkla lieder, vrålande mässing med en ensam altstämma. Man kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan liv och död fram till ett stycke in den sista satsen när kören och sopransolisten stilla förkunnar uppståndelsen, en förkunnelse som stegras till det mäktiga slutet. Det krävs en dirigent som Mariss Jansons för att tygla detta uppbåd av orkester, fjärrorkester, kör och solister och få fram linjerna och helheten i verket.

Och framförandet gav också Det Kongelige Kapel tillfälle att visa upp sin otroligt stora kapacitet. Orkestern som är världens äldsta med anor sedan 1448 har nyligen blivit uppsatt på listan över immateriella världsarv. Det var en intressant i sig att få se den på estrad, inte bara höra den från orkesterdiket, där den normalt verkar som opera- och balettorkester.

Som sagt – en musikalisk upplevelse.

×