Kammarmusik på stor scen

Det blev en mycket givande konsert på Malmö Live i torsdags med sopranen Lisa Larsson, klarinettisten Carl-Johan Stjernström och pianisten Alain Jacquon. En konstelllation som närmast kan ses som kammarmusikalisk men den klarade mycket väl av den stora konsertsalen. Ett intressant program med musik lite vid sidan av allfarvägarna och tre artister i högsta klassen – vad kan man mer begära?

Trion inledde med ”Sechs deutsche Lieder” av Lois Spohr. För mig var Spohr bara ett namn, men programmets knapphändiga informationer och en stunds sökande på internet gav en mer fyllig bakgrund: tysk kompositör, violinist och dirigent, född 1784, död 1859. Hans Lieder var tidig tysk romantik med ekon av klassicismen.

Lisa Larssons storartade framförande lyfte fram alla kvaliteter. ”Världssopran” omnämns hon som konsertprogrammet, ett begrepp som har full täckning. Hon har sjungit på de flesta stora scenerna i Europa och samarbetat med en räcka av de mest kända dirigenterna. Hennes röst är mycket distinkt och klangrik, hennes fördrag expressivt och engagerat och Spohrs banaliteter fick ett förklarat ljus.

Än mer strålande var hon i Vitellas aria ur Mozarts ”Titus mildhet” och i en miniatyr av Rolf Martinsson; i den avslutande ”Der Hirt auf dem Felsen” av Franz Schubert bjöd hon på en absolut fullödig tolkning.

Instrumentalisternas ackompanjemang var lika högklassigt som hennes sång. De två framförde också Claude Debussys ”Première rhapsodie” och Leonard Bernsteins Sonat för klarinett och piano, elegant, tekniskt perfekt och med fin musikalitet.

Ett underhållande mellanstick blev det när Alain Jacquon spelade Ernesto Nazareths ”Four

Brasilian Tangos”; mer ragtime än tango och kanske mer för baren än för konsertsalongen. Men roligt var det.

Mycket kraft i Mahlers sjua

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Robert Trevino

Gustav Mahler: Symfoni nr 7 i e-moll

Malmö Live 28 september

Sjunde symfonin är kanske den minst omtyckta av Gustav Mahlers symfonier. Den är lång, som alla Mahlers symfonier men inte den längsta, den kräver stor orkester men inte körer och vokalister som den monumentala åttan, den är själfull och mörk men har inte samma nattsvarta mörker som sjätte symfonin, den har inga naturreferenser som trean och den saknar”Titans” och fjärde symfonins humoristiska accenter.

Musikvetaren Tony Duggan har skrivit en essä om verket där han menar att symfonin handlar om natten i dess olika aspekter: natt är inte bara mörker, tragedi och förtvivlan; natt är också vila, sömn, och drömmar och löftet om en ny dag. Dessa tankar ger en intressant förklaring till de två Nachtmusik-satserna men även till den mellanliggande mörka scherzosatsen; Duggan anser att spökena i denna är ganska stiliserade och kanske inte bör tas på allvar, symfonins enda ironi till skillnad från överflödet av ironier i flera av de övriga symfonierna.

Symfonins sista sats har orsakat huvudbry hos många teoretiker. Här bryter Mahler den strikta, sparsmakade stilen och serverar ett collage av färg, energi och fest. Han blandar in citat från Franz Lehars Glada änkan, han ger sidoblickar åt Mozarts Enleveringen ur Seraljen och Wagners Mästersångarna i Nürnberg. Ställvis verkar denna final påklistrad utan samband med det tidigare men man kan se det som Dagens återkomst efter den mörka natten. Då blir konsekvensen tydlig.

Framförandet i torsdags med dirigenten Robert Trevino och Malmö Symfoniorkester var storstilat om än en aning pompöst. Trevino valde att emfasera blåset, både trä och bleck, på stråkets bekostnad. I en del passager var det helt berättigat, i andra försvann en del av nyanserna. Men han eldade också orkestern till stordåd, klangen var tät och mycket vacker.

Robert Trevino har uppmärksammats som en dirigent i kommande. Det skulle vara intressant om han kom tillbaka, gärna med någon annan Mahlersymfoni.

Ett musikaliskt gottebord

Håkan Hardenberger och Pernilla August.
Foto: Ralph Bretzer

Festivalen Malmö Chamber Music är över – för i år. Tretton konserter på fem dagar, ett uppbåd av musiker i världsklass och ett program med spännvidd från Haydn till uruppföranden av nyskrivna verk. De ansvariga för Musik i Syd, som arrangerat festivalen, är värda allt beröm och den konstnärlige ledaren Håkan Hardenberger förtjänar att dränkas i rosor.

Tyvärr kunde jag av tidsskäl och andra förpliktelser inte glufsa i mig hela programmet. Det fick bli nedslag här och där, så nedanstående rader är inte på något sätt en heltäckande rapportering utan mer enskilda intryck.

Årets upplaga av Malmö Chamber Music började med Stravinskij. (hur han nu ska stavas; den korrekta transkriptionen från kyrilliska bostäver är Stravinskij men själv skrev han Stravinsky) , hans minutlånga ”Fanfare for a New Theatre”, och slutade med Stravinskij, den timslånga ”Historien om en soldat” med Pernilla August och Rebecka Hemse som berättare och en stjärnspäckad orkesterensemble – Håkan Hardenberger, trumpet; Baiba Skride, violin; Colin Currie, slagverk; Johnny Teyssier, klarinett; Sebastian Stevensson, fagott; Olle Elfström, trombon; Janne Johansson, kontrabas. Uppförandet var rent fantastiskt: de två skådespelarna fick liv och spänst i den ganska kantiga berättelsen och instrumentalgruppen fångade alla nyanser och intrikata klanger i musiken: de taktfasta marscherna, de pastorala idyllerna, de burleska danserna och de högstämda koralerna. Det var den ultimata tolkningen av ett storslaget verk.

Tidigare under denna avslutningskonsert uruppförde samma ensemble Benjamin Staerns ”Historien om en prinsessa” med text av Mi Tyler, en parafras eller en pendang som tar vid där Stravinskij slutar. Likt Stravinskij blandar Staern stilar, han säger själv att ”verket har lutningar till funk, jazz, koral, argentinsk tango, vals som går i tre- och tvåtakt samtidigt”. Som åhörare är det bara att konstatera att Staern har tagit ett stort steg framåt sedan förra årets succé med operan ”Snödrottningen”. Den konstnärliga höjden har ökat och hantverket är skickligare: tonspråket har blivit tätare, lyriken mer finslipad och kraften, de hårda accenterna, mer exakta. Utan tvivel är han nu mogen att ta itu med verkligt stora kompositionsuppgifter.

Mi Tylers text berättar om flickan, prinsessan, som sjunkit ner i armod sedan Djävulen tagit hennes soldat. Historien är i högsta grad moralisk, flickan avvisar med kraft Hin Håles inviter, han får nöja sig med en korg. Berättelsen flyter på bra, språket är mustigt jordnära och slutet relativt lyckligt. Tillsammans med Benjamin Staerns musik blir det ett verk som definitivt förtjänar ett liv efter uruppförandet.

Brett Dean, tonsättare och altviolinist var också en av portalfigurerna vid festivalen. Vid invigningskonserten uruppfördes hans ”The Scene of the Crime” av Håkan Hardenberger på trumpet och Colin Currie på slagverk. En kraftexplosion med många skiftningar, spännande och mycket hörvärt. Han var solist tillsammans med violinisten Tomo Keller när Academy of St Martin in the Fields spelade Mozarts ”Sinfonia concertante” i Ess-dur vid konserten i Malmö Live i onsdags och gav prov sin musikaliska skicklighet. På Palladium i onsdags var han solist när hans egen ”Epitaphs” uppfördes tillsammans med Doric String Quartet.

Academy of St Martin in the Fields svarade också för ett uppförande som kommer att fastna i minnet när de spelade Beethovens Symfoni nr 1. Orkestern är så samspelad som vore den en trio eller kvartett, klangen vidunderlig och tolkningen musikhistoriskt perfekt; allt vad man kan begära.

Och så Baiba Skride, violinst i världsklass. Tillsammans med systern Lauma Skride på piano bjöd hon på en konsekvent och mycket elegant tolkning av Béla Bartóks Rapsodi nr 2 vid invigningskonserten och hon var också solist i Beethovens Romans nr 2 tillsammans med Malmö Symfoniorkester med Håkan Hardenberger som dirigent.

I minnet kommer också pinaisten Paul Lewis framförande av Beethovens Sex bagateller, opus 126, att stanna. Kraftfullt, personligt och musikaliskt högstående.

Malmö Chamber Music får en fortsättning nästa år 18-22 september. Jag har lovat mig själv att röja bättre i alamanackan.

Fransysk visit av en världsstjärna

Mozarts Violinkonsert nr 4 i D-dur plus ett svåridentifierbart extranummer, det var vad publiken i Tivolis konsertsal fick höra av Renaud Capuçon, affischnamn vid måndagens konsert. Men bara det var värt besväret att ta sig över Sundet. En elegant musikantisk tolkning, där Renaud Capuçon lade mer energi på samspelet med orkestern än på att glänsa själv; kadensen blev inte en uppvisning i briljans utan mer en kort stunds eftertanke – en välgörande konstrast till till de egostinna stråkakrobater som blivit allt vanligare på estraderna.

Men även utan denna världsstjärna till violinsolist hade det varit värt all möda bara för att få lyssna till orkestern, Festival Strings of Lucerne. En kammarorkester med fantastisk spänstig klang och rent underbar precision. Man framförde två stycken för stråkorkester: Edvard Griegs svit Fra Holbergs tid och Edward Elgars Serenad för stråkorkester i e-moll, samt som avslutning Mozarts Symfoni nr 29 i A-dur.

Orkestern spelar utan dirigent. Den konstnärlige ledaren Donald Dodds fungerar samtidigt som konsertmästare. Det kräver oerhört noggrann instudering och exceptionellt skickliga musiker. Och även om framförandet var av hög klass, så kanske det inte hade varit fel med en dirigent som haft fastare grepp om balansen mellan stämmorna, särskilt i Mozartsymfonin.

Beethoven i nygammalt ljus

Beethovens musik, enkannerligen hans pianoverk har följt mig alltsedan mitt musikintresse väcktes för nästan 65 år sedan. Det började med stenkakorna på grammofonen i vardagsrummet och min fars pianospel (han var en ganska begåvad amatörpianist). Sedan de första egna försöken bakom vid klaviaturen med handledning av skickliga och mindre skickliga pianolärare, åttaåringens fasansfulla version av Für Elise, fortsatt spelande, lärande, lyssnande. Pianistdrömmarna fick ett abrupt slut men intresset och lyssnandet levde vidare och fortfarande upptog Beethovens pianokompositioner en stor del av detta. Med tiden har jag haft förmånen att lyssna till åtskilliga av samtidens stora pianister från estrad och med teknikens hjälp få uppleva ännu fler, särskilt gårdagens giganter.

Ronald Brautigam
Photo: Marco Borggreve

Men den byggsten som behövdes för att få muren komplett lades först vid en konsert i söndags i Tivolis konsertsal i Köpenhamn när den holländske pianisten Ronald Brautigam spelade fyra Beethovensonater på hammarklaver. Även om jag inte delar hans tokning till fullo, fraseringarna var aningen otydliga, så tror jag att jag aldrig hört någon interpretation som kommit närmare den ursprunglige Beethoven; den visade tydligt hans anknytning till Mozart och tidigare tonsättare, hans betydelse ända in i nutiden och framför allt det klart lysande geniet i hans skapande. Instruktivt för hjärnan och samtidigt en estetisk njutning.

Men även om Ronald Brautigams framförande var utomordentligt så bidrog instrumentet till en stor del av upplevelsen. Hammarklaveret är ungefär hälften så stort som en modern konsertflygel. Det har en vekare ram, strängarnas spänning är mycket mindre; så blir klangen, särskilt i basregistret inte så mäktig, dynamiken inte så vid. Det saknar dämmare och pedaler, varje ton klingar ut naturligt. Det tvingar fram en snabbare spelstil med stor känsla, jämfört med den moderna flygelns möjligheter till exakt återgivning av varje enskilt anslag.

Ronald Brautigam spelade fyra av de mest kända Beethovensonaterna: ”Pathétique” i c-moll, ”Pastorale” i D-dur, ”Sturm” i d-moll och ”Waldstein” i C-dur. Med hammarklaverets hjälp målade han upp verken i ett nytt – eller kanske gammalt – ljus. Den våldsamma attacken i Pathetiquens första sats mildrades, Pastoralens lyrik och eftertänksamhet accentuerades och den klara strukturen i Waldstein blev än klarare. Man fick en känsla av att var precis detta var Beethovens avsikt.

Och som extranummer: Für Eilse. Det var så den skulle spelas

Späckat spelår i S:t Petri

Det är ett minst sagt späckat konsertprogram som erbjuds i S:t Petri kyrka i Malmö spelåret 2017/2018. Från opretentiösa men ändå intressanta lunchkonserter och orgelrecitaler till komplicerade verk med stora besättningar vid sammanlagt omkring 90 tillfällen. Den intresserade kan skaffa hela programmet från S:t Petri församling men jag vill verkligen slå på trumman för några uppföranden:

Anders Paulsson, en av världens förnämsta solister på sopransaxofon, står i centrum vid ”Hymn to Life” 17 oktober, både som solist och kompositör. Det blir musik i den amerikanska Spiritualstraditionen, med verk av förutom Anders Paulsson, Mark Kilstofte och Lars Jansson

Sven-David Sandström, förmodligen den mest kände av nu levande svenska tonsättare, står för fem kompositioner i programmet ”Bach & Sandström” 1 oktober. Dessutom framförs verk av J S Bach och Dietrich Buxtehude. Medverkar gör Petri Sångare och Jonas Lundblad på orgel. Alexander Einarsson är dirigent.

Den franske tonsättaren Maurice Duruflé (1902–1986) skrev inte många verk och han är relativt okänd i Sverige. Den 5 november uppförs hans Requiem för orgel, kör och solister. Dessutom ”Quartre motets sur des thèmes grégoriens” och ”Prélude et fugue sur le nom d’Alain”. Martin Arpåker dirigerar, solister är Maria Streijffert, alt, Ludvig Wallmark Rydberg, baryton, Lyssa Davidsson, cello, Carl Adam Landström, orgel. Kör är S:t Petri Motettkör.

Georg Friedrich Händel tillägnas en hel konsert 26 november. Då uppförs ”Alexander’s Feast”, en tonsättning av ett libretto av Newburgh Hamilton, baserat på John Drydens ode ”Alexander´s Feast or The Power of Music”. Dessutom spelas Händels Concerto grosso i C-dur och Orgelkonserten i d-moll. Medverkar gör Petri Sångare, en barockorkester med Jesenka Balic Zunic som konsertmästare, Carl Adam Landström på orgel, Anders Danman på cembalo samt sångarna Karin Dahlberg (sopran), Maria Streijffert (alt), Martin Vanberg (tenor) och Jonas Samuelsson (bas). Dirigent är Alexander Einarsson.

Then svenska messan” av Johan Helmich Roman, svensk barockmusik av högsta klass uppförs 4 februari 2018. S:t Petri Motettkör medverkar, liksom en barockorkester med Hanna Tibell som konsertmästare. Solister är Kristina Hellgren, sopran, Daniel Carlsson, countertenor och Jonas Samuelsson, bas. Martin Arpåker dirigerar.

Och en månad senare, 4 mars är det dags för ännu ett av barockens mest lysande kompositioner: Stabat Mater av Giovanni Battista Pergolesi. Martin Arpåker dirigerar, medverkar gör en stråkkvintett, S:t Petri gosskör, S:t Petri ungdomskörs flickor samt solisterna Stina Klintman, sopran och Johan Ulfsparre, countertenor.

Golgotha”, ett oratorium i två delar för fem solister, kör och orkester av schweizaren Frank Martin, skrivet strax efter andra världskriget, uppförs den 11 mars. Solister är Olle Persson, baryton, Sofie Asplund, sopran, Maria Streijffert, alt, Johan Christensson, tenor och Daniel Hällström, bas.

Den 25 mars blir det nutida toner: den engelske kompositören Bob Chilcotts Johannespassionen från 2013. Solister är Mathias Hedegaard, Daniel Hällström, Richard Lindström och Ann-Margreth Nyberg. Martin Arpåker dirigerar.

Nästa år är det 100 år sedan kompositören, dirigenten och pianisten Leonard Bernstein föddes. Musik i S:t Petri celebrerar detta med ett uppförande av hans ”Candide” i versionen som svit för soli, kör och orkester. Alexander Einarsson är dirigent och solister blir Mathias Hedegaard, Sofie Asplund, Rickard Söderberg, Susanne Resmark och Lars Arvidsson.

En mycket ojämn Bachtolkning

Igor Levit
Copyright: Robbie Lawrence

Igor Levit, piano

J S Bach: Goldbergvariationerna

Tivolis konsertsal 2 juli

Den 30-årige pianisten Igor Levit har i senaste året gjort en raketkarriär. Han har spelat med Berliner Philharmoniker, San Fransico Symphony Orchestra, Cleveland Orchestra och under de närmaste månaderna väntar konserter i Wigmore Hall i London, Concertgebouw i Amsterdam och debut i Carnegie Hall i New York. Överlag har han fått mycket fina recensioner och hans inspelningar med verk av Beethoven och Bach har lovordats av flera skribenter. I söndags spelade han Bachs Goldbergvariationer i Tivolis konsertsal i Köpenhamn.

Efter att ha läst alla ampla lovord måste jag tyvärr konstatera att hans framförande delvis blev en besvikelse – jag hade väntat mig mer. Framför allt var ojämnheten i tolkningen frapperande. Den inledande arian var perfekt i tempo, dynamik, fraseringar och vittnade om en enastående känsla för Bachs musik.

Men sedan brakade han loss och det som inledningsvis var små skönhetsfläckar växte ganska snabbt ut till stora plumpar. Löpningarna var inte exakta, de närmade sig arpeggion, fraseringarna var ställvis suddiga och en alltför yvig pedalbehandling förstärkte otydligheterna; dessutom förföll han vid ett par tillfällen till något som nästan liknade synkoper, vilket absolut inte hör hemma i en Bachtolkning.

Och så slutade han med ett da capo av den inledande arian, än en gång lika skickligt tolkad. Man satt där som ett frågetecken – vad menar han egentligen?

Visst är det extra svårt att spela Goldbergvariationerna på en stor konsertflygel. Bach skrev dem för cembalo som med två manualer, kortare efterklang och inga pedaler är betydligt enklare att behärska. Men de kan spelas på en modern flygel; det visade Andras Schiff som för ett år sedan bjöd på ett fantastiskt framförande på samma instrument i samma lokal.

Två intressanta konserter

Förra veckan bjöd på två intressanta konserter i Malmö Live konserthus, dels den ordinarie torsdagskonserten med Malmö Symfoniorkester, dels ett gästspel på lördagseftermiddagen av Göteborgs Symfoniker, eller ”Nationalorkestern” som den av någon anledning benämner sig.

Stanislav Kochanovsky var dirigent för torsdagens konsert. Han avslutade kvällen med en storartad tolkning av Sergej Rachmaninovs Symfoni nr 2 i e-moll, som hade allt man kan begära: kraft, kolorit, spänst och perfekt klang i orkestern. Före paus svarade han för och mycket välbalanserat orkesterackompanjemang till sopranen Lisa Larssons tolkning av Rolf Martinssons ”Ich denke Dein” för sopran och orkester, ett verk som bygger på texter av Goethe, Rilke och Eichendorff. Verket är ursprungligen en sambeställning av flera europeiska orkestrar, däribland Göteborgs Symfoniker och uruppfördes 2015.

Lisa Larsson har samarbetat med Rolf Martinsson i flera verk. Som vanligt var hennes tolkning lysande med klar och enastående vacker sopran och djup känsla för texten.

Vid lördagens konsert fick malmöpubliken möta ”Nationalorkesterns” nye dirigent Santu-Matias Rouvall, ännu en representant för det finska dirigentundret. Han visade upp en bländande slagteknik och en vidunderlig musikalitet som till och med gav ny lyster åt den minst sagt uttjatade ”Moldau” av Bedrich Smetana och som blommade ut för fullt i en expressiv tolkning av Leoš Janáčeks orkesterrapsodi ”Taras Bulba”.

Truls Mørk var solist i Sinfonia Concertante för cello och orkester. Han svarade för en perfekt och musikalisk fullödig tolkning av detta, en av musiklitteraturens tråkigaste verk.

Tre beställningsverk i MSO:s program

Visst uppför MSO beställningsverk under  spelåret 2017/2018. I min lilla krönika om kommande konserter klagade jag över att det inte fanns några beställningsverk. Men det finns det visst, det var jag som inte hade läst på ordentligt. Alltnog, dessa tre verk är beställda:

Tobias Boströms ”Stellar Skies”  för flöjt och orkester som  uruppförs vid invigningskonserten 14 september

Rolf Martinssons ”Shimmering Islands” som spelas 14 och 15 februari 2018  är en sambeställning av MSO, Helsingborgs symfoniorkester och Kristiansands symfoniorkester. Det uppförs i Helsingborg 18 maj i år och i Kristiansand 18 januari 2018.

Fredrik Högbergs Violinkonsert som får Sverigepremiär 26 april nästa år är en sambeställning mellan Malmö Symfoniorkester, Düsseldorf Symphoniker, Odense Symfoniorkester och Norrköpings Symfoniorkester.

Konsert med kontraster

 

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Mei-Ann Chen

Solist: Chloë Hanslip, violin

Musik av Broström, Korngold och Prokofjev

Malmö Live 9 mars

Mei-Ann Chen

Tiden går och ens musikpreferenser ändras. Vid det första uppförandet i Malmö för omkring tio år sedan kändes Tobias Broströms ”Transit Underground” hypermodernt med sin snabba puls och sin blandning mellan tonalt och atonalt. När MSO under dirigenten Mei-Ann Chen spelade det vid veckans torsdagskonsert var det fortfarande ett stycke mycket bra och intressant musik men absolut inget som fick ögonbrynen att höjas. Och verket har blivit mycket populärt – bara i den här månaden framförs det sex gånger av olika nordeuropeiska orkestrar. Det var också påpassligt att stoppa in det i den här säsongens program – nästa säsong för MSO öppnas med ett uruppförande av Tobias Broströms ”Stellar Skies” för flöjt och orkester.

Aftonens två stora verk, Erich Wolfgang Korngolds Violinkonsert i D-dur och Sergej Prokofjevs Symfoni nr 6 i ess-moll är sinsemellan totalt olika men har faktiskt många gemensamma beröringspunkter. De skrevs samma år, 1945 och deras upphovsmän levde ungefär samtidigt under första hälften av 1950-talet. Båda kompositörerna gjorde sig i unga år kända som skickliga instrumentalister, Korngold på violin och Prokofjev som pianist; båda sökte sin lycka i USA men medan Korngold gjorde succé och stannade där som amerikansk medborgare kände sig Prokofjev alienerad och återvände till sitt hemland Sovjetunionen. Båda skrev filmmusik, för Korngold hans huvudsakliga levebröd, för Prokofjev mer ett led i hans musikaliska skapande.

Romantiska partier finns i de båda verken men sedan upphör likheterna. Korngolds Violinkonsert är vacker och elegant med mängder av virtuosa passager och floder av sötma – mer honung än sirap. Men den är grund som en spegeldamm, den berättar ingen historia, den har ingen moral; en eruption av klanger, nöjsamma endast för stunden, det är det hela. Prokofjevs symfoni börjar med tvär tematik och våldsamma dissonanser för att i sista satsen mynna ut i nästan idyllisk melodik. Den har ett budskap, den skildrar känslor och musiken stannar kvar i huvudet långt efter den har tystnat.

Mei-Ann Chen tog i uppförandet fram kontrasterna mellan de båda verken. Hon lekte fram de tonala läckerheterna i Korngoldkonserten och lät den enastående solisten Chloë Hanslip få allt utrymme hon behövde för att frossa i sötma och ekvibrilistik. Hennes Prokofjevtolkning var lugn och fast, kanske en aning omständlig men hon fick fram verkets alla kvaliteter med bra klang i orkestern.

×