Två världspianister i Tivoli

Inom loppet av en dryg vecka gästade två pianister i världsklass konsertsalen i Tivoli i Köpenhamn. En stjärna på väg mot de högsta höjderna: Daniil Trifonov; och en som sedan länge befinner sig där: András Schiff.

Daniil Trifonov

Efter 54 är insåg jag äntligen hur Fredéric Chopins Pianosonat nr 2 i b-moll ska spelas för att få fram den verkliga musiken i verket. Jag kom i närmare kontakt med den som 16-åring, läste in noterna och lyssnade på alla tillgängliga inspelningar, talade med åtskilliga pianolärare och verksamma konsertpianister. Alla verkade hylla tesen att en kraftfull expressiv tolkning var det rätta sättet att närma sig verket. Men på något sätt försvann det ”chopinska” i första satsen med en sådan tolkning; det blev mer ekvilibristiska fingerövningar än Chopin. Och jag satt kvar i uppfattningen att tredje satsen med Sorgmarschen var det enda värdefulla i stycket; Chopin skrev den åtminstone två år tidigare än de övriga satserna.

Och så fick jag i förra veckan lyssna till Daniil Trifonovs tolkning: mer resignation än attack, vänsterhanden dominerar och högerhandens ekvibrilistik blir ett komplement. Pusselbitarna föll på plats, här fanns den storartade musiken, den nödvändiga upptakten till sorgmarschens höjdpunkt. Daniil Trifonov fångade Chopins själ, om uttrycket tillåts. Det var storartat.

Dessförinnan hade han bjudit på flera kompositioner med Chopin-anknytning: Frederico Mompous Variationer över ett tema av Chopin samt ett antal småstycken av bland andra Schumann, Grieg och Tjajkovskij. Allt spelat med bländande teknik och en rent otrolig musikalitet som kanske bäst kan beskrivas som ”mjuk demoni”. Man får hoppas att några arrangörer här uppe de nordiska avkrokarna har hunnit engagera honom för framtida konserter, annars kommer han att vara uppslukad av världens stora scener.

*

Andras Schiff

Johann Sebastian Bach har kallats ”den femte aposteln” och ovedersägligen har hans sakrala musik en lyftning som saknar motstycke. Men den höjden finns även i hans profana verk och om något ska kallas klavermusikens bibel är det hans gigantiska verk ”Das wohltemperierte Klavier.”. I söndags spelade Sir András Schiff hela Buch 2 av detta verk, sammanlagt 24 Preludium och fuga i samtliga tonarter. Det blev en annorlunda gudstjänst till den absoluta musikens lov. Inga uppblåsta känslor, inga naturbilder, inga kärleksscener – bara ren musik. Och ingen nu levande pianist kan tolka den musiken bättre än András Schiff. Fantastiskt exakt anslag, sparsam pedal och helt fritt från åthävor; det är som han stilla sitter och samtalar med instrumentet. I denna bling-blingets och den överdådiga ytans tid är det fantastiskt att det finns sådana som András Schiff som håller fast vid måtfullheten och den goda smaken i sitt konstnärskap. Och att det fortfarande finns publik som uppskattar det – konsertsalen var fylld intill sista plats.

Robert Trevino tar över MSO

Det blev alltså amerikanen Robert Trevino som blir Malmö Symfoniorkesters nye chefdirigent. Ett i sig utmärkt val – Trevino är en dirigent i kommande som trots sin ungdom fått lovord världen över för sin skicklighet både som operadirigent och för sina symfoniska tolkningar. Men av allt att döma är han en äkta traditionalist, det finns inget som tyder på nytänkande eller nyskapande i de många artiklar och recensioner man kan hitta på internet. Inte heller i de inspelningar man kan hitta finns det spår av avvikelser från traditionens breda väg.

Han stod framför MSO i slutet av september förra året med Gustav Mahlers säregna Symfoni nr 7. Ett magnifikt framförande där han eldade orkestern till stordåd med tät och vacker klang men också ganska pompöst med mycket tyngd på både bleck- och träblås på stråkets bekostnad. Nu återkommer han i november med Mozarts Requiem.

Robert Trevino blir säkerligen en tillgång för MSO, inte minst som publikmagnet. Och visst kommer han att förädla klangen i orkestern och svara för många briljanta framföranden. Men vart tog alla visioner hos MSO-ledningen vägen? För ett år sedan talades det mycket både om kvinnlig chefdirigent och en visionär oavsett kön. Sänktes alla de ambitionerna i glömskans flod?

Storslaget i tanke och toner

Daniel Barenboim

WEST-EASTERN DIVAN ORCHESTRA

Dirigent: Daniel Barenboim

Musik av Debussy och Bruckner

Tivolis konsertsal den 10 augusti

”Den enda politiska aspekten bakom West-Eastern Divan Orchestra är att övertygelsen att Mellanösternkonflikten inte kan lösas med militära medel och att Israels och Palestinas öden är oskiljaktigt sammankopplade. Självklart kan inte musiken ensam lösa den arabisk-israeliska konflikten. Men den ger idividerna möjlighet att uttrycka sig fullt ut och skyldigheten att lyssna på sina grannar.” Så skrev Daniel Barenboim, som grundade orkestern tillsammans med Edward Said inför konserten vid festspelen i Salzburg 2014.

Orkestern är inte bara ett gigantiskt samförståndsprojekt med unga musiker från Egypten, Syrien, Libanon, Iran, Tunisien, Andalusien, Israel och Palestina (att Andalusien togs med beror att i denna region levde under många hundra år judar, kristna och muslimer i fredlig samexistens och Sevilla är sedan 2007 orkesterns hemort) utan även en fullkompetent stor symfoniorkester med över 100 medlemmar och en bred och avancerad repertoar. Alltsedan starten 1999 är Daniel Barenboim ensemblens musikaliska ledare.

West-Eastern Divan Orchestra spelar från de stora scenerna och vid festspel över hela världen. Daniel Barenboims målsättning är att orkestern ska framträda i samtliga de länder som musikerna kommer ifrån. Men detta har har inte gått att uppfylla – Israel och Egypten tillåter inte detta. Och i fredags framträdde man i Tivolis konsertsal i Köpenhamn. På programmet stod La Mer av Claude Debussy och Anton Bruckners Symfoni nr 9 i d-moll.

Claude Debussys musik har en särställning i musikhistorien. Han blev världsberömd som grundaren av impressionismen inom musiken men ansåg själv att han inte var påverkad av de impressionistiska målarna, utan mer av symbolistiska poeter som Verlaine och Mallarmé. Han ansåg inte att hans musik skulle beskrivas som impressionistisk, utan präglad av ”framåtskridande, djärvhet och modernitet”. Det blir lätt en tvist om ord men för en sentida åhörare skildrar han ögonblick, skimmer subtiliteter som ingen annan före honom och som ingen annan senare har gjort. I det tredelade orkesterstycket La mer är han nära fulländningen. Men det är inte lätt att fånga dessa subtiliteter med en hundramannaorkester. Daniel Barenboim och West-Eastern Divan Orchestra fick fram den fascinerande klangbilden men lättheten, flykten, det bortglidande ögonblicket fastnade i det massiva orkesterljudet.

Om orkesterns tyngd var en nackdel för Debussys verk var den en fördel för uppförandet av Anton Bruckners monumentala Symfoni nr 9. Här fanns samtliiga facetter: ädelheten, känslosvallet, den djupa religiositeten, allt framfört med helt underbar klang i orkestern och fulländad musikalitet.

Triumf för Barrie Kosky

Många Richard Wagner blandas med Nürnbergs mästersångare.
Foto: Enrico Nawrath

Hur många Richard Wagner finns det egentligen? Regissören Barrie Kosky ställde frågan i förra årets nyuppsättning i Bayreuth av ”Die Meistersinger von Nürnberg”. Tonsättaren, poeten, nyskaparen naturligtvis. Men också den grumlige filosofen-skriftställaren med klart antisemitiska tankar, skojaren och den urbota skitstöveln. Alla dessa Wagner plockade han in i en scenbild från Haus Wahnfried och slängde också in dåtidens kulturpersonligheter i kretsen kring Wagner och blandade upp dem med scengestalterna från Mästersångarna. Det blev en förstaakt av operan som satte myror i huvud på de flesta, väckte förtjusning hos en del och irriterade andra till vansinne. Ögonbrynen åkte än mer i höjden när han efter en neutral andra akt i trädgårdsmiljö flyttade skeendet till platsen för Nürnbergrättegången efter andra världskriget. Debatten svallade bland både kulturkritiker och vanliga operaälskare. Måste man blanda in andra världskriget och den tyska skulden i allt? Kan inte Mästersångarna få vara en enkel mänsklig kärlekshistoria fylld av humor och vacker musik och med total avsaknad av gudagestalter, mytiska hjältar och ond bråd död?

Till saken hör att Mästersångarna fram till förra året hade varit en familjeangelägenhet i Bayreuth. Tolv insceneringar sammanlagt, alla signerade Wagnerfamiljen, den senaste av Katharina Wagner. Och där var det inga problem med eventuell antisemitism: att Richard Wagner använde den judiske dirigenten Herman Levi som förebild för Sixtus Beckmesser och hånar honom för att han är jude var något som slätades över eller helt enkelt doldes i dessa uppsättningar; Katharina Wagner framställer honom mest som en busig skolpojke med Besserwisserambitioner.

Den vidriga judekarikatyren
Foto: Enrico Nawrath

Men Barrie Kosky, själv jude, aktar inte rov från att lyfta fram operans antisemitiska undertoner. Det var tydligt redan i förra årets uppsättning men accentueras än mer i årets version. Han gör Beckmesser till en allmänt otrevlig och opålitlig person, speglar honom i jättelik uppblåsbar docka som en judekarikatyr som kunde vara hämtad ur ”Der Stürmer” och låter honom utsättas för våld och förnedring. Så långt från det wagnerska överslätandet man kan komma. Och till detta lägger han floder av idyll, dansande barn och gemytliga sångare, en träffande bild av det dualistiska Tyskland under mellankrigstiden.

Musikaliskt är uppsättningen mer än perfekt: dirigenten Philippe Jordan leder orkestern till stordåd, körens insatser är magnifika och solisternas insatser är överlag av absolut högsta klass. Särskilt bör man nämna Michael Volle som Hans Sachs (operahistoriens kanske mest sympatiska figur) och Klaus Florian Vogt som Stolzing. Samt Johannes Martin Kränzle som Beckmesser, komisk i sin tafatthet, storartad i sin smärta.

Kalabalik i rättssalen
Foto: Enrico Nawrath

Stående ovationer är ovanligt vid Bayreuther Festspiele, möjligtvis kan de bestås en sångare som svarat för något utomordentligt. Men efter nypremiären kokade hela den stora salongen: publiken stod upp, skrek bravo och stampade för fullt i golvet. Åt Barrie Kosky, juden och regissören som givit en helt ny dimension till Wagners mest älskade opera.

En bild från dagens Tyskland.

*

Sista året blir det för Jan Philpp Glogers inscenering av Den flygande holländaren. I åtta år har den stått på festspelsprogrammet, banbrytande när den kom men tiden har gått hårt åt uppsättningen, nu känns den mer som historia än angelägen opera. Visst gör Greer Grimsey en ödestyngd holländare, och Peter Roses Daland har den rätta krämarmentaliteten liksom Ricarda Merbdeths Senta den rätta oskuldsfullheten och Stymanskörens kalabalik fascinerar fortfarande. Men Axel Kober verkar inte anstränga sig överhövan framför orkestern och inte ens Eberhard Friedrich lyckas få fram någon glöd i kören.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 6 augusti

En Lohengrin i blått

Mörkblått, grönblått, kornblått. Det strävsamma paret (det får man väl säga – de har hållit ihop i över trettio år nu) Leipzigkonstnärerna Neo Rausch och Rosa Loy har skapat scenbild och kostymer till årets nyinstudering av Lohengrin till Festspelen i Bayreuth, en inscenering som visuellt ställer hela operan på ända. Ingen mekanisk svan som gnisslar fram över scenen, inga skramlande ringbrynjor eller ”tidstrogna” kreationer, bara blått och kostymer som alluderar mot barocken och van Dyck.

Blått, blått, blått. Georg Zeppenfeld som kung Heinrich (på övervåningen), Waltraud Meier som Ortrud, Piotr Beczala som Lohengrin, Anja Harteros som Elsa.
Foto: Enrico Nawrath

Med två undantag: Elsas klänning efter vigseln och parets brudkammare. Där är det skarpt orange som gäller. Egentligen borde också Lohengrin vara orange, han bär med sig blixten, energin men han gör det i ett land som har förlorat sin kraft. Alltså blått. Det är vackert och vilsamt för ögat men man får anstränga sig för att hitta dramatiken; visst finns den där men väl dold i blå dunster.

Yuval Sharon gör sin Bayreuthdebut som regissör – för övrigt den förste amerikanske regissören i Festspielhaus. Han är känd som avantgardist med mängder av verk som balanserar på knivseggen och det var väl många som trodde att han skulle göra något liknande när han gav sig på Lohengrin. Men icke: hans inscenering kan närmast beskrivas som traditionell; stela tablåer, sång framme vid rampen, minimalt agerande och framför allt brist på psykologisk klarsyn. Lohengrin blir en sexkrävande mansgris, Elsa befriar sig från sina bojor, först från fångenskapen, sedan från den omöjlige Lohengrin, allt med den fritänkande Ortruds feministiska hjälp. Kanske i sig sympatiskt men han halkar iväg lite väl långt från Wagners tankar där Elsas tvivel blir orsak till ett uteblivet paradis, till Lohengrins förnedring och, i Wagners version, till hennes egen död; Sharon låter henne överleva och försvinna mot en oviss framtid. Alla behöver inte dö i en opera men den här förändringen känns faktiskt omotiverad, lite väl tillrättalagd.

Men om insceneringen inte kan sägas vara någon höjdpunkt i Bayreuths historia – den avfärdades med vad som närmast verkade vara en artighetsapplåd av publiken – så var det konstnärliga utförandet desto bättre av solister, orkester, kör och dirigent.

Medan energin på scenen fastnar i Neo Rauschs elektriska installationer så låter dirigenten Christian Thielemann musikens högspänning flöda för fullt. Han lägger ut nästan oändliga linjer, han blixtbelyser små detaljer, späckade med häftiga impulser, Det är magi på högsta nivå: det som verkar impulsivt fritt, skapat för stunden är i själva verket resultatet av kalkylerat tänkande, ett mycket medvetet musikaliskt byggnadsverk. Och Festspelsorkestern – årets konstellation är förmodligen den bästa och mest klangrika på många år – svarar fullt ut på dirigentens alla intentioner.

Svanen blir en blixt
Foto: Enrico Nawrath

Även om Christian Thielemann frikostigt exponerade orkestern så lät han den aldrig övertrumfa solisterna som svarade för helt enastående prestationer. Främst kanske Anja Harteros och Piotr Beczala som Elsa av Brabant och Lohengrin.

Anja Harteros är storartad som Elsa, noggrann i sin gestaltning och med glasklar intonation. Hon visade kanske inte upp den ungdomliga fräschör som gjort henne till en av Europas mest eftertraktade sångare men jag har svårt att tänka mig att det går att göra rollen bättre. Piotr Beczala kom in sent i produktionen men visar upp en Lohengrin med både kraft och lätt elegans. Hans ljusa tenor är varm och naturlig men ändå med rejält med kött på benen. Agerandet är trots gestaltens tyngd fyllt av en rent rörande bild av misslyckandet, besvikelsen. Stor operakonst som antagligen kommer att göra honom till en av de stora på operascenerna framöver.

Om uppsättningen var en början för Piotr Beczala var det avskeds-comeback för Waltraud Meier som Ortrud. Hon är en av nutidens största Wagnersångare men det var 18 år sedan hon senast stod på scenen i Bayreuth. Trots denna långa paus fanns allt kvar: klangen, kraften, utstrålningen. Det var verkligen stort att få uppleva denna levande legend, om uttrycket tillåts.

Omnämnas bör också Georg Zeppenfelds gedigna gestaltning av Kung Heinrich och naturligtvis den alltigenom perfekta Festspelskören med Eberhard Friedrich som kormästare.

Georg Zeppenfeld som kung Heinrich, Waltraud Meier som Ortrud, Tomasz Konieczny som Telramund
Foto: Enrico Nawr

 

LOHENGRIN

opera av Richard Wagner

Dirigent: Christian Thielemann

Regi: Yuval Sharon

Scenografi och kostym: Neo Rausch och Rosa Loy

Ljus: Reinhard Traub

Solister: Georg Zeppenfeld, Piotr Beczala, Anja Harteros, Tomasz Konieczny, Waltraud Meier, Egils Silins med flera

Bayreuther Festspielorchester; Bayreuther Festspielchor, kormästare: Eberhard Friedrich

Premiär: 25 juli, sedd föreställning: 29 juli

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 6 augusti

Mellanår för Opera Hedeland

Lina Johnson som Lucia
Foto: Mikal Schlosser

Från de skotska hedarna till den stora amfiteatern Opera Hedeland söder om Köpenhamn – bättre lokalisering av sir Walter Scotts drama, transformerat till operan Lucia di Lammermoor av Gaetano Donizetti kan man väl knappast tänka sig. På den stora friluftsscenen har scenografen Simon Corder byggt upp ett landskap med ruiner, dammar och stengärden allt i typisk dramatisk 1800-talsromantik. Det blir en verklig ögonfägnad som naturligt fortsätter ut i hedlandskapet, något som accentueras av den mycket skickliga ljussättningen, också den signerad Simon Corder.

Walter Scotts roman har 1800-talsromanens alla schabloner: stor kärlek, stort svek, kvinnoförnedring och ond bråd död. I sig inte typiskt för 1800-talet, allt förekommer även i vår så kallade moderna tid även om den bombastiska berättarstilen känns gammalmodig. Och helt enligt 1800-talets italienska operasmak frossar Donizetti och hans librettist i de blodiga detaljerna. I den här uppsättningen drar regissören Rodula Gaitanou ut Donizettis linjer: det som antyds i originalet, våldtäkten och Lucias mord på Arturo visas explicit, om än på behörigt avstånd.

Audun Iversen som Enrico och Lina Johnson som Lucia.
Foto: Mikal Schlosser

Men trots denna realism, trots den mycket fina scenografin och trots kostymernas tartanmönster får man som åskådare mycket liten kontakt med figurerna, helheten blir ett tittskåp eller kanske en storbildsskärm. Visst man kan skylla på avståndet mellan åskådare och scen. Men sådant går att överbrygga med rätt regi – det har tidigare uppsättningar på Opera Hedeland varit strålande exempel på.

På sätt och vis blir avståndet märkbart även i musiken. Donizetti var utan tvivel en av de skickligaste melodisnickrarna i 1800-talets italienska opera, det är musik som prägla av utsökt melodik, lätthet och elegans. Man kan ifrågasätta om blodig dramatik ska ackompanjeras av sköna durackord och medryckande tretakt; nu är det så och partituret går inte att ändra på. Men dirigenten Martin Nagashima Toft drar ner tempot och försöker ge musiken en extra tyngd. Det blir inte mer dramatiskt för det, bara segt och en smula långtråkigt. Den mycket vackra klangen i både kör och orkester förtjänar verkligen inte att bli iförd sådana blyskor.

Solisternas prestationer präglas överlag av mycket gott agerande men sångligt finns det både toppar och dalar. Många operakännare påstår att Lucia di Lammermoor inte fungerar som helhet om den inte sjungs av verkligt förstklassiga sångare och lördagens premiär bar syn för sägen. Steffen Bruun som Rainondo och Audun Iversen som Enrico visade upp både kraft och tyngd i sina figurer. Men Lina Johnson som Lucia och Adam Frandsen som Edgardo räckte inte hela vägen trots sina i sig mycket fina röster.

Således ett mellanår för Opera Hedeland. Nästa år bli det Bizets Carmen.

Foto: Mikal Schlosser

 

LUCIA DI LAMMERMOOR

opera av Gaetano Donizetti med libretto av Salvatore Cammarano efter Sir Walter Scotts roman ”The Bride from Lammermuir”

Dirigent: Martin Nagashima Toft

Regi: Rodula Gaitanou

Scenografi och ljus: Simon Corder

Kostym: Gøje Rostrup

Solister: Lina Johnson, Audun Iversen, Adam Frandsen, Rasmus Jupin, Steffen Bruun, Stina Schmidt, Jonatan Koppel

Collegium Musicum; Opera Hedelands kör, kormästare: Felipe Carvalhiero

Premiär på Opera Hedeland 4 augusti

Med mycken konstnärlig vilja

Narren-Richard-Wieland-och-Ministern-Josef-Zetterberg-Pihl
Foto: Alf Ljungqvist

Under årens lopp har jag sett hundratals operor, från jätteuppsättningar med stor orkester och kör, påkostat kringverk i scenografi, kostymer, maskineri och projektioner till kammaroperor med några få medverkande och en liten ensemble eller enbart ett piano som ackompanjemang. Det som blivit allt mer och mer tydligt är att det konstnärliga värdet ligger inte i kvantiteten, inte heller i kända affischnamn eller i ekvibrilistik på scenen. Endast om det utnyttjas för det konstnärliga helhetsintrycket har sådant något värde.

I torsdags kväll var jag på urpremiären av De sjungande löven i Kulturhuset Anders i Höör. En opera skriven av två eldsjälar, musiken av den unge körledaren och kompositören Egil Kolind och librettot av Tord Nihlén, som har varit en fast pelare för Höörs Sommaropera alltsedan starten. Med sig har de haft en skicklig och ambitiös produktionsgrupp samt naturligtvis många många medverkande på scenen. Tillsammans har man skapat en helaftonsopera med allt som hör till, till och med ett balettavsnitt. Kostymerna är välgjorda, vackra och fantasifulla, scenografin enkel men mycket genomtänkt, koreografin av mycket hög klass, liksom personregin. Och framför allt: uppsättningen är genomsyrad av konstnärlig vilja. Det är värt allt beröm.

Kompositören Egil Kolind är i grunden kyrkomusiker, nyligen tillträdde han tjänsten som Domkantor i Roskilde domkyrka. Naturligtvis märks influenserna av kyrkomusik i hans tonsättning till De sjungande löven men huvudsakligen verkar den bygga på tongångar från folkvisorna, mestadels mjukt elegisk och ganska stilla i tempot men också en del snabba dansrytmer och spår av jazzsynkoper. Den är lätt att ta till sig, behaglig för örat men absolut inte menlös; så långt från intelligensbefriad dunka-dunkamusik man kan komma.

Synnöve Ekström som Drottningen
Foto: Alf Ljungkvist

Tord Nihléns libretto är en fortsättning på sagan Prins Hatt under jorden (även den blev en opera i Höör 1999, för övrigt den första nyskrivna verket för Höörs sommaropera). En tänkvärd historia om en maktgalen minister som vill använda konsten i egna syften till att påverka medborgarna. Om detta kan man säkerligen diskutera mycket; i de totalitära staterna är det en självklarhet men även i våra så kallade demokratier är det en i högsta grad vanlig företeelse. Det finns ingen anledning att fördjupa sig här och nu, det räcker med att konstatera att Tord Nihlén använder sig av ett välvårdat vackert språk med poetiska undertoner. Precis som en operalibretto ska vara men alltför sällan är.

Och det musikaliska utförandet? Den lilla orkesterensemblen är mycket välspelande och det är effektivt att låta rörblåset – oboe och engelskt horn – ge färg och skapa stämningar.

Och sången? De flesta av de medverkande är barn eller ungdomar och de varken kan eller ska låta som fullfjädrade operasångare. Det är rent och klart och inte färgat av onödiga later från populärmusiken. Och det finns flera som verkar ha stor potential i både sång och aktion så Höörs Sommaropera verkar fungera bra även som plantskola.

Varje sommar sedan 1997 – med undantag för 2000 då världsutställningen i Hannover kom i vägen – har Höörs Sommaropera visat upp en ny uppsättning. Och fortsättning lär följa: 2019 är redan klart och planerna för 2020 är också långt komna.

En enastående kulturgärning.

Nymfernas dans
Foto: Alf Ljungkvist

DE SJUNGANDE LÖVEN

opera med musik av Egil Kolind och libretto av Tord Nihlén

Regi, scenografi och ljus: Tord Nihlén

Körledare: Noora Karlhuluoma

Kostym: Elias Levin

Mask: Emma Karlsson

Koreografi: Emily Willman

Medverkande: David Afzelius, Synnöve Ekström, Malcom Nihlén, Josef Zetterberg Pihl, Richard Wieland, Linus Ask och många, många fler

Urpremiär på Kulturhuset Anders i Höör den 2 augusti

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet den 4 augusti

×