En charmig bagatell

Hanna Fritzson och Linnea Andreassen
Foto: Katja Tauberman

FÖRVANDLINGAR I HELVETET

opera av Isabelle Aboulker med libretto av Jean-Pierre Vaguer i översättning av Ditte Hammar

Musikalisk bearbetning: Hanna Fritzson och Martin Hellström

Regi: Ditte Hammar

Scenografi och kostym: Bente Rolandsdotter

Medverkande: Hanna Fritzson, Linnéa Andreassen, Tor Lind, Teresia Bokor

Orkesterensemble: Martin Hellström, Johanna Zetterqvist, Ola Denward, Gunnar Eneroth, Lars Ljungberg

Svensk premiär på borggården på Malmöhus slott 29 juni; sedd föreställning 30 juni

 

Den Andra Operan, ett litet operakompani som sätter upp enbart operor skrivna av kvinnor. Jag måste erkänna att min misstänksamhet var stor när jag läste förhandsinformationen. Och Isabelle Aboulker, ett namn som jag sett i periferin, något om operor för barn. Ett stycke med sensmoralen att man måste leva ut och våga vara sig själv, plattitydernas plattityd. En orkesterensemble med blåsare och slagverk, fyra solister. Allt distribuerat via högtalare eftersom det var fråga om en utomhusföreställning. Jag anlände till borggården på Malmöhus med en ryggsäck fylld av en operahabitués fördomar. Till råga på allt förbyttes det soliga sommarvädret till moln och en ganska kylig snålblåst.

Men jag borde ha tänkt längre än näsan räcker. Operaverkstan vid Malmö Opera hade lagt sin skyddande hand över uppsättningen och därifrån kommer aldrig något dåligt. Oftast annorlunda, mestadels spännande och alltid välgjort med bra konstnärlig höjd.

Så blev det den här gången också. En charmig opera i fickformat, ”opera-bistrot”, krogopera, är den franska benämningen, med rolig och intressant intrig som faktiskt snuddar vid de stora problemen och okomplicerad men välskriven musik med spännvidd från kabaré till jazz och fransk chanson med stänk av romantisk opera. Lättsmält, javisst,  men långt ifrån urvattnat och tillrättalagt.

Scenografin är enklare än enkel: en säregen gungbrädesställning, rekvisitan en vattenkanna med sand och en liten hacka samt ett antal kraftiga rep, kostymerna fantasifulla och spretiga. Orkestern är medryckande och får fram stora variationer i sin speciella kombination.

Och solistprestationerna förtjänar enbart beröm. Tor Lind gör en sympatisk djävul med uttrycksfullt kroppsspråk, intensiv till tusen och mycket välsjungen med kraftig klingande baryton. Hanna Fritzon lånar sin tydliga sopran till en ambivalent mördare med både skuld och självkänsla, Linnéa Andreassen sjunger sin knarkande ateist med plastisk mezzo, stor energi och kraftigt utspel och Teresia Bokors Séraphine är ljuvt romantisk med en sopran som utan problem klarar koloraturhöjderna.

Operan är kort, bara omkring 50 minuter men det är sådana här föreställningar som förhoppningsvis kan sprida operans speciella magi utanför de gängse kretsarna. Det behöver inte vara mångtimmeslånga föreställningar med festklädd publik i en stor teatersalong, det fungerar lika bra med ett kortare stycke i enklare omgivning bara den konstnärliga höjden – och spelglädjen – finns på plats.

Det blev bara tre dagars föreställningar i Malmö. Sedan flyttas uppsättningen till Stockholms förorter, Årsta och Sundbyberg. Men det ska bli intressant att se vad Den Andra Operan kommer med framöver.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 2 juli

×