Beska under sirlig yta

Ur Narvabaletten
Foto: Markus Gårder

Vadstena-Akademien

SOLEN OCH NORDSTJÄRNAN

opera-ballet pour Louis XIV et Charles XII

Musik av Jean Desfontaines, Jean-Baptiste Lully och Anders von Düben

Libretto av Molière, anonym librettist och François de la Traverse, sieur de Sévigny

Översättningar av Karin Modigh, Ture Rangström och Nicodemus Tessin d y

Koreografi och regi: Karin Modigh

Musikalisk ledning: Dan Laurin

Konsertmästare: Francesco D’Oratio

Scenografi och kostym: Anna Kjellsdotter

Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold

Ljus: Marcus Philippe Gustafsson

Sångare: Ingrid Berg, Frida Bergquist, Philip Björkqvist, Nanna Bugge Rasmussen med flera

Dansare: Julia Bengtsson, Niklas Fransson. Matilda Larsson, Valerie Lauer, Edgar Lewandowski med flera

Premiär i Bröllopssalen på Vadstena Slott 20 juli

Fransk barock, tre divertissemang från det sena 1600-talet och det tidiga 1700-talet, samtliga devota hyllningar till enväldiga kungar. Solen och Nordstjärnan, årets stora uppsättning av Vadstena-Akademien i Bröllopssalen på Vadstena Slott blev en intressant historielektion, en grandios uppvisning i gott hantverk både sceniskt och musikaliskt. Men eftersmaken blev både fadd och besk.

Ur Narvabaletten
Foto: Markus Gårder

Despoter har alltid hyllats, ibland på egen befallning, ibland på initiativ av undersåtar som eftersträvar deras gunst. Det har rört sig om folklig underhållning som gladiatorspelen i Rom, uppenbara maktdemonstrationer som partidagarna i Nürnberg eller 1 maj på Röda Torget i Moskva.

Men det har också rört sig om hyllningar där de sköna konsterna, musik, poesi, dans och skådespeleri utnyttjas för att lovsjunga despoten. I Solen och Nordstjärnan har regissören Karin Modigh och det övriga produktionsteamet sammanställt en helafton av tre föreställningar från tiden runt sekelskiftet 1600/1700.

Det är uppenbart att det har krävts mycket arbete och mycken kunskap för att få fram ett fungerande underlag till de historiskt belagda evenemangen och minst lika mycket för att återskapa scenografi, kostymer, smink och peruk samt att visa upp tidstrogenhet vad gäller agerande, dans, sång och replikföring. Och inte minst har Dan Laurin med medarbetare uträttat ett verkligt hästjobb med musiken, för att få fram användbart partitur och rätt interpretation.

Och visst möts man som åhörare av stor fägnad för både öga och öra. Scenografin är utsökt i sin enkelhet, kostymer och peruk rent fantastiska, koreografin elegant, sångarnas prestationer av mycket god klass. Dan Laurin håller föreställningen i ett friskt, väl avvägt tempo men jag vill sätta ett litet frågetecken för orkesterinterpretationen. Jag skulle vilja ha haft en aning bättre stringens, tydligare frasering och en aning mer markerat continuo. Men jag är uppfödd med tysk barock och har tyvärr alltför små insikter i fransk barockmusik; förmodligen är Dan Laurins tolkning den korrekta. Men i den sista akten – Narvabaletten från 1701 med musik av Anders von Düben, Jean Desfontaines och Jean-Baptiste Lully – blev klangbilden tätare och mer exakt. Kanske borde den tolkningen ha använts genomgående.

Prologen ur ”Le Désepoir de Tirsis
Foto: Markus Gårder

Den första akten, Prologen ut ”Le désepoir de Tirsis”, är en kammaropera som enligt det kungliga reglementet hyllar Ludvig XIV, med trevlig musik och sällsynt fånigt libretto som tjatar om hur god och duktig kungen är. Mycket estetik men egentligen totalt intresselöst.

Den andra akten, Le Ballet des Nations ur ”Le Bourgeois gentilhomme” med musik av Lully och libretto av Molière är utan tvivel aftonens konstnärliga höjdpunkt. Koreografin är spännande och dansarna visar fram hela sin skicklighet, liksom sångarna som briljerar i både arior och ensembler. Fjäsket för kungligheten är minimalt och underhållningsvärdet högt.

Men i tredje akten, Narvabaletten eller ”Le Ballet meslé de Chant héroïques” med musik av von Düben, Desfontaines och Lully och med libretto av François de la Traverse, sieur de Sévigny, får man en besk smak i munnen. Musiken är behaglig och intressant och librettot det vanliga lallandet om konungens, i det här fallet Karl XII, storhet. Men utförandet med en balett iförd gammaldags gymnastikdräkter i stela tablåer, ger associationer i bästa fall till Frisksportarna men främst till Hitlers Kraft durch Freude. Detta tillsammans med den Karl XII-dyrkan som fortfarande praktiseras i vissa kretsar och gravallvaret hos de agerande stämmer verkligen till eftertanke. Det hela kunde ha lindrats med en ironi eller en antydan till hånskratt men icke. Vad är meningen?

Det blev det enda att ta med sig hem efter en ganska menlös kväll. Det var roligt att ha sett det men jag tänker i fortsättningen inte springa benen av mig efter opéra-ballet.

Narvabaletten
Foto: Markus Gårder

Operaunderhållning av högsta klass

Staffan Liljas och Hannes Öberg,
Foto: Daniel Strandroth

Läckö Slottsopera

VAMPYREN

opera av Heinrich Marschner med libretto av August Wohlbrück efter ett skådespel av Heinrich Ludwig Ritter; översättning: Catarina Gnosspelius

Dirigent: Simon Phipps

Regi: Johannes Schmid

Scenografi och kostym: Paul Garbers

Mask: Therésia Frisk

Ljus: Ronald Salas

Solister: Hannes Öberg, Vivianne Holmberg, Per Lindström, Staffan Liljas, Matilda Sterby med flera

Sverigepremiär på Borggården Läckö slott 15 juli

Det gäller att kunna sin vampyrologi. Som lekman blir man lätt förvirrad av alla regler, teorier och historiska urkunder. Den fåvitske rekommenderas att börja med Wikipedia på Internet som fylligt reder ut vampyrens historia, från de klassiska antika kulturerna, som alla lämnat efter sig vampyrer av olika slag, fram till den moderna 1800-tals-vampyren – en demonisk aristokrat som har den fula vanan att suga blod och liv ur sina omgivande medmänniskor, enkannerligen unga oskuldsfulla kvinnor – först omnämnd av den italiensk-engelske författaren och läkaren John Polidori. Denne skapade sin vampyrkaraktär lord Ruthven på intryck från sin vän och gynnare Lord Byron. Den 19-sidiga kortnovellen fångades upp av den tyske författaren Heinrich Ludwig Ritter som skrev skådespelet ”Der Vampyr oder die Totenbraut”. Detta använde skådespelaren Wilhelm Wohlbrück som underlag till librettot för operan ”Der Vampyr”. Musiken skrevs av hans svåger Heinrich Marschner. Operan gjorde succé vid premiären 1823, behöll länge sin popularitet men drunknade så småningom i Lethe.

Nu har Catarina Gnosspelius, verksamhetsledare för scenkonsten och den övriga parnassen på Stiftelsen Läckö slott dragit upp Marschners Vampyr ur glömskans flod och presenterar den som årets sommaropera på borggården. I söndags var det Sverigepremiär.

Det är alltid vanskligt med operaarkeologi; oftast finns det en orsak till att operor försvinner bort från repertoaren och tiden är mestadels en bra probersten på kvaliteten. Till de elyseiska höjderna når Vampyren varken i musik, intrig eller poetik. Men operan är ett mycket bra exempel på gott hantverk: musiken är lättförståelig och långt ifrån banal, intrigen korrekt enligt vampyrsagorna och librettot – åtminstone i Catarina Gnosspelius översättning – klarar sig från att snubbla på pekoralets rand.

Matilda Sterby som Emmy
Foto: Daniel Strandroth

Men även om råvarorna är medelmåttiga är tillagningen utsökt. Man presenterar en opera med spelglädje, energi och tempo, ytterst välgjord i scenografi, kostym och smink, musikaliskt högklassig och med utomordentligt skickliga solistprestationer. Visst är det underhållning men underhållning när den är som bäst, betydligt bättre än de flesta kvasiintellektuella pretentiösa produktioner som regelbundet dyker upp i operasverige.

Simon Phipps leder den välspelande orkestern med fast hand i högt men balanserat tempo, sätter elegant färg på handlingen och ger sängarna allt stöd de behöver både i de många medryckande ensemblerna och i de balladliknande ariorna. Regissören Johannes Schmid arbetar med det tunga artilleriet: tydliga nyanser, kraftigt utspel och konstant direktkontakt med publiken. Det kanske verkar vara en aning för burdust men det är sådana grepp som måste till för att nå fram till åhörarna i en utomhusföreställning.

Bland solisternas prestationer finns några riktiga pärlor. Hannes Öbergs gestaltning av Lord Ruthven har i stort allt: en vacker plastisk baryton med både känsla och kraft och till det rent utomordentligt skådespeleri: man njuter av den fina rösten, man skrattar när han misslyckas i sina vampyrförsök och man ryser när han lyckas. Vivianne Holmberg använder sin glansfulla sopran till att kreera Malwina med stor musikalitet och tydlig action. Per Lindström visar upp en välkontrollerad tenor i debuten på Läckö i rollen som Aubry – med största sannolikhet ett framtidslöfte liksom mezzon Kajsa Palmér. Även hela den övriga ensemblen förtjänar enbart lovord.

Genom åren har Läckö Slottsopera svarat för ett pärlband av fina operaupplevelser. Årets uppsättning är inget undantag. Nu är det bara att vänta på vad 2019 kommer att erbjuda.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 18 juli

 

Ung och fräsch La Bohème

Ung kärlek och ond död – Signe Sneh Schreiber som Mimi och Markus Pettersson som Rodolfo i Skånska Operans uppsättning av La Bohème.

Skånska Operan

BOHÈME

opera av Giacomo Puccini med libretto av Luigi Illica och Giuseppe Giacosa efter Henry Murgers roman med översättning av Ola Hörling

Regi och koreografi: Ola Hörling

Musikaliskt ansvarig: Max Lörstad

Scenografi: Petra Hjortsberg

Ljus: Ludvig Uppman

Dekor: Åsa Antalffy Eriksson

Medverkande: Signe Sneh Schreiber, Markus Pettersson, Eldrid Gorset, Linus Börjesson, Jonas Bergström, Fredrik Samuelsson, Roodney Nilsson med flera

Orkesterensemble: Max Lörstad, Saana Kähkönen, Lovisa Kowalczyk, Jonathan Åkesson, Johanna Hydén

Premiär på Bäckaskogs slott 7 juli

I 25 år har Skånska Operan presenterat föreställningar under sin troskyldiga maxim ”Opera åt folket”. Inga experimentalföreställningar, inget nyskrivet utan klassiska operor, minimalistiskt anpassade vad gäller scenografi, kostym och musikackompanjemang, oftast framförda som arenateater på udda spelplatser runt om i Skåne med ett fåtal avstickare till andra landsändar. Solisterna är mestadels unga sångare i början av sin karriär som sedan gått vidare till större uppgifter. Operans direktörer, Ola Hörling och Åsa Jensen har åstadkommit ett Herkulesarbete och belönats med stora publikskaror. Uppenbarligen fyller Skånska Operan ett behov, men det anser inte Statens Kulturråd som dragit in sitt produktionsstöd.

I lördags var det premiär på Bäckaskogs slott på årets uppsättning, Puccinis La Bohème, en pålitlig tårdrypare med massor av livsgjädje, ung kärlek, svartsjuka, fattigdom och ond bråd död. Sedan premiären 1896 har den varit en publikmagnet, så även nu: det gamla vagnslidret på Bäckaskog var fullsatt intill sista plats.

Jag har sett La Bohème i ett otal versioner, från enkla konsertanta uppsättningar till föreställningar med de stora operahusens hela raffinemang och internationellt kända artister. Men fasen vet om inte verket ska spelas just på det här sättet med ett minimum av kringverk och unga röster, fortfarande i utveckling. Musikaliskt är det kanske inte optimalt men känslan, helhetsintrycket, blir desto intensivare. Här möter man ett kärlekspar, Signe Sneh Schreiber som Mimi och Markus Pettersson som Rodolfo med ett utspel det slår gnistor om och röster med stor potential. Som gammal sur operabedömare inser man att de bör dra ner på trycket och vårda nyanserna men friskheten och den uppenbara spelglädjen ursäktar mer än väl de sångliga mistorna. Linus Börjesson som Marcello och Jonas Bergström som Schaunard har även de ett kraftfullt utspel men mer kontroll över rösterna och Fredrik Samuelsson som Colline svarar för en fullödig prestation i både sång och action.

Den lilla orkesterensemblen – en stråkkvartett förstärkt med elektriskt piano – sköter orkestersatsen föredömligt. Klangen är vacker och fyllig och sångarna får allt det stöd de behöver. Vid tidigare uppsättningar med Skånska Operan har denna ensemble känts för liten men nu har Max Lörstad åstadkommit ett arrangemang som ger Puccinis musik nästan full rättvisa.

Nu ger sig Skånska Operan ut på turné med sin Bohème. Sammanlagt 22 föreställningar ska man ge, de flesta på slott och gårdar men även på Ystads teater och Palladium i Malmö

Denna recension var publicerad i Skånska  Dagbladet 9 juli

Riddartornet – en musikalisk fullträff

Vadstena-Akademien

RIDDARTORNET

opera av Carl Unander-Scharin med libretto av Magnus Florin efter Erik Johan Stagnelius tragedi

Dirigent: Joachim Gustafssson

Regi: Nils Spangenberg

Solister: Amelie Flink, Rebecka Hellbom, Frida Bergquist, Viktor Johansson, Samuel Sassersson, Marcus Bartoletti med flera

Scenografi och kostym: Johan Glaumann

Instrumentalensemble från Musik- och operahögskolan vid Mälardalens högskola

Premiär på Vadstena Gamla teater 5 juli

”Sorgespel” kallade Erik Johan Stagnelius sitt gotiskt-romantiska skräckdrama Riddartornet. Han skrev det 1821, två år innan han dog. Det är skrivet på blankvers,förmodligen mer avsett att deklameras än att uppföras sceniskt och har ända fram till modern tid ansetts som mer eller mindre ospelbart, på 1800-talet på grund av sitt ”omoraliska” innehåll med incest, maktmissbruk och tortyr, i modern tid på grund av sin komplicerade gammalmodiga språkdräkt.

Men i början av 2000-talet väcktes dramat till liv. Dåvarande Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm gav regissören Karl Dunér uppdraget att sätta upp Riddartornet. Dunér tog hjälp av Dramatens chefdramaturg Magnus Florin att bearbeta replikerna, en anpassning till nutida meningsbyggnad och ordföljd.

Och nu har Riddartornet blivit en fullängdsopera med musik av Carl Unander-Scharin och libretto av Magnus Florin. Verket är skrivet för eleverna vid Musik- och operahögskolan vid Mälardalens högskola, urpremiären var för några veckor sedan på Västmanlands teater och i torsdags var det premiär inom ramen för Vadstena-Akademien på Gamla teatern i Vadstena, en scen med rötter i Stagnelius egen tid.

Carl Unander-Scharins musik är som helhet välgjord och lättbegriplig trots sina många komponenter. Där finns renässans, folkmelodier, koraler, lite 1950-tal, en stor portion senromantik; rena harmonier blandas med skarpa dissonanser, rytmerna är varierande och mycket intressanta. Ett innovativt grepp är vad tonsättaren kallar ”lydnads-rytmen” en rytm i 7/8-dels takt som Rheinfels, den diktatoriske huvudpersonen bankar med sin käpp när han kräver lydnad.

Magnus Florins libretto följer i stort Stagnelius med just de ändringar i språket som han gjorde i Karl Dunérs talade uppsättning. Han bevarar författarens kärnfråga, den gudomliga naturen som kontrast mot varats olidliga smärta och han avstår tacknämligt nog från att onödiga paralleller in i nutida futiliteter.

Gamla teatern blir en idealisk skådeplats, en teater med fasta kulisser, falluckor och annat från författarens tid, ett tittskåp mot en konstlad värld. Och kostymerna fulländar intrycket: inget som funnits i verkligheten, bara på scenen. Regissören Nils Spangenberg drar linjerna än längre, allt är konstlat; figurerna overkliga, blott känslorna lever. Men han har sett bort från något väsentligt: det här är fråga om ett tonsatt talat drama, replikerna är viktiga och han borde lagt större vikt att textningen blivit tydlig även om det skett på bekostnad av tempot.

Solisterna är operaelever; prestationerna måste bedömas från den utgångspunkten även om tonträffningen inte alla gånger var perfekt och vibratona ställvis alldeles för yviga. Men det fanns verkliga ljuspunkter där man kunde ana löften om kommande stordåd: Viktor Johanssons gestaltning av Rheinfels, klar och fyllig i sin tenor och intensiv i utspelet, Amelie Flink som Mathilda, vacker sopran och mycket utstrålning och Rebecca Hellbom som Olivia, utsökt i aktionen och stor kapacitet i rösten. Samt parhästarna Samuel Sassersson och Marcus Bartoletti, två gedigna barytoner.

Vadstena-Akademien har rykte om sig att vara en plantskola för blivande operastjärnor. Uppsättningen av Riddartornet bär syn för sägen och bjuder dessutom på en av säsongens mest övertygande tonsättningar. Bara den är värd resan till Vadstena.

Denna recension  var publicerad i Skånska Dagbladet 9 juli

Till Birgit Nilssons minne

Birgit Nilsson var en av 1900-talets stora sopraner. I år skulle hon ha fyllt hundra år. Jubileet firas på många sätt – från jättekonserter med ett uppbåd av sångare och musiker till mindre konserter. I söndags bjöd den skånska sopranen Eva Rydén på en konsert i Björnekulla kyrka till Birgit Nilssons minne. Hon har tidigare givit en konsert med samma inriktning i Allhelgonakyrkan i Lund, då med delvis annan repertoar.

Birgit Nilsson har betytt mycket för Eva Rydén. Hon var hennes mentor – men även hennes vän och inspiratör. Programmet vid söndagens konsert var i sin helhet sådant som stod på Birgit Nilssons repertoar: Wagner, Puccini och Verdi men även nordiska romaner av A F Lindblad, Erikki Martin, Ture Rangström och Jean Sibelius.

Eva Rydén visade naturligtvis upp sin säkra tonträffning och dramatiska kraft i de stora operaariorna men jag måste erkänna att det var hennes tolkning av romanserna som tilltalade mig mer med sin värme, lyrik och glädje.

Hon avslutade konserten med ett verkligt kraftprov – Isoldes kärleksdöd ur Wagners Tristan och Isolde. Det skulle antagligen ha blivit konsertens höjdpunkt men det valhänta ackompanjemanget med skraltig betoning på en illa registrerad orgel stäckte de ambitionerna.

En charmig bagatell

Hanna Fritzson och Linnea Andreassen
Foto: Katja Tauberman

FÖRVANDLINGAR I HELVETET

opera av Isabelle Aboulker med libretto av Jean-Pierre Vaguer i översättning av Ditte Hammar

Musikalisk bearbetning: Hanna Fritzson och Martin Hellström

Regi: Ditte Hammar

Scenografi och kostym: Bente Rolandsdotter

Medverkande: Hanna Fritzson, Linnéa Andreassen, Tor Lind, Teresia Bokor

Orkesterensemble: Martin Hellström, Johanna Zetterqvist, Ola Denward, Gunnar Eneroth, Lars Ljungberg

Svensk premiär på borggården på Malmöhus slott 29 juni; sedd föreställning 30 juni

 

Den Andra Operan, ett litet operakompani som sätter upp enbart operor skrivna av kvinnor. Jag måste erkänna att min misstänksamhet var stor när jag läste förhandsinformationen. Och Isabelle Aboulker, ett namn som jag sett i periferin, något om operor för barn. Ett stycke med sensmoralen att man måste leva ut och våga vara sig själv, plattitydernas plattityd. En orkesterensemble med blåsare och slagverk, fyra solister. Allt distribuerat via högtalare eftersom det var fråga om en utomhusföreställning. Jag anlände till borggården på Malmöhus med en ryggsäck fylld av en operahabitués fördomar. Till råga på allt förbyttes det soliga sommarvädret till moln och en ganska kylig snålblåst.

Men jag borde ha tänkt längre än näsan räcker. Operaverkstan vid Malmö Opera hade lagt sin skyddande hand över uppsättningen och därifrån kommer aldrig något dåligt. Oftast annorlunda, mestadels spännande och alltid välgjort med bra konstnärlig höjd.

Så blev det den här gången också. En charmig opera i fickformat, ”opera-bistrot”, krogopera, är den franska benämningen, med rolig och intressant intrig som faktiskt snuddar vid de stora problemen och okomplicerad men välskriven musik med spännvidd från kabaré till jazz och fransk chanson med stänk av romantisk opera. Lättsmält, javisst,  men långt ifrån urvattnat och tillrättalagt.

Scenografin är enklare än enkel: en säregen gungbrädesställning, rekvisitan en vattenkanna med sand och en liten hacka samt ett antal kraftiga rep, kostymerna fantasifulla och spretiga. Orkestern är medryckande och får fram stora variationer i sin speciella kombination.

Och solistprestationerna förtjänar enbart beröm. Tor Lind gör en sympatisk djävul med uttrycksfullt kroppsspråk, intensiv till tusen och mycket välsjungen med kraftig klingande baryton. Hanna Fritzon lånar sin tydliga sopran till en ambivalent mördare med både skuld och självkänsla, Linnéa Andreassen sjunger sin knarkande ateist med plastisk mezzo, stor energi och kraftigt utspel och Teresia Bokors Séraphine är ljuvt romantisk med en sopran som utan problem klarar koloraturhöjderna.

Operan är kort, bara omkring 50 minuter men det är sådana här föreställningar som förhoppningsvis kan sprida operans speciella magi utanför de gängse kretsarna. Det behöver inte vara mångtimmeslånga föreställningar med festklädd publik i en stor teatersalong, det fungerar lika bra med ett kortare stycke i enklare omgivning bara den konstnärliga höjden – och spelglädjen – finns på plats.

Det blev bara tre dagars föreställningar i Malmö. Sedan flyttas uppsättningen till Stockholms förorter, Årsta och Sundbyberg. Men det ska bli intressant att se vad Den Andra Operan kommer med framöver.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 2 juli

Buskis med strålande musik

LÄDERLAPPEN

operett av Johann Strauss d y bearbetad av Rickard Söderberg, Laine Quist, Jonas Samuelsson och Niklas Riesbeck med text av Rickard Söderberg

Dirigent: Jonas Samuelsson

Regi: Niklas Riesbeck

Ljus: Sara Andersson

Kostym: Ann Walton, Anya Jernsjö

Mask och peruk: Freja Täck

Kuliss och porträttmåleri: Molly Zimmerman-Feeley, SARA (Swedish Academy of Realist Art)

Orkesterarrangemang: Nils-Petter Ankarblom

Produktion: Kammaropera Syd

Medverkande: Rickard Söderberg, Laine Quist, Elinor Fryklund, Carl Ackerfeldt, Lotte Ohlander. Susannne Resmark, Jakob Högström och många, många fler

Premiär på Ystads teater den 29 juni

Höga berg och djupa dalar; det blev en hisnande upplevelse att ta del av Kammaropera Syds version av Johann Strauss d y:s klassiska operett Läderlappen vid premiären på Ystads teater i fredags. Stort musikaliskt artisteri med mängder av skönsång och bra agerande, vackra kostymer med dito mask och peruk liksom välgjord scenografi blandas med prutthumor, saliromanisk förtjusning i pottor och smutsiga underkläder, skämt värdiga ett sjundeklassens folklustspel och andra bottennapp; allt överslätat av varningar för nutida nazister, lite #metoo-retorik och välmenande men svamliga kärleksbudskap. Det var en brygd med många ingredienser men publiken svalde den villigt, främst kanske för att den serverades med så mycket charm och glädje.

Musikaliskt är uppsättningen mycket, mycket bra. Den lilla orkestern (14 musiker om jag räknade rätt) har en tät, fyllig klang och stor dynamisk vidd. Dirigenten Jonas Samuelsson leder både orkestern och föreställningen med energi och perfekt timing mot sångarna på scenen. Och Nils-Petter Ankarbloms orkesterarrangemang är välgjorda och lockar fram det bästa ur ensemblen.

Solistprestationerna bjuder också på många höjdpunkter. Laine Quist har utvecklats till den verkliga operettprimadonnan: stor i rösten, magnifik i agerandet och en härlig glimt i ögat. Rickard Söderberg lockar fram alla tänkbara nyanser från trulig barnunge till storartad skrytpelle ur sin figur Eisenstein. Sångligt är han som vanligt formidabel med sin varma Heldentenor, en röst som förtjänar att höras från de stora scenerna i de stora operorna och inte bara från svenska tiljor.

Även det övriga solistuppbådet, drygt 25 personer (!) bjöd på mycket lyssnansvärt. Av utrymmesskäl går det inte att räkna upp alla, även om det vore önskvärt, så det får bli några enstaka blommor ur den fantastiska buketten: Lotte Ohlander pregnanta utspel som skojaren Alfred/Alfhild;

Elinor Fryklund som den mysiga husfrun Adele; Susanne Resmark som hovsångerskan Elisabeth Olin med hur mycket guld som helst i strupen; Anton Ljungqvist som den lätt korkade fängelsedirektören, sjungen med mäktig basbaryton; Jakob Högströms välsjungande och elegante doktor Falke; Katarina Lundgren-Hugg som visade stor komik i rollen som spåkvinnan Ulrika. Samt den lilla men men charmiga balettensemblen.

Det finns ännu fler guldkorn i uppsättningen: de välgjorda och vackra kostymerna, de eleganta maskerna och perukerna och den effektiva scenografin med en blandning av Ystads teaters gamla kulisser och nya skapade av Molly Zimmerman-Feeley och Swedish Academy of Realist Art.

Visserligen blir det kontraster, men det känns ändå avigt när så mycket gott blandas med lågvattenkomik som inte ens skulle platsa i en Åsa-Nissefilm. Man kan undra vad Rickard Söderberg och det övriga teamet är ute efter. Vill de chockera har de valt alldeles för klent artilleri, vill de underhålla har de dykt för långt ner i buskistunnan.

Men det går faktiskt att se bort från detta, liksom från de påklistrade jämlikhets- och ”kärleks”-budskapen. Två timmars musikalisk underhållning av så hög kvalitet är värd att stå ut med lite onödigheter.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 2 juli

×