Elegant engagerande epitafium

I slutet blir kölden: Yazan Alqaq som Döden och Line Juul Andersen som Helen.
Foto: Malin Arnesson

I första aktens sista scen i Hans Gefors opera Parken vädrar ett gäng ungdomar sina aggressioner mot publiken som relikter, förstenade stollar med mera. Men det är inte dagens publik som är gången historia, det är gänget, de agerande som hör till den tid som för alltid försvunnit: det sena 1960-talet, hippiernas och flower powerns tid, den fria sexualitetens tid men även hoppets tid. Redan när Botho Strauss skådespel hade premiär 1984 var detta historia och när Hans Gefors opera uruppfördes 1992 hade hippie-eran blivit till legend.

Så trots många framåtblickande drag i både drama och musik är Parken i Vera Nemirovas uppsättning en historielektion, ett epitafium, mer ”Á la récherche du temps predu” än en opera av Verdi som är aktuell än idag då den sätter fokus på de eviga problemen. Och denna historia berättas mycket långsamt och omständligt. Efter första akten var jag frustrerad: mycket estetik men ingen action eller för att citera Stalin: ”Jag ser att kon kalvar men var är kalven?”

Efter en välbehövlig paus kom operan in i en ny andning: intensiteten ökade, dramat blev mer påtagligt och musiken som i långa stycken varit ett påklistrat kaos knöts tätare till handlingen med arbetad melodik och harmonier som både smekte och upprörde. Verket fick mening och tyngd och man förstod den linje som ledde fram till sista aktens Nifelheim, den eviga köldens rike, långt ifrån de blomsterängar där gudarna försökte få in glädje och lättsinne i människornas grå liv.

Hans Gefors musik kan ställvis upplevas som jobbig. Den kan vara kaotisk men sällan direkt atonal, dissonanserna finns där men även långa passager med välljudande harmonier, den stötiga rytmen varvas med mjuk visa och till och med fast blues. Det vore en överdrift att kalla den njutbar men den är välfungerande, intressant och ibland riktigt engagerande.

Uppsättningen är mycket välgjord: scenografin är spektakulär med den skräpiga parken med sina skrotbilar och fascinerande miljöer som växlas elegant med hjälp av vridscenen, kostymerna trovärdiga och i vissa fall extremt tjusiga och ljuset mycket effektivt. Personregin är minutiöst detaljerad och skapar verkliga människor av alla medverkande från huvudfigurena till alla statister.

Dirigenten Patrik Ringborg håller föreställningen i ett fast grepp. Sångarna får effektivt stöd och de långa och intrikata orkesterpassagerna tillåts att blomma ut för fullt. Han får ordning i kaos och suger vällustigt på harmoniernas karameller när så tillåts.

Och solisternas prestationer är överlag mycket högklassiga, många rent lysande. Hege Gustava Tjønn utnyttjar sin fylliga, nästan mäktiga sopran till att skapa en Titania med fullt spektrum av både mänskliga och gudomliga egenskaper. Eric Greenes Oberon har auktoritet och tyngd med en basbaryton fylld av välljud. Susanna Stern och Line Juul Andersen står för två kvinnoporträtt, både sångligt och gestaltningsmässigt perfekta. Eir Inderhaugs sopran ger Flickan en tragisk-mänsklig framtoning. Och Daniel Carlssons klangmässigt underbara countertenor balanserar på sentimentalitetens rand som Fabelsonen.

Sammanlagt ger Malmö Opera sex föreställningar av Parken. Det tog 26 år efter uruppförandet att få den på scen igen. Man får hoppas att nästa Törnrosasömn inte blir så lång – det

är ett verk som absolut tål att möta sin publik vid fler tillfällen.

 

PARKEN

opera av Hans Gefors med libretto av tonsättaren efter Botho Strauss skådespel

Hege Gustava Tjønn som Tatania och Eric Greene som Oberon.
Foto: Malin Arnesson

Dirigent: Patrik Ringborg

Regi: Vera Nemirova

Dramaturgi och medregi: Sonja Nemirova

Scenografi: Jens Kilian

Kostym: Mathias Clason

Ljus: Andreas Fuchs

Solister: Hege Gustava Tjønn, Eric Greene, Zoltán Nyári, Carl Ackerfeldt, Susanna Stern, Line Juul Andersen, Torstein Fosmo, Bengt Krantz, Stefan Dahlberg, Eir Inderhaug, Daniel Carlsson med flera

Statister, barnstatister

Malmö Operaorkester

Premiär 5 maj på Malmö Opera

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 7 maj 2018

×