Ny Frankensteinopera

I år är det 200 år sedan Mary Shelley publicerade sin roman Frankenstein eller den moderne Prometeus. I en essä  i tidskriften Axess berättar Josefin Holmström om upprinnelsen som kom redan två år tidigare då ett sällskap satt framför brasan i Lord Byrons ståtliga villa vid Genèvesjön och beslöt sig att roa sig med att skriva spökhistorier. Flertalet av de samlade lyckades åstadkomma någon form av berättelser men Mary Shelley drabbades av skrivkramp och kunde inte komma på något tillräcklig ohyggligt. Men senare såg hon framför sig som i en dröm såg hon Victor Frankenstein. För att citera henne själv: ”the pale student of unhallowed arts kneeling before the thing he had put together.”

Romanen blev en storsäljare och har under de två seklen blivit en klassiker, omtolkad och omarbetad av både klåpare och genier, filmatiserad i otaliga versioner, använd i både pornografi och barnböcker. Den har blivit balett – mest känd är kanske Liam Scarletts skapelse på Covent Garden för ett par år sedan och gjorts till opera i många versioner, bland annat av H K Gruber; Deutsche Oper i Berlin har nyligen haft premiär för Frankenstein som ”musikteater” av Gordon Kampe. Och på pingstdagen var det Hamburgoperans tur: urpremiär på experimentscenen Kampnagel för Jan Dvořáks Frankenstein.

Jan Dvořák räknas som en av de mest innovativa nutida kompositörerna. Hans musik har beskrivits som någonting mellan Bach, Wagner och Dr No. Han visar upp infuenser från pop och rock men även av medeltida kanon. Musiken är tonskön, lättbegriplig och mycket intressant. Här i Frankenstein har han adderat ett gothiskt mörker som skapar suggestiva stämningar.

Jan Dvořák svarar också för libretton. Han har i stort använt Mary Shelleys berättelse rakt upp och ner och likt originalet emfaserar han människan Victor Frankenstein, det verkliga monstret, han som på artificiell väg försöker skapa ett liv till sin egen avbild men som misslyckas och drabbas av mordlust när han konfronteras med resultatet av sitt experiment.

Scenografin är storslagen, en arena som förvandlas till allt mellan slutna rum och öde snöiga vidder, ljussättningen expressiv och kostymerna fördjupar berättelsen. Man kan ha invändningar mot dramaturgin: ställvis blir det långa, långa monologer och dialoger som får skeendet att stanna i allt för hög grad.

Och monstret är i högsta grad spektakulärt: stort och extraordinärt fult men med barns oskyldiga och onyanserade rörelseschema. De tre dockspelarna får fram ett levande väsen som direkt vänder sig mot publiken.

Solisternas insatser är mycket högklassiga. Viktor Ruds gestaltning av Victor Frankenstein är storartad, han får fram figurens komplexa karaktär, storhetsvansinnet, den destruktiva vreden och den naiva rädslan, allt sjunget med med en perfekt klangrik baryton. Andromahi Raptis debuterar på Hamburgoperan i rollen som Elisabeth, med fyllig sopran och noggrant agerande. Och de övriga sångarna som får agera i flera roller är värda all erkänsla.

Viktor Rud som Victor Frankenstein

Det kanske kan förefalla lite överdrivet att bege sig från Malmö till Hamburg för en experimentalopera men jag kan försäkra att det var värt allt besvär. Det är sådana här uppsättningar som för operakonsten framåt och förhoppningsvis lockar ny publik. Dessutom får vi gamla operatraditionalister något nytt att tänka på.

Andromahi Raptis som Elisabeth

FRANKENSTEIN

opera av Jan Dvořák med libretto av kompositören efter Mary Shelleys roman

Dirigent: Johannes Harneit

Inscenering: Philipp Stötzl och Philipp M Krenn

Scenografi: Heike Vollmer och Philipp Stötzl

Kostym: Kathi Maurer

Ljus: Heike Vollmer och Bernd Gallasch

Solister: Catrin Striebeck, Viktor Rud, Andromahi Raptis, Sascha Emanuel Kramer, Alin Anca, Stefan Sevenich, Narea Son med flera

Dockförare: Christan, Pfütze, Claudia Six, Zora Frölich

Uruppförande på Kampnagel i Hamburg 20 maj

Fin final på spelåret

Malmö Symfoniorkester, Københavns Drengekor, damkör ur Vokalensemblen VOS

Rafael Payare

Dirigent: Rafael Payare

Solist: Maria Forsström, mezzo

Symfoni nr 3 i d-moll av Gustav Mahler

Malmö Live konsertsal 17 maj

Gustav Mahler skrev långa symfonier som krävde stor besättning. Hans tredje symfoni är inte den mest resurskrävande trots dubbel kör och mezzosolist – där blir den slagen av den åttonde som kallas De tusendes symfoni – men väl den längsta: drygt 100 minuter.

Mahler ville med sin symfoni beskriva sina intryck av sommaren i Alperna. De sex satserna har namn efter hans olika upplevelser och verket har allteftersom försetts med tillnamn som ”Natursymfonin” och ”Vårsymfonin”. För Mahler blev den också ett genombrott, publiken tog den omedelbart till sitt hjärta och han blev känd för en bredare allmänhet.

Uppförandet av detta mastodontverk sätter punkt för MSO:s konsertsäsong 2017/2018 (förutom uppförandet i går, torsdag, spelas den igen i morgon). Det blev en utomordentlig final på det ganska svajiga spelåret.

Kvällens dirigent Rafael Payare är en produkt av El Sistema i Venezuela och har på några år blivit en av de mest eftersökta yngre dirigenterna med framträdanden hos bland andra Wiener Philharmoniker, London Symphony Orchestra och Chicago Symphony Orchestra.

Torsdagens uppförande var snudd på mästerligt. Tekniskt briljant med enastånde tydlig slagteknik,

klar frasering och benhård kontroll på den stora besättningen, musikaliskt fullödig med rent underbar klang i orkestern från den pompösa förstasatsen med sin sin symfoniska marsch över fjärdesatsen mjuka stråkadagio till sista satsens fulländning.

Och de dubbla körernas och mezzosolisten Maria Forsströms vokala insatser bidrog till det storartade helhetsintrycket. Än en gång har MSO visat att orkestern, med rätt dirigent, håller hög europeisk klass.

Elegant engagerande epitafium

I slutet blir kölden: Yazan Alqaq som Döden och Line Juul Andersen som Helen.
Foto: Malin Arnesson

I första aktens sista scen i Hans Gefors opera Parken vädrar ett gäng ungdomar sina aggressioner mot publiken som relikter, förstenade stollar med mera. Men det är inte dagens publik som är gången historia, det är gänget, de agerande som hör till den tid som för alltid försvunnit: det sena 1960-talet, hippiernas och flower powerns tid, den fria sexualitetens tid men även hoppets tid. Redan när Botho Strauss skådespel hade premiär 1984 var detta historia och när Hans Gefors opera uruppfördes 1992 hade hippie-eran blivit till legend.

Så trots många framåtblickande drag i både drama och musik är Parken i Vera Nemirovas uppsättning en historielektion, ett epitafium, mer ”Á la récherche du temps predu” än en opera av Verdi som är aktuell än idag då den sätter fokus på de eviga problemen. Och denna historia berättas mycket långsamt och omständligt. Efter första akten var jag frustrerad: mycket estetik men ingen action eller för att citera Stalin: ”Jag ser att kon kalvar men var är kalven?”

Efter en välbehövlig paus kom operan in i en ny andning: intensiteten ökade, dramat blev mer påtagligt och musiken som i långa stycken varit ett påklistrat kaos knöts tätare till handlingen med arbetad melodik och harmonier som både smekte och upprörde. Verket fick mening och tyngd och man förstod den linje som ledde fram till sista aktens Nifelheim, den eviga köldens rike, långt ifrån de blomsterängar där gudarna försökte få in glädje och lättsinne i människornas grå liv.

Hans Gefors musik kan ställvis upplevas som jobbig. Den kan vara kaotisk men sällan direkt atonal, dissonanserna finns där men även långa passager med välljudande harmonier, den stötiga rytmen varvas med mjuk visa och till och med fast blues. Det vore en överdrift att kalla den njutbar men den är välfungerande, intressant och ibland riktigt engagerande.

Uppsättningen är mycket välgjord: scenografin är spektakulär med den skräpiga parken med sina skrotbilar och fascinerande miljöer som växlas elegant med hjälp av vridscenen, kostymerna trovärdiga och i vissa fall extremt tjusiga och ljuset mycket effektivt. Personregin är minutiöst detaljerad och skapar verkliga människor av alla medverkande från huvudfigurena till alla statister.

Dirigenten Patrik Ringborg håller föreställningen i ett fast grepp. Sångarna får effektivt stöd och de långa och intrikata orkesterpassagerna tillåts att blomma ut för fullt. Han får ordning i kaos och suger vällustigt på harmoniernas karameller när så tillåts.

Och solisternas prestationer är överlag mycket högklassiga, många rent lysande. Hege Gustava Tjønn utnyttjar sin fylliga, nästan mäktiga sopran till att skapa en Titania med fullt spektrum av både mänskliga och gudomliga egenskaper. Eric Greenes Oberon har auktoritet och tyngd med en basbaryton fylld av välljud. Susanna Stern och Line Juul Andersen står för två kvinnoporträtt, både sångligt och gestaltningsmässigt perfekta. Eir Inderhaugs sopran ger Flickan en tragisk-mänsklig framtoning. Och Daniel Carlssons klangmässigt underbara countertenor balanserar på sentimentalitetens rand som Fabelsonen.

Sammanlagt ger Malmö Opera sex föreställningar av Parken. Det tog 26 år efter uruppförandet att få den på scen igen. Man får hoppas att nästa Törnrosasömn inte blir så lång – det

är ett verk som absolut tål att möta sin publik vid fler tillfällen.

 

PARKEN

opera av Hans Gefors med libretto av tonsättaren efter Botho Strauss skådespel

Hege Gustava Tjønn som Tatania och Eric Greene som Oberon.
Foto: Malin Arnesson

Dirigent: Patrik Ringborg

Regi: Vera Nemirova

Dramaturgi och medregi: Sonja Nemirova

Scenografi: Jens Kilian

Kostym: Mathias Clason

Ljus: Andreas Fuchs

Solister: Hege Gustava Tjønn, Eric Greene, Zoltán Nyári, Carl Ackerfeldt, Susanna Stern, Line Juul Andersen, Torstein Fosmo, Bengt Krantz, Stefan Dahlberg, Eir Inderhaug, Daniel Carlsson med flera

Statister, barnstatister

Malmö Operaorkester

Premiär 5 maj på Malmö Opera

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 7 maj 2018

×