Soustrot med ryskt och amerikanskt

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solist: Zsolt-Thiamér Visontay, violin

Musik av Bernstein, Copland och Prokofjev

 

Både Sergej Prokofjev och hans tonsättarkollega Dmitrij Sjostakovitj blev rejält åthutade av det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté, det vill säga Stalin, för att de skrev ”obegriplig musik som inte tjänade folket”. Sjostakovitj sade ja och amen men höll ändå benhårt fast vid sin linje, Prokofjev försökte verkligen göra bot och bättring men fick ändå klander för sin ”arbetarfientliga” musik. En följd av hans anpassning var att mycket av det friska i hans musik försvann, det glada upproret ersattes med tyngd, pompa och en stor portion konventionalism.

Hans Symfoni nr 5 i B-dur är ett mycket bra exempel på detta. Kompositionsteknskt rent vidunderlig, mästerlig i formen; fylld av melodiska figurer. Men trots allt detta förbaskat tråkig: upproret har försvunnit, ironierna är utslätade och känslorna verkar påklistrade.

Vid torsdagens konsert svarade Marc Soustrot och MSO för en mycket gedigen tolkning av denna mastodont på lerfötter, det är svårt att tänka sig att den kan göras mycket bättre. Utsökt klang, perfekt balans i stämmorna och med all den friskhet och elegans som Marc Soustrot kan uppbringa.

Men inte ens han kunde lyfta symfonin till elyseiska höjder.

Kvällens rubrik var ”Bernstein 100 år”. Detta firades tacknämligt nog med ett av hans mindre ofta spelade verk: Serenad för violin, harpa, slagverk och stråkar. Kompositionen är inspirerad av Platons dialog Symposion som skildrar ett samtal om kärleken och de fem satserna ger en bild av de deltagande filosoferna. (I direkt översättning från klassisk grekiska heter dialogen så och Platon heter Platon, inte det som skrivs i programbladet, som förmodligen stulit från någon anglosaxisk internetsida. Dessutom är dialogen inte rumsren i dagens neopuritanska samhälle.)

Bernsteins Serenad.. kan väl inte räknas till musikhistoriens större mästerverk, men den är frisk, medryckande och mycket lyssnansvärd. Dessutom innehåller den en sällsynt vacker och intressant violinstämma som framfördes med virtuos elegans och stor musikalitet av den tysk-ungerske violinisten Zsolt-Thiamér Visontay.

Musik av en annan amerikansk kompositör, Aaron Coplands Svit ut Appalacian Spring inledde konserten. Med mycket naturromantik och inslag av robust folklore blev det en mycket trevlig uppvärmning.

Musik om människans vidrighet

Malmö Symfoniorkester

Lunds studentsångare

Dirigent: Domingo Hindoyan

Solister: Göran Söllscher, gitarr; Taras Shtonda bas

Anna-Lena Laurin: Konsert för gitarr i version för stor stråkorkester; Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 13 i b-moll ”Babij jar”

Konsertsalen i Malmö Live 12 april

 

Vid Babij jar finns ingen minnessten.

Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen.”

Så börjar den ryske poeten Jevgenij Jevtusjenkos Babi jar, där han i diktens form skildrar nazisternas massaker på över 33 771 judar i ravinen Babij jar utanför Kiev. Detta poem blev utgångspunkt för Dmitrij Sjostakovitjs Symfoni nr 13 för basstämma, kör och orkester, skriven och uruppförd 1962. Sjostakovitj själv lät den gå in i raden av symfonier (han hann skriva 15 stycken) men musikvetarna tvistar om hur man ska klassificera verket. Koralsymfoni, symfonisk kantat eller orkestrerad sångcykel? I vart fall måste den betecknas som ett av hans mest politiska verk, en exposé över Sovjetunionen från Stalins öppet brutala diktatur till Chrustjovs mer försåtligt glättade förtryck – från den första satsens djupa sorg över vidrigheterna i Kiev till de fyra följande satsernas mer ironiska kommentarer till avgörande håndelser i mänsklighetens förfall

Verket fick ett mycket bra uppförande. Dirigenten Domingo Hindoyan utnyttjade den stora orkesterns klangmässiga och dynamiska kapacitet till fullo för att få fram kompositionens skiftande stämningar från tragedins stora sorg till det vardagliga tjattrets banaliteter. Och solisten Taras Shtonda svarade för en rent mästerlig insats med utsökt klang och mycket känslor i sin mörka bas.

Konserten inleddes med ett nutida verk: Anna-Lena Laurins Konsert för gitarr i version för stor stråkorkester, skriven 2015 för Göran Söllcher. Fyra satser med var sitt tema, kompostionstekniskt beundransvärd och intressant i demonstrationen av gitarrens klangfärger och uttrycksmöjligheter. Men inte ens Göran Söllscher med sin virtuosa teknik och stora musikalitet kunde lyfta verket – det blev en stunds trevligt lyssnande men inget som stannar i minnet.

Avtryck av Debussy

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör

Dirigent: Maxime Pascal

Solister: Hanna Husahr, sopran; Emma Lyrén, alt; Fredrik Zetterström, baryton

Musik av Claude Debussy, Karol Szymanowski och Andrea Tarrodi

Malmö Opera den 11 april

Maxime Pascal svarade för en utomordentlig insats som dirigent i Benjamin Lazars uppsättning av Claude Debussys opera Pelléas och Mélisande på Malmö Opera för knappt två år sedan. I onsdags var han tillbaka framför operaorkestern med ett program främst med musik av Debussy men även av två tonsättare som inspirerats av honom, svenska Andrea Tarrodi och polacken Karol Szymanowski. Det blev en konsert väl värd att minnas.

Szymanowskis tonsättning från det sena 1920-talet av den latinska psalmen Stabat Mater är ett imponerande tonbygge där tonsättaren har fulländat en egen polyfonisk stil på gränsen mellan tonal och atonal, med tydliga spår av både impressionism och folkmusik.

Maxime Pascal ledde orkestern och kören i en noggrann tolkning, högstämt sakral och klangmässigt perfekt och de tre solisterna svararade för utomordentliga insatser: Hanna Husahrs varma sopran med mycket väl kontrollerat vibrato, Emma Lyréns plastiska stämma med full klang från djup alt till hög mezzo och Fredrik Zetterströms utsökta baryton med både känslor och kraft.

Maxime Pascal kan sin Debussy, det var otvivelaktigt vid uppförandet av Pelléas och Mélisande. Och nu visade han samma höga klass i den nästan söndertjatade ”Prélude à l’ après-midi d’un faune” och den mer intressanta ”Trois nocturnes”. Han lät de impressionstiska tonerna flöda men väjde inte för styrka och kraftiga betoningar.

Det var ett intressant grepp att lägga in nutida Andrea Tarrodis komposition ”Camelopardalis” i Debussy-blocket. Släktskapen var tydlig även om hon jobbar med delade stämmor, stråkglissandon och andra moderniteter. Elegant, fräscht och mycket hörvärt var det i vart fall,

Nödvändigt nyskapande

Foto: Søren Meisner.

STØV

opera med musik av Peter Kohlmetz Møller och libretto av Neill Cardinal Furio

Inscenering: Jesper Pedersen

Scenografi: Kristian Knudsen

Kostym: Lise Kitten och Line Bech

Ljus: Mikkel Jensen

Medverkande: Nina Sveistrup Clausen, sopran; Svend E Kristensen, dockhanterare och koncept

Gästspel av Sew Flunk Fury Wit på Skuespilhuset i Köpenhamn den 7 april

 

Det går inte att komma från en ödeläggelse av jorden, förr eller senare väntar den totala miljökatastrofen. Vad händer då med människorna? Förintelse, eller finns det ett liv efteråt?

Operan, eller snarare det musikdramatiska verket Støv får in hopp och skönhet i det post-apokalyptiska skräckscenariot. Det är en kort föreställning, en timme och en kvart, men den suger musten ur åskådaren, efteråt virvlar skallen av intryck – och frågor.

Det är nyskapande musikteater på ett sätt som åtminstone jag inte har sett tidigare: besättningen är liten: en väl skolad sopran, Nina Svelstrup Clausen, och en mestadels tyst skuggfigur, Svend E Kristensen, som hanterar fem dockor i fullstorlek. Musiken är egentligen ganska banal med blandning av klassisk romantisk opera, moderna ballader, spår av jazz, funk och en liten gnutta hip-hop. Även Neill Cardinal Furios libretto är banalt: sångtexter med meter och ordval som vore de hämtade ur en populär artists ”song book”, interfolierade med radiobudskap från myndigheterna där katastrofen torrt konstateras samtidigt som de uppmanar till lugn och besinning.

Men när dessa banaliteter får ackompanjera händelserna på scenen blir det en reaktion som slår hårt i medvetandet. Hopvikta lumphögar förvandlas till dockor i mänsklig storlek och i händerna på den enastående dockföraren (heter det så, på engelska är uttycket ”puppeteer”?) får liv och uttrycker vissa spår av glädje men mest sorg och förtvivlan och även hat: i en rent förskräcklig scen lynchas en docka med mörk hy och fridsamt förvånat ansiktsuttryck. Det är lätt för en erfaren åskådare att värja sig mot högbrynt avancerad estetik men mot äkta banalitet och äkta mänskliga känslor står man sig slätt. Lika verkningsfull är avsaknaden av hurtiga utrop av miljötänkande och av moraliserande maningar; budskapet bärs fram av verket i sig, musiken, texterna, handlingen på scenen: så här djävligt är det och så här djävligt blir det. Du kan inte göra något åt det.

Støv är ett verk av gruppen Sew Flunk Fury Wit. Den skapades 2013 av Svend E Kristensen och arbetar kollektivt med en ny typ av musikdramatik. För att citera dem själva: ”Gennem en hybrid af scenekunstneriske former udfordres de vante genrer og aktuelle emner bliver taget op til en stærk visuel og poetisk bearbejdning.” Stora ord och höga löften men en uppsättning som Støv visar att de uppfyller sina egna krav.

Och en sådan här uppsättning ställer också frågan: Är inte det här den form av nyskapande som kan föra operakonsten vidare? I dag matas vi i operapubliken med mängder av mer eller mindre lyckade försök till omstöpningar av gamla verk. Ibland kan det vara nöjsamt, ibland tankeväckande men trots allt, det är verk skapade långt före vår födelse och ofta baserade på ännu äldre tankegods. En Pucciniopera blir inte modern bara för att man klär ut huvudrollsinnehavarna i jeans och t-shirt och låter hjälten köra motorcykel. I bästa fall kan en neutral scenografi och dito kostym destillera de eviga tankar och frågeställningar som finns i de verk som motstått gnagandet av tidens tand men det är tveksamt om de för musikdramatiken framåt.

Jag säger inte att Sew Flunk Fury Wit sitter inne med nyckeln till ett allmängiltigt recept. Men gruppen visar på en väg till nyskapande, förhoppningsvis en av många. Men det krävs fler sådana nytänkare och framför allt fler institutioner, både offentliga och privata som vågar ge plats för dem. Annars blir det svårt för operakonsten att tvätta bort stämpeln av museal mossighet.

Den här recensionen var publicerad på Skånska Dabladets kultursida den 10 april

 

Varken revolution eller reformation

Så har då Malmö Operas nya chef Michael Bojesen presenterat sitt program för spelåret 2018-2019, det första som bär hans signum eftersom Bengt Hall, hans företrädare, stod bakom innevarande säsong. De som väntat en revolution efter maktskiftet blir nog ganska besvikna, det mesta rullar på i samma hjulspår som tidigare: en musikal på hösten och en på våren, två säkra operakort, en trevlig saga i juletid, en känd opera i kondenserad turnéversion. En gedigen och föga överraskande stomme som sedan byggs på med några mer spännande evenemang. Och så Operaverkstan som som vanligt kittlar ens nyfikenhet med ett par udda uppsättningar.

Ingen revolution, knappt en reformation. Men Malmö Opera är offentligt finansierad och offentligt styrd och ekonomin spelar en nyckelroll tätt knuten till kravet på en publikdragande repertoar. Sedan kommer allt det där med konstnärlig höjd, nyskapande, speglande av tidens strömningar och andra honnörsord. Då finns det inte möjligheter för teaterchefen att vara omstörtande. Michael Bojesen har förmodligen gjort det bästa möjliga av situationen, sedan kan man väl ha synpunkter på spelårets utbud.

Säsongen börjar i slutet av augusti med det som förmodligen kommer att bli årets kassako – Kasper Holtens uppsättning av West Side Story. Här har man inte sparat på resurserna: stor ensemble, scenografi av Steffen Aarfing och mycket annat. Den sista föreställningen är planerad till 16 december.

Först 17 november är det premiär för höstens stora operauppsättning: La Traviata av Verdi med en världssopran, franska Patricia Petibon som Violetta. Oliver Py regisserar och på dirigentpulten står Rafael Payare. Spelårets andra stora opera, Wagners Den flygande holländaren har premiär 2 februari. Steven Sloane dirigerar, Lotte de Beer står för regin och stjärnskottet Cornelia Beskow sjunger Sentas roll.

Både La Traviata och Holländaren är säkra kort, älskade av publiken men på gränsen till sönderspelade. Om man nu ska spela Verdi (vilket kan ifrågastättas eftersom Rigoletto just nu går för fullt) finns det andra verk och varför just Holländaren, varken Lohengrin och Tannhäuser har uppförts i Malmö under överskådlig tid. Eller är #metoo som kastar sin skugga över repertoarvalet? Båda operorna handlar ju om kvinnor som offrar sina liv för egocentriska manliga fähundar.

Om en annan sorts manlig despot, reformatorn Martin Luther, handlar vårens andra helaftonsopera, ett uruppförande av ”Schlagt sie tot!” av Bo Holten med libretto av Eva Sommestad Holten. Peter Oskarsson står för regin och Patrik Ringborg för den musikaliska ledningen. Enligt förhandsinformationen handlar verket mer om Luther som människa än hans teologiska förkunnelse. Sedan ”Gesualdo – shadows” från 2014 har Bo Holten inte publicerat någon opera, så det här upppförandet kan bli mycket intressant.

Och till jul tar man upp Benjamin Staerns lilla pårla Snödrottningen, något att verkligen se fram emot.

Två föreställningar i maj av Händels opera ”Il Trifonio del Tempo e del Disinganno” väcker också nyfikenheten. Det är ett samarbete med Det Kongelige i Köpenhamn. Concerto Copenhagen spelar under ledning av ”barockens Stevie Wonder” Lars Ulrik Mortensen (uttrycket är lånat från Kasper Holten) och Ted Huffman står för regin.

Operaverkstan fortsätter med den här vårens lyckokast, Var är du Proserpin? och bjuder på två nyproduktioner: Förvandlingar i helvetet av den franska kompositören Isabelle Aboulker. Den ges under några dagar på Sommarscen Malmö. Och i slutet av mars 2019 kommer Komedi på en bro med musik av Bohuslav Martinu, en enaktare efter en pjäs av Václav Kliment Klicpera.

Säsongens turnéopera är en kondenserad version av Bizets Carmen.

Förutom West Side Story bjuder spelåret på två andra musikaler: Roald Dahls Matilda – the Musical och en nyskrivet verk, En alldeles särskild dag, med musik av P O Nilsson och text av Bim Wikström. Stycket bygger på en film av Ettore Scola och är ett samarbete med Helsingborgs stadsteater.

Michael Bojesen inledde sin presentation i torsdags med att leda de församlade i uppiggande allsång. Därefter presenterade han Malmö Operas nya policydokument som ingående  tar upp det mesta av dagens sanningar från ökad jämlikhet till minskat matsvinn.

 

×