Toner från Malmö och två ryssar

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Michał Nesterowicz

Solist: Boris Giltburg, piano

Musik av Hjorth, Prokofjev och Sjostakovitj

Malmö Live 8 februari

För drygt tio år sedan hörde jag pianisten Boris Giltburg med MSO för första gången, då i Rachmaninovs andra pianokonsert. Vassily Sinaisky stod på pulten. Den bländande tekniken hade han redan då men likt de flesta unga pianolejon var han mer angelägen om att visa upp sin fingerfärdighet än att få fram musiken bakom nottecknen. Men mycket hinner att ändras på tio år. När han i torsdags spelade Sergej Prokofjevs Pianokonsert nr 3 i C-dur var det ett fullödigt framförande av en mogen pianist som använde sin tekniska skicklighet för att åstadkomma en musikaliskt utsökt tolkning. Och trots kompositionens alla löpningar genom skalorna, alla abrupta växlingar i tempo och dynamik och alla ackordsexcesser fann han finna linjerna och gav verket en helhet. Det var i högsta grad beundransvärt. Publiken visade med all tydlighet sin förtjusning och lyckades klappa fram ett extranummer.

Michal Nesterowicz

Stor del i det fina resultatet hade också dirigenten Michał Nesterowicz som gav orkesterstämman både tyngd och tydlighet tillsammans med perfekt stöd för solisten. Och Michał Nesterowicz svarade också för ett helt enastående framförande av Dmitrij Sjostakovitjs Symfoni nr 10. Verket skrevs 1953, efter Stalins död, och vissa kännare påstår att symfonin är Sjostakovitjs beska eftermäle till diktatorn som både hyllat och fördömt honom och hans musik; särskilt andra satsen med sitt hetsiga tempo påstås vara en nidbild av Stalin. Mot denna tolkning kan man invända att kompostionen är en symfonisk version av oratoriet ”Sången om skogarna” från 1949, ett verk som vann både Stalins och kommunistpartiets gillande och resulterade i ett tredje Leninpris till Sjostakovitj.

Michał Nesterowicz uppförande hade allt man kunde önska: noggrant in i minsta detalj, utsökt klang och balans i orkestern och mycket stor känsla för Sjostakovitjs tonspråk – dessutom var det lite imponerande att han dirigerade utan partitur.

Två stora ryska mästerverk alltså, men kvällens stora överraskning kom redan i konsertens inledning. Malmötonsättaren Daniel Hjorths ”Natus in speculo – Hymn to Humanity for Orchestra”. Jag skulle vilja karaktärisera verket som snudd på genialt; på sex korta minuter berättar han en hel historia med fin melodik, avancerade och tonsköna harmonier och genomtänkt rytm och dynamik. Dessutom med en mycket  skicklig orkestrering. Man får verkligen önska att fortsättning följer.

×