Dolda orkestern visar upp sig

Malmö Operaorkester

Dirigent: Steven Sloane

Solist: Inger Dam Jensen, sopran

Presentatör: Michael Bojesen

Musik av Haydn, Stravinsky och Mahler

Malmö Opera 7 februari

Malmö har två symfoniorkestrar men en av dem ser man mycket sällan eftersom den sitter dold i orkesterdiket på Malmö Opera – eller längst bak på scenen när man spelar musikal. Men vid några få tillfällen varje säsong kan man både se och höra Malmö Operaorkester och i onsdags var det dags. Dirigent var Steven Sloane, kanske mest känd som operadirigent men även för sitt samarbete med många av de stora orkestrarna världen över. Och som extra grädde på moset visade Malmö Operas nye chef Michael Bojesen upp sig som presentatör.

Kvällens stora glädjeämne var framförandet av Igor Stravinskys Svit ur Eldfågeln. (Jag föredrar att stava hans efternamn som han själv gjorde, inte med någon transkription från det kyriliska alfabetet.) Här visade Steven Sloane framfötterna: must och kolorit, genomtänkt dynamik och rent underbar klang i orkestern.

Gustav Mahlers Symfoni nr 4 i G-dur är kanske den mest lättillgängliga av Mahlers symfonier: solig och glad med mindre dramatik, mindre dramatik och inte så förfärande lång som de andra. Det är den allmänna åsikten idag men när den uruppfördes i Budapest blev den utbuad och kritikerna öste galla över den som ”uppblåst och alltför pretentiös”. Den fjärde satsen är en sång ”Das himmlische Leben” ur den tyska folkloresamlingen ”Des Knaben Wunderhorn”. Solist var den danska sopranen Inger Dam Jensen som fick hoppa in med kort varsel eftersom den ordinarie artisten lämnat återbud på grund av sjukdom. Hennes framförande var mer än utmärkt och tillförde den lätta, spirituella elegans som är något av verkets adelsmärke och tyvärr inte kom fram tillräckligt i Steven Sloanes hantering av orkesterstämman.

Inledningsvis spelades Joseph Haydns Symfoni nr 6 i D-dur, den som fått tillnamnet Morgonen. Haydn var den förste av wienklassicisterna men i sina tidigare verk står han stadigt med ena benet i barocken vilket märks tydligt i sjätte symfonin där han använder concerto grosso-formen. Att då, som Steven Sloane gjorde i sitt framförande, närma sig romantikens tonspråk med rubaton och ökad dynamik är förödande för verkets speciella kvaliteter.

×