Det tyngsta av det tyngsta

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Eun Sun Kim

Musik av Martinsson och Bruckner

Malmö Live 15 februari

I dag räknas Anton Bruckner till en av de stora i Wiens symfonitradition och hans musik beskrivs som gripande, rofull och ädel. Men det är en berömmelse som vuxit till sig under de senaste femtio åren; under hans livstid fick den oftare epiteten pompös och tråkig. Han skrev nio symfonier, samtliga mastodontverk med bortåt halvannan timmes speltid. Och visst är det vacker musik, fylld av känslor men den är totalt humorbefriad: inte en ironi, ingen glättighet, inga lätta dansrytmer. När man lyssnar på en av dem blir det något av att försöka svälja en tegelsten.

När MSO vid torsdagens konsert gav sig på Bruckner hade man dessutom valt hans ganska sällan spelade Symfoni nr 5 i B-dur, den så kallade Tragiska symfonin. Av kännare betecknas den som hans mest intellektuella och heroiska symfoni. För mig och förmodligen även andra konsertbesökare blev det som en dryg timmes promenad i uppförsbacke, visserligen med skiftande vacka omgivningar, men ändå ganska ansträngande.

Orkestern svarade för en utomordentlig prestation med storartad klang i blecket och perfektion i slagverkssektionen. Däremot är jag lite mer tveksam till dirigenten Eun Sun Kim. Hon har gjort sig känd som operadirigent och verkade inte riktigt komfortabel i symfonins krav på total konsekvens. Dessutom drev hon ställvis upp tempot en aning för mycket; kanske ett försök att lätta upp det hela men sådana grepp fungerar inte på Bruckner.

Konserten inleddes med en Sverigepremiär för Rolf Martinssons ”Shimmering Islands”. Vackra harmonier, snygg orkestrering och ganska spännande dynamik. Men trots allt mer njutning för stunden än ett verk som stannar i minnet.

Toner från Malmö och två ryssar

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Michał Nesterowicz

Solist: Boris Giltburg, piano

Musik av Hjorth, Prokofjev och Sjostakovitj

Malmö Live 8 februari

För drygt tio år sedan hörde jag pianisten Boris Giltburg med MSO för första gången, då i Rachmaninovs andra pianokonsert. Vassily Sinaisky stod på pulten. Den bländande tekniken hade han redan då men likt de flesta unga pianolejon var han mer angelägen om att visa upp sin fingerfärdighet än att få fram musiken bakom nottecknen. Men mycket hinner att ändras på tio år. När han i torsdags spelade Sergej Prokofjevs Pianokonsert nr 3 i C-dur var det ett fullödigt framförande av en mogen pianist som använde sin tekniska skicklighet för att åstadkomma en musikaliskt utsökt tolkning. Och trots kompositionens alla löpningar genom skalorna, alla abrupta växlingar i tempo och dynamik och alla ackordsexcesser fann han finna linjerna och gav verket en helhet. Det var i högsta grad beundransvärt. Publiken visade med all tydlighet sin förtjusning och lyckades klappa fram ett extranummer.

Michal Nesterowicz

Stor del i det fina resultatet hade också dirigenten Michał Nesterowicz som gav orkesterstämman både tyngd och tydlighet tillsammans med perfekt stöd för solisten. Och Michał Nesterowicz svarade också för ett helt enastående framförande av Dmitrij Sjostakovitjs Symfoni nr 10. Verket skrevs 1953, efter Stalins död, och vissa kännare påstår att symfonin är Sjostakovitjs beska eftermäle till diktatorn som både hyllat och fördömt honom och hans musik; särskilt andra satsen med sitt hetsiga tempo påstås vara en nidbild av Stalin. Mot denna tolkning kan man invända att kompostionen är en symfonisk version av oratoriet ”Sången om skogarna” från 1949, ett verk som vann både Stalins och kommunistpartiets gillande och resulterade i ett tredje Leninpris till Sjostakovitj.

Michał Nesterowicz uppförande hade allt man kunde önska: noggrant in i minsta detalj, utsökt klang och balans i orkestern och mycket stor känsla för Sjostakovitjs tonspråk – dessutom var det lite imponerande att han dirigerade utan partitur.

Två stora ryska mästerverk alltså, men kvällens stora överraskning kom redan i konsertens inledning. Malmötonsättaren Daniel Hjorths ”Natus in speculo – Hymn to Humanity for Orchestra”. Jag skulle vilja karaktärisera verket som snudd på genialt; på sex korta minuter berättar han en hel historia med fin melodik, avancerade och tonsköna harmonier och genomtänkt rytm och dynamik. Dessutom med en mycket  skicklig orkestrering. Man får verkligen önska att fortsättning följer.

Dolda orkestern visar upp sig

Malmö Operaorkester

Dirigent: Steven Sloane

Solist: Inger Dam Jensen, sopran

Presentatör: Michael Bojesen

Musik av Haydn, Stravinsky och Mahler

Malmö Opera 7 februari

Malmö har två symfoniorkestrar men en av dem ser man mycket sällan eftersom den sitter dold i orkesterdiket på Malmö Opera – eller längst bak på scenen när man spelar musikal. Men vid några få tillfällen varje säsong kan man både se och höra Malmö Operaorkester och i onsdags var det dags. Dirigent var Steven Sloane, kanske mest känd som operadirigent men även för sitt samarbete med många av de stora orkestrarna världen över. Och som extra grädde på moset visade Malmö Operas nye chef Michael Bojesen upp sig som presentatör.

Kvällens stora glädjeämne var framförandet av Igor Stravinskys Svit ur Eldfågeln. (Jag föredrar att stava hans efternamn som han själv gjorde, inte med någon transkription från det kyriliska alfabetet.) Här visade Steven Sloane framfötterna: must och kolorit, genomtänkt dynamik och rent underbar klang i orkestern.

Gustav Mahlers Symfoni nr 4 i G-dur är kanske den mest lättillgängliga av Mahlers symfonier: solig och glad med mindre dramatik, mindre dramatik och inte så förfärande lång som de andra. Det är den allmänna åsikten idag men när den uruppfördes i Budapest blev den utbuad och kritikerna öste galla över den som ”uppblåst och alltför pretentiös”. Den fjärde satsen är en sång ”Das himmlische Leben” ur den tyska folkloresamlingen ”Des Knaben Wunderhorn”. Solist var den danska sopranen Inger Dam Jensen som fick hoppa in med kort varsel eftersom den ordinarie artisten lämnat återbud på grund av sjukdom. Hennes framförande var mer än utmärkt och tillförde den lätta, spirituella elegans som är något av verkets adelsmärke och tyvärr inte kom fram tillräckligt i Steven Sloanes hantering av orkesterstämman.

Inledningsvis spelades Joseph Haydns Symfoni nr 6 i D-dur, den som fått tillnamnet Morgonen. Haydn var den förste av wienklassicisterna men i sina tidigare verk står han stadigt med ena benet i barocken vilket märks tydligt i sjätte symfonin där han använder concerto grosso-formen. Att då, som Steven Sloane gjorde i sitt framförande, närma sig romantikens tonspråk med rubaton och ökad dynamik är förödande för verkets speciella kvaliteter.

×