Guths Valkyrian i ny glans

VALKYRIAN (Die Walküre)

opera av Richard Wagner

Dirigent:Kent Nagano

Regi: Claus Guth

Scenografi och kostym: Christian Schmidt

Ljus: Michael Bauer

Solister: Robert Dean Smith, Jennifer Halloway, Liang Li, Matthias Goerne, Lise Lindstrom, Mihoko Fujumura med flera

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Premiär 19 oktober 2008, sedd föreställning 7 januari 2018

 

För knappt tio år sedan hade Claus Guths uppsättning av Valkyrian premiär på Hamburgoperan. Nu tas den upp på nytt i några föreställningar i början av 2018. Dirigenten Kent Nagano är ny liksom hela solistensemblen men Claus Guth finns kvar, ävenså Christian Schmidts scenografi och kostym och Michael Bauers ljussättning.

Då, 2008, var Claus Guths inscenering nyskapande, nästan revolutionerande. Han avdemoniserade Wagners gudar och lät dem bli vanliga människor med vanliga människors alla brister, lät dem agera i vardagliga kläder i en vardaglig, lätt stiliserad miljö. Tanken var inte helt ny, även Tankred Dorst var inne på samma spår i sin uppsättning i Bayreuth från 2006 men Claus Guth drog ut linjerna i full konsekvens. Uppsättningen fick ett minst sagt blandat mottagande: kritiken var splittrad och i publikens reaktioner efter premiären var det dött lopp mellan bu och bravo.

Kent Nagano

Nu, 2018, är det svårt att förstå att vissa kunde se uppsättningen som ”en misshandel av Wagner”; under dessa tio år har det förekommit flera versioner som bättre svarar mot den benämningen, det bästa exemplet hittills är väl Frank Castorfs version vid Bayreuther Festspiele. Vad man ser nu är en klar inscenering som tidlöst fokuserar på det mänskliga samspelet med alla dess rationella och irrationella känslor.

Och besättningen i 2018 års upplaga är magnifik, samtliga solistprestationer är direkt strålande, både sceniskt och musikaliskt. Robert Dean Smiths ljusa fylliga tenor skapar en enastående Siegmund, väl kompletterad av Jennifer Holloways eleganta sopran. Matthias Goernes Wotan har både tyngd och kraft, ställvis nästan aggressiv i utspelet och med åtskilligt med sot i sin baryton, bättre kan gestaltningen knappast bli. Och Mihoko Fujimura framställer Fricka som en maktmänniska, långt från den alltför vanliga ”Hausfrau”-tolkningen, med en mezzo som tar fram alla skiftningar i den intrikata rollen.

Enkel utan överslätande nyanser är Liang Lis tolkning av Hunding. Med sin kraftiga bas målar han upp en riktigt otrevlig översittare, förmodligen helt i linje med Wagners intentioner, och hans utstrålning sätter avtryck.

Lise Lindstroms porträtt av Brünnhilde ställer en del frågetecken. Vokalt är det av absolut högsta klass, hennes gränslösa sopran lyser genom den masssiva orkesterklangen men man saknar onekligen en del schatteringar i gestaltningen. Måhända är det mer Wagners än Lise Lindstroms fel, Brünnhilde blir mer mångbottnad i de senare operorna i Ringen.

För dirigenten Kent Nagano måste den här uppsättningen ses som ytterligare en triumf. Hans ledning av föreställningen är minutiös, hans behandling av orkesterstämman når elyseiska höjder, den saknar totalt det vräkiga överdåd som alltsomoftast klistras på Wagners musik, lika renskalad som Claus Guths regi.

Men som alltid slås man av frågan: är det moraliskt rätt att lyssna på Wagners verk eller än värre att tycka om dem? Bevisligen stod hans musik högt i kurs hos nazistkoryféerna och bevisligen använde han sig av en del grumligt tankegods. Eller är det så att musiken inte kan kopplas till bestämda samhällsförhållanden på samma sätt som bildkonst och litteratur? Förhoppningvis – jag och många med mig vill inte ha dåligt samvete för att vi njuter av en perfekt operaföreställning.

×