Blot til Lyst

Freidrich Kuhlau flyttade i det tidiga 1800-talet från det ockuperade Hamburg till Köpenhamn och kom som pianist och kompositör att spela en betydande roll i stadens musikliv. Han skrev flera sångspel som mestadels fick ett gott mottagande, han är mest känd för musiken till skådespelet Elverhøj som med tiden har blivit Danmarks nationalskådespel. Men hans främsta musikdramatiska verk är utan tvivel operan Lulu som hade premiär 1824. Den kom att uppföras 32 gånger på Det Kongelige fram till 1838. Sedan hamnade den i malpåse i 180 år – uppförande 33 ägde rum i söndags.

Jag måste erkänna att jag är skeptisk till så kallad operaarkeologi, det brukar finnas skäl till att ett verk försvinner in i glömskan men Kuhlaus Lulu visar sig ha kvaliteter som håller även idag, eller också har det konstnärliga teamet åstadkommit en särskilt lyckad uppfräschning, operan håller som en scenupplevelse i sig inte bara som uppvisning av en relik.

Lulu kallas ”förtrollningsopera”, en benämning som den delar med Mozarts Trollflöjten, Båda operorna bygger på samma förlaga: ”Lulu und die Zauberflöte” och i de första scenerna är handlingen nästan identisk men sedan går Mozarts librettist Schikaneder egna vägar. Så det är ingen tillfällighet att Trollflöjtsmelodin av Mozart citeras rakt av i Lulu. (Jag vet inte om det är Kuhlau som står bakom detta eller om det är senare tillägg.) Och för att förstå och fullt ut uppskatta den snåriga handlingen i Lulu måste man nog ha en stor del av barnasinnet kvar. Strunt förresten i det; det finns många så kallat fina operor som har än virrigare handling utan Lulus uppenbara berättargläjde.

Kringverket är storartat: överdådig scenografi, perfekt ljussättning och rent fantastiska kostymer. Mycket ögonfröjd för både barn och vuxna.

Kuhlau lär ha varit en mycket flyhänt kompositör och ska i Lulu ha hämtat intryck från både Mozart och Rossini. Må så vara men till Mozarts perfektion når han inte, ej heller till Rossinis elegans. Ställvis är det ganska fyrkantigt, mer brunnsoktett än operamusik. När man ändå fräschade upp verket kanske man skulle ha ändrat lite i stämföringen?

Men det är solisternas prestationer som ger den verkliga guldkanten, Gert Henning-Jensen låter sin ljusa tenor flöda som Lulu och Denise Beck leker lätt och mycket vackert med koloraturerna som Sidi och Sofie Elkjær Jensen lyckas med konststycket att få mycket auktoritet i rollen som Vela.

Henning von Schulman använder sin mörka röst till en både fjantig och skrämmande Dilfeng och

Michael Kristensen får fram fina nyanser i den ömklige Berca. De tre häxorna är välsjungna, lätt otäcka och mycket löjliga. Och kören svarar som vanligt för en högklassig prestation i både sång och agerande.

Ska man då gå och se Lulu? Definitivt – det är lite kulturhistoria och mycket underhållning. Och man vet inte om den förpassas till malpåsen för ytterligare 180 års väntan.

LULU

opera av Friedrich Kuhlau med text av G.F. Günteberg efter en berättelse i C.M.Wielands samling ”Dschinnistan”

Musikalisk ledning Sébastien Rouland

Inscenering: Christian von Götz

Scenografi: Lukas Noll

Kostym: Sarah Mittenbühler

Ljus: Thomas Beck Jensen

Dialogbearbetning: Henrik Engelbrecht

Solister: Gert Henning-Jensen, Dénise Beck, Sofie Elkjær Jensen, Henning von Schulman, Michael Kristensen med flera

Premiär på Det Kongelige, Gamle Scene 14 januari 2018

 

 

Guths Valkyrian i ny glans

VALKYRIAN (Die Walküre)

opera av Richard Wagner

Dirigent:Kent Nagano

Regi: Claus Guth

Scenografi och kostym: Christian Schmidt

Ljus: Michael Bauer

Solister: Robert Dean Smith, Jennifer Halloway, Liang Li, Matthias Goerne, Lise Lindstrom, Mihoko Fujumura med flera

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Premiär 19 oktober 2008, sedd föreställning 7 januari 2018

 

För knappt tio år sedan hade Claus Guths uppsättning av Valkyrian premiär på Hamburgoperan. Nu tas den upp på nytt i några föreställningar i början av 2018. Dirigenten Kent Nagano är ny liksom hela solistensemblen men Claus Guth finns kvar, ävenså Christian Schmidts scenografi och kostym och Michael Bauers ljussättning.

Då, 2008, var Claus Guths inscenering nyskapande, nästan revolutionerande. Han avdemoniserade Wagners gudar och lät dem bli vanliga människor med vanliga människors alla brister, lät dem agera i vardagliga kläder i en vardaglig, lätt stiliserad miljö. Tanken var inte helt ny, även Tankred Dorst var inne på samma spår i sin uppsättning i Bayreuth från 2006 men Claus Guth drog ut linjerna i full konsekvens. Uppsättningen fick ett minst sagt blandat mottagande: kritiken var splittrad och i publikens reaktioner efter premiären var det dött lopp mellan bu och bravo.

Kent Nagano

Nu, 2018, är det svårt att förstå att vissa kunde se uppsättningen som ”en misshandel av Wagner”; under dessa tio år har det förekommit flera versioner som bättre svarar mot den benämningen, det bästa exemplet hittills är väl Frank Castorfs version vid Bayreuther Festspiele. Vad man ser nu är en klar inscenering som tidlöst fokuserar på det mänskliga samspelet med alla dess rationella och irrationella känslor.

Och besättningen i 2018 års upplaga är magnifik, samtliga solistprestationer är direkt strålande, både sceniskt och musikaliskt. Robert Dean Smiths ljusa fylliga tenor skapar en enastående Siegmund, väl kompletterad av Jennifer Holloways eleganta sopran. Matthias Goernes Wotan har både tyngd och kraft, ställvis nästan aggressiv i utspelet och med åtskilligt med sot i sin baryton, bättre kan gestaltningen knappast bli. Och Mihoko Fujimura framställer Fricka som en maktmänniska, långt från den alltför vanliga ”Hausfrau”-tolkningen, med en mezzo som tar fram alla skiftningar i den intrikata rollen.

Enkel utan överslätande nyanser är Liang Lis tolkning av Hunding. Med sin kraftiga bas målar han upp en riktigt otrevlig översittare, förmodligen helt i linje med Wagners intentioner, och hans utstrålning sätter avtryck.

Lise Lindstroms porträtt av Brünnhilde ställer en del frågetecken. Vokalt är det av absolut högsta klass, hennes gränslösa sopran lyser genom den masssiva orkesterklangen men man saknar onekligen en del schatteringar i gestaltningen. Måhända är det mer Wagners än Lise Lindstroms fel, Brünnhilde blir mer mångbottnad i de senare operorna i Ringen.

För dirigenten Kent Nagano måste den här uppsättningen ses som ytterligare en triumf. Hans ledning av föreställningen är minutiös, hans behandling av orkesterstämman når elyseiska höjder, den saknar totalt det vräkiga överdåd som alltsomoftast klistras på Wagners musik, lika renskalad som Claus Guths regi.

Men som alltid slås man av frågan: är det moraliskt rätt att lyssna på Wagners verk eller än värre att tycka om dem? Bevisligen stod hans musik högt i kurs hos nazistkoryféerna och bevisligen använde han sig av en del grumligt tankegods. Eller är det så att musiken inte kan kopplas till bestämda samhällsförhållanden på samma sätt som bildkonst och litteratur? Förhoppningvis – jag och många med mig vill inte ha dåligt samvete för att vi njuter av en perfekt operaföreställning.

×