En uppsättning som har allt

Foto: Arno Declair

I början av 1800-talet var Ludwig van Beethoven ett stort namn i Wiens musikliv. Han var mitt inne i en femtonårig period av flitigt komponerande som skulle ända i åtta symfonier, tre pianokonserter, en violinkonsert, tre pianosonater, elva stråkkvartetter och en mängd annan kammarmusik. Men någon opera hade han inte gett sig på. Och då operan var den form som lockade mest betalande publik kom chefen för Theater an der Wien, den främsta konkurrenten till Hovoperan på den idén att lägga ut en beställning på en opera till Beethoven. Resutatet blev Fidelio, Beethovens enda opera. I november 1805 hade den premiär. Publikens mottagande blev minst sagt behärskat – med sina tre akter kändes operan för lång och handlingen flöt inte bra. Fyra månader senare sattes den upp igen, nu med ny ouvertyr och nedskuren till två akter. Publiken var mer förtjust men den stingslige Beethoven blev osams med operans ledning och drog tillbaka sitt verk. Det skulle dröja fram till 1814 innan verket kom på scen igen, nu på Kärntnertorteatern i Wien. Beethoven hade gjort omfattande revideringar och anlitat en ny librettist, Georg Friedrich Treitschke. Och det är denna version som hållit sig kvar på operarepertoaren i drygt tvåhundra år.

I söndags var det premiär på en nyuppsättning på Staatsoper Hamburg, signerad Georges Delnon, intendent för Hamburgoperan och med Kent Nagano på dirigentpulten. Det blir en föreställning som har allt: kraft och tyngd i insceneringen, genomarbetad och sparsmakad scenografi med vidunderliga videoprojektioner och konsekvent och tydlig dramaturgi. De musikaliska prestationerna når höjderna i samtliga delar: solisterna är geomgående nästan otroligt bra, kören likaså och Kent Nagano presenterar en orkesterstämma fylld av Beethovens tunga elegans och håller föreställningen i ett väl avvägt tempo. Jag har under åren sett flera utomordentliga produktioner på Staatsoper Hamburg men frågan är om den här uppsättningen av Fidelio hamnar högst.

Foto: Arno Declair

Georges Denons regi håller sig till Beethovens grundidé: frihet och självständighet betyder allt. I detta har han fogat in de tyska romantiska idealen, hämtade från Schiller och Goethe, skogsromantik från sagovärlden (Bröderna Grimm) men också det tankegods som motstod två brutala diktaturer, det som kommer fram i den tyska nationalhymnen: ”Einigkeit und Recht un Freiheit” och även i Schillers ”An die Freude”, som är slutkören i Beethovens nionde symfoni. Det blir tyskt, mycket tyskt och som icke-tysk får man anstränga sig för att hänga med tankegångarna men de ger en vidgad förståelse för hela verket: Despoterna må härja men de kan inte slutligen behärska den fria tanken (ett memento även i nutiden).

Och sångarna… Det är bara att ösa på med superlativerna. Sopranen Simone Schneider gör sin debut på Hamburgoperan och även sin debut i rollen som Leonore (en roll som hon senare i vår ska sjunga La Scala i Milano). Jag har svårt att tänka mig en bättre Leonore: glasklar och mycket övertonsrik röst och ett lugnt trovärdigt agerande.

Falk Struckmann är något av en institution i operavärlden med meriter från bland annat Festspelen i Bayreuth, Münchenoperan, Metropolitan i New York, och La Scala. Han är en trogen gästsångare i Hamburg. Här låter han sin distinkta basbaryton skapa en mycket minnesvärd Rocco fylld av alla mänskliga brister.

Den engelske tenoren Christopher Ventris har gjort succé på kontinenten med sina högkvalitativa Wagnertolkningar. Här gör han rollen som Florestan med stor resning och glänsande röst. Mélissa Petit gör ett bra ungflicksporträtt av Marzelline och Thomas Ebenstein träffar på pricken rätt i sin gestaltning av den unge drummeln Jaquino. Hans tenor är mycket tonskön och verkar ha en stor utvecklingspotential.

Från Malmö är det inte längre till Hamburg än till Stockholm. Georges Delnon och Kent Nagano har lyft upp Staatsoper Hamburg ytterligare från dess tidigare höga nivå. För den operaintresserade kan det definitivt löna sig att rikta blicken söderut.

Foto: Arno Declair

FIDELIO

opera av Ludwig van Beethoven med libretto av Joseph Sonnleithner och Georg Friedrich Treitschke efter Jean Nicolas Bouilly

Dirigent: Kent Nagano

Regi: Georges Delnon

Scenografi: Kaspar Zwimpfer

Kostym: Lydia Kirchleitner

Ljus: Michael Bauer

Körmästare: Eberhard Friedrich

Solister: Kartal Karagedik, Werner Van Mechelen, Christopher Ventris, Simone Schneider, Falk Struckmann, Mélissa Petit, Thomas Ebenstein m fl

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Chor der Staatsoper Hamburg

Premiär på Staatsoper Hamburg den 28 januari 2018

Det kunde ha blivit en formidabel succé

 

Foto: Miklos Szabo

BARBERAREN I SEVILLA

opera av Gioachino Rossini med libretto av Cesare Sterbini efter de Beaumarchais skådespel ”Le barbier de Séville”

Dirigent: Michael Hofstetter

Regi: Martin Lyngbo

Scenografi och kostym: Rikke Juellund

Koreografi: Kristjan Ingimarsson

Ljus: Ulrik Gad

Dramatuurg: Henrik Engelbrecht

Solister: Luthando Qave, Anna Kasyan, Matteo Macchioni, José Fardilha, Simon Duus, Elisabeth Halling med flera

Det Kongelige Kapel

Premiär på Operaen, Store Scene i Köpenhamn den 27 januari

Det kunde ha blivit en riktig succé: ett av operalitteraturens mest älskade verk, välmeriterade sångare med struparna fulla av guld, en prisbelönad regissör med mängder av idéer, en rutinerad dirigent. Men likt den berömda pannkakan faller Det Kongeliges nya uppsättning av Rossinis Barberaren i Sevilla ihop till något som närmast kan sägas vara en fadd menlöshet som inte efterlämnar några bestående intryck.

Regissören Martin Lyngbo berättar i programbladet att uppsättningen har starka influenser av 1920-talets stumfilmsestetik och nämner förebilder som Charles Chaplin och Buster Keaton. Och rent ytligt har han lyckats med sina intentioner: Scenografin är typiskt tvådimensionell, rörelseschemat stumfilmsryckigt, kostymerna autentiskt 20-tal. Dessutom har han i Chaplins och Keatons anda gradat ner huvudpersonen: Rossinis salongselegante barberare blir en vagabond, en underdog. Men mitt i detta mycket gedigna hantverk har han glömt bort det som var så revolutionerande hos Chaplins och Keatons filmer – och även hos Rossini: den lustiga figuren blev en äkta människa med mänskligt känsloliv, inte en mekanisk schablonfigur. Och därmed faller uppsättningen: i stället för en berättelse, ett drama (om än med komiska förtecken) blir det en en räcka melodier, visserligen skickligt framförda, blandade med halvtaskig dialog.

Dessutom har Martin Lyngbo tagit sig före med att stryka ihop verket och motiverar detta sålunda i programbladet: ”— så bliver det kedeligt, når det ikke er plot-progression nok til at fylde små tre timers teater ud, især hvis man er operabegynder.”

Jaha, så det är bättre att väcka de fåvitske genom att bjuda på ett sammandraget, förenklat och fördummat verk i stället för den äkta vara som lockat publiken i två århundraden? Det låter närmast som storköksgastronomi: tournedos Rossini med köttfärsbiffar och bredbar leverpastej.

Foto: Miklos Szabo

Men man ska inte bara ösa galla över den här uppsättningen. Solistprestationerna är mycket bra, ställvis formidabla. Två unga solister på väg mot zenit: barytonen Luthando Qave och sopranen Anna Kasyan sjunger Figaro och Rosina rent utsökt. Matteo Macchioni bjuder på en välsjungen greve Almaviva och Det Kongeliges Simon Duus gör en Basilio med elegant skådespeleri och mycket kraft i sin basbaryton och Elisabeth Halling får väl fram sin ampra Berta.

Trots alla nedskärningar lyckas Det Kongelige Kapel att behålla sin vackra distinkta klang. Men jag måste sätta frågetecken för Michael Hofstetters musikaliska ledning. Det blev en ganska markant tysk accent på Rossinis fjäderlätta italienska tongångar.

Publiken bjöd på stående ovationer och högljudda bravo-rop när ridån väl hade fallit. Och när jag sitter och skriver dessa rader inser jag att jag kanske förtalar framtidens operaestetik. Blir det televisionens berättarstil som kommer att behärska även operan? För nyskrivna verk kanske det är en naturligt utveckling men det vore synd om även månghundraåriga klassiker pressades in i McDonalds-konceptet.

 

Fina franska klanger

 

MSO:s chefdirigent Marc Soustrot har under sina många år framför orkestern träget brutit en lans för den franska musiken. Mycket intressant och spännande har Malmöpubliken fått vara med om och för oss flitiga lyssnare har det varit en lisa att få denna kontrast som komplement till den traditionella mellaneuropeiska repertoaren.

Vid torsdagens konsert med MSO var Henrik Måwe och Carl Petersson solister i Francis Poulencs Konsert för två pianon och orkester i d-moll. Starkt nyklassicistiskt, sparsmakat och stilrent med mycket läckra solistpartier. För mig blev framförandet en verklig aha-upplevelse, den enda uppfattning jag tidigare hade om verket härrör från en muggig öststats-inspelning med oinspirerade solister och dito orkester. Nu blev det något att verkligen lägga på minnet.

Konserten inleddes med Gabriel Faurés Pelléas et Mélisande, en orkestersvit efter Maurice Maeterlincks skådespel. Marc Soustrot och MSO bjöd på en fin tolkning, mycket romantisk men inte sockersöt och med rent utsökt spel av flöjt och harpa i den kända sicilienne-satsen.

Efter paus var det dags för aftonens huvudnummer, En alpsymfoni av Richard Strauss. Namnet till trots är det ingen symfoni utan den sista i raden av hans tio symfoniska dikter.

Bland dessa finns det verkliga pärlor som ”Also sprach Zarathustra”, ”Till Eulenspiegels lustige Streiche” och ”Ein Heldenleben”. Men En alpsymfoni kännetecknas mer av kvantitet än kvalitet. Den kräver en jätteorkester med bland annat 20 horn och flera säregna slagverksmaskiner men musikaliskt kan den inte tävla med andra av Richard Strauss verk.

Visst var det storartat att höra denna stora orkester och dess mäktiga klang men missade Marc Soustrot inte något på vägen? Hade det inte varit bättre med mer dynamik och mindre tryckluft?

 

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solister: Henrik Måwe och Carl Petersson, piano

Musik av Gabriel Fauré, Francis Poulenc och Richard Strauss

Malmö Live 25 januari

Blot til Lyst

Freidrich Kuhlau flyttade i det tidiga 1800-talet från det ockuperade Hamburg till Köpenhamn och kom som pianist och kompositör att spela en betydande roll i stadens musikliv. Han skrev flera sångspel som mestadels fick ett gott mottagande, han är mest känd för musiken till skådespelet Elverhøj som med tiden har blivit Danmarks nationalskådespel. Men hans främsta musikdramatiska verk är utan tvivel operan Lulu som hade premiär 1824. Den kom att uppföras 32 gånger på Det Kongelige fram till 1838. Sedan hamnade den i malpåse i 180 år – uppförande 33 ägde rum i söndags.

Jag måste erkänna att jag är skeptisk till så kallad operaarkeologi, det brukar finnas skäl till att ett verk försvinner in i glömskan men Kuhlaus Lulu visar sig ha kvaliteter som håller även idag, eller också har det konstnärliga teamet åstadkommit en särskilt lyckad uppfräschning, operan håller som en scenupplevelse i sig inte bara som uppvisning av en relik.

Lulu kallas ”förtrollningsopera”, en benämning som den delar med Mozarts Trollflöjten, Båda operorna bygger på samma förlaga: ”Lulu und die Zauberflöte” och i de första scenerna är handlingen nästan identisk men sedan går Mozarts librettist Schikaneder egna vägar. Så det är ingen tillfällighet att Trollflöjtsmelodin av Mozart citeras rakt av i Lulu. (Jag vet inte om det är Kuhlau som står bakom detta eller om det är senare tillägg.) Och för att förstå och fullt ut uppskatta den snåriga handlingen i Lulu måste man nog ha en stor del av barnasinnet kvar. Strunt förresten i det; det finns många så kallat fina operor som har än virrigare handling utan Lulus uppenbara berättargläjde.

Kringverket är storartat: överdådig scenografi, perfekt ljussättning och rent fantastiska kostymer. Mycket ögonfröjd för både barn och vuxna.

Kuhlau lär ha varit en mycket flyhänt kompositör och ska i Lulu ha hämtat intryck från både Mozart och Rossini. Må så vara men till Mozarts perfektion når han inte, ej heller till Rossinis elegans. Ställvis är det ganska fyrkantigt, mer brunnsoktett än operamusik. När man ändå fräschade upp verket kanske man skulle ha ändrat lite i stämföringen?

Men det är solisternas prestationer som ger den verkliga guldkanten, Gert Henning-Jensen låter sin ljusa tenor flöda som Lulu och Denise Beck leker lätt och mycket vackert med koloraturerna som Sidi och Sofie Elkjær Jensen lyckas med konststycket att få mycket auktoritet i rollen som Vela.

Henning von Schulman använder sin mörka röst till en både fjantig och skrämmande Dilfeng och

Michael Kristensen får fram fina nyanser i den ömklige Berca. De tre häxorna är välsjungna, lätt otäcka och mycket löjliga. Och kören svarar som vanligt för en högklassig prestation i både sång och agerande.

Ska man då gå och se Lulu? Definitivt – det är lite kulturhistoria och mycket underhållning. Och man vet inte om den förpassas till malpåsen för ytterligare 180 års väntan.

LULU

opera av Friedrich Kuhlau med text av G.F. Günteberg efter en berättelse i C.M.Wielands samling ”Dschinnistan”

Musikalisk ledning Sébastien Rouland

Inscenering: Christian von Götz

Scenografi: Lukas Noll

Kostym: Sarah Mittenbühler

Ljus: Thomas Beck Jensen

Dialogbearbetning: Henrik Engelbrecht

Solister: Gert Henning-Jensen, Dénise Beck, Sofie Elkjær Jensen, Henning von Schulman, Michael Kristensen med flera

Premiär på Det Kongelige, Gamle Scene 14 januari 2018

 

 

Guths Valkyrian i ny glans

VALKYRIAN (Die Walküre)

opera av Richard Wagner

Dirigent:Kent Nagano

Regi: Claus Guth

Scenografi och kostym: Christian Schmidt

Ljus: Michael Bauer

Solister: Robert Dean Smith, Jennifer Halloway, Liang Li, Matthias Goerne, Lise Lindstrom, Mihoko Fujumura med flera

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Premiär 19 oktober 2008, sedd föreställning 7 januari 2018

 

För knappt tio år sedan hade Claus Guths uppsättning av Valkyrian premiär på Hamburgoperan. Nu tas den upp på nytt i några föreställningar i början av 2018. Dirigenten Kent Nagano är ny liksom hela solistensemblen men Claus Guth finns kvar, ävenså Christian Schmidts scenografi och kostym och Michael Bauers ljussättning.

Då, 2008, var Claus Guths inscenering nyskapande, nästan revolutionerande. Han avdemoniserade Wagners gudar och lät dem bli vanliga människor med vanliga människors alla brister, lät dem agera i vardagliga kläder i en vardaglig, lätt stiliserad miljö. Tanken var inte helt ny, även Tankred Dorst var inne på samma spår i sin uppsättning i Bayreuth från 2006 men Claus Guth drog ut linjerna i full konsekvens. Uppsättningen fick ett minst sagt blandat mottagande: kritiken var splittrad och i publikens reaktioner efter premiären var det dött lopp mellan bu och bravo.

Kent Nagano

Nu, 2018, är det svårt att förstå att vissa kunde se uppsättningen som ”en misshandel av Wagner”; under dessa tio år har det förekommit flera versioner som bättre svarar mot den benämningen, det bästa exemplet hittills är väl Frank Castorfs version vid Bayreuther Festspiele. Vad man ser nu är en klar inscenering som tidlöst fokuserar på det mänskliga samspelet med alla dess rationella och irrationella känslor.

Och besättningen i 2018 års upplaga är magnifik, samtliga solistprestationer är direkt strålande, både sceniskt och musikaliskt. Robert Dean Smiths ljusa fylliga tenor skapar en enastående Siegmund, väl kompletterad av Jennifer Holloways eleganta sopran. Matthias Goernes Wotan har både tyngd och kraft, ställvis nästan aggressiv i utspelet och med åtskilligt med sot i sin baryton, bättre kan gestaltningen knappast bli. Och Mihoko Fujimura framställer Fricka som en maktmänniska, långt från den alltför vanliga ”Hausfrau”-tolkningen, med en mezzo som tar fram alla skiftningar i den intrikata rollen.

Enkel utan överslätande nyanser är Liang Lis tolkning av Hunding. Med sin kraftiga bas målar han upp en riktigt otrevlig översittare, förmodligen helt i linje med Wagners intentioner, och hans utstrålning sätter avtryck.

Lise Lindstroms porträtt av Brünnhilde ställer en del frågetecken. Vokalt är det av absolut högsta klass, hennes gränslösa sopran lyser genom den masssiva orkesterklangen men man saknar onekligen en del schatteringar i gestaltningen. Måhända är det mer Wagners än Lise Lindstroms fel, Brünnhilde blir mer mångbottnad i de senare operorna i Ringen.

För dirigenten Kent Nagano måste den här uppsättningen ses som ytterligare en triumf. Hans ledning av föreställningen är minutiös, hans behandling av orkesterstämman når elyseiska höjder, den saknar totalt det vräkiga överdåd som alltsomoftast klistras på Wagners musik, lika renskalad som Claus Guths regi.

Men som alltid slås man av frågan: är det moraliskt rätt att lyssna på Wagners verk eller än värre att tycka om dem? Bevisligen stod hans musik högt i kurs hos nazistkoryféerna och bevisligen använde han sig av en del grumligt tankegods. Eller är det så att musiken inte kan kopplas till bestämda samhällsförhållanden på samma sätt som bildkonst och litteratur? Förhoppningvis – jag och många med mig vill inte ha dåligt samvete för att vi njuter av en perfekt operaföreställning.

×