Kärt återseende

Emma Lyrén som Hans, Jonas Durán som Häxan och Hanna Husáhr som Greta
Foto: Malin Arnesson

Efter tre år blev det dags för Malmö Opera att plocka fram Linus Fellboms uppsättning av Engelbert Humperdincks Hans och Greta ur malpåsen och låta den bli julens familjeföreställning. Det mesta är sig likt, även i besättningen men några nya namn har tillkommit: Hanna Husáhr är Greta, Danka Milacic sjunger Mammans roll och Teresia Bokor tar sig an Sandmannen och Gryningsfén. Men Emma Lyrén sjunger än en gång Hans partier, Daniel Hällström den försupne Pappans och Jonas Durán klämmer in sig i häxkostymen

Jag var mycket förtjust i uppsättningen för tre år sedan men fasen vet om inte årets upplaga var ett strå vassare eller också blir man barnsligare med åren. Nu kändes sagostämningen mer påtaglig, den mörka skogen var mer spöklik, de goda än mer goda och häxan riktigt, riktigt elak. Och det var en ren fröjd att se den underbara kvastarns dans i första akten (hur bär de sig åt egentligen?) och det rent geniala greppet att låta en samling tanter bli skyddsänglar – i denna osäkra värld finns det inget mer pålitligt än en äkta tant.

Det musikaliska utförandet är värt allt beröm. Dirigenten Ville Matvejeff håller föreställningen i ett effektivt tempo och accentuerar kompositörens influenser av Wagner. Solisternas prestationer är överlag fina, både sceniskt och sångligt: Hanna Husáhr gör ett utsökt ungflicksporträtt av Greta med vacker sopran och duetterna med Emma Lyréns välsjungne Hans är riktig operakonst.

Det finns förvisso många så kallade barnoperor men de flesta når inte upp till Hans och Gretas konstnärliga höjd; flera är rent av skrämmande taffliga. Det var berömvärt av Malmö Opera att satsa på en så bra uppsättning av Hans och Greta för tre år sedan och lika berömvärt att väcka den till liv igen.

×