Måste man jönsa till det?

Rhendöttrarna Charlotte Engelkes, Ida Lod och Jonas Nilsson.
Foto: Katja Tauberman

GULDET

en föreställning inspirerad av Richard Wagners opera Rhenguldet

Manus och regi: Charlotte Engelkes

Musik: Richard Wagner och Willi Bopp

Scenografi: Charlotte Engelkes och Karl Svensson

Kostym: Ann Ardelius

Medverkande: Charlotte Engelkes, Ida Lod, Måns Rudfeldt, Jonas Nilsson

Gästspel från Kulturhuset Stadsteaterns barn- och ungdomsscen i Skärholmen med nypremiär på Operaverkstan på Malmö Opera 24 november

George Bernard Shaw, den brittiske skribenten och dramatikern kunde inte bestämma sig för om Wagners Rhenguldet var en djuplodande allegori eller en barnslig saga. Det krävs mycket tankeverksamhet och minst lika mycket kreativ fantasi för att se verket som en allegori, så sagoalternativet borde vara det rätta. Musikaliskt är verket storartat, harmoniskt rikt med ett överflöd av melodier. Men handlingen är både tunn och virrig med figurer dels hämtade från den nordiska mytologin, dels från Wagners eget universum och även om man läser upphovsmannens mångordiga kommentarer blir man inte mycket klokare för det.

Charlotte Engelkes, regissör, dansare, sångare och performanceartist har hårt kokat ihop Wagners opera och lagt till egna accenter i ”Guldet”, en gästföreställning som i går hade nypremiär på Operaverkstan i Malmö.

Föreställningen riktar sig mot barn. Wagners virriga saga har ersatts av en annan med figuren Modige Måns som centralgestalt. Han hjälper sjöjungfrun att leta efter det försvunna guldet och träffar på Wagners jättar Fafner och Fasolt, Wotan och hans Fricka som käckt nog döpts om till Frikadellen, den listige Loke och Alberich som styrts ut med både lösmage och lösända och dessutom en rolig mössa, samt flera andra figurer. Och det hela mynnar ut i en präktig sensmoral, precis som det ska vara i en riktig saga: guld behöver inte vara guld, det kan vara så mycket annat. Av Wagners musik blir det några slingor och de medverkande är inte speciellt noga med tonträffningen.

Men visst fanns där guldkorn: den snygga scenografin, Rhendöttrarna i sina gyllene sälkostymer, parkourartisten Måns Rudfeldts eleganta uppvisningar, den sorgsna draken (men draken visar sig väl först i Siegfried?) Och – mest kanske för oss fåtaliga vuxna i publiken med ambivalenta känslor till Wagner – glädjen att någon vågar tvåla till den Store.

Jag uppskattar intentionerna i produktionen – att låta ett klassiskt verk vara stommen och sedan bearbeta detta för en yngre publik. Men måste man jönsa till det så till den milda grad? Och måste replikerna skrikas fram? Det går att göra utmärkta föreställningar med bra konstnärlig höjd för barn. Det har Operaverkstan visat i åtskilliga egna produktioner.

×