Två italienare på dansk grund

Lina Johnson som Adina, Jens Söndergaard som Belcore, Robin Kim som Nemorino

ELSKOVSDRIKKEN (L’elesir d’amore)

opera av Gaetano Donizetti med libretto av Felice Romani

Dirigent: Per-Otto Johansson

Regi: Harry Fehr

Scenografi och kostym: Yannis Thavoris

Solister: Lina Johnson, Frederikke Kampmann, Robin Kim, Jens Søndergaard, Pavlo Balakin

Den Jyske Operas Kor

Copenhagen Phil

Gästspel av Den Jyske Opera på Det Kongelige, Gamle Scene 14 november

PIGEN FRA VESTEN (La fanciulla del West)

opera av Ciacomo Puccini med libretto av Carlo Zangarini och Guelfo Civini efter David Belascos teaterstycke ”The Girl of the Golden West”

Dirigent: Alexander Vernikov

Regi: Christoffer Berdal

Scenografi och kostym: Palle Sten Christensen

Solister: Svetlana Vassileva, David Kempster, Niels Jørgen Riis, Kyungi Ko, Jens Søndergaard, Oscar Marin, Johanne Beck med flera

Det Kongelige Operakor

Det Konglige Kapel

Premiär: 10 november på Operaen i Köpenhamn, sedd föreställning 15 november

Två operor, båda från den italienska operans guldålder men med nittio år mellan sig. Nu blev det möjlighet att se dem båda i Köpenhamn med bara en dags mellanrum, Donizettis ”L’elisir d’amore” i Den Jyske Operas turnéuppsättning på Det Kongeliges Gamle scene och Puccinis ”La fanciulla del West på Store scene på Operan. Det var intressant att kunna jämföra verken och dels se hur den italienska operan utvecklats under ett knappt århundrade och dels dels hur de två operahusen hanterar sina uppföranden.

L’elesir d’amore” eller Elskovsdrikken som den heter på danska är en verklig pärla: lättlyssnad och lättförståelig utan att vara fånig, fylld med eleganta melodier som direkt fastnar i huvudet. Intrigen är som vanligt i operasammanhang otrolig men inte fullt så otrolig som normalt, karaktärerna är sympatiska och behäftade med normala mänskliga brister och styckets starka karaktär är ovanligt nog en kvinna. Ingen dör (förutom en frånvarande onkel) och ingen blir olycklig. Det finns inga dubbla bottnar och inga allusioner till de eviga tingen eller till all världens ondska.

En turnéuppsättning ställer speciella krav, främst på scenografin som måste kunna användas på olika scenutrymmen. Scenografen Yannis Thavoris har löst det med att låta operan utspelas på en nutida liten italiensk piazza omringad av butiker. Kostymerna är också nutid, välgjorda och faktiskt riktigt eleganta.

Den Jyske Opera använder flera olika orkestrar under turnén. Inte helt problemfritt, förmodligen är repetitionstiderna minimala och dirigenten kan inte finslipa föreställningen. Här i Köpenhamn var det Copenhagen Phil som satt i diket. Normalt är det mycket välspelande ensmble men här lät den – antagligen oavsiktligt – som en skrällig och ganska nyanslös kabaréorkester som inte gav ordentligt stöd till sångarna.

Solisternas prestationer var överlag mycket bra. Norska Lina Johnson gjorde en elegant Adina med fin scennärvaro och mestadels bra sopran, Robin Kim fick fram den tafatta karaktären hos Nemorino och bjöd på mycket bra tenorsång, bland annat ett utsökt framförande av ”Una furtiva lagrima”. Jens Søndergaards Belcore är nonchalant, skrytsam och mycket välsjungen och Pavlo Balakin framställer Dulcamara med mycket bra buffabas.

Regissören Harry Fehr har inte försökt få in några infallsvinklar på verket. Han berättar historien rakt upp och ner med bra charm och mycket fart. Naturligtvis är det underhållning men mycket god sådan och man lämnar föreställningen med ett leende på läpparna.

Niels Jörgen Riis som Dick Johnson och Michael Kristensen som Nick

Om ”L’elesir d’amore” spelats så gott som oavbrutet sedan premiären 1832 har det varit si och så med Puccinins ”La fanciulla del West.” Efter premiären i New York 1910 har den inte förekommit så ofta på operascenerna och den här uppsättningen av Det Kongelige är Danmarkspremiär för verket, 107 år senare.

Och det är på sätt och vis lätt att förstå varför. Om man ser ”L’elesir d’amore” som ett glas champagne, uppfriskande och elegant, så blir ”La fanciulla del West” som en marmeladkaramell, seg och söt med en inte helt angenäm bismak. Visst finns där en del riktigt bra musik och kanske en tänkvärd handling med den slemme boven som bättrar sig, absolut en bra hjältinna som dessutom får överleva. Men allt känns så förutsägbart och med förlov sagt ganska tråkigt.

Regissören Christoffer Berdal har verkligen gjort allt för att ta fram tillgångarna i historien. Han flyttat fram handlingen till nutid med en grupp arbetare förlagda in the middle of nowhere och han får fram känslan av hemlängtan och ensamhet men också det starka grupptrycket. Scenografin är enkel och effektiv och förstärks bra av ljussättningen.

Och solisternas prestationer är mycket, mycket bra. Vid denna föreställning hade Ann Petersen, den ordinarie Minne, fått ställa in på grund av sjukdom och ersattes med den bulgariska sopranen Svetla Vassileva som annars sjunger den rollen i en uppsättning på Teatro Lirico i Cagliari. Hennes tolkning var fräsch och temperamentsfull, agerandet mycket säkert och rösten fullt tillräcklig. Niels Jørgen Riis gjorde den ädle boven med mycket kraft i rösten och Johanne Beck fick mycket fint fram den udda och hunsade figuren Wowkle i sin lilla roll.

Operakören var som vanligt av hög klass i både agerande och sång. Men det som bäst fastnade i minnet var Det Kongelige Kapel och den blivande chefdirigenten Alexander Vedernikov som levereerade en orkesterstämma som var helt utomordentlig, perfekt i tempo och precision och med en utsökt klang.

×