Stor konsert i litet format

Nikolaj Znaider med sin violin, tillverkad av Guarneri del Gesù, från 1741. Tidigare spelades den på av Fritz Kreisler

Beethoven och Brahms. Prokofjev och Sjostakovitj, fyra verk för violin och piano och två enastående solister: Nikolaj Znaider, violin och Robert Kulek, piano. Det blev en mycket givande konsert på Det Kongeliges Gamle Scene i söndags. Rakt upp och ner på podiet, inga överflödiga dekorationer, ingen spektakulär ljussättning. Det blev musiken som stod i centrum.

Nikolaj Znaider var tidigare en ganska vanlig gäst på konsertscenen i Malmö. Nu har hans stjärna rusat i höjden: förste gästdirigent vid Marinskijorkestern i S:t Petersburg och frekventa solistuppträdanden framför världens förnämsta symfoniorkestrar, dessutom ett stort projekt med att spela in Mozarts samlade violinkonserter tillsammans med London Symphony Orchestra. Kalendern räcker förmodligen inte till för framträdanden i Malmö så nu fick man fånga tillfället att höra honom i Köpenhamn.

Måttfullt fördrag, underbar ton i instrumentet och en extraordinär musikalitet präglade hans tolkningar och Robert Kuleks pianostämma följde samma recept. En konsert att minnas.

 

Måste man jönsa till det?

Rhendöttrarna Charlotte Engelkes, Ida Lod och Jonas Nilsson.
Foto: Katja Tauberman

GULDET

en föreställning inspirerad av Richard Wagners opera Rhenguldet

Manus och regi: Charlotte Engelkes

Musik: Richard Wagner och Willi Bopp

Scenografi: Charlotte Engelkes och Karl Svensson

Kostym: Ann Ardelius

Medverkande: Charlotte Engelkes, Ida Lod, Måns Rudfeldt, Jonas Nilsson

Gästspel från Kulturhuset Stadsteaterns barn- och ungdomsscen i Skärholmen med nypremiär på Operaverkstan på Malmö Opera 24 november

George Bernard Shaw, den brittiske skribenten och dramatikern kunde inte bestämma sig för om Wagners Rhenguldet var en djuplodande allegori eller en barnslig saga. Det krävs mycket tankeverksamhet och minst lika mycket kreativ fantasi för att se verket som en allegori, så sagoalternativet borde vara det rätta. Musikaliskt är verket storartat, harmoniskt rikt med ett överflöd av melodier. Men handlingen är både tunn och virrig med figurer dels hämtade från den nordiska mytologin, dels från Wagners eget universum och även om man läser upphovsmannens mångordiga kommentarer blir man inte mycket klokare för det.

Charlotte Engelkes, regissör, dansare, sångare och performanceartist har hårt kokat ihop Wagners opera och lagt till egna accenter i ”Guldet”, en gästföreställning som i går hade nypremiär på Operaverkstan i Malmö.

Föreställningen riktar sig mot barn. Wagners virriga saga har ersatts av en annan med figuren Modige Måns som centralgestalt. Han hjälper sjöjungfrun att leta efter det försvunna guldet och träffar på Wagners jättar Fafner och Fasolt, Wotan och hans Fricka som käckt nog döpts om till Frikadellen, den listige Loke och Alberich som styrts ut med både lösmage och lösända och dessutom en rolig mössa, samt flera andra figurer. Och det hela mynnar ut i en präktig sensmoral, precis som det ska vara i en riktig saga: guld behöver inte vara guld, det kan vara så mycket annat. Av Wagners musik blir det några slingor och de medverkande är inte speciellt noga med tonträffningen.

Men visst fanns där guldkorn: den snygga scenografin, Rhendöttrarna i sina gyllene sälkostymer, parkourartisten Måns Rudfeldts eleganta uppvisningar, den sorgsna draken (men draken visar sig väl först i Siegfried?) Och – mest kanske för oss fåtaliga vuxna i publiken med ambivalenta känslor till Wagner – glädjen att någon vågar tvåla till den Store.

Jag uppskattar intentionerna i produktionen – att låta ett klassiskt verk vara stommen och sedan bearbeta detta för en yngre publik. Men måste man jönsa till det så till den milda grad? Och måste replikerna skrikas fram? Det går att göra utmärkta föreställningar med bra konstnärlig höjd för barn. Det har Operaverkstan visat i åtskilliga egna produktioner.

Två italienare på dansk grund

Lina Johnson som Adina, Jens Söndergaard som Belcore, Robin Kim som Nemorino

ELSKOVSDRIKKEN (L’elesir d’amore)

opera av Gaetano Donizetti med libretto av Felice Romani

Dirigent: Per-Otto Johansson

Regi: Harry Fehr

Scenografi och kostym: Yannis Thavoris

Solister: Lina Johnson, Frederikke Kampmann, Robin Kim, Jens Søndergaard, Pavlo Balakin

Den Jyske Operas Kor

Copenhagen Phil

Gästspel av Den Jyske Opera på Det Kongelige, Gamle Scene 14 november

PIGEN FRA VESTEN (La fanciulla del West)

opera av Ciacomo Puccini med libretto av Carlo Zangarini och Guelfo Civini efter David Belascos teaterstycke ”The Girl of the Golden West”

Dirigent: Alexander Vernikov

Regi: Christoffer Berdal

Scenografi och kostym: Palle Sten Christensen

Solister: Svetlana Vassileva, David Kempster, Niels Jørgen Riis, Kyungi Ko, Jens Søndergaard, Oscar Marin, Johanne Beck med flera

Det Kongelige Operakor

Det Konglige Kapel

Premiär: 10 november på Operaen i Köpenhamn, sedd föreställning 15 november

Två operor, båda från den italienska operans guldålder men med nittio år mellan sig. Nu blev det möjlighet att se dem båda i Köpenhamn med bara en dags mellanrum, Donizettis ”L’elisir d’amore” i Den Jyske Operas turnéuppsättning på Det Kongeliges Gamle scene och Puccinis ”La fanciulla del West på Store scene på Operan. Det var intressant att kunna jämföra verken och dels se hur den italienska operan utvecklats under ett knappt århundrade och dels dels hur de två operahusen hanterar sina uppföranden.

L’elesir d’amore” eller Elskovsdrikken som den heter på danska är en verklig pärla: lättlyssnad och lättförståelig utan att vara fånig, fylld med eleganta melodier som direkt fastnar i huvudet. Intrigen är som vanligt i operasammanhang otrolig men inte fullt så otrolig som normalt, karaktärerna är sympatiska och behäftade med normala mänskliga brister och styckets starka karaktär är ovanligt nog en kvinna. Ingen dör (förutom en frånvarande onkel) och ingen blir olycklig. Det finns inga dubbla bottnar och inga allusioner till de eviga tingen eller till all världens ondska.

En turnéuppsättning ställer speciella krav, främst på scenografin som måste kunna användas på olika scenutrymmen. Scenografen Yannis Thavoris har löst det med att låta operan utspelas på en nutida liten italiensk piazza omringad av butiker. Kostymerna är också nutid, välgjorda och faktiskt riktigt eleganta.

Den Jyske Opera använder flera olika orkestrar under turnén. Inte helt problemfritt, förmodligen är repetitionstiderna minimala och dirigenten kan inte finslipa föreställningen. Här i Köpenhamn var det Copenhagen Phil som satt i diket. Normalt är det mycket välspelande ensmble men här lät den – antagligen oavsiktligt – som en skrällig och ganska nyanslös kabaréorkester som inte gav ordentligt stöd till sångarna.

Solisternas prestationer var överlag mycket bra. Norska Lina Johnson gjorde en elegant Adina med fin scennärvaro och mestadels bra sopran, Robin Kim fick fram den tafatta karaktären hos Nemorino och bjöd på mycket bra tenorsång, bland annat ett utsökt framförande av ”Una furtiva lagrima”. Jens Søndergaards Belcore är nonchalant, skrytsam och mycket välsjungen och Pavlo Balakin framställer Dulcamara med mycket bra buffabas.

Regissören Harry Fehr har inte försökt få in några infallsvinklar på verket. Han berättar historien rakt upp och ner med bra charm och mycket fart. Naturligtvis är det underhållning men mycket god sådan och man lämnar föreställningen med ett leende på läpparna.

Niels Jörgen Riis som Dick Johnson och Michael Kristensen som Nick

Om ”L’elesir d’amore” spelats så gott som oavbrutet sedan premiären 1832 har det varit si och så med Puccinins ”La fanciulla del West.” Efter premiären i New York 1910 har den inte förekommit så ofta på operascenerna och den här uppsättningen av Det Kongelige är Danmarkspremiär för verket, 107 år senare.

Och det är på sätt och vis lätt att förstå varför. Om man ser ”L’elesir d’amore” som ett glas champagne, uppfriskande och elegant, så blir ”La fanciulla del West” som en marmeladkaramell, seg och söt med en inte helt angenäm bismak. Visst finns där en del riktigt bra musik och kanske en tänkvärd handling med den slemme boven som bättrar sig, absolut en bra hjältinna som dessutom får överleva. Men allt känns så förutsägbart och med förlov sagt ganska tråkigt.

Regissören Christoffer Berdal har verkligen gjort allt för att ta fram tillgångarna i historien. Han flyttat fram handlingen till nutid med en grupp arbetare förlagda in the middle of nowhere och han får fram känslan av hemlängtan och ensamhet men också det starka grupptrycket. Scenografin är enkel och effektiv och förstärks bra av ljussättningen.

Och solisternas prestationer är mycket, mycket bra. Vid denna föreställning hade Ann Petersen, den ordinarie Minne, fått ställa in på grund av sjukdom och ersattes med den bulgariska sopranen Svetla Vassileva som annars sjunger den rollen i en uppsättning på Teatro Lirico i Cagliari. Hennes tolkning var fräsch och temperamentsfull, agerandet mycket säkert och rösten fullt tillräcklig. Niels Jørgen Riis gjorde den ädle boven med mycket kraft i rösten och Johanne Beck fick mycket fint fram den udda och hunsade figuren Wowkle i sin lilla roll.

Operakören var som vanligt av hög klass i både agerande och sång. Men det som bäst fastnade i minnet var Det Kongelige Kapel och den blivande chefdirigenten Alexander Vedernikov som levereerade en orkesterstämma som var helt utomordentlig, perfekt i tempo och precision och med en utsökt klang.

×