Var fanns glöden?

”Han lade örat mot sitt lands hjärta och hörde dess mäktiga sång.” Så beskriver den ryske författaren Aleksej Tolstoj Leningradsymfonin, Dmitrij Sjostakovitjs Symfoni nr 7. Kompositören själv tillägnade symfonin ”vår kamp mot fascismen, vår kommande seger, min hemstad”

Han skrev den 1941 i Leningrad. Kritikern och kompositören Valerian Bogdanov-Berezovskij berättar om när Sjostakovitj uppförde de två första satserna Konserten avbröts av ett tyskt bombanfall, när den gigantiska första satsen avslutats började varningssirenerna ljuda. Sjostakovitj lovad publiken att komma tillbaka för andra satsen så fort som anfallet upphört. ”Ett extraordinärt en synkroniserad, omedelbar kreativ reaktion på händelser överförs i en komplex storskalig form, men ändå utan det minsta ledet av att kompromissa med genrens standard” konstaterar Bogdanov-Berezovskij torrt.

Symfonin i sin helhet uruppfördes 1942 i Kujbysjev dit Sjostakovitj evakuerats och kom sedan att spelas över hela den icke-nazistiska världen och den kom att tolkas som ett bevis på att nazisterna inte kunde vinna i Ryssland. Dmitrij Sjostakovitj kom att bli en symbol för den kämpande konstnären vars musik eggar motståndet mot nazisterna samtidigt som han själv kämpar som brandman för att hindra att Konservatoriet i Leningrad förstörs av bomberna.

Leningradsymfonin var det dominerande verket vid torsdagens konsert med Malmö Symfoniorkester med Marc Soustrot på dirigentpulten. Tyvärr gav framförandet ett ganska kluvet intryck. Den första satsen med sitt långa crescendo hade rätt tyngd av obeveklighet, den nästan programmatiska skildringen av invasionen; de lyriska mellansatserna med sin blandning av sorg, vemod och trots kändes också alldeles rätt. Men så sista satsen: mäktigt, klangfullt, magnifikt men var fanns upproret, maningen till kamp? I mina öron lät det mest som ett stycke sorgemusik. Det kan inte ha varit tonsättarens mening och inte det som fick en hel värld att hoppas.

Som utfyllnad före pausen spelades Haydns Symfoni nr 101 i D-dur ”Uret”. Framförandet var formellt korrekt med kändes ganska oengagerande.

×