Achim Freyers Parsifal skakar om begreppen

Foto: Hans Jörg Michel

PARSIFAL

opera av Richard Wagner

Dirigent: Kent Nagano

Regi, scenografi, kostym och ljus: Achim Freyer

Video: Jakob Klaffs/Hugo Reis

Solister: Wolfgang Koch, Kwangchul Youn, Andreas Schager, Tigran Martirossian, Vladimir Baykov, Claudia Mahnke, Katja Pieweck Jürgen Sacher, Denis Velev med flera

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Chor der Staatsoper Hamburg; kormästare: Eberhard Friedrich

Staatsoper Hamburg, premiär 16 september 2017, sedd föreställning 30 september

”Gesamtkunstwerk”, ett totalt scenkonstverk där dramatiska, musikaliska, poetiska och sceniska aspekter förenas. Uttrycket i sig skapades av Richard Wagner och han hävdade själv att denna sammansmältning av konst är ett gigantiskt begreppsframsteg, som förde hans egna verk bortom talteatern, operan och instrumentalmusiken in i en ny konstform. Det må så vara att han myntade benämningen, men han skapade inte syftet med operan som en homogen skapelse, det fanns även hos de tidigare operakopositörerna från Monteverdi och framåt. Däremot hade han en enastående förmåga att förena sina största musikaliska ögonblick med sina största sceniska ögonblick.

I sin uppsättning av Parsifal, Wagners sista verk, på Staatsoper Hamburg vidgar Achim Freyer begreppet ”Gesamtkunstwerk”. Freyer är själv en gestaltning av konstnärlig syntes: bildkonstnär, målare, scenograf, filmare, talteater- och operaregissör, mångfalt prisad och belönad; fortfarande fullt verksam trots sina dryga 80 år. I denna uppsättning står han för inscenering, scenografi, ljus och kostym.

Uppsättningen är mörk och berättas långsamt, gestalterna har drag av ett slags skräck-fantasy, mänskligt omänskliga; scenografin vimlar av symboler, grafitti, barnsliga teckningar, siffror i irrationella följder och kryddas av projektioner: en evig spiral, vågor och insceneringens tyngsta begrepp: ”smärta”, ”nåd”, ”förlösning”, ”medkänsla”. Både pekpinnar och sinnesvidgande förklaringar. Den heliga graalen blir enbart ett ljussken, spjutet som sårade Kristus blir en pil från reklamens värld. Freyer både komplicerar och förenklar; som åhörare kastas man mellan obegripligheter och aha-upplevelser.

Andreas Schager som Parsifal

Kostymerna följer samma linjer: Gurnemanz, stabilitetens mästare, bär en ställning med en dödskalle; Amfortas, Jesusgestalten, har helt förtvinade ben och bärs fram på en ställning i form av ett kors men han håller huvudet som på ett triumfkrucifix, stolt och obetvinglig mitt i sitt elände. Graalsriddarna bär Ku -Klux-Klan-utstyrsel, den onde Klingsor är utstyrd som en pajas och hans blomsterflickor pornografiska Miss Piggys med groteskt uppumpade bröst. Och Parsifal, förlösaren, ”den rene dåren” blir en commedia dell’arte-figur med drag av både Pierrot och Harlekin.

Men mitt i allt detta säregna, för att inte säga groteska, kommer Achim Freyer Wagners tankevärld mycket nära. Det finns mycket grumligt gods i Parsifal: en speciell mytisk kristendom med drag av både förlåtande katolicism och fördömade protestantism, antisemitism eller snarare xenofobi, kastrationsångest, sexualskräck och annat. Freyer räds inte mörkret, han utnyttjar det för att berätta den saga om smärta och elände, medlidande och förlösning som Parsifal i grunden är.

Musikaliskt är uppsättningen utomordentlig. Dirigenten Kent Nagano tar tid på sig. Han låter linjerna löpa ut och formar omsorgsfullt klangerna i varje enskild passage, musiken går hand i hand med regissörens långsamma berättande. Det är rent mästerligt.

Och solisternas prestationer är lika lysande: Kwangchul Youn gestaltar en Gurnemanz med tyngd och enastående klang i sin mörka baryton, Wolfgang Koch får fram sorgen och lidandet hos Amfortas och Andreas Schagers välsjungne Parsifal är både ungdomligt aningslös och moget beslutsam.

”Gesamtkunstwerk” var ordet. Den här uppsättningen på Staatsoper Hamburg vårdar väl Wagners musik samtidigt som den visar nya vägar i den sceniska tolkningen.

×