Gammal myt i ännu en version

Foto:Sören Meisner

NEDSTIGNING

underverdenen tur – retur

opera med musik av Nicolai Worsaae och libretto av Julie Maj Jakobsen

Regi och bearbetning: Marc van der Velden

Scenografi och kostym: Filippa Berglund

Ljus: Raphael Frisenvænge och Malte Hauge

Ljud: John Fomsgaard

Solister: Teit Kanstrup och Nana Bugge Rasmussen

Orkesterensemble: Frans Hansen (musikalisk ledning), Gunnhild Tønder, Anna Klett, Jesper Egelund, Idinna Lützhøft

Gästspel av Figura Ensemble på Takkelloftet, Operaen i Köpenhamn

Premiär 26 september

Orfeus och Eurydike är ett känt motiv i den grekiska mytologin. Och enligt denna fördes Orfeus huvud och hans musikinstrument till ön Lesbos. Men när berättelsen först fästes i skrift var det faktiskt på latin, av Ovidius i hans Metamorfoser, tillkomna runt vår tideräknings början.

Orfeusmyten har genom tiderna fortsatt att fascinera konstnärliga skapare i olika genrer. Den har använts i bildkonst, både måleri och skulptur, den har använts och bearbetats i åtskilliga litterära verk, den har blivit film: Jean Cocteaus ”Orphée” och Marcel Camus ”Orfeo Negro” är kanske de mest kända exemplen. Och den har använts i operan: Claudio Monteverdis ”Orfeus” från 1607 anses vara den första ”riktiga” operan och denna har följts av åtskilliga: Christopher Willibald Glucks ”Orfeo ed Euridike” och Jacques Offenbachs ”Orfeus i underjorden” är några axplock.

Foto: Sören Meisner

Nu har den köpenhamnska Figura Ensemble gett sig på en nyskriven version av kompositören Nicolai Worsaae och dramatikern Julie Maj Jakobsen.

Historien är en aning omdiktad: Orfeus, som är en slags artist, ger sig ner underjorden två gånger för att hämta upp sin älskade Eurydike. Första gången lyckas han och för henne till sin nyrenoverade lägenhet. Men hon känner skräck inför det världsliga livet och känner sig dessutom utnyttjad. Hon begår självmord inför publik med hjälp av en giftorm. Orfeus ger sig inte han ger sig ner i underjorden igen men denna gång lyckas han inte låta bli att vända sig om.

På så sätt får Julie Maj Jakobsen in lite civilisationskritik och en nypa feminism i historien. Men det känns lite långsökt att blanda in vardagsbanaliteter i det grekiska eviga motivet om gudarnas lek med människorna: inte ens en fullblodsfeminist kan påstå att det var ett utslag av mansgrisighet som fick Orfeus att försöka rädda Eurydike.

Utförandet har en betydande konstnärlig höjd. Jag måste erkänna att jag till fullo inte kunde hänga med i orkesterspelets minimalistiska tonslingor men dessa vägdes upp av sången med dess avancerade och mestadels mycket intressanta melodik. Och sångarnas imponerar: Teit Kanstrups ljusa men ändå kratfulla baryton skapar en spännande Orfeus och Nana Bugge Rasmussens var strålande med en uttrycksfull mezzo med skön timbre. Kringverket med scenografi, ljus och kostymer vittnar om både påhittighet och hantverkskunnande.

Figura Ensemble har åstadkommit många fina produktioner. Nedstigning blir en ytterligare i denna rad.

 

×