Rigoletto med tydlig beska

Sebastian Catana som Rigoletto och Sten Byriel som Sparafucile

RIGOLETTO

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave efter Victor Hugos ”Le Roi s’amuse”

Dirigent: Paolo Carignani

Regi och scenografi: Aniara Amos

Kostym: Jorge Jara

Ljus: Anders Poll

Video: Sebastian Esklidsen

Solister: Sebastian Catana, Peter Lodahl, Sofie Elkjær Jensen, Sten Byriel, Elisabeth Jansson, Elisabeth Halling, Kyngil Ko, Leif Jone Ølberg, Michael Bracegirdle, Simon Duus, Margaux de Valensart, Kari Dahl Nielsen, Torleif Steinstø

Det Kongelige Operakor

Det Kongelige Kapel

Premiär 10 september på Operaen i Köpenhamn

Rigoletto, en av operalitteraturens mest glänsande pärlor med en enastående melodirikedom och en grym men fascinerande intrig. Melodierna surrar omkring i huvudet när man lämnar föreställningen men samtidigt kan man inte låta bli att grubbla över titelfiguren: är han bara en tragisk figur som ödet slår hårt och skoningslöst emot eller är det hans egen grymhet som slår tillbaka? Och vad är orsakerna till denna grymhet? Bottnarna är många och frågeställningarna allmängiltiga. Visst är operan ett par timmars underbar musikunderhållning där solisterna får hur många tillfällen som helst att briljera men eftersmaken har tydlig beska.

När nu den tyska regissören Aniara Amos sätter upp verket på Det Kongelige Opera blir beskan än mer tydlig. Hon flyttar Rigoletto in i en obestämd nutid och lägger honom i en säng på ett mentalsjukhus. Sedan börjar frågetecknen rada upp sig: Är hela händelseförloppet från den inledande orgien i hertigpalatset fram till dottern Gildas himmelsfärd en mardröm producerad av hans sjuka hjärna eller har han blivit tokig av alla dessa hemska händelser? Finns dottern överhuvudtaget och i så fall är hon så fläckfritt änglalik? Är lönnmördaren Sparafucile verklig eller en spegling av Rigolettos mörka sida? Aniara Amos låter publiken välja fritt alltmedan hon målar upp en surrealistisk skräcksaga till Verdis underbara musik.

Det visuella intrycket är storartat: Scenografin är slösande överdådig, något av en modern Alice i Underlandet och den accentueras av fantasirika videoprojektioner, kostymerna är både träffsäkra och absurda och specialeffekterna ställvis häpnadsväckande.

Men om regi och scenografi svävar i tiden håller sig musiken stadigt fast i Verdis 1800-tal. Dirigenten Paolo Carignani arbetar med en tydlig italiensk accent och håller föreställningen i ett lagom friskt tempo med exemplariskt stöd för solisterna. Tyvärr slog han inte på tillräckligt snabbt så vid premiären stördes föreställningen alltför ofta av obefogade spontanapplåder.

Solisternas prestationer är överlag mycket bra. I en klass för sig står den rumänske barytonen Sebastian Catana i titelrollen. Utsökt klang i rösten med bred plastik och enastående bärighet. Därtill ett nästintill perfekt sceniskt agerande. Peter Lodahl från Det Kongeliges fasta ensemble gör en elegant tolkning av Hertigen, slängig, smådryg och allmänt obehaglig. Hans tenor klarar utmärkt av alla intrikata passager i rollen men man kanske skulle ha önskat aningen mer kraft. Sofie Elkjær Jensen gestaltar en nästan överljuv Gilda med sin klara övertonsrika sopran, där hon träffar koloraturerna perfekt men gör en del småmissar i det lägre registret. Elisabeth gör en lagom slampig och välsjungande Maddalena och Sten Byriels Sparafucile har den tunga svärta man önskar sig av rollen.

Det Kongelige Opera har tyngts hårt av alla sparbeting. Det måste sägas vara en bedrift att man trots detta kan åstadkomma en så fullödig uppsättning som denna.

×