Mycket kraft i Mahlers sjua

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Robert Trevino

Gustav Mahler: Symfoni nr 7 i e-moll

Malmö Live 28 september

Sjunde symfonin är kanske den minst omtyckta av Gustav Mahlers symfonier. Den är lång, som alla Mahlers symfonier men inte den längsta, den kräver stor orkester men inte körer och vokalister som den monumentala åttan, den är själfull och mörk men har inte samma nattsvarta mörker som sjätte symfonin, den har inga naturreferenser som trean och den saknar”Titans” och fjärde symfonins humoristiska accenter.

Musikvetaren Tony Duggan har skrivit en essä om verket där han menar att symfonin handlar om natten i dess olika aspekter: natt är inte bara mörker, tragedi och förtvivlan; natt är också vila, sömn, och drömmar och löftet om en ny dag. Dessa tankar ger en intressant förklaring till de två Nachtmusik-satserna men även till den mellanliggande mörka scherzosatsen; Duggan anser att spökena i denna är ganska stiliserade och kanske inte bör tas på allvar, symfonins enda ironi till skillnad från överflödet av ironier i flera av de övriga symfonierna.

Symfonins sista sats har orsakat huvudbry hos många teoretiker. Här bryter Mahler den strikta, sparsmakade stilen och serverar ett collage av färg, energi och fest. Han blandar in citat från Franz Lehars Glada änkan, han ger sidoblickar åt Mozarts Enleveringen ur Seraljen och Wagners Mästersångarna i Nürnberg. Ställvis verkar denna final påklistrad utan samband med det tidigare men man kan se det som Dagens återkomst efter den mörka natten. Då blir konsekvensen tydlig.

Framförandet i torsdags med dirigenten Robert Trevino och Malmö Symfoniorkester var storstilat om än en aning pompöst. Trevino valde att emfasera blåset, både trä och bleck, på stråkets bekostnad. I en del passager var det helt berättigat, i andra försvann en del av nyanserna. Men han eldade också orkestern till stordåd, klangen var tät och mycket vacker.

Robert Trevino har uppmärksammats som en dirigent i kommande. Det skulle vara intressant om han kom tillbaka, gärna med någon annan Mahlersymfoni.

Gammal myt i ännu en version

Foto:Sören Meisner

NEDSTIGNING

underverdenen tur – retur

opera med musik av Nicolai Worsaae och libretto av Julie Maj Jakobsen

Regi och bearbetning: Marc van der Velden

Scenografi och kostym: Filippa Berglund

Ljus: Raphael Frisenvænge och Malte Hauge

Ljud: John Fomsgaard

Solister: Teit Kanstrup och Nana Bugge Rasmussen

Orkesterensemble: Frans Hansen (musikalisk ledning), Gunnhild Tønder, Anna Klett, Jesper Egelund, Idinna Lützhøft

Gästspel av Figura Ensemble på Takkelloftet, Operaen i Köpenhamn

Premiär 26 september

Orfeus och Eurydike är ett känt motiv i den grekiska mytologin. Och enligt denna fördes Orfeus huvud och hans musikinstrument till ön Lesbos. Men när berättelsen först fästes i skrift var det faktiskt på latin, av Ovidius i hans Metamorfoser, tillkomna runt vår tideräknings början.

Orfeusmyten har genom tiderna fortsatt att fascinera konstnärliga skapare i olika genrer. Den har använts i bildkonst, både måleri och skulptur, den har använts och bearbetats i åtskilliga litterära verk, den har blivit film: Jean Cocteaus ”Orphée” och Marcel Camus ”Orfeo Negro” är kanske de mest kända exemplen. Och den har använts i operan: Claudio Monteverdis ”Orfeus” från 1607 anses vara den första ”riktiga” operan och denna har följts av åtskilliga: Christopher Willibald Glucks ”Orfeo ed Euridike” och Jacques Offenbachs ”Orfeus i underjorden” är några axplock.

Foto: Sören Meisner

Nu har den köpenhamnska Figura Ensemble gett sig på en nyskriven version av kompositören Nicolai Worsaae och dramatikern Julie Maj Jakobsen.

Historien är en aning omdiktad: Orfeus, som är en slags artist, ger sig ner underjorden två gånger för att hämta upp sin älskade Eurydike. Första gången lyckas han och för henne till sin nyrenoverade lägenhet. Men hon känner skräck inför det världsliga livet och känner sig dessutom utnyttjad. Hon begår självmord inför publik med hjälp av en giftorm. Orfeus ger sig inte han ger sig ner i underjorden igen men denna gång lyckas han inte låta bli att vända sig om.

På så sätt får Julie Maj Jakobsen in lite civilisationskritik och en nypa feminism i historien. Men det känns lite långsökt att blanda in vardagsbanaliteter i det grekiska eviga motivet om gudarnas lek med människorna: inte ens en fullblodsfeminist kan påstå att det var ett utslag av mansgrisighet som fick Orfeus att försöka rädda Eurydike.

Utförandet har en betydande konstnärlig höjd. Jag måste erkänna att jag till fullo inte kunde hänga med i orkesterspelets minimalistiska tonslingor men dessa vägdes upp av sången med dess avancerade och mestadels mycket intressanta melodik. Och sångarnas imponerar: Teit Kanstrups ljusa men ändå kratfulla baryton skapar en spännande Orfeus och Nana Bugge Rasmussens var strålande med en uttrycksfull mezzo med skön timbre. Kringverket med scenografi, ljus och kostymer vittnar om både påhittighet och hantverkskunnande.

Figura Ensemble har åstadkommit många fina produktioner. Nedstigning blir en ytterligare i denna rad.

 

Ett musikaliskt gottebord

Håkan Hardenberger och Pernilla August.
Foto: Ralph Bretzer

Festivalen Malmö Chamber Music är över – för i år. Tretton konserter på fem dagar, ett uppbåd av musiker i världsklass och ett program med spännvidd från Haydn till uruppföranden av nyskrivna verk. De ansvariga för Musik i Syd, som arrangerat festivalen, är värda allt beröm och den konstnärlige ledaren Håkan Hardenberger förtjänar att dränkas i rosor.

Tyvärr kunde jag av tidsskäl och andra förpliktelser inte glufsa i mig hela programmet. Det fick bli nedslag här och där, så nedanstående rader är inte på något sätt en heltäckande rapportering utan mer enskilda intryck.

Årets upplaga av Malmö Chamber Music började med Stravinskij. (hur han nu ska stavas; den korrekta transkriptionen från kyrilliska bostäver är Stravinskij men själv skrev han Stravinsky) , hans minutlånga ”Fanfare for a New Theatre”, och slutade med Stravinskij, den timslånga ”Historien om en soldat” med Pernilla August och Rebecka Hemse som berättare och en stjärnspäckad orkesterensemble – Håkan Hardenberger, trumpet; Baiba Skride, violin; Colin Currie, slagverk; Johnny Teyssier, klarinett; Sebastian Stevensson, fagott; Olle Elfström, trombon; Janne Johansson, kontrabas. Uppförandet var rent fantastiskt: de två skådespelarna fick liv och spänst i den ganska kantiga berättelsen och instrumentalgruppen fångade alla nyanser och intrikata klanger i musiken: de taktfasta marscherna, de pastorala idyllerna, de burleska danserna och de högstämda koralerna. Det var den ultimata tolkningen av ett storslaget verk.

Tidigare under denna avslutningskonsert uruppförde samma ensemble Benjamin Staerns ”Historien om en prinsessa” med text av Mi Tyler, en parafras eller en pendang som tar vid där Stravinskij slutar. Likt Stravinskij blandar Staern stilar, han säger själv att ”verket har lutningar till funk, jazz, koral, argentinsk tango, vals som går i tre- och tvåtakt samtidigt”. Som åhörare är det bara att konstatera att Staern har tagit ett stort steg framåt sedan förra årets succé med operan ”Snödrottningen”. Den konstnärliga höjden har ökat och hantverket är skickligare: tonspråket har blivit tätare, lyriken mer finslipad och kraften, de hårda accenterna, mer exakta. Utan tvivel är han nu mogen att ta itu med verkligt stora kompositionsuppgifter.

Mi Tylers text berättar om flickan, prinsessan, som sjunkit ner i armod sedan Djävulen tagit hennes soldat. Historien är i högsta grad moralisk, flickan avvisar med kraft Hin Håles inviter, han får nöja sig med en korg. Berättelsen flyter på bra, språket är mustigt jordnära och slutet relativt lyckligt. Tillsammans med Benjamin Staerns musik blir det ett verk som definitivt förtjänar ett liv efter uruppförandet.

Brett Dean, tonsättare och altviolinist var också en av portalfigurerna vid festivalen. Vid invigningskonserten uruppfördes hans ”The Scene of the Crime” av Håkan Hardenberger på trumpet och Colin Currie på slagverk. En kraftexplosion med många skiftningar, spännande och mycket hörvärt. Han var solist tillsammans med violinisten Tomo Keller när Academy of St Martin in the Fields spelade Mozarts ”Sinfonia concertante” i Ess-dur vid konserten i Malmö Live i onsdags och gav prov sin musikaliska skicklighet. På Palladium i onsdags var han solist när hans egen ”Epitaphs” uppfördes tillsammans med Doric String Quartet.

Academy of St Martin in the Fields svarade också för ett uppförande som kommer att fastna i minnet när de spelade Beethovens Symfoni nr 1. Orkestern är så samspelad som vore den en trio eller kvartett, klangen vidunderlig och tolkningen musikhistoriskt perfekt; allt vad man kan begära.

Och så Baiba Skride, violinst i världsklass. Tillsammans med systern Lauma Skride på piano bjöd hon på en konsekvent och mycket elegant tolkning av Béla Bartóks Rapsodi nr 2 vid invigningskonserten och hon var också solist i Beethovens Romans nr 2 tillsammans med Malmö Symfoniorkester med Håkan Hardenberger som dirigent.

I minnet kommer också pinaisten Paul Lewis framförande av Beethovens Sex bagateller, opus 126, att stanna. Kraftfullt, personligt och musikaliskt högstående.

Malmö Chamber Music får en fortsättning nästa år 18-22 september. Jag har lovat mig själv att röja bättre i alamanackan.

Rigoletto med tydlig beska

Sebastian Catana som Rigoletto och Sten Byriel som Sparafucile

RIGOLETTO

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave efter Victor Hugos ”Le Roi s’amuse”

Dirigent: Paolo Carignani

Regi och scenografi: Aniara Amos

Kostym: Jorge Jara

Ljus: Anders Poll

Video: Sebastian Esklidsen

Solister: Sebastian Catana, Peter Lodahl, Sofie Elkjær Jensen, Sten Byriel, Elisabeth Jansson, Elisabeth Halling, Kyngil Ko, Leif Jone Ølberg, Michael Bracegirdle, Simon Duus, Margaux de Valensart, Kari Dahl Nielsen, Torleif Steinstø

Det Kongelige Operakor

Det Kongelige Kapel

Premiär 10 september på Operaen i Köpenhamn

Rigoletto, en av operalitteraturens mest glänsande pärlor med en enastående melodirikedom och en grym men fascinerande intrig. Melodierna surrar omkring i huvudet när man lämnar föreställningen men samtidigt kan man inte låta bli att grubbla över titelfiguren: är han bara en tragisk figur som ödet slår hårt och skoningslöst emot eller är det hans egen grymhet som slår tillbaka? Och vad är orsakerna till denna grymhet? Bottnarna är många och frågeställningarna allmängiltiga. Visst är operan ett par timmars underbar musikunderhållning där solisterna får hur många tillfällen som helst att briljera men eftersmaken har tydlig beska.

När nu den tyska regissören Aniara Amos sätter upp verket på Det Kongelige Opera blir beskan än mer tydlig. Hon flyttar Rigoletto in i en obestämd nutid och lägger honom i en säng på ett mentalsjukhus. Sedan börjar frågetecknen rada upp sig: Är hela händelseförloppet från den inledande orgien i hertigpalatset fram till dottern Gildas himmelsfärd en mardröm producerad av hans sjuka hjärna eller har han blivit tokig av alla dessa hemska händelser? Finns dottern överhuvudtaget och i så fall är hon så fläckfritt änglalik? Är lönnmördaren Sparafucile verklig eller en spegling av Rigolettos mörka sida? Aniara Amos låter publiken välja fritt alltmedan hon målar upp en surrealistisk skräcksaga till Verdis underbara musik.

Det visuella intrycket är storartat: Scenografin är slösande överdådig, något av en modern Alice i Underlandet och den accentueras av fantasirika videoprojektioner, kostymerna är både träffsäkra och absurda och specialeffekterna ställvis häpnadsväckande.

Men om regi och scenografi svävar i tiden håller sig musiken stadigt fast i Verdis 1800-tal. Dirigenten Paolo Carignani arbetar med en tydlig italiensk accent och håller föreställningen i ett lagom friskt tempo med exemplariskt stöd för solisterna. Tyvärr slog han inte på tillräckligt snabbt så vid premiären stördes föreställningen alltför ofta av obefogade spontanapplåder.

Solisternas prestationer är överlag mycket bra. I en klass för sig står den rumänske barytonen Sebastian Catana i titelrollen. Utsökt klang i rösten med bred plastik och enastående bärighet. Därtill ett nästintill perfekt sceniskt agerande. Peter Lodahl från Det Kongeliges fasta ensemble gör en elegant tolkning av Hertigen, slängig, smådryg och allmänt obehaglig. Hans tenor klarar utmärkt av alla intrikata passager i rollen men man kanske skulle ha önskat aningen mer kraft. Sofie Elkjær Jensen gestaltar en nästan överljuv Gilda med sin klara övertonsrika sopran, där hon träffar koloraturerna perfekt men gör en del småmissar i det lägre registret. Elisabeth gör en lagom slampig och välsjungande Maddalena och Sten Byriels Sparafucile har den tunga svärta man önskar sig av rollen.

Det Kongelige Opera har tyngts hårt av alla sparbeting. Det måste sägas vara en bedrift att man trots detta kan åstadkomma en så fullödig uppsättning som denna.

Nytt slut på Madama Butterfly

BUTTERFLY

(Madama Butterfly)

opera av Giacomo Puccini med libretto av Luigi Illica och Giuseppe Giacosa i översättning av Birgitta Rydholm

Marianne Fjeld-Solberg som Butterfly

Textbearbetning och regi: Åsa Melldahl

Musikalisk bearbetning och arrangemang: Bo Wannefors

Scenografi och ljus Bengt Gomér

Kostym: Annsofi Nyberg

Koreografi: Melker Sörensen

Medverkande: Mariann Fjeld-Solberg, Susanna Sundberg, Tobias Westman, Per Høyer, Conny Thimander, Sibylle Glosted.

Musiker: Elena Jordan Ljungqvist, kapellmästare; Inga Zeppezauer, violin; Viktor Nordligen, cello; Blagoj Lamnjov, klarinett.

Premiär i Teatersalen, Förslöv 9 september

Så äntligen fick den lymmeln vad han förtjänade. Åsa Melldahls version av Puccinis Madama Butterfly slutar med att löjtnanten i amerikanska flottan Benjamin Franklin Pinkerton, en av operalitteraturens stora fähundar, sticks ned med ett samurajsvärd av Cio-Cio-San, kvinnan han svikit. Sorgligt nog begår hon själv strax därefter harakiri.

Det här är ett slut som jag och säkerligen många andra har suttit och väntat på i åtskilliga uppsättningar av Madama Butterfly. Vid mer än ett tillfälle har man känt stor lust att ingripa i handlingen och ge Pinkerton en rejäl käftsmäll.

Men – skämt åsido – det ställer också frågan på sin spets: Hur långt kan en bearbetning gå; hur mycket kan förkortas, förändras och förenklas och ändå göra anspråk på att spegla originalet?

Om bearbetningen är skicklig kan man gå längre än man tror men någonstans kommer man till den punkt där accenterna blir fel, det hela blir så urvattnat eller förändrat att det inte längre går att kalla det en bearbetning, det blir ett nytt annorlunda verk, med inspiration av eller lån från originalet.

Det är den skiljelinjen som Åsa Melldahl har passerat i den här uppsättningen; följdriktigt har hon ändrat namnet till ”Butterfly”. Hon har behållit grundhandlingen men ändrat slutet. Man kan undra varför.

Puccini och hans librettister framställer Cio-Cio-San som det absoluta offret. Godhjärtat tror hon på allt vad den överegoistiske Pinkerton säger, hon ger upp allt, sin tro och sin familj och tar stillatigande emot deras förbannelser; hon litar på att Pinkerton ska komma tillbaka och väntar år efter år, hon avvisar den störtförälskade fursten Yamadori som lovar henne ett liv i lyx i stället för en väntan i fattigdom. Och slutligen när hon till fullo inser Pinkertons svek begår hon den yttersta offerhandlingen: hon avstår från sitt barn till den främmande Kate Pinkerton och hon avstår från sitt liv. Alltmedan den tanklöse Pinkerton klarar sig undan med litet bondånger.

Men när Åsa Melldahl låter henne sticka svärdet i Pinkerton förändras hela historien. Han har visserligen fortfarande betett sig särdeles svinaktigt men han får betala med sitt liv. Sett med nutida ögon är det feministiskt korrekt men upphovsmännens tankegång finns inte kvar. Det blir lite som att låta korsfästelsen sluta med att Jesus överlever.

Så över till premiärföreställningen. På grund av missförstånd och ett sällsynt otrevligt ösregn kom jag för sent. Nedanstående intryck är baserade på utförandet i andra akten.

Scenografin är enkel: ett slags draperi med projicerade ljusbilder och man anar den lilla orkesterensemblen bakom den. Utrymmet för de agerande blir minimalt och deras rörelseschema begränsat, det är mest att stå rakt upp och ner och sjunga. Kostymer och smink må vara japanskinspirerade men det är inte fråga om stilrena kimonor och avancerade håruppsättningar.

För musiken svarar en kvartett med violiner, cello och klarinett. Den är välspelad och fungerar mestadels tillfredsställande men det märks inte mycket av den japanska klang som Puccini bemödade sig om att infoga, huvudsakligen blir den ackompanjemang till sångarna.

De medverkandes prestationer är i stort acceptabla. Per Høyer gör en välsjungen Sharpeless med bra trovärdighet, Conny Thimanders Goro framställs med bra röst och glimten i ögat och Tobias Westman sjunger Pinkerton bärigt och välljudande. Och Mariann Fjeld-Solberg som Butterfly har en mycket fin scenisk utstrålning men hennes sopran fläckas av ett alldeles för kraftigt vibrato.

Malmö Opera har genom åren svarat för en rad mycket bra turnéproduktioner. Tyvärr når inte Butterfly upp till samma klass.

Turnén sträcker sig fram till början av december. Huvudsakligen spelar man i Skåne men även på andra håll i Sverige såsom Kalmar, Vara, Skövde och Motala.

×