Beethoven i nygammalt ljus

Beethovens musik, enkannerligen hans pianoverk har följt mig alltsedan mitt musikintresse väcktes för nästan 65 år sedan. Det började med stenkakorna på grammofonen i vardagsrummet och min fars pianospel (han var en ganska begåvad amatörpianist). Sedan de första egna försöken bakom vid klaviaturen med handledning av skickliga och mindre skickliga pianolärare, åttaåringens fasansfulla version av Für Elise, fortsatt spelande, lärande, lyssnande. Pianistdrömmarna fick ett abrupt slut men intresset och lyssnandet levde vidare och fortfarande upptog Beethovens pianokompositioner en stor del av detta. Med tiden har jag haft förmånen att lyssna till åtskilliga av samtidens stora pianister från estrad och med teknikens hjälp få uppleva ännu fler, särskilt gårdagens giganter.

Ronald Brautigam
Photo: Marco Borggreve

Men den byggsten som behövdes för att få muren komplett lades först vid en konsert i söndags i Tivolis konsertsal i Köpenhamn när den holländske pianisten Ronald Brautigam spelade fyra Beethovensonater på hammarklaver. Även om jag inte delar hans tokning till fullo, fraseringarna var aningen otydliga, så tror jag att jag aldrig hört någon interpretation som kommit närmare den ursprunglige Beethoven; den visade tydligt hans anknytning till Mozart och tidigare tonsättare, hans betydelse ända in i nutiden och framför allt det klart lysande geniet i hans skapande. Instruktivt för hjärnan och samtidigt en estetisk njutning.

Men även om Ronald Brautigams framförande var utomordentligt så bidrog instrumentet till en stor del av upplevelsen. Hammarklaveret är ungefär hälften så stort som en modern konsertflygel. Det har en vekare ram, strängarnas spänning är mycket mindre; så blir klangen, särskilt i basregistret inte så mäktig, dynamiken inte så vid. Det saknar dämmare och pedaler, varje ton klingar ut naturligt. Det tvingar fram en snabbare spelstil med stor känsla, jämfört med den moderna flygelns möjligheter till exakt återgivning av varje enskilt anslag.

Ronald Brautigam spelade fyra av de mest kända Beethovensonaterna: ”Pathétique” i c-moll, ”Pastorale” i D-dur, ”Sturm” i d-moll och ”Waldstein” i C-dur. Med hammarklaverets hjälp målade han upp verken i ett nytt – eller kanske gammalt – ljus. Den våldsamma attacken i Pathetiquens första sats mildrades, Pastoralens lyrik och eftertänksamhet accentuerades och den klara strukturen i Waldstein blev än klarare. Man fick en känsla av att var precis detta var Beethovens avsikt.

Och som extranummer: Für Eilse. Det var så den skulle spelas

×