Operafabriken tar sig vatten över huvudet

ROMEO & JULIA (I Capuleti et I Montecchi)

opera av Vincenzo Bellini med libretto av Felice Romani efter Matteo Bandellos roman ”Giulietta e Romeo”

Regi, scenografi och ljus: Per Erik Svensson

Kostym: Maria Tapper

Solister: Hanna Wåhlin, Leena Malkki, Marcus Birgersson, Dmitriy Li, Emil Lundqvist

Vid pianot: Ilpha Kozhabekova

Premiär i Stenladan vid Torups slott 22 juli

Operaföreställningar på udda platser har blivit en del av den svenska sommaren och det verkar som om de blir allt fler. Det spelas opera från norr till söder, utomhus, i slott och i lador. Produktionerna kan vara alltifrån avancerade med dyra dräkter och månghövdade orkesterensembler till principen ”man tager det man haver” och ett ensamt piano. De medverkande kan vara etablerade artister med mängder av erfarenhet eller unga sångare i början av sin karriär.

Och publiken kommer, alla typer av folk, i alla åldrar; mestadels är föreställningarna utsålda. Kanske kommer några av dem ändra sin uppfattning om ”finkultur” och även besöka vanliga operaföreställningar efter sommarsäsongen.

I lördags hade det lilla kompaniet Operafabriken premiär på sin uppsättning av Vincenzo Bellinis Romeo & Julia i Stenladan vid Torups slott.

Bellini är bel canto-skolans främste representant. Hans operor (han hann skriva tio stycken före sin död vid 33 års ålder) är fyllda av långa flödande italienska melodier som bara glider fram. Nöjsamt om än en aning enahanda för publiken men de ställer mycket stora krav på sångarna.

Librettot till Romeo och Julia är skrivet av Felipe Romani som i sin tur hämtade historien, inte från Shakespeare men väl 1500-talsförfattaren Matteo Bandello. Operan gjorde succé vid urpremiären i Venedig 1830 och fick stora lovord vid Sverigepremiären på Malmö teater 1837. Sedan blev den nästan bortglömd under många årtionden men har nu plats i den internationella repertoaren. Senaste uppsättningen, vad jag kan erinra mig, var i Barcelona 2016. I Sverige uppfördes den konsertant på Göteborgsoperan 2012.

Operafabriken har för vana att våga stort i sina uppsättningar, ibland med överraskande bra resultat. Men med den avskalade uppsättning av Romeo & Julia som man nu presenterar har man tagit sig vatten över huvudet. Egentligen är det ingen operaföreställning i traditionell mening, snarare en konsertant föreställning med vissa teatraliska inslag eftersom solisterna mestadels står och sjunger rakt upp och ner och därmed – med ett undantag; Leena Malkki – inte skapar några scengestalter. Och att ersätta en orkesterensemble med ett ensamt piano förstärker ytterligare intrycket av operakonsert, även om pianisten Ilpha Kozhabekova svarar för en mycket gedigen insats. Scenografin består av en marmorkista och en belyst skärm i bakgrunden. Bilderna på denna skärm verkade vara ganska intressanta men tyvärr skymdes den större delen av stenkistan och de agerande. Det kanske hade varit på sin plats att höja upp den en aning.

Föreställningen sjungs på italienska utan textmaskin. Även om grundhandlingen tillhör allmänbildningen blir det svårt att hänga med. Alltså får solisterna bära hela bördan. En del av dem klarar det mycket bra: Marcus Birgersson som Tebaldo sjunger med en tenor med mycket glans och kraft som ger löfte om fin utveckling om den slipas av en smula, likaså visar basbarytonen Emil Lundqvist prov på gedigen sångkonst. Hanna Wåhlin som Julia måste ha haft en dålig dag vid premiären: ganska stel i aktionen och med en sopran som svajade betänkligt de höga lägena. Och så Leena Malkki, Operafabrikens drivande kraft, som Romeo. Hon är en driven aktris med stor scennärvaro men kanske hade det varit bättre om hon hade sjungit i originalets mezzoläge där hennes röst har en fin lyster, i stället för att klättra upp i sopranhöjderna.

Uppsättningen ska nu ut på turné till Ystad, Malmö och Lund.

Ännu en pärla i Vadstena

Hannes Öberg som Algernon och Sebastian Durán som Jack.
Foto: Markus Gårder

THE IMPORTANCE OF BEING EARNEST

opera med musik av B Tommy Andersson och libretto av William Relton efter Oscar Wildes pjäs

Ingrid Tobiasson som Lady Bracknell.
Foto: Markus Gårder

Dirigent: B Tommy Andersson

Regi: William Relton

Scenografi och kostym: Marika Feinsilber

Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold

Ljus: Anna Wemmert

Solister: Sebastian Durán, Hannes Öberg, Nils Hübinette, Richard Hamrin, Ingrid Tobiasson, Francine Vis, Vivianne Holmberg, Emma Sventelius

Urpremiär i bröllopssalen på Vadstena slott 21 juli

Det är roligt och underhållande; snabbt, elegant och med avsevärd konstnärlig höjd. Och de medverkandes prestationer – både solister och orkester – förtjänar enbart lovord. B Tommy Anderssons och William Reltons omarbetning av Oscar Wildes ”The Importance of Being Earnest” till opera är otvivelaktigt ett riktigt lyckokast.

Om Oscar Wildes pjäs har skrivits floder av texter, från små kommentarer till ordrika avhandlingar. Det finns därför ingen större anledning att ge sig in i vidare analyser av den men jag kan inte låta bli att hämta ett citat i programbladet av författaren Christopher Craft:

”Det frosseri som gestaltas på scenen genom det ohämmade men stilfulla förtärandet av gurksnittar och muffins fungerar som en metafor för den annars onämnbara sexuella njutningen.”

En elegant sammanfattning av hela stycket. Och som i många andra verk använder Oscar Wilde en i grunden ganska meningslös intrig för att belysa och driva med brittiska absurditeter – en dåtida ”Monty Pythons Flying Circus”.

Emma Sventelius som miss Prism och Vivianne Holmberg som Cecily
Foto: Markus Gårder

William Reltons bearbetning av grundtexten är mycket skicklig. Han har skalat bort omkring sextio procent för att librettot ska hålla sig inom vettiga tidsramar men lyckats behålla eleganta kvickheter och godmodiga grundstämning och han accentuerar detta i sin sparsmakade regi, där gestik och rörelseschema hålls i ganska strama tyglar.

Och B Tommy Anderssons musik följer samma grundlinje. Den är lätt i anslaget, tonal och välklingande. Melodiken är mestadels stram men kan ställvis blomma ut i färgrika stämningsmålningar. Han skriver själv att han vill ge en doft av Edward Elgars musik; utan tvivel har han lyckats i sina intentioner – vissa passager kan närmast beskrivas som veritabla pastischer. Och för solisterna måste hans tonsättning vara rent underbar: den följer språket och de snabba replikerna. Den svårsjungna engelskan blir plötsligt melodisk. En textmaskin hjälper publiken att följa med.

Kringverket följer regissörens väl avmätta linje: scenografin är enkel och smakfull, kostymerna välgjorda och tidstrogna utan överdrifter och ljuset diskret och stödjande.

Richard Hamrin, betjänt och butler.
Foto: Markus Gårder

Solisternas prestationer är samtliga värda alla lovord. Först och främst uppsättningens mentor mezzosopranen Ingrid Tobiasson, hovsångerska med eoner av erfarenhet och fortfarande på topp. Hennes Lady Bracknell är en förtjusande satkärring med både bett och klang i rösten. Sebastian Durán och Hannes Öberg gestaltar de två unga männen Jack och Algernon. Snyggt skådespeleri och välskolat och välsjunget även om rösterna fortfarande är under utveckling, och föremålen för deras suktan, Gwendolen och Cecily sjungs rent och elegant av Francine Vis och Vivianne Holmberg med lagom ironiskt agerande och Richard Hamrin gör sin tjänsteande i två upplagor med säker komisk timing.

Detta vackra folk kompletteras med två vanliga dödliga, Nils Hübinette som kyrkoherden och Emma Sventelius som miss Prism. Vardagliga, nästan musgrå med åtrån bubblande under ytan och med mycket fina röster.

Underhållning – absolut. Glättad meningslöshet – absolut inte. Studentikost? – kanske men det behöver inte vara något fel. Oscar Wildes salongscynismer är i sig ganska studentikosa.

Och än en gång har Vadstena-Akademien visat upp en pärla.

En turk som ger fantasin vingar

Foto: Daniel Strandroth

EN TURK I ITALIEN (Il turco in Italia)

opera av Gioacchino Rossini med libretto av Felice Romani; svensk text: Catarina Gnosspelius

Dirigent: Simon Phipps

Regi, koreografi och scenbild: Lars Bethke

Kostym och scenbild: Lehna Edwall Velander

Mask och peruk: Therésia Frisk

Ljus: Ronald Salas

Medverkande: Carl Ackerfeldt, Teresia Bokor, Markus Schwartz, Nils Gustén, Annie Fredriksson, Wiktor Sundqvist med flera

Premiär på Läckö slott 15 juli

Fjäderlätt, elegant och utomordentligt underhållande, sparsmakat, välsjunget, en fröjd för både öra och öga. Det är lätt att rabbla upp alla lovord efter premiären på årets opera på borggården på Läckö slott. Efter förra årets tunga satsning på Daniel Fjellströms och Maria Sundqvists ”Det går an” efter Carl Jonas Love Almqvists kortroman är det glada lättsinnet tillbaka hos Läckö Slottsopera och man lämnar slottet med ett leende på läpparna och inte många särskilt seriösa tankar i huvudet.

Carl Ackerfeldt som Poeten och Teresia Bokor som Fiorilla.
Foto: Daniel Strandroth

 

 

 

”En turk i Italien” är en typisk Rossiniprodukt: en nummeropera med uvertyr, ekvilibristiska arior och ensembler. Hans musik betecknas av vissa kännare som ”ytlig och sensuell” men ingen kan förneka att den är tilltalande och medryckande. Uppsättningen betonar dessa drag både sceniskt och musikaliskt och som ytterligare förstärkning är det översatta librettot både fyndigt och roligt och mycket väl anpassat till musikens accenter.

Marcus Schwartz som Geronimo
Foto: Daniel Strandroth

Regissören Lars Bethke har valt att berätta historien nästan som en anekdot ur figuren Poetens (i originalet heter han Prosdomico) synvinkel. Händelseförloppet blir en skröna, en god berättelse där det inte spelar någon roll vad som är sant eller falskt, allt formas av denna berättare för att han ska få ihop vad han vill skapa. Det är ett lyckat grepp för att få fram fantasin, figurerna blir typer men typer som är fyllda av mänskliga svagheter – och mänsklig styrka. Kostymer, mask och peruk drar ut linjen, allt blir fantasiprodukter och när sedan trådarna ska knytas ihop vid en maskeradbal blir försvinner de sista resterna av verklighet upp i en surrealistisk vision. Det är rent fantastiskt.

Dirigenten Simon Phipps kan sin Rossini. Tempot är väl avpassat, klangen generös och crescendona sitter som de ska, även om man i vissa passager kanske hade önskat ännu mer kraft.

Och sångarnas prestationer – både musikaliskt och sceniskt – är överlag riktigt, riktigt bra. Carl Ackerfeldts poet är övertygande, det finns faktiskt människor som är så virriga, och hans sångkonst blir bara bättre för var gång man hör honom. Annie Fredriksson var en ny bekantskap för mig; hennes tolkning av Zaida med utsökt fyllig mezzo ger löften om en fortsättning upp mot de verkligt höga höjderna. Teresia Bokor behärskar elegant och tonskönt den italienska koloraturen och Markus Schwartz och Nils Gustén använder sina välljudande röster och skickliga agerande till att skapa mycket fina gestalter.

Och så Wiktor Sundqvist som Narciso, även han en ny bekantskap. En fullfjädrad komiker med en tenor som visserligen behöver slipas av en smula men som kan bli hur bra som helst. Det ska bli intressant att följa hans karriär.

Nils Gustén – en turkisk furste.
Foto: Daniel Strandroth
Wiktor Sundqvist som Narciso.
Foto: Daniel Strandroth

En turk i Italien spelas ganska sällan. Operan skrevs 1813, ett av Rossinis mer produktiva år. Han gjorde succé med Italienskan i Alger, fiasko med seriaoperan ”Aureliano in Palmira” och fick en beställning som resulterade i ”Il turco” som spelades för första gången 1814. Premiärpubliken var inte nöjd, många lämnade salongen i förtid. I Sverige hade den premiär 1824 men har inte fått något fäste på repertoaren. Så även av den anledningen är det förtjänstfullt av Läckö Slottsopera att damma av den och låta den glänsa i sitt nya bearbetade skick.

En mycket ojämn Bachtolkning

Igor Levit
Copyright: Robbie Lawrence

Igor Levit, piano

J S Bach: Goldbergvariationerna

Tivolis konsertsal 2 juli

Den 30-årige pianisten Igor Levit har i senaste året gjort en raketkarriär. Han har spelat med Berliner Philharmoniker, San Fransico Symphony Orchestra, Cleveland Orchestra och under de närmaste månaderna väntar konserter i Wigmore Hall i London, Concertgebouw i Amsterdam och debut i Carnegie Hall i New York. Överlag har han fått mycket fina recensioner och hans inspelningar med verk av Beethoven och Bach har lovordats av flera skribenter. I söndags spelade han Bachs Goldbergvariationer i Tivolis konsertsal i Köpenhamn.

Efter att ha läst alla ampla lovord måste jag tyvärr konstatera att hans framförande delvis blev en besvikelse – jag hade väntat mig mer. Framför allt var ojämnheten i tolkningen frapperande. Den inledande arian var perfekt i tempo, dynamik, fraseringar och vittnade om en enastående känsla för Bachs musik.

Men sedan brakade han loss och det som inledningsvis var små skönhetsfläckar växte ganska snabbt ut till stora plumpar. Löpningarna var inte exakta, de närmade sig arpeggion, fraseringarna var ställvis suddiga och en alltför yvig pedalbehandling förstärkte otydligheterna; dessutom förföll han vid ett par tillfällen till något som nästan liknade synkoper, vilket absolut inte hör hemma i en Bachtolkning.

Och så slutade han med ett da capo av den inledande arian, än en gång lika skickligt tolkad. Man satt där som ett frågetecken – vad menar han egentligen?

Visst är det extra svårt att spela Goldbergvariationerna på en stor konsertflygel. Bach skrev dem för cembalo som med två manualer, kortare efterklang och inga pedaler är betydligt enklare att behärska. Men de kan spelas på en modern flygel; det visade Andras Schiff som för ett år sedan bjöd på ett fantastiskt framförande på samma instrument i samma lokal.

En Butterfly med många kvaliteter

Daniel Svenson som Pinkerton och Lona Mohr Vlladsen som Butterfly
Foto: Håkan Röjder

 

 

MADAME BUTTERFLY

opera av Giacomo Puccini med libretto av Luigi Illica och Giuseppe Giacosa, i översättning av Sven Nyblom.

Orkesterarrangemang: Sven Skipper

Regi och koreografi: Ola Hörling

Kapellmästare: Max Lörstad

Scenografi: Leif Persson

Ljus: Ludvig Uppman

Kostym: Fredrika Lilius
Smink och peruk: Sandra Haraldsen

Medverkande: Lona Mohr Villadsen, Daniel Svenson, Staffan Liljas, Josefine Andersson, Josep Cuso, Siri Carbin Åhlund, Johanna Kalliokuljo, Sandra Landgren

Premiär på Bäckaskogs slott 1 juli

Man måste beundra Ola Hörling och Åsa Jensen, de drivande krafterna bakom Skånska Operan. Att ge sig på Puccinis Madame Butterfly, en opera som egentligen kräver hur mycket resurser som helst och förvandla den till enkel arenateater med en minimal orkesterensemble kräver både mod och visioner. Jag måste erkänna att när jag först hörde talas om projektet var jag mer än misstänksam – det borde inte gå.

Men likt humlans flykt visade sig det omöjliga fungera och vi i premiärpubliken i det gamla stallet på Bäckaskogs slott fick uppleva en version av Puccinis storverk med kvaliteter som man i ”normala” uppsättningar har svårt att upptäcka: ett kammarspel om stor kärlek och stort svek med avskalad, nästan karg scenografi, där kostymerna ger en klar kontrast och kompositörens försök till musikalisk exotism tonas ner till pikanterier.

För visst är Madame Butterfly ett kammarspel: få medverkande i ett slutet rum. Ingen överdådig action: det som händer sker mer i de medverkandes sinnen än i deras omvärld. Känslorna är djupa men de visas inte i yvig gestik och högljudda utrop.

Staffan Liljas som Sharpless och Lona Mohr Villadsen som Butterfly
Foto: Håkan Röjder

Scenografin understryker det sparsmakade. Butterflys hus är en konstruktion med enkla bjälkar som ger full insyn, rekvisitan är lika enkel, ljussättningen mycket diskret.

Vad som förloras i denna uppsättning är den kritik av västerlandets kolonialism som av vissa framhållits som bärande i operan. Jag kan inte hålla med om att den tankegången är väsentlig; vad det handlar om är hur äkta kärlek ställs emot brunst och egocentrisk cynism. Det är allmängiltigt; kontrahenterna behöver inte komma från olika kulturer. Kvinnor med Butterflys kvaliteter finns faktiskt på många ställen liksom obetänksamma skitstövlar av B F Pinkertons typ.

Också i castingen har Ola Hörling och Åsa Jensen lyckats mycket bra: Lona Mohr Villadsen gör en perfekt Butterfly, ljuv men inte kraftlös, Daniel Svensons Pinkerton är ung, lätt korkad och mycket slyngelaktig, Staffan Liljas Sharpless och Josefine Anderssons Suzuki är förståndiga sympatiska människor. Som åskådare lever man sig in i deras känslor och engageras i handlingen. Det är fint skådepeleri och genomtänkt regi.

Och musikaliskt? En kvintett kan naturligtvis inte ersätta en stor orkester och som sagt förvandlas Puccinis försök till orientalisk exotism till svaga österländska accenter. Det är inte enbart av ondo, dramat blir tydligare om musiken håller sig mer till ackompanjerande. Men visst saknade man ibland lite mer blås och slagverk.

Sångarnas prestationer får överlag mer än godkänt. Förmodligen var det premiärnervositeten som fick samtliga att öppna mycket starkt i första akten, och därmed räckte inte orken till ända fram. Men detta kommer antagligen att rättas till under den långa turné som nu väntar och Skånska Operan kommer att efter sista föreställningen på Palladium i Malmö om en dryg månad kunna lägga ännu en stark prestation till handlingarna.

 

Både skratt och skönsång

TEATERHOTELLET

operett med libretto av Rickard Söderberg och musik hämtad från ett stort antal 1800-talsoperetter i urval av Jonas Samuelsson och med orkesterarrangemang av Nils-Petter Ankarblom

Regi: Katarina Sörenson Palm

Dirigent: Jonas Samuelsson

Ljus: Sara Andersson

Kostym: Ann Walton

Mask och peruk: Robin Davidsson, Eleonora Hald Traas och Sofia Norell

Medverkande: Rickard Söderberg, Laine Quist, Elinor Fryklund, Marianne Mörck, Susanne Resmark, Mathias Hedegaard, Matilda Paulsson, Johanna Sannefors, Björn Tengstrand och många fler

Urpremiär på Ystads teater 30 juni

Elinor Fryklund – en riktig comédienne.
Foto: Andreas Paulsson

Operetten fann sin form under det sena 1800-talet, blev snabbt populär och behöll sin popularitet långt in på 1900-talet; det spelades operett på så gott som varenda folkparksscen under somrarna och åtskilliga var de sällskap som turnerade liksom de, både professionella och amatörer, som var mer stationära. Men nu för tiden är det inte vanligt med operettuppsättningar i Sverige. Inte för att publiken har tröttnat – den brukar troget strömma till – utan kanske mer för att utövare och arrangörer anser det vara en förlegad konstform.

Det måste därför anses vara en kulturgärning av stora mått att Rickard Söderberg och kretsen kring honom håller liv i operetten, de senaste åren med uppsättningar av kända verk och nu i år med det nyskapade stycket Teaterhotellet, visserligen med gammal musik men med nyskrivna texter kring mer eller mindre fiktiva händelser från Ystads teaters invigning 1894.

Det är en ganska djärv satsning; en annorlunda sak än att sätta upp gamla säkra kort, men det måste sägas att den i stort är lyckad. Den har kvar känslan av gammaldags operett men med nya vinklar, den är mycket underhållande men har små bett av både ironi och allvar. Ställvis bjuder den på riktigt rå buskis men även elegans, romantik och djupa känslor. Och framför allt: den är välgjord in i minsta detalj.

Scenografin är intressant. Man har använt Ystads teaters gamla kulisser – teatern är vid sidan av Drottningholms slottsteater den enda i Sverige som har ett fungerande kulissmaskineri – som kompletterats med en nygjord kuliss från Swedish Academy of Realistic Art (SARA) i Simrishamn. Rekvisitan är enkel men fungerande och kostymerna välgjorda och tidstrogna.

Musiken är plockad från välkända och mindre kända operettklassiker av Johann Strauss, Franz von Suppé, Karl Millöcker, Jacques Offenbach, Carl Zeller och andra. Nils-Petter Ankarbloms orkesterarrangemang fungerar mycket bra och Jonas Samuelssons ledning av den lilla orkestern med musiker ur Malmö Symfoniorkester är utmärkt och dessutom håller han ett friskt och bra tempo i hela föreställningen.

Rickard Söderberg, Matilda Paulsson och Susanne Resmark.
Foto: Andreas Paulsson

Om de medverkandes prestationer intet annat än gott både i sång och agerande. Elinor Fryklund har utvecklats till en fullfjädrad comédienne, spänstig i utspelet utan att överdriva och med bra klang i rösten. Laine Quist är en äkta operettprimadonna, måtfull och elegant med mycket säker sopran. Susanne Resmarks roll är inte speciellt stor men när hon väl tar ton sopar hon verkligen banan och Johanna Sannefors och Matilda Paulsson bjuder båda på effektivt skådespeleri och klassisk skönsång. Marianne Mörck kreerar som vanligt Marianne Mörck, oföränderlig och storslagen.

Rickard Söderberg är idégivaren, dramaturgen och textförfattaren. På scenen bjuder han på genomtänkt agerande, hans framställning av den bakfulle teaterdirektören var stor komedi, men samtidigt imponerande sång. Och tillsammans med den danske tenoren Mathias Hedegaard sjunger han en kärleksduett som griper tag och engagerar; förmodligen höjdpunkten i hela föreställningen.

Bland övriga manliga roller utmärker sig särskilt Eric Roos som imposant biskop och Alexander Grove som romantisk yngling.

Om något ska kritiseras i denna nyskapade operett är det risken för viss långrandighet, verket skulle ha blivit ännu bättre om det hade kondenserats en aning.

×