Macbeth i ny upplaga


MACBETH

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave efter Shakespeares drama

Inscenering: Benedict Andrews

Regi vid repremiären: Anne Fugl

Dirigent: Joana Mallwitz

Scenografi: Ashley Martin-Davis

Kostym: Victoria Behr

Ljus: Jon Clark

Medverkande: Dario Solari, Katrin Kapplusch, Henning von Schulman, Elisabeth Halling, Niels Jørgen Riis, Bo Thomas med flera, statister, barnstatister

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor

Repremiär 13 maj 2017

Benedict Andrews inscenering av Verdis Macbeth ingick ursprungligen i den trilogi som Det Kongelige satte upp spelåret 2013/2014. I lördags var det dags för repremiär med annan dirigent och stora delar av besättningen utbytt.

Scenografin är densamma: den låda i ljust trä som Ashley Martin-Davis skapade till trilogin: ett slutet rum där handlingen förtätas; till det effektivt ljus, diskreta kostymer och koncentrerat agerande. Men för Benedict Andrews var det inte tillräckligt. För att höja tempot pumpade han in en massa effekter: stroboskopljus, guldregn, häftiga kostymer, klädbyten på scen, sagoteater, en stripdansös, bara för att nämna en del. Ställvis blev det mer kabarbordé än opera.

Anne Fugl, som står för regin vid repremiären har dämpat detta tivoli ganska rejält. Effekterna finns kvar men tillåts inte ta samma plats som i ursprungsversionen. I stället koncentrar hon – mycket förtjänstfullt – skeendet till spelet mellan individerna. På så sätt närmar hon sig Benedict Andrews intentioner bättre än han själv gjorde. Fokus ligger på paret Macbeths förhållande: inte en vild, mörk passion där kontrahenterna drar varandra in i fördärvet utan en vardagssmutsig händelsekedja där kvinnan använder sex som lockbete för att få mannen dit hon vill. Lady Macbeth blir en maktlysten, samvetslös ragata som gärna går över lik för att gynna sina syften.

Kanske kan den vinkeln ses som en trivialisering. Macbeth anses ett av de mörkaste dramerna genom tiderna. En historia om blod, maktbegär och förräderi med Lady Macbeth som en inkarnation av ondskan; en människa som tvingar andra att mörda för att hennes önskningar ska uppfyllas. Men jämfört med vår nutida vardag är egentligen Shakespeares skapelse ganska modest.

De medverkandes prestationer var av hög klass vid premiären 2013 men de måste sägas vara genomgående bättre vid repremiären. Katrin Kappluschs gestaltning av Lady Macbeth är rent enastående, hon fångar inte bara den genuina ondskan utan också vulgariteten i figuren, allt med en oerhört intensiv sopran. Dario Solari medverkade i den ursprungliga uppsättningen, sångligt perfekt även då, men nu har han skärpt agerandet: hans Macbeth är ömsom en handlingskraftig brutal maktmänniska, ömsom en feg skitstövel, en äkta Hitlertyp. Henning von Schulman lånar sin välljudande bas till en måttfull, trovärdig framställning av Banquo och Niels Jørgen Riis sjunger Macduff med varm, vacker tenor och ger figuren både medkänsla och stor moralisk resning.

Det Kongelige Operakor står för fina prestationer: prefekt i både klang och agerande. Och dirigenten Joana Mallwitz arbetar med bred dynamik och stor lyhördhet mot sångarna och håller föreställningen i väl avvägt tempo; kanske borde hon slå på en aning snabbare för att få tyst på störande spontanapplåder.

Med Macbeth avslutar Det Kongelige Opera spelåret 2016/2017. Trots alla nedskärningar har man lyckats mycket bra. Det ska bli mycket intressant om man klarar att hålla fanan lika högt nästa spelår.

Två intressanta konserter

Förra veckan bjöd på två intressanta konserter i Malmö Live konserthus, dels den ordinarie torsdagskonserten med Malmö Symfoniorkester, dels ett gästspel på lördagseftermiddagen av Göteborgs Symfoniker, eller ”Nationalorkestern” som den av någon anledning benämner sig.

Stanislav Kochanovsky var dirigent för torsdagens konsert. Han avslutade kvällen med en storartad tolkning av Sergej Rachmaninovs Symfoni nr 2 i e-moll, som hade allt man kan begära: kraft, kolorit, spänst och perfekt klang i orkestern. Före paus svarade han för och mycket välbalanserat orkesterackompanjemang till sopranen Lisa Larssons tolkning av Rolf Martinssons ”Ich denke Dein” för sopran och orkester, ett verk som bygger på texter av Goethe, Rilke och Eichendorff. Verket är ursprungligen en sambeställning av flera europeiska orkestrar, däribland Göteborgs Symfoniker och uruppfördes 2015.

Lisa Larsson har samarbetat med Rolf Martinsson i flera verk. Som vanligt var hennes tolkning lysande med klar och enastående vacker sopran och djup känsla för texten.

Vid lördagens konsert fick malmöpubliken möta ”Nationalorkesterns” nye dirigent Santu-Matias Rouvall, ännu en representant för det finska dirigentundret. Han visade upp en bländande slagteknik och en vidunderlig musikalitet som till och med gav ny lyster åt den minst sagt uttjatade ”Moldau” av Bedrich Smetana och som blommade ut för fullt i en expressiv tolkning av Leoš Janáčeks orkesterrapsodi ”Taras Bulba”.

Truls Mørk var solist i Sinfonia Concertante för cello och orkester. Han svarade för en perfekt och musikalisk fullödig tolkning av detta, en av musiklitteraturens tråkigaste verk.

Aniara – en höjdpunkt för Malmö Opera

ANIARA

opera av Karl-Birger Blomdahl med libretto av Erik Lindegren efter Harry Martinsons versepos

Alexandra Büchel som Den blinda poetissan.
Foto: Malin Arnesson

Regi: Stefan Johansson

Dirigent: Tobias Ringborg

Scenografi och video: Jan Lundberg

Ljus och video: Torben Lendorph

Kostym och mask: Bea Szenfeld

Koreografi och rörelseinstruktion: Patrik Sörling

Koreografi, Isagels dans: Birgit Åkesson, instuderat av Marianne Orlando

Medverkande: Alexandra Büchel, Frida Engström, Daniel Hallström, Lars Arvidson, Ole Alexander Bang, Rickard Söderberg, Bengt Krantz, Conny Thimander, Tina Højlund med flera

Malmö Operakör

Malmö Operaorkester

Premiär 6 maj 2017

Malmö Opera har bjudit på många höjdpunkter genom åren och det finns flera produktioner som fastnat i minnet. Men fråga är om inte Stefan Johanssons uppsättning av Aniara, som hade premiär i lördags är en stark kandidat till en av platserna i täten. Den har absolut konstnärlig höjd, lysande prestationer från sångare och orkester, den engagerar och väcker tankar och mycket tack vare den intelligenta regin känns den brännande aktuell trots att den skapades för nästan sextio år sedan.

Frida Engtsröm som Daisi Doody

– 1959 – var miljöförstöringen inte det som oroade. Hotet fanns i supermakternas kärnvapenarsenaler och det som skulle förgöra jorden var atombombsexplosioner och radioaktiv strålning snarare än fossila bränslen och allmän nedskräpning. Men egentligen är det två sidor av samma sak: människans självdestruktiva beteende och likgiltighet för omgivningen. Så den lilla ändring i fokus som sker i den här uppsättningen är mer än logisk och resultatet blir detsamma: vi förstör vår jord och är tvungna att ge oss iväg mot nya världar.

Aniara blev en sensation när den skrevs och väckte stor uppmärksamhet även i utlandet. Redan året efter urpremiären sattes den upp i Hamburg och Bryssel och sedan även i Montreal i samband med världsutställningen 1967. Sedan dess har operan inte förekommit på utländska scener. I Sverige spelades den regelbundet på Stockholmsoperan under tio års tid. Den sattes upp i Malmö 1967 och i Göteborg 1994. Sveriges Television sände 1960 en tv-version som visades även 2014 men den har hittills inte lagts ut i SVT:s Öppet arkiv (som för övrigt ger mycket få träffar på sökordet ”opera”).

Och så kommer denna enastående uppsättning på Malmö Opera. Med små förändringar gentemot originalet blir Aniara något som i högsta grad berör nutidens människor (vi har lyckats bättre med att förstöra jorden än vad de värsta pessimisterna kunde förutspå för 60 år sedan), presenterat med utsökt operaestetik.

Det finns inte en detalj i uppsättningen man skulle vilja ändra på. Den kala, koncentrerade scenografin och den dynamiska ljussättningen är perfekt. De neutrala kostymerna med omisskännliga drag av öststat, som i den extatiska yurgdansen i första akten kompletteras med fantastiska pappersdekorationer, Chefones fula diktatorsuniform, teknikernas kamrerskostymer; allt stämmer på pricken.

Kören är rent storartad: En folkmassa, dömd till undergång som berövas allt hopp och all tröst och som i väl avvägt agerande och tät, balanserad klang uttrycker sin resignation, sin sorg och vrede.

Tobias Ringborg håller tempot stramt i föreställningen och handskas elegant och säkert med Karl-Birger Blomdahls tolvtonsmusik, som så här, mer än ett halvsekel senare, inte låter så avancerad som den antagligen verkade för premiärpubliken. Mycket intressant är också de band med elektroakustisk musik som tonsättaren framställde med hjälp av ett par tekniker.

Och när det gäller valet av solister har Clas Sköld som Casting director träffat precis rätt. Alexandra Büchel är utsökt i rollen som Den blinda poetissan: avmätt i agerandet och med en glasklar, uttrycksfull sopran. Frida Engström svarar också för fina prestationer i den dubbla rollerna som Daisi Doody och La Garçonne, dels komplett utåtagerande, dels introvert tankfull, allt med en färgstark sopran. Daniel Hällström gör Mimaroben till ett fint porträtt av den vanliga människan och Lars Arvidson gör Chefone just till en diktator. De tre chefsteknikerna blir typiskt okänsliga ämbetsmän, mycket bra sjungna av Ole Aleksander Ring, Rickard Söderberg och Bengt Krantz och Conny Thimander är förtjusande som Högkomikern Sandon.

Med uppsättningen av Aniara lämnar Stefan Johansson befattningen som chefdramaturg för Malmö Opera. Han gör det med flaggan i topp.

Lars Arvidson som Chefone
×