För mycket av det mesta

Foto: Miklos Szabo

HOFFMANNS EVENTYR (Les contes d’Hoffman)

opera av Jacques Offenbach med libretto av Jules Barbier och Michel Carré efter tre berättelser av E.T.A. Hoffman

Inscenering: Stefan Herheim

Dirigent: Frédéric Chaslin

Scenografi: Christof Hetzer

Kostym: Esther Bialas

Ljus: Phoenix (Andreas Hofer)

Videodesign: fettFilm

Medverkande: Sophia Brommer. Gisela Stille, Elisabeth Jansson, Zoltán Nyári, Gidon Saks, Bengt-Ola Morgny, Taras Shtonda, Jens Christian Tvilum, Lars Bo Ravnbak, Lasse Bach, Stefano Olcese, Pär (Pelle) Karlsson

Det Kongelige Operakor, Det Kongelige Kapel

Premiär 29 april på Operaen i Köpenhamn

Först skrev den tyske författaren och kompositören Ernst Theodor Amadeus Hoffman tre berättelser. Från dessa skrev Jules Barbier och Michel Carré ett teaterstycke, som sedermera kom att bli grunden till en libretto av Jules Barbier till Jacques Offenbachs musik. Och i lördags var det premiär på Operaen i Köpenhamn för en version som är arrangerad av Stefan Herheim, Johannes Debus och Olaf A Schmitt. Det är många kockar bakom den soppan och man måste säga att än en gång besannas ordstävets vishet.

I sig är uppsättningen överdådig. Scenografin är formskön och finessrik: en hög trappa som viks ut och delas och visar den ena fantastiska miljön efter den andra, ljuset förstärker och förvirrar, videoproduktionerna är underfundiga och eleganta, kostymerna rena orgien i sidenunderkläder, strumpeband, silverlamé och tjusiga frackar.

Även musikaliskt är den slösande rik. Körens klang är magnifik och dess agerande perfekt, solisternas insatser av hög kvalitet och energin stor i orkestern, liksom välljudet.

Men ändå vill det sig inte. Föreställningen känns överlastad. Det är för mycket av allt: för mycket underkläder och strumpeband, för mycket folkmyller, för många detaljer som antagligen är avsedda att chockera men inte gör det, helt enkelt för mycket bjäfs. Det som kunde ha blivit en energirik och medryckande föreställning blir mest en platt exposé och när ridån gått ner för slutscenen uttrycker applåderna lika delar uppskattning för den konstnärliga satsningen som tacksamhet för att det hela är överståndet.

Man kan undra vad Stefan Herheim är ute efter. Han har svarat för många operauppsättningar där han tagit upp skeenden som varit tabu att behandla, han har fullt medvetet gått över gränserna för smaklöshet i avsikt att chockera publiken och förhoppningsvis få den att vidga sina tankebanor. Men här slår han in öppna dörrar: en parafras på Gustave Courbets målning ”L’origine du monde” får knappast någon att ens höja på ögonbrynen, alla dessa lössnoppar och påsättningar i tid och otid blir närmast tjatiga och några silverlaméskynken blir inte tillräcklig konstrast till alla underkläder och strumpeband.

Endast vid ett tillfälle ger han sig ut på minerad mark. Han har placerat in en porträttlik Jacques Offenbach i föreställningen och låter denne omnämnas som ”juden” och till och med ”den girige juden”. Man kan undra om det finns någon djupare avsikt eller om han enbart vill chockera.

Förmodligen är det bästa sättet att närma sig den här uppsättningen strunta i Stefan Herheims så kallade provokationer och njuta av den vackra musiken, den fängslande scenografin, sångarnas fina prestationer och pulsen och energin i föreställningen.

Det Kongelige Opera bjuder på blandad kompott

Mycket känt och vant men också en hel del som lockar nyfikenheten. Det Kongelige Opera presenterade sitt program för spelåret 2017/2018 i går. Och det är bara att konstatera att det finns många anledningar att ta sig över Sundet framöver.

Spelåret börjar utomhus: den 5 augusti är det en galakonsert inom ramen för Copenhagen Opera Festival på Ofelia Plads vid Skuespilhuset med solistensemblen, Det Kongelige Operakor och Det Kongelige Kapel. Giulano Carella dirigerar.

Och 10 september är det dags för spelårets första premiär med Verdis Rigoletto. Den tyska regissören Aniara Amos gör sin första uppsättning i Operaen. Paolo Carignani står på pulten. Johan Reuter och David Kempster alternerar i titelrollen, Peter Lodahl och Gert Henning-Jensen skiftar i rollen som Hertigen.

Och redan den 17 september kommer en annan klassiker: en repremiär på Lars Kaalunds uppsättning av Puccinis Madame Butterfly. Elizabeth Llewellyn har huvudrollen som Cio-Cio San, David Danholt sjunger Pinkertons roll.

Så 15 oktober är det urpremiär för en nyskriven dansk familjeopera ”Momo og tidstyvene” med musik av Svitlana Azarova och libretto av Anna Bro. Elisabeth Linton är regissör och Anna-Maria Helsing dirigent.

Mer Puccini: La fanciulla del West i Christoffer Berdals inscenering, den nye chefdirigenten Alexander Vedernikov framför Det Kongelige Kapel och Ann Petersen och Johan Reuter i de bärande rollerna. Premiär 10 november.

Ännu en repremiär av en omtyckt uppsättning: Mozarts Trollflöjten i den version som Marco Arturo Marelli skapade till Operaens tioårsjubileum 2015. Sine Bundgaard och Gisela Stille delar på rollen som Pamina och Henning von Schulman och Petri Lindroos alternerar som Sarasto. Premiär 25 november.

14 januari är det premiär för en verklig raritet på Gamle Scene: Friedrich Kuhlaus sagoopera Lulu, inte uppförd sedan 1838. Kuhlau är upphovsmannen till Danmarks nationalskådespel Elverhöj och Lulu räknas som ett viktigt verk i dansk musikhistoria. Musiken är fylld av melodier, färg och imponerande körpartier. Nu är det Christian von Götz som står för insceneringen och Sebastian Rouland dirigerar.

27 januari är det dags för ännu en operaklassiker, Rossinis Barberaren i Sevilla, nu i regi av Martin Lyngbo, för övrigt hans debut som operaregissör.

Thomas Adès blev känd och hyllad för operan Powder her Face. Den 23 mars är det premiär för hans nya verk The exterminating Angel. En av librettisterna, Tom Cairns, står för regin.

Och säsongen avslutas med en repremiär 29 april av Verdis Otello i Nicola Raabs regi. Pier Giorgio Morandi dirigerar, Roy Cornelius Smith sjunger titelrollen och Sine Bundgaard och Gisela Stille alternerar som Desdemona.

Spelårets uppsättning med Operaakademiet blir Francis Poulencs Karmelitsystrarna.

Flera gästspel blir det också: Figura Ensemble kommer med en urpremiär på Nedstigning med musik av Nicolai Worsaae och libretto av Julie Maj Jacobsen, premiär 26 september och Opera Plexus har också en urpremiär med Den Rejsende av Eva Noer Kondrup den 3 februari.

Och så de sedvanliga gästföreställningarna av Den Jyske Opera: Verdis La Traviata den 7 och 8 mars och Donizettis Kärleksdrycken 14 och 15 november.

En enastående uppsättning


DIE FRAU OHNE SCHATTEN

opera av Richard Strauss med libretto av Hugo von Hofmannstahl

Dirigent: Kent Nagano

Regi: Andreas Kriegenburg

Scenografi: Harald B Thor

Kostym: Andrea Schraad

Ljus: Stefan Bolliger

Medverkande: Roberto Saccà, Emily Magee, Linda Watson, Bogdan Baciu, Andrzej Dobber, Lise Lindstrom med flera

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Chor der Staatsoper Hamburg; körmästare: Eberhard Friedrich

Hamburger Alsterspatzen

Premiär på Staatsoper Hamburg 16 april, sedd föreställning: 23 april

Det skulle bli en parallell till Mozarts Trollflöjten men Hugo von Hofmannstahls text blev så symbolbelastad och tung att den kom att ligga långt från förebilden, likaså hamnade Richard Strauss musik fjärran från det folkliga och teatermässigt effektfulla. De två upphovsmännen insåg också själva att deras verk var svårtillgängligt och svårt att sätta upp på scen. Premiären fick vänta till dess Första världskriget var över, 1919 ägde den rum på Staatsoper i Wien. Och operans karaktär hindrade även i fortsättning uppsättningar utanför de tysktalande länderna, först 1975 sattes den upp i Stockholm och så sent som 2011 var det Danmarkspremiär på Operaen i Köpenhamn.

Det är ingen överdrift att påstå att von Hofmannstahls text är en sällsynt komplicerad anrättning: mycket Nietzsche (trots att von Hoffmanstahl var jude hyllade han många av Nietzsches tankar), åtskilliga stänk Freud, en portion asketism och på toppen en omgång katolsk förlåtelseteologi. Allt detta i form av en saga som rör sig på flera plan. Men regissören Andreas Kriegenburg får in en mycket tankeväckande vinkel: han drar paralleller till August Strindbergs Ett drömspel. Det är snudd på genialt: verkligheten som en spegel av icke-verkligheten, den översinnliga världens påverkan på vardagens mörkgrå realiteter, Indras dotters medömkan ”Det är synd om människorna”. Glasklart blir det inte men det är ett sätt att tänka som ökar förståelsen.

Scenografin accentuerar detta: handlingen utspelas i två plan: den ljusa, nästan skira översinnliga världen och den mörka tunga världen hos det ”vanliga” folket; skiljelinjen är skarp, vardagens människor har ingen möjlighet att komma upp i ljuset.

Men det krävs ett mycket speciellt intellekt för att till fullo förstå von Hofmannstahls tankevärld. Vi andra får nöja oss med att låta musiken dominera intrycken: Många partier måste sägas vara bland det bästa av all musik som Richard Strauss har åstadkommit: starkt erotiskt färgade kärleksscener med underbara teman där han utnyttjar hela orkesterpaletten men också passager där han med stor uppfinningsrikedom arbetar sig fram till atonalitetens gränser. Och dirigenten Kent Nagano vårdar de enskilda detaljerna samtidigt som han framhåller helheten och kontinuiteten. Det är rent mästerligt.

Sångarnas prestationer är också i absolut högsta klass. Andrzej Dobber som färgaren Barak och Lise Lindstrom som hans hustru är utsökta i rollerna: mänskliga, trovärdiga och med mycket välklingande röster. Man måste säga att det är ett elegant drag att låta den unga amerikanska sopranen Lise Lindstrom axla den tunga rollen som Die Färberin, den brukar normalt sjungas av mer etablerade röster men hennes unga och kaxiga figur tillför mycket.

Linda Watson, en av världens mest kända Wagnersopraner, har (tillfälligt?) återgått till sitt tidigare mezzoläge och är strålande som Amman och Roberto Saccà sjunger rollen som Kejsaren med briljant tenor och energiskt utspel. Och körernas klang är minst sagt utsökt.

”Die Frau ohne Schatten” är inte lättillgänglig. Men för den som vill anstränga öron och hjärna i drygt tre timmar har den här uppsättningen otroligt mycket att ge.

Tillfälligt avbrott

Det har varit tyst på den här bloggen ett bra tag nu. Orsaken är ett antal otrevliga streptokocker som invaderade mig och orsakade allmän blodförgiftning med åtföljande inläggning på sjukhus och – dessvärre – en lång återhämtningsperiod som jag bara är i början av. Men nu börjar skrivklådan ta överhand så jag försöka återkomma, om inte i full fart men dock så mycket jag rår på. Det blir ett antal operarecensioner och viss bevakning av vad som händer på den övriga musikfronten. Jag hoppas att ni inte har glömt bort mig eller tröttnat på att vänta på skriverier som inte har kommit

×