En charmerande julsaga

Foto: Malin Arnesson
Foto: Malin Arnesson

Så här, en knapp vecka före julafton är det läge att öppna stora säcken och plocka fram alla lovorden: Malmö Operas uppsättning av Snödrottningen är en charmig julsaga i överdådig infattning, fylld av fantasi och poesi, enkel men inte banal, vacker för ögat och med musik som är både njutbar och tankestimulerande. En konstnärlig succé definitivt och förmodligen också en publiksuccé; förhoppningsvis har Malmö Opera en uppsättning som kan packas upp i juletid åtskilliga år framöver.

Man måste säga att det var ett djärvt grepp av operachefen Bengt Hall att lägga ut en beställning på en sagoopera till Benjamin Staern. Denne har ju på senare år blivit en etablerad tonsättare med flera uppförda verk, intelligenta i arkitekturen och med mycket intressant tonspråk. Mestadels verkar han hämta sina verktyg snarare i fyrverkerilådan än i konfektasken och mer ägna sig åt apokalypsen än åt sagan med lyckligt slut.

Men i Snödrottningen möter man en annorlunda Benjamin Staern: han använder hela paletten, från det mörka, bombastiska till det ljusa och lätta; han blandar in stildrag från olika epoker och han aktar inte för rov att i vissa passager kontrastera med rena banaliteter i slagdängestil. Allt med genomtänkta harmonier och tydlig, noggrann orkestrering. Det blir en spännande och mycket tilltalande helhet. Antagligen kommer musiken anklagas för att vara för avancerad; inte av den yngre publiken, barn har mer öppet sinnelag än vad man tror, utan av deras medföljare som fått sin smak cementerad av skvalradions enfald.

Snödrottningen, Malmö Opera, 161208
Foto: Malin Arnesson

Likaså misstänker jag att det kommer att höjas röster mot det inte helt glättade innehållet: Snödrottningen i sig är ju minst sagt elak, hon sätter is i hjärta och ögon på pojken och flickan binds, drogas och hotas av diverse inte genomsympatiska väsen. Sådant ska inte visas på scen, det är ju övergrepp. Men barnen i publiken klarar det nog – de har redan tillbringat flera hundra timmar med betydligt värre skeenden, förmedlade av statstelevisionen och de kommersiella tv-kanalerna och det utan den värme och poesi som man möter i den här uppsättningen.

Däremot går det inte ens med värsta vilja i världen säga något ont om scenografi, kostymer och ljus. Fyllt av tilltalande sagoestetik, fantasifullt och välgjort till tusen med operans alla tekniska resurser. Enbart detta är tillräckligt att motivera ett besök.

Också om de medverkandes prestationer finns bara gott att säga. Susanna Stern sjunger Snödrottningen med glasklar och intensiv sopran, Frida Johansson gör ett förtjusande porträtt av Gerda, vackert sjunget och mycket trovärdigt agerande, Wiktor Sundqwist låter sin varma tenor flöda trots att han förvandlats till is och Maria Streijffert hanterar sina tre roller som Mormor, Blomstergumma och Rövarkärring med välsjungen humor och avvägt utspel. Bengt Krantz bjuder på stor opera som Renen Bä och Sebastian Durán gestaltar Kråkan med självsäker elegans likt en rövarhövding.

Dirigenten Stefan Solyom är väl förtrogen med Benjamin Staerns musik, han har uppfört flera verk tidigare. Nu leder kan föreställningen med väl avvägt tempo och perfekt kontroll över orkesterklangen.

Sammantaget: Ännu en succé för Malmö Opera och förhoppningsvis början på en ny jultradition.

 

Foto: Malin Arnesson
Foto: Malin Arnesson

 

SNÖDROTTNINGEN

opera av Benjamin Staern med libretto av Anelia Kadieva Jonsson efter H C Andersens saga

Regi: Elisabeth Linton

Dirigent: Stefan Solyom

Scenografi: Rikke Juellund

Kostym: Astrid Lynge Ottosen

Ljus: Ulrik Gad

Koreografi: Sara Ekman

Medverkande: Susanna Stern, Frida Johansson, Wiktor Sundqvist, Maria Streijffert, Sebastian Durán, Bengt Krantz med flera

Malmö Operas barnkör

Malmö Operaorkester

Urpremiär 17 december på Malmö Opera

En utsökt Berlioztolkning

I boken The Enjoyment of Music skriver den amerikanske professorn Joseph Machlis om Hector Berlioz: ”Musikkännarna tvistar om det slutliga värdet av Berlioz musik men ingen kan förneka att det aldrig hade hörts förr.”

Det gäller även oratoriet ”L’enfance du Christ” (Kristi barndom). Han skrev det sent i sitt liv och ungdomsårens bombastiskt storvulna tonspråk hade tonats ner så till den grad att kritikerna talade om en ny mildare stil, något som Berlioz själv tillbakavisade. Men i motsats till hans tidigare verk som av både kritiker och publik beskrivits som bisarra och nästan omöjliga att lyssna på så blev ”L’enfance du Christ” en succé redan från början. Det har behållit sin popularitet och framförs ofta i juletid i länderna på kontinenten.

Men i Sverige är uppförandena få, något som för övrigt gäller all Berlioz musik. Det är bara hans ”Symphonie fantastique” som någorlunda regelbundet hörs från konsertestraderna. Det är därför ett mycket lovvärt initiativ av MSO att sätta flera verk av Hector Berlioz på programmet under innevarande säsong liksom den övriga satsningen på franska tonsättare.

Onsdagens uppförande av ”L’enfance du Christ var storslaget, det finns inget bättre uttryck: orkestern spelade med den perfektion som den har när den är som bäst, DR Koncertkoret, en av Nordens förnämsta körer, var rent utsökt med tät, vacker klang. Solisternas prestationer var genomgående i toppklass: Valérie Condoluci och Lionel Lothe som Maria och Josef med varma, innerkiga röster i en mycket jordnära tolkning, Nicolas Courjal som tolkade Herodes partier med kraftig bas och expressivt utspel och Yann Beuron som berättaren med en tenor utan gränser, både uppåt och nedåt och mängder av inlevelse och känsla.

Uppförandet var en triumf för dirigenten Marc Soustrot. Han kan sina franska kompositörer och har under sina år som MSO:s chefsdirigent stått för åtskilliga fina framföranden. Men frågan är om inte det här var det bästa han åstadkommit hittills. Perfekt in i minsta detalj och med ett fördrag som underströk både verkets musikaliska storhet och dess sakrala innehåll.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 9 december

Nötknäpparen på båda sidor Sundet

Nötknäpparen i nytt format

Idé, koreografi och framförande: Martin Hasselgren, Markus B Almqvist, Nicole Neidert, Tobias Ulvebrand

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Patrik Ringborg

Malmö Live 1 december

Nøddeknækkeren

Tivoli Copenhagen Phil

Dirigent: Henrik Vagn Christensen

Dansare från Tivolis balett

Koreografi: Peter Bo Bendixen

Scenografi och kostym: Dronning Margrethe

Tivolis konsertsal 2 december

 

Pjotr Tjajkovskijs Nötknäpparen – för många ett måste till julen. Den sätts upp av glada amatörsällskap med ambitiös balettlärare och framförs på podiet i en skola, den ges på de stora scenerna med världsorkestrar i diket och fixstjärnor till dansare på scenen. Alltsedan premiären i S:t Petersburg 1892 har den varit en publikmagnet av rang – i alla versioner.

Och nu, i slutet av förra veckan, fanns det möjlighet att se verket på båda sidor sundet. I Tivolis konsertsal i Köpenhamn som den klassiska baletten med rötter i Marius Petipas libretto från förrförra århundradet och mängder av medverkande, detaljerad scenografi och arbetade kostymer. I Malmö Live som en avskalad version med fyra mimare och dansare och en parallellepiped skumplast som enda dekor. I båda fallen med full symfoniorkester som ackompanjemang.

Det är lätt att fastna i det traditionella och överdådiga och ur den synvinkeln blir köpenhamnsversionen den som bäst fastnade i minnet. I botten en fast grund från originalet men med äkta dansk överbyggnad, eller snarare Tivoli-dekor. Pantomimteatrets Harlekin, Columbine och Pjerrot finns där liksom H C Andersen, balettmästaren August Bournonville och Tivolidirektören Bernhard Olsen. Till det kransekager och juleand.

Dronning Margrethes scenografi och kostymer är vackra och lättförståeliga, kanske en aning överlastade men inte kitschiga. Hon låter en strimma av mörker bli en värdefull kontrast till det ljusa och glättiga. Visst är det sött, en gammaldags jul som som mest finns som föreställning men sällan i verkligheten.men det är ju fråga om en saga, inte ett socialreportage.

Peter Bo Bendixens koreografi har stark bindning till Lev Ivanovs ursprungliga, livfull elegant och ställvis mycket ekvilibristisk. Dansarna är överlag mycket skickliga, från premiärdansare till barnbaletten.

Från glittret i Köpenhamn är steget långt till den stiliserade föreställningen i Malmö. Eller kanske inte – båda vill ju bildsätta Tjajkovskijs förtjusande musik. Men där Peter Bo Bendixen målar med kulörta färger och breda penseldrag arbetar de fyra scenkonstnärerna Martin Hasselgren, Markus B Almqvist, Nicole Neidert ochTobias Ulvebrand närmast med torrnål: svart och vitt, små antydningar med ett och annat kraftigt streck. Den kantiga skumplastklumpen visar sig dölja oanade möjligheter, den går att dela upp i ostbitar, cylindrar och mycket annat; den går att förvandla till ett bord, en stol ett träd. De agerandes rörelser blir dels supplement, dels kontrast till de strikta formerna. Men skeendet på scenen blir aldrig dominerande, det är musiken som blir huvudsaken. Och där fallerar dirigenten Tobias Ringborg. Av någon anledning vill han stöpa musiken i samma form som scenhändelerna i stället för att låta den blomma fullt ut i sin typiska 1800-talsromantik.

Med full romantik från orkestern och ännu skarpare stilisering i aktionen hade den här versionen kunnat bli ett både estetiskt fullgånget och tankeskapande verk. Men viljan att underhålla tar överhanden. Ställvis blir det för mycket av statstelevisionens barnprogram från tidigt 1970-tal över skeendet på scenen. Synd på så goda intentioner.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 4 december

×