En käftsmäll i juletid

Foto:Thomas Petri
Foto:Thomas Petri

Den tilltänkte dirigenten Otto Klemperer hoppade av, han ansåg att verket var ”opolerat och besynnerligt” och de professionella kritikernas omdömen skiftade från korsfäst till halleluja när Kurt Weills och Bertolt Brechts ”Aufsteig und Fall der Stadt Mahagonny” hade urpremiär i Leipzig 1930. Men i den upprörda publiken var enigheten desto större: Operan skulle förbjudas. Handlingen var vidrig, budskapet kommunistiskt, librettisten marxist och den dekadenta musiken skriven av en jude. Och även där lyckades den högljudda majoriteten: inte bara operan utan all musik av Kurt Weill blev förbjuden i Tyskland 1933. Båda upphovsmännen flydde Nazityskland. Det sista uppförandet före Andra världskriget blev på Den Ny Teater i Köpenhamn 1934. Mahagonny hamnade i byrålådan; först 1963 uppfördes den igen och har sedan dess ganska sporadiskt funnits på repertoaren i USA och Europa.

Även i dag är meningarna delad om Mahagonny, inte om budskapet utan om dess konstnärliga värde. Den har avfärdats som en spretig blandning av både episoder och musikstilar men också klassats som ett av de viktigaste verken i den moderna operahistorien.

Regissören för Operaens uppsättning Graham Vick kommer med sitt credo i programbladet: ”You do not need to be educated to be touched, to be moved and exited by opera. You only need to experience it directly at first hand with nothing getting in the way. It is those of us who make the work, whose reponsibility it is to remove the barriers and make the connections that will release its power for everybody.”

I den här uppsättningen följer han konsekvent denna trosbekännelse. Den är ställvis obehaglig, ibland nästan osmaklig, den är både rörande och upprörande, mer tankeväckande än underhållande.

Den är en käftsmäll mot råkapitalismen men även mot underhållningsindustrin och låt gå-mentaliteten. Vick har tagit till sig Brechts marxism och han drar linjerna vidare in i vårt nutida samhälle med utanförskap, flyktingströmmar och allas olikhet inför lagen; borta är svärdets och altarets makt, det är penningpåsen som bestämmer – och den tankebefriade njutningslystnaden. Och det är också ett direkt angrepp mot publiken: den som kommit för att få några timmars god operaunderhållning och som efter den lätta första akten tvingas att se och ta ställning till den nutida apokalypsen. Ibland blir bilderna nästan för starka. Den besegrade äts bokstavligen upp med kniv och gaffel och systemet gör alla till invalider, på scenen fysiskt, i verkligheten ”enbart” själsligt.

Jag reagerade ganska negativt på bristen på pregnans i första akten. Men vid närmare eftertanke är en logisk kontrast till fortsättningen. Och utförandet som helhet är högklassigt, bra agerande och fina sångprestationer av samtliga rollinnehavare och magnifika körpartier. Dirigenten Julien Salemkour ser bortom den lättköpta lekfulla elegansen i Weills musik och betonar tyngden och komplexiteten. Scenografi och ljus förstärker innehållet och greppet med en catwalk och händelser i salongen, publikens plats, gör budskapet mer påträngande.

Det blir något att ta med sig ut i den glättade, konsumtionsfixerade juletiden.

MAHAGONNY (Aufsteig und Fall der Stadt Mahagonny)

opera av Kurt Weill med libretto av Bertolt Brecht

Regi: Graham Vick

Dirigent: Julien Salemkour

Scenografi: Paul Brown

Kostym: Allan Watkins

Ljus: Giuseppe Di Iorio

Koreografi: Ron Howell

Medverkande: Randi Stene, Jens Christian Tvilum, Sten Byriel, Michael Kristensen, Magnus Gislason, Palle Knudsen, Lars Møller, Lars Bo Ravnbak

Skådespelare, statister

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor

Premiär 20 november på Operaen i Köpenhamn

Foto:Thomas Petri
Foto:Thomas Petri

Den äkta interpreten

hans-palsson ”Den häpnadsväckande virtuositeten hos en akrobat trollbinder cirkuspubliken men en sådan uppvisning är sällan gudomlig. Vissa musikers skicklighet stannar just vid en sådan uppvisning. De har inte förmågan att utvecklas till interpreter, uttolkare utan använder döda mästares verk i eget syfte. De borde, likt cirkusartisten, träda in på podiet i trikåer. Att vara interpret innebär att man är ombud för större mästare, för musikens makt, en tolk som översätter upphovsmännens tankar till klang – en som förklarar.”

Så skriver Hans Pålsson i sin bok ”Tankar om musik”. Och bättre kan hans musikergärning inte förklaras. Det är 50 år sedan han debuterade med sin första egna pianoafton. I onsdags firade han jubiléet med ett program på Palladium i Malmö. Under dessa femtio år har han, förutom ett oräkneliga framträdanden, hunnit med att bli huvudlärare i piano vid Musikhögskolan i Malmö, professor vid Lunds universitet och gästprofessor vid ett stort antal institutioner, spelat in en mängd skivor och medverkat i åtskilliga tv-program. Han har överösts med priser och utmärkelser.

Under senare år har Hans Pålsson blivit känd för sina Mozarttolkningar. Men det fanns inget verk av Mozart med på jubileumskonserten, Haydns Fantasi i C-dur och Beethovens sista pianosonat, nr 32 i c-moll fick representera Wienklassicismen. Till det ett par småstycken av Bach, Saint-Saëns blixtrande Allegro appasionato, tre satser ur Maurice Ravels ”Ma mère l’Oye” (som han spelade fyrhändigt tillsammans med sin forna elev Francisca Skoogh) och som en rivande besk mitt i elegansen Bo Nilssons ”Quantitäten” från 1958, så pianistiskt riktig men krävande för både hjärna och öra.

Som åhörare och dilettant vore det förmätet att torgföra en massa åsikter om Hans Pålssons tolkningar, det är bara att konstatera att det är så det ska låta. Man kan bara beundra hans noggrannhet, hans omsorg om varje liten detalj, hans exakta anslag och hans djupa musikalitet. Och ta till sig de bildade och intressanta kommentarer som han och Franciska Skoogh interfolierade verken med. Samt inse att de mjuka ackorden i sista takterna av Beethovensonaten var ett naturligt slut på konserten – ett virtuost extranummer hade förstört helheten.

Fantastisk Figaro

Rebecca Nelsen som Susanna, Giuseppina Bridelli som Cherubino och Evgeniya Sotnikova som Grevinnan. Foto: Malin Arnesson
Rebecca Nelsen som Susanna, Giuseppina Bridelli som Cherubino och Evgeniya Sotnikova som Grevinnan.
Foto: Malin Arnesson

Det dröjde en stor del av säsongen innan den första operan fick sin premiär på Malmö Opera, tidigare har scenen varit upptagen av sång och dans. Men den uppsättning av Figaros bröllop som i lördags hade premiär visade sig vara ”worth waiting for” för att citera reklamen för ett känt ölmärke. Den är omsorgsfullt gjord med konstnärlig höjd, den är fylld av mycket fina prestationer av orkester, solister och körer och som grädde på moset är den utomordentligt underhållande. Det skulle förvåna mig om den inte blir en i raden av publiksuccéer för Malmö Opera med fyllda hus fram till sista föreställningen i början av januari nästa år.

Det har sagts om Figaros bröllop att verket är ett förebud till franska revolutionen, folkets uppror mot aristokratin och dess makt och att det var detta hot som föranledde censuren att förbjuda uppförandet av verket, ett förbud som sedan kom att hävas av dubbelmonarkins kejsare Franz Josef eftersom han tyckte om Mozarts operaversion. Men förmodligen tänkte inte censorerna så långt – det räckte med att en adelsman framställdes som liderlig och löjlig för att förbudsstämpeln skulle plockas fram; dessutom hade librettisten da Ponte tonat ner det ursprungliga skådespelets revolutionära budskap.

Med tanke på regissören Peter Steins bakgrund i 60- och 70-talets tyska progressiva teaterkretsar kunde man tro att han i sin uppsättning av Figaros bröllop (ett verk som han lovat sig själv att aldrig befatta sig med) skulle framhålla de revolutionära dragen. Så icke; däremot betonar han operans feministiska sidor. Det är kvinnorna: Susanna, Grevinnan Almaviva, Marcellina, som står för styrka och förstånd medan männen: Greven, doktor Bartolo, don Basilio, don Curzio och även Figaro framställs som lättlurade fjantar, ställvis med paranoida drag. I linje med detta har han behållit Marcellinas aria i fjärde akten, där hon varnar för män, för att ge en motvikt till Figaros aria där han hyllar dem. Troligen kommer Peter Stein med denna vinkel mycket nära skaparnas ursprungliga avsikter; tankarna om balans mellan könen återkommer i de följande operorna Mozart och da Ponte skapade, Don Giovanni och Cosi fan tutte.

Även Ferdinand Wögerbauers scenografi följer en strikt linje: stora ytor, ljus och sparsmakad. De nödvändiga detaljerna finns där: Figaros och Susannas lilla krypin, grevinnans stora rum med tillhörande klädkabinett, fönstret mot trädgården och den tidstrogna rokokoträdgården men inget onödigt plotter. Och kostymerna följer det sena 1700-talet: siden och knäbyxor för det ”fina folket” långbyxor och vadmal för tjänarna. Och så pagen Cherubino, som har en fot i varje läger i en fasansfull blandning, krönt av en hatt med stor plym.

Dirigenten Evan Rogisters ledning är rent föredömlig: mycket fin klang med mozartsk lyster och korrekt dynamik i orkestern, snabbt men inte uppdrivet tempo och bra känsla för timing mot sångarnas prestationer. Ska man anmärka på något, så kanske han borde ha slagit på en aning snabbare för att dämpa publikens störande spontanapplåder. Operakören lät – som vanligt – mycket bra och klangen var också fin i Malmö operas barnkör.

Solisternas prestationer var överlag mycket fina. Henning von Schulman fick vid premiären med kort varsel ersätta Igor Bakan i titelrollen. Han har tidigare i år med stor framgång sjungit Figaro i Elisabeth Kragerups uppsättning på Det Kongelige i Köpenhamn och tog med sig samtliga kvaliteter till Malmöuppsättningen: en välklingande bas med register från de djupa källarvalven upp i tenorbaryton, smidigt och elegant skådespeleri och perfekt scennärvaro. Han motsvaras väl av Rebecca Nelsens Susanna med glittrande vacker sopran och rätta näbbigheten i utspelet. Evgeniya Sotnikova gör ett rent underbart porträtt av Grevinnan, fyllt med känslor och en uttrycksfull sopran med intressant timbre. Kostas Smoriginas Greve är mycket välsjungen och som figur utrustad med rätt bördsdryg dumhet och Charlotta Larssons Marcellina är utsökt.

Och så Giuseppina Bridelli som Cherubino: inte så androgyn som rollen brukar kreeras, mer en riktig tonårsdrul med vacker mezzo, en välfungerande tolkning. Även alla övriga solister spelar på topp, det finns inte någonting man vill ändra på.

Föreställningen är lång, nästan fyra timmar inklusive paus men det känns som om tiden bara flyger iväg – också det ett tecken på kvalitet.

FIGAROS BRÖLLOP

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte efter Pierre Beaumarchais La folle journée, ou Le mariage de Figaro

Roman Ialic som Dr Bartolo och Charlotta Larsson som Marcellina. Foto: Malin Arnesson
Roman Ialic som Dr Bartolo och Charlotta Larsson som Marcellina.
Foto: Malin Arnesson

Regi: Peter Stein

Dirigent: Evan Rogister

Scenografi: Ferdinand Wögerbauer

Kostym: Anna Maria Heinrich

Ljus: Joachim Barth

Koreografi: Katarina Sörenson Palm

Medverkande: Henning von Schulman, Rebecca Nelsen, Kostas Smoriginas, Evgeniya Sotnikova,

Giuseppina Bridelli, Charlotta Larsson, Roman Ialcic, Jakob Wistrand, Staffan Lindberg, Bengt Krantz, Nina Bols Lundgren

Malmö Operakör, Malmö Operas Barnkör, statister

Malmö Operaorkester

Premiär 12 november på Malmö Opera

Denna recension var publicerad  i Skånska Dagbladet 14 november

Vad menade Stasevska?

mozartrequiem Malmö Symfoniorkester

Malmö Live Vokalensemble

Dirigent: Dalia Stasevska

Solister: Ann-Helen Moen, sopran; Tuva Semmingsen, alt; Dovlet Nurgeldiyev, tenor; David Steffens, bas.

Musik av Wolfgang Amadeus Mozart: Symfoni nr 25 i g-moll, Requiem i d-moll

Malmö Live 3 november

 

Requiem för solister, kör och orkester med Köchelnumret 626 blev Mozarts sista verk, enligt legenden skrev han den på dödsbädden. Han hann inte fullborda verket, det blev hans elev Franz Xaver Süssmayr som på änkan Constances uppdrag skrev det färdigt. Och för drygt 45 år sedan publicerade den tyske musikforskaren Franz Beyer en revision som han gjort av Süssmayrs bearbetning i avsikt att få fram mer mozartsk klang.

Verket är otvivelaktigt en sammanfattning av Mozarts stora geni och gränslösa kunnande men det visar också på en annan sida Mozart, kanske början till en ny era. Man kan bara spekulera hur det låtit om han själv fått skriva färdigt mässan eller vilken väg hans fortsatta komponerande skulle ha tagit. En åldrande Mozart… musikhistorien skulle ha sett annorlunda ut.

Det var Beyers version som MSO och Malmö Vokalensemble under ledning av Dalia Stasevska framförde i Malmö Live vid två tillfällen, i torsdags och i går. Intrycken här nedan härrör från torsdagens uppförande.

För mig är det svårt att förstå vilka intentioner som låg till grund för Stasevkas tolkning. Jag har inte funnit några belägg varken i partitur eller kommentarer för att verket ska framföras som vore det ett av Mozarts ungdomsverk: snabbt, lätt och ställvis nästan dansant. Tvärtom betonar de flesta musikvetare att Requiem, tillsammans med vissa partier i Trollflöjten, är den mest andliga musik som Mozart skrivit. Det behöver inte generera en tung dramatisk tolkning men det kräver noggrannhet och allvar, båda bristvaror i Stasevskas uppförande.

Körkonstellationen Malmö Live Vokalensemble är i sig en bra idé, en kör knuten direkt till orkestern. Men den räckte tyvärr inte till för det här verket: för liten tyngd i de manliga stämmorna och för gäll klang, på sina ställen nästan skrikig, i de kvinnliga och dessutom med för liten precision.

Det blev solistkvartetten som blev den stora behållningen: Ann-Helen Moens klara änglalika sopran, Tuva Semmingsens underbara altpartier, David Steffens bas som bland annat gav Tuba Mirum-satsen en mäktig tyngd och Dovlet Nurgeldiyevs välkontrollerade och klara tenor. Strålande ljuspunkter mitt i den grå omgivningen.

Konserten inleddes med Mozarts Symfoni nr 25 i g-moll. Även i det framförandet visade Dalia Stasevska upp en säregen Mozarttolkning: tungfotad och ganska glanslös med endast små spår av rokokons elegans och esprit.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 6 november

 

 

×