Mycket fin romanskonsert

anna_larsson_alt

Med fem sånger av Richard Strauss, samtliga skrivna före 1900, avslutade Anna Larsson, ackompanjerad av Francisca Skoogh en konsert med rubriken ”Romanssånger i finstämd dialog” på Palladium i söndags kväll. Det blev en helt lysande avslutning på en några mycket givande timmar. Anna Larssons tolkningar hade allt man kan begära: perfekt musikalitet, en röst med utsökt timbre och imponerande plasticitet och framför allt fyllda med väl kontrollerad känsla. Och Francisca Skooghs pianoackompanjemang var av samma höga klass: följsamt med genomtänkt fördrag och föredömligt anslag. Det blev också ”Morgen” ur ”Vier Lieder” op 27 som blev extranummer.

Tidigare hade de framfört tre stycken ur Alma Mahlers ”Fünf Lieder” och sångerna i Robert Schumanns interiör ”Frauenlibe und Leben” samt Alexander von Zemlinskys ”Sechs Gesänge” op 13. Jag måste erkänna att för mig var denne von Zemlinsky bara ett namn, jag kan inte påminna mig att jag har hört något av hans verk tidigare men dessa sex sånger visade sig vara ett intressant exempel på eklekticism från det tidigare 1900-talet, trevligt att lyssna på men inget epokgörande tonsätteri. Vad jag kan begripa så låg lejonparten av upplevelsen i utförandet, Anna Larsson och Francisca Skoogh kramade ur mesta möjliga musik ur kompositionerna.

Konserten på Palladium var början på en turné som sträcker sig till Helsingborg, Oskarshamn, Linköping och Varberg.

Ska Beethoven bullra så?

Teatro di San Carlo SOLISTA E DIRETTORE HAN-NA CHANG

 

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Han-Na Chang

Solist: Adam Walker, flöjt

Musik av Ravel, Saariaho och Beethoven

Malmö Live 27 oktober

Det var säkerligen många i publiken i den nästan fullsatta konsertsalen i Malmö Live som höjde på ögonbrynen när Malmö Symfoniorkester med Han-Na Chang på pulten framförde Beethovens Symfoni nr 7 vid torsdagens konsert. Det var ingen välfriserad wienklassisk Beethoven med eleganta romantiska accenter man fick höra, det var en kraftsamling, nästan en eruption med våldsam dynamik och furiöst tempo. Ska det verkligen låta så? Jag måste erkänna att även jag kände mig överrumplad och frågande: gick inte dirigenten över gränsen för att sätta en personlig profil på verket? Mycket kraft i Beethoven, absolut ska det vara det; men denna råa brutalitet, finns det någon täckning för den?

Det blev att gå till det oumbärliga Petrucci Music Library på nätet för att komma så nära Beethovens original som möjligt. Och där fanns mycket riktigt den första tryckta versionen, publicerad av förlaget S.A. Steiner&Co i Wien 1816. (Beethoven skrev symfonin 1811-1812.)

Och mycket riktigt. Han-Na Changs tolkning ligger nära ursprunget, betydligt närmare än de klassicistiskt städade uppföranden som är gängse från flertalet konsertestrader. Hon lät andra satsens allegretto vara just ett allegretto, inget romantiskt vågskvalp och trejde satsens presto snabbt, stökigt och nästan busigt. Det går naturligtvis inte att vara säker men troligt är att det är just så här som Beethoven ville att det skulle vara – en storm av känslor. Det skulle vara intressant att veta om Han-Na Chang har drivit eller tänker driva den linjen i andra Beethoveninterpretationer. Det gäller att hålla ögon och öron öppna.

Konserten inleddes med Maurice Ravels svit Gåsmors sagor. Här höll Han-Na Chang tillbaka orkestern med en sparsmakad, kontrollerad klangbild, en lätt elegans med mycket ljus. Det var vackert och njutbart men som det mesta av Ravels musik ganska oengagerande.

Adam Walker var flöjtsolist i Kaija Saarihoas flöjtkonsert ”Aile du Songe”, skriven 2001. Stycket är strukturellt uppdelat i två avdelningar, lätt att lyssna på och fullt med intressanta passager men tyvärr inget som stannar i minnet. Och Adam Walker är tveklöst en mästare på sitt instrument, som perfekt tog tillvara både enskilda passager och helehten i verket.

La bohème – en triumf för Operaen

 Romantik, floder av ung romantik; fattigdom, sjukdom och död men inga bovar och ingen ondska. Efter den nästan fiaskoartade premiären 1896 har Puccinis ”La bohème” blivit en av de mest älskade operorna och är en av de mest uppförda verken i operahistorien. I söndags var det premiär för Elisabeth Lintons inscenering på Store Scene på Operaen i Köpenhamn, en uppsättning som har sitt ursprung på Göteborgsoperan 2008. Salongen var fullsatt och förmodligen kommer det att vara en publikmagnet under hela spelperioden fram till februari nästa år.

Peter Lodahl och Gisela Stille - ett enastående kärlekspar Fofo: Miklos Szabo
Peter Lodahl och Gisela Stille – ett enastående kärlekspar
Fofo: Miklos Szabo

Men vad är det för speciellt med ”La bohème”, som får publiken att fylla operahus över hela världen, år efter år? Historien är enkel, närmast banal, figurerna inte glamorösa eller speciellt spännande, miljön ett Paris som finns i allas föreställningsvärld men inte i verkligheten, varken i dåtid eller nutid. Musiken är enastående vacker – Puccini var en mycket skicklig kompositör men ingen gigant som Mozart, Verdi och Wagner. Men det är inget tvivel om att ”La bohéme” är hans bästa verk, sambandet mellan text och musik är närmare här i än i någon annan av hans operor och han håller sig inom gränserna för sin konst och sin kunnighet – och så blev det också ett mästerstycke.

Elisabeth Lintons uppsättning håller sig strikt inom Puccinis ramar, hon varken förenklar eller krånglar till med egenhändiga övertolkningar. Hon flyttar skeendet framåt i tiden, från sent 1800-tal till 1950-tal, åtminstone om ska döma efter kostymerna. Hon flyttar också upp skeendet i sista akten till ett parisiskt hustak, varför är svårt att säga, förmodligen för att kunna visa upp en vacker fondbild av ett drömmarnas Paris. Hennes personregi är föredömlig, skådespelet mycket illusoriskt och figurerna blir äkta människor med känslor som når långt över rampen.

Scenografin är skicklig, man nästan känner kylan både i bohemernas karga vindsrum och i den arla utomhusscenen. Andra aktens torgscen är överdådigt glittrande och festlig med allt sitt folkmyller och slutscenen på taket med sina parisiska silhuetter rent imponerande. Och ljussättningen följer samma höga klass, liksom de 50-talsinspirerade kostymerna.

Men även om kringverket är förstklassigt så var de medverkandes prestationer vid premiären än bättre. Peter Lodahl firade fullkomliga triumfer med sin ljusa pregnanta tenor, hans ”Che gelida manina” i första akten var nog den bästa versionen jag har hört från scen. Och Gisela Stilles Mimi var sceniskt förtjusande och sångligt rent underbar, tillsammans blev deras framställning av detta klassiska kärlekspar en prestation i världsklass. Ivana Rusko sjöng Musetta med mycket klangrik sopran och bra bett i agerandet och Audun Iversen gjorde Marcello med praktfull baryton och stor trovärdighet. Henning von Schulman gav Colline en stillsamt komisk touch i arian till överrocken och även övriga medverkande sjöng på topp.

Det Kongelige Operakor, förstärkt med Det Danske Pigekor och Det Danske Drengekor var som vanligt mycket välljudande. Men Det Kongelige Kapel, eller snarare dirigenten Vello Pähn stod för premiärens enda bottennapp: alldeles för ljudlig och onyanserad och alldeles för mycket mässing; det lät som man kallat in sämre militärorkester.

I sin introduktion i programbladet skriver operachefen Sven Müller att ”La bohème” kan öppna nya öron för operans värld. Det kan den säkerligen; men en sådan här uppsättning är också till glädje för oss som sett och hört det mesta.

LA BOHÈME

opera av Giacomo Puccini med libretto av Giuseppe Giacosa och Luigi Illica efter Henri Murgers Scener från bohemernas liv

Dirigent: Vello Pähn

Regi: Elisabeth Linton

Scenografi: Astrid Lynge Ottosen

Kostym: Magdalena Stenbeck

Ljus: Ulrik Gad

Koreografi: Clara Svärd

Medverkande: Peter Lodahl, Gisela Stille, Audun Iversen, Ivana Rusko, Leif Jone Ølberg, Henning von Schulman, Simon Schelling, Sten Byriel med flera; statister och barnstatister

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor, Det Danske Drengekor, Det Danske Pigekor

Premiär 23 oktober

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 26 oktober

Segerstam imponerar -som vanligt

segerstam Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 15 oktober

Dmitrij Sjostakovitj hade under större delen av sitt konstnärliga skapande problem med överheten – Sovjetstaten. Både han och hans verk ömsom berömdes, ömsom fördömdes. Han fick Stalinpriset för sin pianokvintett 1940 men klandrades 1945 för sin den nionde symfonin som påstods vara ”ideologiskt svag” – den speglade inte livet i Sovjetunionen. Men när han som nittonåring skrev den första symfonin och som 65-åring skrev Symfoni nr 15, som kom att bli hans sista, var inte Kreml några bekymmer. Den unge Sjostakovitj var ett barn av revolutionen och besatt av idén att som skapande konstnär bli en del av det socialistiska systemet. ”God musik är inte längre ett självändamål utan ett livsviktigt vapen i kampen”, skrev han i en programförklaring vid 21 års ålder. När han 1971 skrev sin sista symfoni var hans auktoritet obestridlig, hans musik spelades i både öst och väst, han hade belönats med Sovjetstatens högsta utmärkelse Sovjetunionens hjälte och han behövde inte bry sig om partikoryféernas åsikter. Och på så sätt blir dessa två symfonier Sjostakovitjs ”renaste”, om uttrycket tillåts; de är inte kontaminerade av politiska hänsyn.

Leif Segerstam måste ha tagit fasta på detta vid framförandet i Malmö Live i torsdags. Utan att skada de två symfoniernas särart betonade han deras gemensamma drag; naturligtvis Sjosjtakovitjs speciella tonspråk med dess intressanta harmonier, diskret kryddade med ironiska accenter, den breda dynamiken, där Segerstam inte aktade för rov att ytterligare öka bredden: pianissimon som drogs ner till nästan ohörbarhet, sforzaton som nästan lyfte taket. Till detta viljan att låta musiken berätta en historia, lika tydlig i den programmatiska första symfonin som i den absolut-musikaliska sista.

Imponerande är också Leif Segerstams minutiösa omsorg om och förmåga att lyfta fram varje enskild detalj i verken och hans förmåga att få fram orkesterns potential, av alla dirigenter som stått framför MSO är det bara några få som kan tävla med honom. Så belönades han också med en touche.

Inte nog med att Leif Segerstams var kvällens dirigent: han visade fram sig också som tonsättare med uruppförandet av hans 303 symfoni: Sinfonia piccola. Ett lättsmält stycke i Segerstams speciella ”fripulsativa” stil, utan dirigent och taktstreck. Utifrån sett: två långa fraser på fast grund med intressanta harmonier och mängder av både roliga och njutbara detaljer

 

 

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Leif Segerstam

Musik av Sjostakovitj och Segerstam

Malmö Live 13 oktober

Lysande Turangalîla

 Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 8 oktober

Olivier Messiaen
Olivier Messiaen

Olivier Messaiens symfoni Turangalîla är en mycket speciell komposition. Uppbyggnaden är komplicerad med tio satser, avdelningar kanske är en bättre benämning. Dessutom kräver den en stor besättning: två solister, på piano och det säregna instrumentet ondes Martenot, minst åtta slagverkare, och full symfoniorkester med förstärkt stråksektion. Inte undra på att den uppförs ganska sällan; MSO:s programråd är värt en eloge för att man tagit upp den.

Tonspråket är också komplicerat: Olivier Messiaen följer inga vedertagna normer. Han blandar tonalitet och atonalitet, sentida kromatik med medeltida kyrkotonarter. Turangalila-symfonin är svår för oss nordbor. Inte för att den är besvärlig att lyssna på, tvärtom, men för att begripa den krävs insikter som vi kanske kan erövra men inte på något sätt har med oss naturligt i uppväxten.

Messiaen var djupt troende katolik. Hans musik är katolsk med ideliga referenser till till en tankevärld som för femhundra år sedan stängdes här uppe i Norden. Dessutom är det inte Vatikanens rena katolicism han refererar till utan till mystikerna och deras religiösa extas. Det är omöjligt för den som tycker att den heliga Birgittas uppenbarelser är för flummiga att ta till sig tankarna hos Mäster Eckhart och Johannes av Korset, två mystiker som måste ha betytt mycket för Messiaen.

Turangalîla-symfonin är en gigantisk svindlande hyllning till kärleken, den kärlek som omfattar både Eros och Agape. Messiaen har själv i en kommentar till verket beskrivit den femte satsen ”Joi de sang des Étoiles” som en lång och frenetisk glädjedans som uttrycker den sinnliga kärlekens höjdpunkt. Mot denna glädjedans ställs skärande olidliga passager som mycket kan alludera på ”själens mörka natt” enligt Johannes av Korset, och den stilla friden i den sjätte satsens ”Jardin du sommeil d’amour” med dess klart panteistiska tankar.

Även om det är intressant behöver man inte bena ut referenserna; det går utmärkt att lyssna på det fantastiska verket rakt av. Och det framförande som bjöds av MSO och Marc Soustrot tillsammans med de solisterna var utomordentligt: klangen och balansen i orkestern var perfekt; Soustrot exponerade noggrant varje detalj i Messiaens tonspråk och adderade just så mycket extra tyngd och dynamik som behövdes för att prakten skulle bli fullkomlig. Roger Muraros utförande av den ställvis ekvilibristiska pianostämman var rent föredömligt och klangerna från Valérie Hartmann-Claveries ondes Martenot var intressanta.

Så slutligen en liten randanmärkning: det påstås i programbladet att ondes Martenot var ”den första synten”. Det var den inte – nio år tidigare, 1919, uppfanns thereminen av Leon Theremin.

MALMÖ SYMFONIORKESTER

Dirigent: Marc Soustrot

Solister: Roger Muraro, piano; Valérie Hartmann-Claverie, ondes Martenot

Olivier Messiaen: Turangalîla-symfonin

Malmö Live 6 oktober

Requiem indefinitum

giuseppe-verdi Verdis Requiem: med den kanske mest högstämda av alla religiösa texter, den katolska dödsmässan, tonsatt av agnostikern och kyrkofienden Verdi till minne av Alessandro Massini, en poet som kämpade för Italiens frihet. Det har benämnts som ”opera förklädd till kyrkomusik”; visserligen har verkets tonspråk mycket hämtat från operan (det är ju skrivet av en av de stora operakompositörerna) men Verdi själv var mycket noga med att påpeka att ”Man skall inte sjunga denna mässa som en opera och därför absolut inte använda den frasering och dynamik som fungerar i operasammanhang, absolut inte.”

Verket blev en triumf för Verdi när det uppfördes 1874, först i Markuskyrkan i Milano, sedan i London med en gigantisk kör men försvann sedan i glömskan. Först på 1930-talet kom det åter regelbundet på konsertprogrammen och har sedan dess lockat publikmassor.

I fredags uppfördes det på Operaen i Köpenhamn av Det Kongelige Kapel och Det Kongelige Operakor, förstärkt med ytterligare tre körer: Kammerkoret Camerata, Kammerkoret Hymnia och Universitetkoret Lille MUKO. Solister var Emily Magee, sopran; Marina Prudenskaya, mezzo; Michael Fabiano, tenor och Orlin Anastassov, bas. Hartmut Haenchen dirigerade.

Klangmässigt var framförandet direkt utsökt: tyngd och precision i orkestern, ofantlig rikedom i körklangen och högtstående prestationer av de fyra solisterna, särskilt omnämnas bör Marina Prudenskayas tolkning av mezzopartierna med en vidunderlig stämma.

Men dirigenten Hartmut Haenchen verkade inte ha bestämt sig för vilken linje han skulle följa. Det blev en blandning av sakralt och profant, opera och mässa, italienska och tyska accenter. Förvirrande och irriterande och det tog definitivt ner helhetsintrycket. Man kan begära mer av en så meriterad dirigent.

×