En storartad kammarmusikfestival

 

Festivalen Malmö Chamber Music är över – för i år. Femton evenemang, musik i ett spann från Haydns 60:e stråkkvartett från 1700-talets sista decennium till uruppförandet (nåja, nästan uruppförandet) av Staffan Storms Three Autumns. Och en stjärnspäckad artistlista: Håkan Hardenberger, världens kanske bäste trumpetare som konstnärlig ledare för hela festivalen, solist och dirigent; ensembler som Mahler Chamber Music, Musica Vitae och Hagen Quartet; solister som Baiba Skride, Leif Ove Andsnes, Roland Pöntinen, John Storgårds och många fler ur den högsta eliten. Samt årets festivaltonsättare H K Gruber, dessutom dirigent och chansonnier, utan tvekan en av världens stora nu levande musikpersonligheter.

Självklart borde man ha rensat kalendern från allt annat och besökt samtliga evenemang. Men borde är en sak och den bistra verkligheten en annan, nu fick jag nöja mig med några smakbitar från det överdådiga smörgåsbordet. Onsdagens öppningskonsert på Palladium naturligtvis. Den inleddes med en fanfar skriven av Erik Satie och dess titel ”Sonnerie pour réveiller le bon gros Roi des Singes /lequel ne dort toujours que d’un oeil” tog längre tid att ta sig igenom än vad fanfaren tog att uppföra. Så Staffan Storms nya komposition Three Autumns, skriven för Håkan Hardenberger och Roland Pöntinen. Två delar, grovt sett ett accelerando och ett rallentando men inom dessa åtskilliga tempoväxlingar, både hetsande och meditativt, intrikata melodislingor för trumpeten som ställs mot en nästan traditionell pianostämma med klart kromatisk grund. Intelligent tonsättarhantverk kryddat med blixtrande inspiration, en njutning för både öra och hjärna; Staffan Storm kan lägga ännu en utsökt komposition till sin lista.

Kvällen avslutades med att Leif Ove Andsnes spelade musik av Beethoven, Debussy och Chopin. Inga onödiga åthävor, genomtänkt fördrag och musikaliskt absolut perfekt.

Och så avslutningskonserten: Mahler Chamber Orchestra började med ett elegant framförande av Wagners Siegfried Idyll och en om möjligt ännu bättre tolkning av Benjamin Brittens Sinfonietta med opustalet 1 innan det var dags för H K Gruber att inta scenen med sina egna verk, först som dirigent i 3 MOB Pieces och sedan som chansonnier i Frankenstein, då med Håkan Hardenberger som dirigent.

H K Gruber är en glad anarkist. Hans musik går inte att sortera in i något fack men ”barnslig musik för vuxna öron” är en ganska täckande benämning. Påhittig, lättfattlig, underhållande men samtidigt med otvivelaktiga konstnärliga värden. Det blev en passande avslutning på en storartad festival som ska återkomma nästa år, förhoppningsvis med samma höjd men med nya intressanta infallsvinklar. För närvarande är det bara att tacka Musik i Syd för ett verkligt storverk.

Denna recension var publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 27 september

Hamburgs Trollflöjten förbryllar

 

 

Foto: Arno Declair
Foto: Arno Declair

En nyinscenering av en känd och av många älskad opera väcker alltid blandade reaktioner. Många i publiken har sin favorituppsättning och jämförelserna med denna utfaller ofta till nyskapelsens nackdel. Men de negativa reaktionerna efter premiären i fredags av regissören Jette Steckels version av Trollflöjten var ovanligt starka, även för att komma från den hårdflirtade Hamburgpubliken.

Jag brukar säga att man ska ta bu-ropen från traditionalister och så kallade operapuritaner med en stor nypa salt. Men i det här fallet är jag benägen att skrika med dem; jag kan inte påminna mig att jag har sett en konstnärligt mindre fullgången version (och jag har sett åtskilliga under årens lopp).

Jette Steckel har tagit åt sig librettisten Schikaneders tankar om pånyttfödelse (som han fått från frimurarrörelsen, både han och Mozart var anhängare av dess ideal) och låter historien ta sin början med Taminos, huvudpersonens död och sedan följa hans uppbyggelse till en ny individ. Men redan där slarvar hon bort sidohandlingen med Papageno, det naiva naturbarnet som ställs bredvid den tänkande ädlingen. Papageno mer eller mindre negligeras, han får sjunga sina arior och komma med några komiska repliker men han blir inte någon bärande del i handlingen. Och hans lycka, att han hittar sin Pagpagena och kan se fram mot ett enkelt men lyckligt liv, klistras på som en bilaga i slutet. Varför denna klåfingrighet? Är det en iver att tona ner den i nutida tankevärld förkastliga del av frimuraridealen som talar om kvinnan som mindervärdig och en fara för männen? I så fall kastar hon ut barnet med badvattnet; även om man inte delar tankarna är de en del av berättelsen.

Foto: Arnoi Declair
Foto: Arno Declair

Även i övrigt har Jette Steckel svårt att berätta historien, scener staplas på varandra utan riktigt sammanhang, och helheten blir ställvis på gränsen till obegriplig. Personregin är nästan obefintlig, figurerna blir just konturlösa figurer och inte verkliga människor, som i en undermålig serietidning. Och kanske är det just serietidningsestetiken hon eftersträvar. Hon lutar sig hårt mot en scenografi som totalt domineras av pärldraperier med färgskiftande lysdioder. Handlingen förtunnas av detta grälla tivoliliknande färgspel och när hon sätter de gudomliga huvudpersonerna Sarasto och Nattens Drottning i orkesterdiket och sedan visar dem på scenen som smaklösa förgrovade projektioner blir det rent bottenlöst dåligt.

Men som sagt, nyinsceneringar ska väcka frågor och debatt och kanske kommer den här uppsättningen så småningom ses som banbrytande åtminstone av några. Vad värre är att det konstnärliga utförandet lämnar mycket övrigt att önska: först och främst dirigenten Jean-Christoph Spinosis insatser. Hans Mozarttolkning är inte Mozart, han drar ner tempot i både föreställningen och musiken, han romantiserar musiken med rubaton och överdrivna betoningar och han tonar ner continuot; det blir ointressant filmmusik av Mozarts friska elegans. Stora frågetecken måste också sättas för flera av sångarnas prestationer: Christina Gansch som Pamina hade svårt med tonträffningen på sina ställen, Christina Poulitsi som Nattens Drottning satte visserligen de höga koloraturtonerna rätt men hennes röst saknade en hel del energi och lyster, Andrea Masatroni var också ganska energilös, dessutom hade han problem med de djupa tonerna.

Välförtjänta var däremot applåderna för Dovlet Nurgeldieyev som Tamino, Jonathan McGovern som Papageno och i synnerhet Maria Chabounia som en förtjusande Papagena. Men som helhet måste den här uppsättningen ligga långt under Staatsoper Hamburgs normala kvalitet

 

Foto: Arno Declair

 

DIE ZAUBERFLÖTE (Trollflöjten)

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Emanel Schikaneder

Dirigent: Jean-Christoph Spinosi

Regi: Jette Steckel

Scenografi: Florian Lösche

Kostym: Pauline Hüners

Ljus: Paulus Vogt

Video: Alexander Bunge

Medverkande: Andrea Mastroni, Dovlet Nurgeldiyev, Christina Gansch, Christina Poulitsi, Alin Anca, Sergei Ababkin, Jonathan McGovern, Maria Chabounia, Dietmar Kerschbaum med flera

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg, Chor der Staatsoper Hamburg, Komparserie der Staatsoper Hamburg, Kinderkomparserie der Staatsoper Hamburg

Premiär 23 september på Staatsoper Hamburg

Belcanto på kompakt scen

Foto: Malin Arnesson
Foto: Malin Arnesson

Att Lucrezia Borgia skulle vara en av Gaetano Donizettis mest framgångsrika tragiska operor är en sanning med modifikation. Den togs emot mycket välvilligt av kritiker och publik vid premiären på La Scala 1833 och uppfördes i flera av Europas operahus under kommande årtionden men bleknade sedan bort från standardrepertoaren. I Sverige hade den inte uppförts sedan förra sekelskiftet när Göteborgsoperan tog upp den 2012. Och nu sätter Malmö Opera upp den i en kondenserad turnéversion; i lördags var det premiär på Forum i Örkelljunga.

Det är en hård bearbetning som Maria Sundquist har utsatt verket för: bara fem solister, ingen kör, orkestern ersatt med en trio med accordeon, klarinett och violin. Prologen har bakats in i första akten och speltiden kortats med ungefär en timme. De överdådiga furstegemaken har ersatts med ett slutet rum med mattsvarta skjutbara fonder. Kvar är bara de praktfulla kostymerna.

Idén är bra och Malmö Opera har lyckats utmärkt med tidigare turnéproduktioner men här fungerar det inte fullt ut. Kanske om man noggrant läser in synopsis före föreställningen; även om föreställningen sjungs på svenska är det ställvis ganska svårt att uppfatta texten, särskilt i de höga lägena. Lucrezia Borgia är också en opera som kräver utrymme, helheten försvinner när den reduceras till belcanto på en kammarscen. Det blir något i samma stil som 1950-talspåfundet Det Bästas bokval: i lyckligaste fall en räcka smakprov som lockar till nyfikenhet på originalet, annars halvannan timmes god musikunderhållning.

Förra årets uppsättning av Don Giovanni, eller Don G som den kom att heta löste problemet ganska radikalt: en i princip nyskriven historia med tillspetsade karaktärer med med originalet som trygg bas och en något större orkesterensemble.

Accordeon, klarinett och violin är inte tillräckligt för Donizettis musik även om den lilla ensemblen var mycket välspelande. Dessutom visade sig salen i Forum i Örkelljunga vara akustiskt ganska besvärlig: den åt upp övertonerna och var så gott som befriad från efterklang. Så när ackompanjemanget bestod enbart av ett i sig övertonsfattigt accordeon fick sångarna ta i för allt de var värda för att få fram acceptabel klang. Lite bättre gick det när de andra instrumenten kom in och ensemblerna blev riktigt njutbara.

Sångarnas prestationer var gedigna även om den vanliga premiärnervositeten orsakade en del mindre missar. Hege Gustava Tjønn sjöng Lucrezia med distinkt behaglig sopran med säker behandling av koloraturerna och Tobias Nilsson visade upp en tenor med klang och värme, säkerligen med stor utvecklingspotential. Maria Forsström gjorde en bra byxroll som Maffio Orsini, maskulin i aktionen och en välljudande mezzo i strupen. Anders Larssons Hertig var både välsjungen och välspelad med stor värdighet och tydlig baryton.

Fem sångare är en liten ensemble men ändå stor när den ska trängas på en mycket liten scen tillsammans med tre musiker. Det blir inte mycket plats till skådespeleri, enbart till gestik som mer används för att framhålla de mycket vackra och välgjorda kostymerna än till att förstärka handlingen.

Ingen skugga över Maria Sundqvists bearbetning och regi, bättre kunde det knappast ha gjorts med de förutsättningarna. Men det var ingen särskilt bra idé att välja just Lucrezia Borgia. Det finns hundratals operor som bättre lämpar sig för den här sortens behandling.

 

LUCREZIA BORGIA

opera av Gaetano Donizetti med libretto av Felice Romani i översättning av Åsa Mälhammar

Musikalisk och dramaturgisk bearbetning och regi: Maria Sundqvist

Musikarrangemang: Daniel Fjellström

Scenografi och ljus: Ilkka Häikiö

Kostym: Marianne Lunderquist

Medverkande: Hege Gustava Tjønn, Tobias Westman, Maria Forsström, Anders Larsson, Tobias Nilsson

Instrumentalensemble: Ida Løvli Hidle, Irina Binder, Blagoj Lamnjov

Malmö Opera på turné; premiär på Forum i Örkelljunga 17 september

 

Denna recension var publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 19 september

 

Lucrezia Borgia, Malmö Opera, 160908
Foto: Malin Arnesson

Det kunde ha blivit något stort

”Vi har gått in det antroposcena, en ny geologisk tidsålder, definierad av människans förstöring av ekosystemet i en hittills osedd omfattning. Människan har blivit en naturkraft som förorsakar snabba, våldsamma ändringar på planeten Jorden.”

Plastic
Plastic

Det och mycket annat skriver regissören Kirsten Dehlholm i programbladet till föreställningen NeoArctic som i torsdags hade premiär på Gamle Scene. Det är ett gigantiskt projekt som skapats genom samarbete mellan internationellt kända konstnärer, vetenskapare och andra kompetenta personer. Utgångspunkten blev ”The anthropocene Project” på tyska Haus der Kulturen der Welt och dess definitioner av begreppen Grain, Vapor och Ray: Grain står för partiklarnas mobilitet, Vapor för de kontinuerliga fasförändringarna och Ray för transporten av energi. (Det krävs en hel del ansträngningar för att begripa det tänkandet men det är långt ifrån omöjligt.)

Med denna tankemodell som utgångspunkt skapades tolv sångtitlar – Song for Plastic, Song for Dust, Song for Mud, Song for Minerals, Song for Infinity, Song for Respiration, Song for Turbulence, Song for Change, Song for Electricity, Song for Temperature, Song for Optics, Song for Colours – som lämnades ut till kompositörer, textförfattare och formgivare för ljud, ljus, video, mode och bildkonst.

Idén är briljant; det här kunde ha blivit något riktigt stort: en exposé över den destruktiva människan och det som styr henne, en dystopi, naturligtvis, kanske en larmklocka. Och det finns mycket i föreställningen som både skrämmer och tilltalar: suggestiva videoproduktioner, spännande ljus- och ljudeffekter, vackra kostymer och inte minst den enastående klangen från kören. Men som helhet håller det inte, den konstnärliga nivån är inte tillräckligt hög. Sjóns texter blixtrar ställvis till av poetisk lyskraft och en hel del underfundighet men de förfaller också ibland till infantilitet eller än värre till pekpinnar.

Musiken är en för mig obegriplig blandning med inslag av tidig polyfoni, harmonier i olika kyrkotonarter, banala sentida mollklanger, på sina ställen understött av elektroniska slagverk med ursprung i house-musiken. Allt i ett otroligt segt tempo. Det är lättlyssnat men ointressant som dålig filmmusik. Och med detta bleknar budskapet. Det som kunde ha blivit en väckarklocka blev i stället ett sömnpiller.

Dust
Dust
Electricity
Electricity

NEOARCTIC

performance i 12 sånger, 12 ljudbilder, 12 landskap för 1 planet

Koncept: Hotel Pro Forma

Musik: Andy Scott och Krista Auznieks

Text: Sjón

Dirigent och musikalisk arrangör: Kaspars Putnis

Regi: Kirsten Delholm

Ljusdesign: Jesper Kongshaug

Scenografi: Anne Mette Fisker Langkjer

Videodesign: Adam Ryde Ankarfeldt och Magnus Pind Bjerre

Ljuddesign: Kristian Hverring

Kostym: Wali Mohammed Barrech

Lettlands Radiokör

Ett samarbete mellan Hotel Pro Forma, Lettlands Radiokör och Riga Russian Theatre

Premiär på Det Kongelige Teater, Gamle Scene 15 september

 

Jubel för Hvorostovsky

Hvorostovsky

”Världens störste baryton”, utnämns han till i programbladet. Det finns väl några till som gör anspråk på den benämningen men otvivelaktigt är Dmitri Hvorostovsky en världsstjärna med samma status som de största popikonerna. Och i söndags sjöng han i den stora konsertlokalen i Malmö Live tillsammans med Malmö symfoniorkester under Constantine Obelian. Det var den enda konserten i Sverige.

Konsertsäsongen i Malmö har inte ens börjat – den officiella säsongsöppningen är nu på fredag – och ändå kommer troligen den här recitalen med Dmitri Hvorostovsky kommer att framstå som en av säsongens toppar. Trots det ganska fantasilösa programmet med verk enbart från det sena 1800-talet, och trots slätstrukna prestationer av orkestern. Det var Dmitri Hvorostovskys föreställning, det var för hans skull publiken hade strömmat till och det var till honom de långvariga applåderna och de även i övrigt nästan omåttliga ovationerna riktades.

En amerikansk kritiker skrev efter en av Hvorostovskys konserter: ”Han kunde ha sjungit C-durskalor en hel kväll och publiken skulle ändå ha varit hänförd.” Efter den här konserten måste jag bara instämma. Vad han sjunger spelar mindre roll, huvudsaken är den fantastiska rösten: en tämjd naturkraft med till synes outtömliga resurser, väl kontrollerad med dynamik från det svagaste pianissimo upp till full styrka, med övertonsrik klang som klarar både mjuk sötma och hårda hammarslag. Till det en scenpersonlighet som når auditoriet ända bort till sista bänk.

Programmet bestod av en rysk avdelning med arior ur operor av Mussorgskij, Anton Rubinstein, Tjakovskij, Rachmaninov och Borodin samt en italiensk med arior av Rossini och Verdi. För mig var den ryska delen den mest intressanta: dels innehöll den flera sällan framförda stycken, dels var Hvorostovskys gestaltning rent lysande; så i arian ”En gång i Versailles…” ur Tjajkovskijs Spader dam, där man nästan kunde se scenen framför sig. Men även i ”Resta immobile” ur Wilhelm Tell av Rossini visade han sin skicklighet fullt ut.

Men konsertens höjdpunkt var oaviserad och även oväntad. Efter det väl inrepeterade extranumret ”Ochi Chernye” lyckades publiken stampa till sig ytterligare ett extranummer. Det blev en folksång (sibirisk?) som han sjöng a capella med rent otrolig röst och mängder av känslor. Det var storartat, underbart och mycket generöst.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 13 september

Omtumlande upplevelse med många kvaliteter

Foto: Miklos Szabo
Foto: Miklos Szabo

William Shakespeare skrev skådespelet En midsommarnattsdröm omkring 1595. Knappt etthundra år senare gjorde Henry Purcell en opera med delar av det, förmodligen med hjälp av Thomas Betterton som var chef för Dorset Garden Theatre, där verket hade premiär 1692; det var då den tidens dyraste teaterproduktion. Partituret försvann och återfanns först 1903. Sedan dess har operan uppförts då och då men har inte kommit in i standardrepertoaren. I Sverige uppfördes den på Ulriksdals slottsteater för omkring 40 år sedan.

Redan Purcells ursprungsversion skilde sig markant från Shakespeares original och det verkar som att så gott som varje uppförande under 1900-talet har stuvat om, adderat och subtraherat i Purcells verk. Och i fredags var det premiär för den tyska regissören Aniara Amos inscenering av The Fairy Queen på Det Kongeliges Gamle Scene i Köpenhamn. Det blev en omtumlande upplevelse med fint orkesterspel, högkvalitativa sångarprestationer, fängslande scenografi. Men också med bottenlös buskis och rena prutthumorn. Kanske en aning spretig som helhet men med enskilda detaljer som får en att jubla.

Foto: Miklos Szabo
Foto: Miklos Szabo

Opera och opera förresten. The Fairy Queen är en semiopera, där en talroll för handlingen framåt och de olika tablåerna blir sång- och även dansillustrationer, ställvis fördjupande, ställvis utfyllnad och underhållning. I The Fairy Queen är det Puck som har den rollen. Aniara Amos förändrar honom (?) från ett undanflyende okynnigt väsen till en brölande pæredansk, spelad av den folkkäre Ole Lemmeke. Det fungerar antagligen alldeles utmärkt för den danska publiken att döma av den tydliga förtjusningen men jag måste erkänna att jag som utlänning hade lite svårt att hänga med i finesserna även om man som service till oss fåvitska bidrog med en textremsa på engelska.

Begripligt och fascinerande för alla var däremot scenografin med all dess rekvisita, projektioner och bilder. Ibland mer handfast, ibland raffinerat som ett japanskt no-spel, hela tiden strålande vackert; till det en intrikat ljussättning som understundom fick gestalterna att verka endimensionella, som hämtade ur fornegyptiska målningar.

Likaså har Jorge Jaras kostymer stor spännvidd: ibland elegant nästan i överkant, ibland smaklöst, ibland riktigt groteskt. Och agerandet följer samma linjer. Verkets genomgående handling är inte mycket att orda om: redan Shakespeares skådespel är sammansatt av förbiflygande episoder med aningar och antydningar, det centrala temat är kärlek och fruktbarhet, glädje och livsbejakelse och de erotiska anspelningarna är påfallande Inga farsoter, inget elände, ingen ond bråd död. De medverkande fångar i tablåerna denna lätthet, denna blandning mellan dröm och verklighet. Det är en anarki, men en anarki under kontrollerade former om nu en sådan paradox är möjlig.

Överlag är sångarnas prestationer mycket goda även om premiärnervositeten satte sina spår i början. Det är sång i äkta barockstil med dess speciella dynamik och fraseringar. Maria Keohane är läcker som Alvdrottningen och Sine Bundgaard sjunger sina olika figurer med kraft och välljud över hela registret; Henning von Schulman låter sin varma bas ljuda från den djupaste botten upp i baryton.

Och ännu en gång kan man konstatera att Concerto Copenhagen med sin ledare Lars Ulrik Mortensen är en barockorkester i absolut toppklass. Nästan otroligt fin och klar i klangen och med en interpretation som absolut inte lämnar extra att önska.

Foto: Miklos Szabo
Foto: Miklos Szabo

fairy quuen 2

THE FAIRY QUEEN

semiopera av Henry Purcell efter William Shakespeares skådespel En midsommarnattsdröm

Dirigent: Lars Ulrik Mortensen

Regi och scenografi: Aniara Amos

Kostym: Jorge Jara

Ljus: Thomas Bek

Medverkande: Sine Bundgaard, Maria Keohane, Daniel Carlsson, Nicholas Mulroy, Henning von Schulman, Peter Harvey, Jacob Bloch Jespersen, Ole Lemmeke

Concerto Copenhagen

Premiär på Det Kongelige Teater, Gamle Scene 9 september

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 12 september

Underbara Bachtolkningar

Angela Hewitt

”Hon är mer bachsk än Bach själv.” Så skrev en tysk kritiker om den kanadensiska pianisten Angela Hewitt. Och han är inte ensam att ösa lovord över henne. Hon anses vara en av de stora Bachinterpreterna i världen och dessutom har hon gjort sig känd för storartade tolkningar av fransk barockmusik.

I tisdags gav hon en konsert i Tivolis konsertsal i Köpenhamn. Det var enbart Bach på programmet och konserten var en av de första i det projekt med att uppföra samtliga Bachs soloverk för klaver som hon planerar under kommande fyra åren.

Hon började med ett tidigt verk, Fantasi i c-moll från1704, fortsatte med en Aria Variata ”alla Maniera Italiana” från 1710 innan det var tid för konsertens huvudpunkt, de två- och trestämmiga inventionerna från 1720. Två capriccion från tiden runt 1705 och Fantasi och fuga i a-moll från 1725 blev avslutningen. Plus Arian från Goldbergvariationerna som extranummer. Ett mycket intressant program, en del mindre känt och det övriga väl värt att höra igen.

Angela Hewitt tillhör de puristiska Bachinterpreterna. Hennes anslag är jämnt, exakt med små modulationer i dynamiken, fraseringar och stämföring extremt tydliga och hon avhåller sig från tydliga rubaton. Så här som beskrivning låter det kallt och maskinmässigt men det är där hon visar sin styrka och sitt geni, hennes tolkningar är varma och musikaliskt fullödiga, det var Bachs absoluta musik på sin höjdpunkt, en njutning för både öra och hjärna.

En ganska likgiltig repremiär

Styrmanskören - karnevalsyra med otäck bismak. Foto: Per Morten Abrahamsen
Styrmanskören – karnevalsyra med otäck bismak. Foto: Per Morten Abrahamsen

I lördags, samma dag som Malmö Opera brakade igång för fullt med musikalen Kinky Boots så öppnade Det Kongelige Opera i Köpenhamn säsongen lite mer beskedligt med en repremiär av Wagners Den flygande Holländaren i Jonathan Kents uppsättning från 2014 i lätt bearbetning av Natascha Metherell; en uppsättning som i sin tur är en kopia från Kents inscenering från 2012 på English National Opera. Besättningen är till stora delar densamma: Johan Reuter sjunger Holländaren, Ann Petersen gestaltar Senta, Niels Jørgen Riis Erik och Gert Henning-Jensen Styrmannen. Nytt är att Stephen Milling och Sten Byriel alternerar som Daland och Magdalena Anna Hoffman som Senta; också att Johanne Beck sjunger Marys roll (dock ersattes hon vid repremiären av Heike Grötzinger).

Ny är också Jun Märki, som ersätter Michael Boder som dirigent.

Foto: Peer Morten Abrahamsen

Natascha Metherells förändringar av Jonathan Kents originaluppsättning är knappt märkbara. Kvar är hans huvudtema att göra historien till en uppgörelse mellan Daland, fadern och dottern Senta, mellan hans markanta materialism och hennes romantiska drömvärld där Holländaren är en fantasifigur, en låtsasvän. Kvar är också de starka, ställvis nästan obehagliga effekterna: Spinnkören där Senta mobbas av sina arbetskamrater och den orgiastiska Styrmanskören som urartar i en gruppvåldtäkt. Och liksom i originaluppsättningen blir Holländaren en bifigur och det hos Wagner centrala temat om fördömelsen och medlidandet som enda väg till försoning ställs åt sidan.

Musikaliskt fanns det en hel del att ställa sig frågande inför vid repremiären. Det Kongelige Kapel har i flera omgångar varit utsatt för nedskärningarnas kalla färla och ändå lyckats bibehålla sin höga kvalitet. Men antingen börjar dessa nedskärningar bli riktigt märkbara för publiken eller också var det Jun Märkis bristande handlag med orkestern som gjorde utslag: orkesterstämman var hård och bullrig, ställvis svajade det betänkligt i både klang och tempo och anpassningen till sångarna var i flera passager rent bedrövlig.

Ann Petersens Senta - ingen ung  flicka utan en fullmogen kvinna Foto: Per Morten Abrahamsen
Ann Petersens Senta – ingen ung flicka utan en fullmogen kvinna Foto: Per Morten Abrahamsen

Sångarnas prestationer var genomgående av mycket klass. Ann Petersen fortsätter sin utveckling framåt. Hon har tidigare visat att hennes röst har klang, kraft och dramatik för de stora Wagnerpartierna och nu visar hon att hon även fullt ut behärskar gestaltningen. Hennes Senta är ingen ljuv ungflicksvarelse utan en mogen känslomänniska, en intressant tolkning som gör historien logisk. Och Stephen Millings Daland är mycket välsjungen även om han gör figuren en aning för sympatisk. Lite vag profil blir det också på Johan Reuters Holländaren, mer bekymrad än demonisk medan Niels Jørgen Riis och hans vackra tenor förser den veke Erik med oanad kraft.

Repremiärer kan bli mycket givande med intressanta omarbetningar och personförändringar men här stannar omdömet mer med ett ”jaså”.

 

 

 

 

DEN FLYGANDE HOLLÄNDAREN

opera av Richard Wagner

Dirigent: Jun Märkl

Regi: Jonathan Kent/Natascha Metherell

Scenografi och kostym: Paul Brown

Ljus: Mark Henderson

Videodesign: Nina Dunn

Medverkande: Johan Reuter, Ann Petersen, Stephen Milling, Niels Jørgen Riis, Gert Henning-Jensen, Heike Grötzinger

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor

Repremiär 3 september

 

 

×