En pärla ur operagömmorna

Från Comala: Hanna Fritzson och Elisabet Einarsdottir samt ensemble. Foto: Markus Gårder
Från Comala: Hanna Fritzson och Elisabet Einarsdottir samt ensemble.
Foto: Markus Gårder

Med årets uppsättning Kär och galen vänder Vadstena-Akademien åter mot sitt ursprungliga koncept: att finna och väcka liv i okända, sällan spelade operor samt att vara plantskola för unga sångare med stor potential. Inget ont om förra årets uppsättning av Moto Osadas Son of Heaven; tvärtom, det var en enastående musikalisk upplevelse, men det här ligger förmodligen närmare Vadstena-Akademiens ursprungliga intentioner.

Det där med operaarkeologi är ganska vanskligt. Visst kan de entusiastiska forskarna hitta ett och annat guldkorn i arkiven men oftast är det så att det finns orsaker till att ett verk lagts undan och inte uppförts under lång tid.

Av aftonens två operor måste väl den inledande, Nina, sägas vara den som hårdast märkts av tidens tand. Teatervetaren Magnus Tessing Schneider karaktäriserar den träffande i programbladet som en opera buffa utan komik. Verket har en lång och ganska omständlig förhistoria med musik av den franske sångaren och kompositören Nicolas Dalayrac. Den skrevs om och bearbetades av Giovanni Paisello som lade till allsköns arior och yviga utvikningar. Denna version, som väckte förtjusning hos 1800-talspubliken hade nu försetts med talade recitativ i en översättning till svenska från 1792. Resultatet blev minst sagt rörigt. Musiken i sig ganska trevlig barock, många bra röster hos solisterna och ensemblerna var rent njutbara, men recitativen, framförda på skolteaternivå, drog ner helhetsintrycket ganska avsevärt. Och långt blev det; litet mer jobb med rödpennan för att få bort de värsta longörerna skulle inte ha skadat. Sceniskt fungerade uppsättningen väl: scenografin enkel men förståelig, diskreta kostymer i någon slags stilblandning från 1800-talet och bra ljusdesign. Och agerandet får absolut godkänt under sångpartierna.

Men i aftonens andra verk, Comala av Pietro Morandi, har Vadstena-Akademien hittat just ett av de där sällsynta guldkornen. Den första italienska operan med tragiskt slut, spännande musik som låter ana vägen mot romantiken och fylld med enkel men äkta dramatik. I skarp konstrast till den sobra uppsättningen av Nina är insceneringen närmast vildsint: ställvis rena röran på scenen, kostymer som verkar vara frukten av fantasin hos uppfinningsrika tioåringar och ibland aggressivt ljus. Men det fungerar alldeles utmärkt, som åskådare fångas man av operans magi, den som låter det omöjliga bli möjligt. Och den visade också upp flera mycket fina sångarprestationer, främst den stora rollen som Fingallo, sjungen av den norska sopranen Sigrid Vetleseter Bøe med mycket dramatik och ett stråk av mörker i den klara rösten.

Och hon var inte ensam om skönsången, Vadstena-Akademien har skolat många framgångsrika operaartister under årens lopp och även i år fanns det många som säkerligen kommer att lysa framöver: Hanna Fritzson svarade för utsökta prestationer både i titelrollen i Comala och som Susanna i Nina, liksom Jens Palmqvist som Idallano i Comala och Lindoro i Nina. Och Hannes Öberg som Greven i Nina var en sångligt fullödig prestation.

Däremot vill jag sätta ett frågetecken för orkestern. Mycket generöst tilltagen med drygt tio stråkmusiker och lika många träblåsare. Klangen hade lätta spår av premiärnervositet och precisionen var inte tillräcklig. Det hade kanske bättre om den skicklige Mark Tatlow hade stått synlig framför orkestern i stället för att sitta gömd på sidan med ögonen i partituret?

 

KÄR OCH GALEN

två operor med Vadstena-Akademien

Nina eller Den av kärleken svagsinta av Giovanni Paisiello med libretto av Giuseppe Carpani och Giovanni Battista Lorenzi med recitativ i Carl Stenborgs översättning från 1792

Comala av Pietro Morandi med libretto av Ranieri de’ Calzabigi i textad översättning av Nils Spangenberg

Dirigent: Mark Tatlow

Regi och koreografi: Deda Cristina Colonna

Scenografi och kostym: Anna Wemmert

Mask: Maria Morgell

Medverkande: Saara Rauvala, Jens Palmqvist, Hannes Öberg, Hanna Fritzson, Nils Gustén, Gustav Ågren, Elisabet Einarsdóttir, Sigrid Vetlester Bøe

Sångarensemble och orkester

Premiär i bröllopssalen på Vadstena slott 22 juli

Denna recension var först publicerad på Skånska Dagbladets hemsida 24 juli

Bländad av Blanc

Blanc 2

Det har varit dåligt med texter om gastronomiska utsvävningar på den här bloggen under längre tid. Jag tvingades till att gå igenom en hjärtoperation i slutet av förra året så förtjusningen i god mat och goda drycker ersattes med en allmän ämlighet; visst smakade det, men inte så mycket och inte så bra och framför allt så lyste entusiasmen med sin frånvaro. Det var inte heller skoj att stå i köket och resultaten blev därefter. Restaurangbesöken blev få och kändes ganska likgiltiga. Inget att skriva om för matglada läsare. Men nu tänker jag braka igång igen och börjar med en liten skröna från gastronomins absoluta höjder.Blanc 1

För knappt två år sedan tog min fru och jag steget upp på den gastronomiska parnassens topp – trodde vi. Vi hade tuggat oss igenom hundratals restauranger över hela Frankrike, från enkla hål i väggen till etablissemang med lysande betyg och belönade med Bib Gourmand, en och två stjärnor i Guide Michelin. Men trestjärnigt hade vi inte gett oss på, förrän i september för två år sedan. Då bokade vi bord hos Paul Bocuse i Collonges-au-Mont-d’Or nära Lyon. Det blev en besvikelse: ett restaurangtivoli med vräkig inredning, ganska medioker mat och framför allt total avsaknad av gästfrihet och vänlighet hos den högbrynta betjäningen. Egentligen var det enda som var trestjärnigt var slutsumman på notan.

Men skam den som ger sig. Nu bokade vi in oss hos Georges Blanc i Vonnas, också en av de klassiska cheferna. Guide Michelin är lyrisk i sitt omdöme: ”L’inspiration de Georges Blanc, c’est la Bresse et sa poularde, les sauces aux goûts profonds, les cuissons savantes qui révèlent les saveurs… Le plaisir de manger, tout simplement.”

 

Den här gången hade Guiden rätt: det blev kanske vår bästa restaurangupplevelse hittills. Maten var naturligtvis utsökt, mer om den senare. Men också miljön, elegansen, den perfekta betjäningen och det vänliga, diskreta bemötandet var minst sagt utomordentligt. ”Vaut le voyage” – värt resan; här hade det begreppet full täckning.

Matsedeln var inte yvig: två menyer, cirka ett dussin à la carte-rätter, betydligt mindre än hos ett svenskt gatukök. Vi valde menyn ”Images de Vonnas”, fem rätter, pre-dessert och dessert.

Efter en apéritif, serverad på terrassen ut över den lilla ån och beledsagd av små trevliga godsaker, var det dags att flytta in i matsalen, smaka på vinet (en vit Beaujolais med ganska många år på nacken) och ge sig på första rätten: Ett friskt ostron i sitt skal, lätt glaserat med en gelé med distinkt men inte påträngande smak av schalottenlök och vinäger och med en rejäl klick belugakaviar vid sidan. Smaklökarna dansade cancan av glädje, det var friskt och lätt; en ouvertyr med löfte om kommande stordåd.

Gommens glädje fortsatte med några grodlår i en kraftig grön majonnässås, grönt för ögat och grönt i smaken, en perfekt stegring som sedan fortsatte med vad som menyn blev en längre harang: Le St Pierre de petite peche, l’Artichaut ”poivrade” et la fleur de Courgette en surprise dans une citronnade au Miel de nos ruches et Verveine fraîche. I fri översättning: S:t Persfisk, en kronärtskocka och en courgetteblomma i citron smaksatt med honung från egna bikupor och verbena. I skrift låter det som en nästan omöjlig kombination, överarbetad och på gränsen till fjantig men det var ett smakackord i högsta skolan där den den lätta fisken stöttades upp av den balanserade syran i blomman. Bättre kunde det inte bli – trodde vi.

"Tout en vert"- grodlår i grön sås
”Tout en vert”- grodlår i grön sås
Lyx och delikatess - glacerat ostron med belugakaviar
Lyx och delikatess – glacerat ostron med belugakaviar
Sankt Persfisk, en fuling från Medelhavet med sina tillbehör.
Sankt Persfisk, en fuling från Medelhavet med sina tillbehör.
Hummer och murklor i en ljuvlig sås på Vin Jaune
Hummer och murklor i en ljuvlig sås på Vin Jaune

Men det kunde det. Hummer kokt i Vin Jaune, det torra mycket speciella vinet från Jura. Till det ravioli med ängssyra och murklor. Smaklökarnas cancan ökade till en vild galopp. Sådan arom, sådana nyanser! Vi blev hänförda.

På den nivån fortsatte måltiden med Poulard de Bresse, denna kycklingarnas Rolls-Royce, serverad på två sätt: en tjock skiva av det stekta bröstköttet och en bit lever i champagnesås. Till det Crêpe Vonnassienne, tunna potatisplättar.

Så en första dessert med tre små godsaker och sedan en andra – en gyllene chokladkaka för mig och en variation på jordgubbar och smultron till hustrun.

Vi var mätta men inte sprickfärdiga, vinet hade passat genomgående. Kulinariskt i absolut högsta klass men också en måltidsupplevelse som överträffar det mesta. Underbar miljö, utomordentlig betjäning och ett allmänt bemötande med gammaldags äkta gästfrihet, som fick oss att känna oss som just gäster, inte bara penningmaskiner.

Jordgubbsdessert i Vonnas.
Jordgubbsdessert i Vonnas.

Och så upplevelsen att ha få träffat en av världens förnämsta chefer: Maestro Georges Blanc gick själv omkring i matsalen, hälsade gästerna välkomna och bytte några ord med alla vid slutet av måltiden. Själva fick vi en matsedel med personlig hälsning. Visst var det ett spel för gallerierna men det gav också besöket en liten extra guldkant.

Blanc 16

Poulard de Bresse, kycklingarnas Rolls-Royce
Poulard de Bresse, kycklingarnas Rolls-Royce

Mer estetik än dramatik

 

När Carl Jonas Love Almqvist 1839 publicerade sin korta roman Det går an blev det startskottet till den hetsigaste och mest djupgående striden i dåtidens kultursverige. Romanen bryter en lans

Frida Engström och Carl Ackerfeldt. Foto: Petter Magnusson
Frida Engström och Carl Ackerfeldt.
Foto: Petter Magnusson

mot de lagar som ställer den gifta kvinnan helt under mannens domsvälde och låter den kvinnliga huvudfiguren Sara Videbeck lägga fram en bild av ett förhållande där man och kvinna ska ha skilda hushåll och skild ekonomi så att inte vardagsbekymren ska nöta sönder deras kärlek.

Almqvists utopi fick naturligtvis en hel del sympatisörer. Men vedersakarna var mångdubbelt fler, mer högljudda och kom dessutom från olika läger: Männen vände sig självklart mot ett förslag som skulle inskränka deras makt och kvinnorna protesterade mot att erotiken skulle särskiljas från äktenskapet. Förslaget ansågs bryta mot religion, moral, lag och sedvänjor.

Det är således ett av Sveriges mest kända litterära verk som tonsättaren Daniel Fjellström, librettisten Maria Sundqvist och produktionsteamet på Läckö Slottsopera har tagit sig före att omvandla till opera. Premiär i lördags, på borggården på Läckö slott. Efter spelperioden där kommer uppsättningen till Kulturen i Lund med två föreställningar, 5 och 6 augusti.

Scenen på Läckö är mycket speciell, upphöjd så att man som publik tvingas att höja blicken. Under scengolvet sitter orkestern, till större delen dold. Arrangemanget ger bra ljud och god sikt för alla.

Både scenografi och kostym saknar kulörer: allt är svart i skilda schatteringar, krom och glas. Det är välgjort, mycket påkostat och imponerande. Avsaknaden av färger rubbar tidsperspektivet, som vore det en svartvit film.

Daniel Fjellströms musik är lätt att lyssna till, lätt att begripa och lätt att tycka om. Däremot är det ganska svårt att pressa in den i någon genre. Ganska mycket äkta romantik, några stänk postmodernism och några stänk minimalism. Ställvis är den konventionellt kraftfull nästan konservativ, ställvis blommar den ut i mjuk lyrik, ställvis är den lätt och eterisk. Egentligen är kombinationen omöjlig men den fungerar förvånansvärt väl. Och dirigenten Simon Phipps fångar alla de små nyanserna, håller en fin klang i orkestern och låter stämman både glida med och kontrastera mot sångarna.

Sångarna håller också en mycket hög klass: vacker klang och bra intonation i rösterna, och dessutom tydlig diktion, nog så viktigt när det är texten som huvudsakligen för handlingen framåt. Frida Engström har studerat sin Sara Videbeck noggrant. Hon låter gestalten vara självständig och självsäker, praktisk och omtänksam, så långt från romantikens viljelösa kvinnoideal som man kan komma. Där har verkligen regissören Linus Fellbom lyckats med sin personinstruktion. Mer tveksam är däremot Carl Ackerfeldts Sergeant Albert. Sångligt är han helt fantastisk med sin mjuka lyriska baryton men ska han vara så naiv och klämkäck mitt i all dådkraft?

Dessa två blir operans enda levande människor. De övriga medverkande blir figurer, mycket vackert sjungande, men ändå bara figurer. Förmodligen är det en medveten tanke av regissören men det är svårt att se hans bevekelsegrunder.

Och därmed blottas uppsättningens största brist. Musikaliskt fullvärdig, absolut; konstnärligt högtstående och mycket vacker. Men den saknar en gnutta attiskt salt, ironi och explicita känslor. De medverkande står långt från varandra, både bokstavligt och bildligt, riktade mot publiken. Välljudet är perfekt men det räcker inte för att skapa en verklig opera.

 

DET GÅR AN

opera med musik av Daniel Fjellström och libretto av Maria Sundqvist efter Carl Jonas Love Almqvists kortroman

Dirigent: Simon Phipps

Regi och scenografi: Linus Fellbom

Koreografi: Lars Bethke

Kostym: Anna Ardelius

Mask och peruk: Therésia Frisk

Ljus: Markus Granqvist

Medverkande: Frida Engström, Carl Ackerfeldt, Monica Danielson, Johan Wållberg, Lisa Carlioth, Fredrik af Klint, Karl Peter Eriksson, Mette af Klint med flera

Orkester; konsertmästare: Per Drougge

Produktion: Stiftelsen Läckö Slott och Operaverkstan/Malmö Opera

Premiär 9 juli på Läckö Slott

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 11 juli

Spelglädje och välljud

Foto: Andreas Paulsson
Foto: Andreas Paulsson

Tio föreställningar inplanerade och utsålda redan före premiären. Förväntningarna på Rickard Söderbergs och Laine Quists uppsättning av Glada Änkan på Ystads teater var tydligen mycket stora.

Nu efter premiären är det bara att konstatera att de uppfylldes – med råge. De som lyckats få biljetter har att se fram mot en föreställning i högt tempo, vacker för ögat och fylld med fina, ställvis rent lysande, prestationer både sångligt och sceniskt. Och Skåne har fått en ny operettprimadonna. Succé kallas sådant för.

Uppsättningen är genomtänkt in i minsta detalj. Rickard Söderberg håller sig ganska troget till originalet, inga tidsförflyttningar eller hänvisningar i in i nutiden och dess företeelser och problem, enda tillägget är i numret ”Kvinnor” där en samling lätt beskänkta karlar sjunger sitt lov till kvinnan samtidigt kvinnorna på scenen håller upp porträtt av ett antal verkligt stora kvinnor, inga trendiga feminister utan kvinnor som fört världen framåt. Ett sympatiskt, elegant och mycket tänkvärt tillägg.

Scenografin använder sig av teaterns gamla kulisser, rekvisitan är sparsam och ljuset effektivt. Kostymerna är korrekt tidstrogna och välgjorda, liksom masker och peruk. Tillsammans med fin de siècle-känslan i den gamla teatern skapas en illusion av det tidiga 1900-talet, ett spektakel från förr med kvaliteter som räcker in i nutiden.

Detta gedigna kringverk bildar ett stabilt underlag för agerandet på scenen. Rickard Söderberg och Katarina Sörenson Palm har skapat ett snyggt rörelseschema, enkel men smakfull koreografi och väl nyanserad personregi. I sig är styckets gestalter ganska mycket figurer och schabloner men regissörerna har lyckats få dem till individuella människor, man känner och gläds med dem.

Även musiken är av mycket god klass. Ensemblen Concertino Internazionale får fram klangen hos ett äkta wienerkapell, eller kanske litet bättre, dåtidens wienerkapell lät ganska skramligt. Här är ljudet fylligt och pregnant och räcker absolut till för verkets alla krav. Och dirigenten Jonas Samuelsson håller föreställningen i ett snabbt men inte forcerat tempo med perfekt timing. Eftersom han själv är verksam som sångare har han stor känsla för sångarnas krav vilket utan tvivel åstadkommer extra kvaliteter.

För de medverkandes prestationer är det bara att rada upp superlativerna. Visst fanns där en del mistor vid premiären men det var som sagt premiär och de flesta av de små förtretligheterna brukar försvinna vid följande föreställningar.

Det går inte att räkna upp alla i den stora ensemblen, det får räcka med några axplock. Laine Quist visar nya kvaliteter var gång man ser och hör henne. Som Hanna Glawari är hon den absoluta operettprimadonnan med utsökt scennärvaro och en personlighet som når långt ut i salongen. Lotte Ohlander verkar också vara i ständig utveckling; hon gör ett nyanserat porträtt av Sylviane med sin mörka mezzo och visar upp oanade talanger i det ”spanska” numret. Sven Melander och Torbjörn Lillieqvist gör två obetalbara krumelurer och Elinor Fryklund och Alexandra Frid Giertz glittrar med sina sopraner.

Lars-Åke Wilhelmsson som Bordellmamman är en mycket intressant scenprestation med brett spektrum. Frenetiskt utspel, burleskt komisk och samtidigt stor känsla. Mitt i all den utåtagerande flasigheten en människa att hålla i hand när åskan går.

Och så Rickard Söderberg: känsliga fingertoppar som regissör, elegant som operettcharmör av den gamla skolan och framför allt en klart lysande sångare med sin nästan otroligt vackra hjältetenor. Jag har stor respekt för hans sociala engagemang och beundrar hans enorma mångsidighet men än en gång: Snälla Rickard, sjung mer! Operasverige behöver röster som din.

Succé, skrev jag i inledningen. Och det är uppsättningen av Glada Änkan verkligen. Med sin professionalitet och stora spelglädje blir den en dusch av sol i det grå julivädret.

 

GLADA ÄNKAN

operett av Franz Lehàr med libretto av Victor Léon och Leo Stein i översättning av Rickard Söderberg

Regi: Rickard Söderberg och Katarina Sörenson Palm

Dirigent och musikalisk bearbetning: Jonas Samuelsson

Koreografi: Katarina Sörenson Palm och Maria Zimmerman

Kostym: Ann Walton

Ljus: Sara Andersson

Mask: Eleonora Hald Traas och Mio Lönegård

Medverkande: Rickard Söderberg, Laine Quist, Sven Melander, Elinor Fryklund, Lotte Ohlander, Lars-Åke Wilhelmsson, Torbjörn Lillequist, Per Fernesten, Johan Palmqvist, Frida Thor Bergström med flera

Concertino Internazionale

Premiär på Ystads Teater 8 juli

Mellanår för Skånska Operan

Erika Tordeus och Tor Lind som Angelina och Dandini Foto: Håkan Röjder
Erika Tordeus och Tor Lind som Angelina och Dandini
Foto: Håkan Röjder

”Innan säsongen är slut kommer alla att förälskat sig i min Askungen, innan ett år har gått kommer hon att sjungas över hela Italien, och inom två år har hon besegrat både Frankrike och England. Impressarier och primadonnor kommer att slåss om henne!”

Så avfärdade Rossini den minst sagt ampra kritiken efter urpremiären av Askungen och visst infriades hans förhoppningar. Operan har hållit sig kvar på scenerna i otaliga uppsättningar; bara i år ges den i flera versioner i Skandinavien.

Ändå är operan ett hastverk; Rossini och librettisten Ferretti skrev ihop den på tre veckor och Rossini plockade delar från andra av sina operor för att få partituret. Men om man inte vet om detta så verkar operan homogen och genomtänkt; dessutom är den välgörande befriad från trolldom och andra övernaturligheter. Musiken är medryckande och skenbart enkel men den ställer extraordinära krav på sångarna och även orkesterensemblen, hindren är många och förrädiska.

Skånska Operans uppsättning lyckas smidigt och ganska elegant undvika de flesta av originalets fallgropar men har i gengäld grävt en egen som man faller pladask i: I någon slags iver att aktualisera föreställningen har man lagt till en kort men virrig ramhandling där handlingen tilldrar sig på ett boende för asylsökande. Lyckligtvis drar man inte ut linjerna utan återvänder ganska snabbt till sagans och moralitetens värld där de goda är vinnare och de onda förlorare. Men varför denna utvikning? Den slår in öppna dörrar och tillför överhuvud ingenting.

Frånsett detta är det bra tempo i föreställningen, snabbt men inte överdrivet, kostymerna är snygga, scenografi och rekvisita effektiva i all sin enkelhet. Ola Hörlings koregrafi för de två féerna, eller vad de nu ska föreställa, är tilltalande och han har finslipat sin personregi, föreställningen innehåller flera passager med mycket gott skådespeleri.

Men musikaliskt måste man sätta en del frågetecken. Den lilla ensemblen med piano, två violiner, cello och kontrabas är mycket välspelande och musikerna får verkligen slita. Men den räcker inte till för Rossinis musik. En något större ensemble med några träblåsare i hade förmodligen räckt för att ge den nödvändiga fylligheten.

Även sångarnas prestationer måste delvis ifrågasättas. I grunden är de överlag riktigt bra, vilket framför allt kommer fram i de skickligt framförda ensemblerna men i övrigt lämnar instuderingen tyvärr en del att önska. En lätt dämpning av styrka och utspel skulle förstärkt de klangliga kvaliteterna och förhindrat onödig skrikighet. Huvudfigurerna Angelina och Ramiro – Erika Tordeus och William Baker – har definitivt rösterna för sina roller men behöver slipa av råeggen på kanterna. Sceniskt är de mycket skickliga, man kände glöden mellan dem långt ut bland publiken. Freja Frisk och Felicia Gyllenstig Serrao som de två odrägliga systrarna Clorinda och Tisbe behandlar sina röster väl och visar upp god scennärvaro med välbalanserad komik, liksom Mattias Nilssons Alidoro. Tor Lind verkar gå från klarhet till klarhet. Hans gestaltning av Dandini var elegant med en perfekt aning av klumpighet och röstbehandlingen mycket fin. Michael Axelssons buffabas passar mycket väl för rollen som Don Magnifico och med sin långa scenerfarenhet plockar han lätt fram figurens alla komiska poänger.

Askungen når inte upp till samma höjder som förra årets uppsättning av Carmen men den är väl värd att se. Nu ska den spelas på en rad skånska slott, på Ystads teater och göra en avstickare upp till Kalmar innan den slutligen landar på Palladium i Malmö i början av augusti.

 

ASKUNGEN

opera av Gioacchino Rossini med libretto av Jacopo Ferretti i översättning av Magnus Lindman och bearbetning av Ola Hörling

Regi och koreografi: Ola Hörling

Musikaliskt ansvarig: Max Lörstad

Kapellmästare: Rebecka Elsgard

Scenografi: Leif Persson

Kostym: Fredrika Lillius

Producent: Åsa Jensen

Medverkande: Erika Tordeus, William Baker, Tor Lind, Michael Axelsson, Freja Frisk, Felicia Gyllenstig Serrao, Mattias Nilsson, Mia Gisselsson, Sandra Lundgren, Wictor Koch

Premiär 2 juli; sedd föreställning 5 juli på Bäckaskogs slott

Denna recenseion var publicerad i Skånska Dagbladet 7 juli

×