En fullträff som avslutar spelåret

Foto: Malin Arnesson
Foto: Malin Arnesson

Claude Debussys Pelléas och Mélisande är en opera som inte liknar någon annan: Personerna talar i osammanhängande fraser; känslorna är hopflätade: intimitet, oskuld, svartsjuka, vrede, kärlek och död. Man vet inte vad som är vilket, än mindre varför. Musiken är rent sagolik, präglad av tonsättarens idéer om ljus och färg, texten är kryptisk, gåtfull och dunkel. I lördags hade den premiär på Malmö Opera i en helfransk uppsättning av Benjamin Lazar med Maxime Pascal som dirigent. Det blev en mycket fin föreställning, utan tvivel det konstnärligt mest högtstående på Malmö Opera det här spelåret.

Som del i publiken kan man ta emot Pelléas och Mélisande på flera sätt. Man kan bortse från text och handling, se dem som ett ganska ointressant triangeldrama och låta dem bli ett ackompanjemang till Debussys underbara musik, man kan gräva ner sig i Maeterlinks vidlyftiga symbolism och låta musiken bli en förstärkning av denna. Men med lite ansträngning kan man också se kvintessensen, sammansmältningen av poesi och musik till en enhet, kanske bättre uttryckt i Pelléas och Mélisande än i något annat operaverk. Och det är denna fusion som Benjamin Lazar emfaserar i uppsättningen: de i sig storartade detaljerna blir till en än större helhet. Det är intelligent, det är logiskt och förmodligen absolut i linje med Debussys intentioner.

Man kan också fundera över rollpersonerna och ganska snabbt komma fram till att Mélisande är den enda gestalten som kräver tankemöda. Golaud vill vara förnuftsmänniska och Pelléas är hans motsats: en barnslig, oskyldig velpelle. Men Mélisande – en vinddriven med en mörk bakgrund och oförklarad rädsla, en driven förförerska, eller en ljusglimt i männens grå liv? Benjamin Lazar gör henne till en Lolita, ett barn i en vuxen kvinnas kropp. Och Jenny Daviet gestaltar rollen perfekt med intensivt, trovärdigt utspel och en sopran med enastående klang.

Även Benjamin Lazars utformning av Golaud är intressant. Jag hade föreställt mig honom som en kraftmänniska, en mansgris fylld av svartsjuka och ägandebegär. Lazar gör honom mer till en vilsen grobian som enfaldigt tar till våld när han inte begriper skeendet runtomkring sig. Detta gör honom mer allmängiltig, en människotyp som finns överallt. Laurent Alvaro gör en trovärdig figur, med en mycket varm och välformad basbaryton.

Marc Mauillon sjunger Pelléas roll musikaliskt utsökt med klangrik och aningen spetsig tenorbaryton. Sceniskt är han rätt fyrkantig, med bra skildrad valpig oskuldsfullhet och outvecklad karaktär. Stephen Bank får fram tyngd och värdighet hos nestorn Arkel med riktigt mäktig bas och Julie Mathevet gör ett bra och välsjunget barnporträtt av Yniold. Och Emma Lyrén tar med sin plastiska välljudande mezzo och balanserade agerande ut det mesta av rollen som Geneviève.

Scenografin är en sagoskog, trolsk och vacker; ljuseffekter skapar illusion av de olika miljöerna. Kostymerna är modernt tidlösa, diskreta, mycket välgjorda.

Musikaliskt har dirigenten Maxime Pascal hamnat precis rätt. Han låter de impressionistiska klangerna flöda men väjer inte för styrka och kraftiga betoningar. Och Malmö Operaorkester visar åter prov på sin stora kapacitet: orkesterklangen var rent ljuvlig.

Slutligen bara en liten undran: i programhäftet liksom på många andra ställen anges Pelléas och Mélisande vara Debussys enda opera. Hur är det med hans ”Le Martyre de Saint-Sébastien”? Även den borde väl klassas som opera även om den har stora balettinslag?

 

PELLÉAS & MÉLISANDE

opera av Claude Debussy med text av Maurice Maeterlink

Dirigent: Maxime Pascal

Regi: Benjamin Lazar

Scenografi: Adeline Caron

Kostym: Alain Blanchot

Mask: Mathilde Benmoussa

Ljus: Mael Iger

Medverkande: Marc Mauillon, Jenny Daviet, Laurent Alvaro, Stephen Bronk, Emma Lyrén, Julie Mathevet, Stefano Olcese, statister

Malmö Operaorkester

Premiär på Malmö Opera 7 maj

Henning von Schulman årets Birgit Nilsson-stipendiat

henningvonschulmanHenning von Schulman,  bas, får årets stipendium av Birgit Nilssons stiftelse för unga sångare. Stipendiet, som är på 100 000 kr, delas ut vid en stipendiekonsert i Malmö Operas foajé lördag 21 maj.

Henning von Schulman har studerat vid Musikhögskolan i Malmö och Operaakademiet i Köpenhamn. Nu tillhör han den fasta ensemblen på Det Kongelige Opera. För närvarande repeterar han rollen som Raimondo i Donizettis Lucia di Lammermoor inför debuten på Kölnoperan i sommar.

Birgit Nilssons stipendiefond instiftades i december 1969, till minne av den legendariska sopranens framlidne sånglärare Ragnar Blennow från Åstorp. I juryn sitter teaterchef Bengt Hall som är ordförande i Birgit Nilssons stipendiefond. Övriga ledamöter i styrelsen är operasångerskan och Dalhallas skapare Margareta Dellefors, direktör Hans Lindblad,  Karin Hjalmers och Gunnar Olsson.

Staerns vackraste komposition

Benjamin Staern

Denna recension var  införd på Skånska Dagbladets  kultursida 2 maj

Det är en minst sagt imponerande samling samling verk som Malmökompositören Benjamin Staern har åstadkommit under sina 20 år som aktiv tonsättare. Än mer imponerande är hans ständiga utveckling mot ett mer fulländat tonspråk samtidigt som han står fast vid sina grundläggande principer. Hans begåvning och hans idoga arbete har skapat grunden för en växande internationell karriär med samarbete med högt meriterade musiker och orkestrar över hela världen. I december är det urpremiär för hans första opera Snödrottningen med libretto av Anelia Kadieva Jonsson på Malmö Opera och på valborgsmässoafton uruppfördes hans hornconcertino ”Pont de la mer” av Malmö Symfoniorkester med Marc Soustrot som dirigent i konsertsalen på Malmö Live. Hornsolist var Einar Öhman, som också fått verket sig tillägnat.

Benjamin Staern har den begåvning som kallas synestesi, en förmåga att förknippa toner och klanger med olika färger och nyanser. Att döma av titlarna har han använt detta i flertalet av sina kompositioner; i de tonsättningar jag har hört är det särskilt markerat i orkesterverket Polar Vortex med dess isiga kyla och glödande lava samt Sånger av bländvit kärlek där sångstämmans dramatik och idyll ställs mot en mycket färgrik orkestersats. I ”Pont de la mer” går han än längre, han plockar upp färger och stämningar och blandar dem till närmast impressionistiskt glitter. Mot detta lägger han hornets solostämma, nästan överdådig i sin melodirikedom, dessutom förstärkt av obligathornister som dyker upp och förenar sig med orkestern. Det är mycket tonskönt, ställvis nästan insmickrande. Jag skulle vilja kalla ”Pont de la mer” för Benjamin Staerns hittills vackraste komposition; man får verkligen hoppas att han drar ut de linjerna ytterligare i Snödrottningen.

Lördagskonsertens andra nummer var en verklig klassiker: Kejsarkonserten, Beethovens Pianokonsert nr 5. Solist var Boris Giltburg, som svarade för en mycket bra tolkning med seriöst fördrag och perfekt instrumentbehandling. Dirigenten Marc Soustrot höll orkesterstämman i rent klassicistisk stil, ganska fri från accenter och sval i dynamiken. Ett skolexempel på gedigen Beethoventolkning men också ganska ospännande.

 

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solister: Einar Öhman, horn; Boris Giltburg, piano

Benjamin Staern: Hornconcertino, ”Pont de la mer”; Ludwig van Beethoven: Pianokonsert nr 5 i Ess-dur

Malmö Live 30 april

 

×