Eroican i snigeltempo

Marc Soustrot fick nyligen förlängt förordnande fram till spelåret 2017/2018 som chefdirigent för Malmö Symfoniorkester. Den senaste tiden har han gästdirigerat runt om i Europa men nu är han tillbaka med två produktioner.

På tordagens program stod två kompositioner av Beethoven: Trippelkonserten i C-dur och Eroica, Symfoni nr 3. Solister i Trippelkonserten var danska Trio con Brio, en virtuos och mycket musikantisk konstellation som alltsedan debuten för dryga femton år sedan vunnit publikens beundran och experternas uppskattning. Det var också solisttrion som totalt dominerade uppförandet i torsdags; orkesterstämman hade en underordnad ackompanjerande roll. Tolkningen var mycket vacker med rent fantastiskt triospel men lite mer kraft, lite bredare dynamik hade kanske varit på sin plats.

Efter paus var det så dags för Eroican, en av de stora Beethovensymfonierna. Jag har hört den i otaliga versioner, både från estrad och i inspelningar men den här tolkningen av Marc Soustrot lämnade åtskilliga frågetecken. Klangmässigt mycket bra men den kändes resignerad, nästan kraftlös. Symfonin är ju en hyllning till en hjälte, ursprungligen Napoleon även om Beethoven senare ändrade detta till ”hyllning av en stor man”; att då göra den slätstruken med begränsad dynamik är ytterst tveksamt. Och i andra satsens sorgmarsch drog han ner tempot till ett markerat largo, något som också angavs i programbladet. Går man till partituret (den tidigaste utgåva jag kunde hitta i det utmärkta Petrucci Musikbibliotek på internet var från förlaget Cianchettini & Sperati från 1809) anges tempot till ”Adagio assai”. Vad var meningen med att dra ner tempot ytterligare? Tonspråket blev inte tydligare och helhetsintrycket tyvärr en aning långrandigt.

 

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solister: Trio Con Brio (Soo-Jin Hong, violin; Soo-Kyung Hong, cello; Jens Elvekjaer, piano.)

Musik av Ludwig van Beethoven: Trippelkonsert för piano, cello, violin och orkester i C-dur och Symfoni nr 3 i Ess-dur, Eroica

Gymnastik för hjärnan

Lore Lixenberg
Lore Lixenberg

Galet, knasigt. Ibland hemskt, ibland långtråkigt; ibland fascinerande, till och med njutbart. Intrycken virvlar i huvudet efter danska Trio Zooms och den engelska mezzons Lore Lixenbergs föreställning ”The Fool” i Takkelloftet på Operaen i Köpenhamn i tisdags.

Föreställningen består av fyra kortoperor (eller vad man nu ska kalla dem): ”Songs of Comfort and Despair” ( i utdrag) av Helmut Oehring, ”Varanasi Haiku” och ”This is the Cow” av Rolf Hind, ”Shame” av Niels Rønsholt och ”The Anger Demon” av Richard Thomas; samtliga kompositörer med ganska gedigna meritlistor.

Programbladet ger viss vägledning. Där sägs det att föreställningen är en resa genom en nutida europeisk stil från folk- och cabaretmusik till indiska musikformer och hardcore modernism. Något klokare blir man, men inte mycket. Gemensamt för de fyra verken är den hisnande stilblandningen: kraft och attack blandas med mjuk lyrik, enkel tonalitet med invecklade passager, lättförståeliga melodier med totala obegripligheter och rent oväsen. Jag berömmer mig av att vara öppen för det mesta men jag måste erkänna att ställvis blir det för mycket för både öron och hjärna. Men det är kanske just det som är meningen.

Även visuellt kastas man mellan paradis och inferno: svårbegriplig gestik av de medverkande blandas med ställvis ljuvligt vackra, ställvis brutala filmprojektioner. Tankeväckande, javisst, men också förvirrande; vissa ögonblick känner jag mig som Nalle Puh med hans lilla hjärna.

Trio Zoom med Stefan Baur på saxofon, Tanja Zapolski på piano och Matias Escudero Selbæk på slagverk är skickliga instrumentalister med en otvivelaktigt musikantisk ådra och Lore Lixenberg har en mycket plastisk och välljudande mezzo. Och inlevelsen är det inget fel på. Men jag blir inte riktigt klok vad som är avsikten med föreställningen. Eller är det bara en avantgardistisk kabaré, självtillräcklig i sin estetik? Och en drift med uppblåsta fåkunniga individer som jag som försöker hitta en mening med allt?

Och visst var det en tankestimulerande upplevelse, väl värd tiden och besväret att ta sig över Sundet.

La Traviata åter på Operaen

La Traviata

David Radoks nästan tio år gamla iscensättning av Verdis La Traviata hade repremiär på Operaen i Köpenhamn i oktober 2015. Nu tas den upp i ett tiotal föreställningar under  april, maj och juni.

Natascha  Metherelli svarar för ny instuderingen, på pulten alternerar Giacomo Sagripanti och Antonio Fogliani, Cristina Gianelli och Gisela Stille gestaltar Violetta, Peter Lodahl och Niels Jörgen Riis sjunger Alfredo.

Jag var där på föreställningen torsdag 21 och kunde konstatera att Lars-Åke Thessmans scenografi, Ann-Mari Anttilas kostymer och Hans-Åke Sjöquists ljusdesign är det som skapar föreställningens kvaliteter. Annars verkar det ha gått slentrian i uppsättningen och större delen av scenprestationerna präglades av gott hantverk men ingen större inspiration eller utstrålning.

Herheims Salome förbryllar

Salome nyRecensionen var publicerad i Skånska Dagbladet 19 april

I programbladet till uppsättningen av Richard Strauss Salome på Operaen i Köpenhamn skriver regissören Stefan Herheim bland annat: ”Är Salome ett incestoffer? Representerar kvinnans frigörelse från manligt förtryck? Är hon en kvinnlig Hamlet som hellre agerar än tvekar? Eller kysser hon och dödar hon bara av lust? Kanske Salomes mysterium är större än kärlekens hemlighet.”

Frågorna är ställda men svaren överlåts till åskådaren. Uppsättningen ger mig myror i huvudet. Det känns som om Herheim har en dold agenda, en överflyttning, en spegling, rentav en nutida referenspunkt. Men jag kan inte direkt sätta fingret på den. Eller är det helt enkelt så att jag ser skuggor som inte finns, att han bara vill visa verket rakt upp och ner i en överestetiserad version i Oscar Wildes anda?

Herheim berättar teikoskopiskt, en teknik använd av de klassiska grekerna, att en åskådare återberättar det som sker; en väldig kikare dominerar scenen. Det är effektfullt men också förbryllande. Månen lyser över scenen, av Salome betraktad som en symbol för kyskheten, jungfruligheten medan tetrarken Herodes ser den som en ”vansinnig kvinna som överallt söker älskare” och hans älskarinna Herodias, Salomes mor, avfärdar honom krasst: ”Nej månen är som månen, det är allt”. På något sätt är detta uppsättningen i ett nötskal: Bibelns fasansfulla berättelse blir i Oscar Wildes pjäs en projektion av den yttersta dekadensen, Richard Strauss musik drar åt skruven ytterligare, Stefan Herheim komplicerar det hela med ett antal i sig mycket relevanta frågor.

Och där sitter vi publiken, njuter av musiken och sångarnas prestationer, bländas av scenografi, ljus, videoprojektioner och kostymer samtidigt som vi både förbryllas och känner obehag för skeendet i sig. Kan det – hemska tanke – vara något som i högsta grad går att applicera på våra nutida liv: den unga människan, insnärjd i trassliga ibland nästan bisarra familjeförhållanden, som är beredd att gå hur långt som helst bara för att få kärlek och uppmärksamhet? Det känns inte bekvämt.

Kringverket är enastående vackert och välgjort. Heike Scheeles scenografi med sin stjärnhimmel verkar delvis ha hämtar inspiration från tidiga 1900-talsuppsättningar, Gesine Völlms kostymer appellerar till Hollywoods guldålder, ljussättning och videoprojektioner är minst sagt spektakulära. Micke Strids koreografi gör De sju slöjornas dans till en show i Hollywoodanda, mer glittrig än depraverad och därför en aning långrandig.

John Lundgren skapar ett mäktigt porträtt av Jochanaan. Kraftfullt och klangrikt sjungen, trovärdig i sin sceniska utstrålning. Susanne Resmarks gestaltning av Herodias är också i absolut toppklass: jordnära, käringaktig med rent underbar mezzo. Johnny van Hal sjunger Herodes med vacker och välvårdad tenorstämma men fångar inte riktigt figuren; Sabrina Kögel som pagen och Adam Frandsen som Narraboth förvaltar sina roller mycket väl, både sceniskt och sångligt.

Däremot finns det anledning att sätta många frågetecken för Ann Petersens Salome. Sceniskt stod hon vid premiären för en acceptabel prestation men hennes röst räckte inte till för rollen. Den klarade mellanregistret men i de passager där det krävdes både kraft och höjd svajade det betänkligt.

Den här uppsättningen blir Michael Boders sista som chefdirigent för Det Kongelige Kapel. Han har begärt avsked efter det att Det Kongeliges styrelse har aviserat nedskärningar i orkestern. En stor förlust för Det Kongelige och för operapubliken; något som man påmindes om efter hans enastående prestation vid söndagens premiär: perfekt kontroll av föreställningen och utsökt tolkning av Richard Strauss komplicerade musik.

 

SALOME

opera av Richard Strauss med libretto av tonsättaren efter Oscar Wildes drama

Dirigent: Michael Boder

Regi: Stefan Herheim

Scenografi: Heike Scheele

Kostym: Gesine Völlm

Ljus: Joachim Klein

Videodesign: Momme Hinrichs och Torge Møller

Koreografi: Micke Strid

Medverkande: Johnny van Hal, Ann Petersen, John Lundgren, Susanne Resmark, Adam Frandsen, Sabrina Kögel med flera; dansare från Tivoli Ballet Teater, statister

Det Kongelige Kapel

Premiär 17 april på Operaen i Köpenhamn

Kvinnlig chefdirigent för MSO?

Lennart Stenkvist lämnar MSO -men blir ändå kvar
Lennart Stenkvist lämnar MSO -men blir ändå kvar

Denna artikel var publicerad i Skånska Dagbladet 22 april

Marc Soustrot får förlängt förordnande som chefdirigent för Malmö Symfoniorkester fram till säsongen 2018/2019. Men det är mycket troligt att nästa chefdirigent blir en kvinna. Det berättade Malmö Lives vd Jesper Larsson och programchefen Lennart Stenkvist när MSO i går presenterade programmet för nästa spelår. Redan nu finns det två tänkbara namn: taiwanamerikanskan Mei-Ann Chen och amerikanskan Karina Canellakis som vann årets Solti-pris.

Och med innevarande säsong slutar Lennart Stenkvist, känd profil i Skånes musikliv. Han blev vd för Malmö Symfoniorkester 2005, lämnade det jobbet 2009 men kom tillbaka som tillförordnad programchef 2013. Men han slutar inte på riktigt. Nu ska han ägna sig åt musikpedagogik och allmänt utvecklingsarbete. Och dessutom få tid att skriva, prata och undervisa.

Det är lång tid med en orkester, vad är dina bästa musikminnen av MSO?

– Det finns så mycket men Leoš Janáčeks Glagolitisk mässa med Mario Venzago som dirigent var absolut en av höjdpunkterna, liksom uppförandet av Stravinskijs Våroffer i Pildammsparken med Lawrence Renes.

Och hur ser ditt önskeprogram för en konsert ut?

-Hindemiths Mathis der Mahler, och La Mer av Debussy. Och så något av Brahms. Men ett sådant program är något av en omöjlighet.

Vad är tankarna bakom nästa spelårs program?

-Det viktigaste är att föra den symfoniska traditionen till framtiden. Men också att föra den framtida lyssnaren till traditionen. Den symfoniska musiken är idag mycket bredare än den var för 60-70 år sedan och det gäller att hitta nya konsertformat. Det andra är att ge publiken så starka upplevelser som möjligt, publiken ska veta att det vi gör är bra. Så vill vi också lyfta fram kvinnliga dirigenter, i det här programmet finns fem kvinnor på pulten.

*

”Föra den symfoniska traditionen till framtiden”, javisst. Men det är inte mycket som får en att höja på ögonbrynen, än mindre att brista ut i jubel eller skapa stora förväntningar. God mellanklass torde väl vara den korrekta benämningen.

Inte ett uruppförande eller kanske, kanske ett enda. Inte heller många riktigt stora gästsolister, undantaget barytonen Dmitri Hvorostovskys besök 11 september.

Tydlig är satsningen på kvinnliga dirigenter: den 3 november står finska Dalia Stasevska på pulten med Mozarts Requiem, Nyårskonserten 31/12 leds av Gemma New, ursprungligen från Nya Zeeland, nu chefdirigent för New Jersey Symphony Orchestra och Han-Na Chang, känd sedan tidigare för Malmöpubliken, dirigerar 26/1 Mozarts Pianokonsert nr 24 med Hans Pålsson som solist och Mahlers första symfoni, Titan; 9 mars nästa år kommer hon tillbaka med Erich Wolfgang Korngolds Violinkonsert med Cholë Hanslip som solist, dessutom uppförs Malmökompositören Tobias Broströms ”Transit Underground”. Karina Canellakis, nämnd i diskussionerna om ny chefdirigent leder 19 januari MSO bland annat Rachmaninovs Symfoniska danser. Och Sofia Söderberg upprepar fjolårets tveksamma bedrift med Händels Messias som singalong 18 december.

I övrigt finns ett antal evenemang som är värda att föra in i almanackan:

Säsongen inleds 20 augusti med ett gästspel av Stockholmsfilharmonin, högtidligt benämnd Kungliga Filharmonikerna under ledning av Sakari Oramo, bland annat uppförs Tjajkovskiljs Femma. MSO:s egentliga säsong öppnar 16 december med Carl Orffs Carmina Burana som huvudnummer, gästande kör är Petri Sångare. 6 oktober uppförs Olivier Messiaens mäktiga Turangalilia-symfoni, den 13 oktober kommer Vassily Sinaisky att dirigera Sjostakovitjs Symfoni nr 1 och nr 15. 27 oktober är Adam Walker solist i Kaija Saariahos Flöjtkonsert, och 17 november blir det musik från Andra Wienskolan: Anton Webern, Alban Berg och Arnold Schönberg.

MSO:s chefdirigent Marc Soustrot har mött stor uppskattning för sina tolkningar av Saint-Saëns musik. 9 februari dirigerar han Cellokonsert nr 2, Gabriel Schwalbe är solist. 16 mars är den Grammy-belönade sopranen Camilla Tilling solist i Richard Strauss ”Vier letzte Lieder”; sopransång i den högre skolan blir det också när Lisa Larsson tolkar Rolf Martinssons ”Ich denke dein” den 4 maj.

Håkan Hardenberger, Malmös egen trumpetarprofessor är tillsammans med pianisten Roger Muraro solist i den franska kompositören Betsy Jolas Konsert för trumpet, piano och orkester den 11 maj 2017, det finns all anledning att förmoda att det blir spelårets stora upplevelse. Det är också vid den konserten det kanske blir uruppförande av ett verk av Jenny Hettne, en svensk tonsättare som skriver både elektronisk och akustisk musik.

Säsongen avslutas med en Tjajkovskij-festival 19-21 maj, en bred exposé med ett tiotal verk under tre dagar.

Gästpel av ett geni

 

 

Pianist and Composer Kit Armstrong pictured in his London home near Baker Street, London, U.K. , February. 18, 2011. ..Photographer: Jason Alden.www.jasonalden.com.0781 063 1642

Denna recension var publicerad i Skånska  Dagbladet 16 april

Kit Armstrong är 24 år gammal. Hans familj kommer från Taiwan, bor i Los Angeles och har inga musikaliska traditioner. Han är naturvetare och matematiker, han har en Master of Science med högsta betyg från Université de Pierre et Marie Curie i Paris. Och så är han musiker: pianist och kompositör; han är utexaminerad från Royal Academy of Music i London, han har hittills skrivit en symfoni, fem konserter, sex kvintetter, sju kvartetter, två trios och 21 solostycken. Han har givit ut ett otal lovordade inspelningar och rosas nu av en enig kritikerkår för sina framträdanden på all världens stora konsertestrader. I torsdags spelade denna nutida renässansmänniska Clara Wieck Schumanns Pianokonsert i a-moll tillsammans med MSO i Malmö Live. Mario Venzago var dirigent.

Jag har en djupt grundad misstro mot alla de explosionsartade musikertalanger, främst pianister, som med jämna mellanrum dyker upp som solar för att efter kort tid landa på mer normal nivå. Mestadels bländar de publiken med enastående teknisk skicklighet, en vacker yta men inget större djup. Men när det gäller Kit Armstrong är det bara att stämma in i hyllningskören: fantastisk teknik, naturligtvis, men också ett enastående vårdat fördrag och djup musikalitet som tog tillvara varenda detalj i verket. Första satsens kadens med det obligata cellosolot – föredömligt spelat av Niels Ullner – blev en äkta musikalisk upplevelse, för att använda ett slitet uttryck. Och i den virvlande sistasatsen frossade han vällustigt i kompositionens ungdomliga fräschör. (Clara Wieck skrev sin pianokonsert när hon var mellan 14 och 16 år). Det var en rent mästerlig tolkning, väl sekunderad av Mario Venzagos perfekta tolkning av orkesterstämman.

Venzago är en av de dirigenter som får MSO att blomma upp. Det visade han i uppförandet av Robert Schumanns Symfoni nr 4 i d-moll. Schumann har ju anklagats för ganska tafatt orkestrering men Mario Venzago trängde bakom detta och visade upp verkets alla kvaliteter: den konsekvent genomförda tematiken och den friska romantiken och orkestern svarade med tät klang och perfekt balans.

Det här var andra konserten med Mario Venzago på pulten. Förra veckan stod han bland annat för en otroligt bra tolkning av Wilhelm Stenhammars Symfoni nr 2 i g-moll, även då med orkestern i toppform.

 

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Mario Venzago

Solist: Kit Armstrong, piano

Musik av Britta Byström, Clara Wieck Schumann och Robert Schumann

Malmö Live 14 april

Operahuset ger mersmak

Richard Söderberg

Denna krönika var publicerad i Skånska Dagbladet 15 april

Rickard Söderberg är operasångare, eldsjäl i HBTQ-sammanhang med sitt alias Gaytenor i sociala medier, tv-kändis från Let’s dance, blivande operettcharmör i sin uppsättning av Glada Änkan i Ystad i sommar och mycket annat. Men framför allt operasångare. Nu utvecklar han rollen som programledare i Sveriges Radios nya serie Operahuset varje lördag framöver. 20 program ska det bli i P2 och naturligtvis tillgängliga även i Sveriges Radio Play.

Varje program ska ha en gäst och ett tema, vid premiären var den världskända mezzosopranen Anne Sofie von Otter gäst och samtalet gällde studioinspelningar kontra livesinspelningar. Många intressanta fakta och synpunkter och mycket fin musik, bland annat världens första operainspelning gjord i Danmark för 130 år sedan (kanske mer intressant än njutbar). För mig som amatör men dock idog lyssnare var det givande att få del av proffsens åsikter. Och aspekten att de alltmer frekventa livesändningarna från de stora operahusen snarast bidrar till att glesa ut publiken på plats var något som inte jag tänkt på – många föredrar att få perfekt ljud och närbilder på sångarna, något som är omöjligt på normal plats i en operasalong.

I en intervju här i Skånska Dagbladet förra veckan sade Rickard Söderberg att han ville åstadkomma ett program där lyssnaren skulle känna sig som hemma i hans vardagsrum

– Där sitter man i min soffa, dricker kaffe och lyssna på musik med mig. Och vi pratar under ariorna, byter om vi inte gillar det och hissar och dissar tolkningarna skamlöst.

Det lyckades han fullständigt med i det första programmet. Och han hade den goda smaken att låta Anne Sofie von Otter komma i förgrunden och själv nöja sig med kortare inpass. Som lyssnare kände man sig delaktig, njöt av musiken och ville nästan komma in i konversationen. Så handlar en skicklig programledare.

I intervjun sade han också att han ville ”vara lite av en tröskelsänkare för den kanske lite knepiga konstformen och avdramatisera den.” Det är bara att önska honom lycka till men konsten är nog att locka nya lyssnare till P2 en lördagkväll eller att få dem att klicka sig in på Sveriges Radio Play. Risken är att det, för att använda frikyrkans språk, blir mer ett helgelsemöte för de redan omvända än ett väckelsemöte.

Och behöver operan avdramatiseras? Definitivt inte konstformen som sådan. Det dramatiska, även det överdramatiska, liksom det konstlade, är en del av tjusningen. Samspelet mellan musik och handling, sång och skådespeleri, det är det som är opera.

Min första kontakt med Rickard Söderberg var vid en tillställning i Konserthuset i Malmö, ordnad av tidningen Opus. Plötsligt reser sig en skäggig individ upp och levererade ”Winterstürme wichen dem Wonnemond”, Siegmunds aria ur första akten av Richard Wagners Valkyrian. Perfekt, i både klang och känsla. Det var stor operakonst i litet format.

Något av samma kvaliteter visade han upp även som programledare i Operahuset. Jag kommer med glädje att lyssna på de fortsatta programmen.

Ambitiöst av Malmö Opera

Den här krönikan var publicerad i Skånska  Dagbladet 8 april

Sextioen musikalföreställningar, fyrtiotvå operaföreställningar plus tio dansföreställningar – det är vad som händer på Malmö Operas stora scen under spelåret 2016/2017. Plus mycket annat. Operaverkstan kommer med en ny uppsättning och turnéverksamheten bjuder på en opera och en musikal.

Det hela måste sägas vara mycket ambitiöst, varierande och genomtänkt. Även om musikaler inte riktigt är min likör så förstår jag vitsen med att de dominerar säsongsprogrammet. Och de två styckena ”Kinky Boots” och ”Tänk om” verkar i förhandspresentationen så intressanta att de även för en förstockad operanörd är värda ett besök. Philip Zandén, som regisserar ”Tänk om” har tidigare gjort flera bra uppsättningar på Malmö Opera, bland annat den bästa version av Mozarts Enleveringen ur seraljen som jag har sett.

Figaros bröllop blir höstens stora opera. Peter Stein regisserar, en legendar i Tysklands teatervärld, han nu varit verksam i nästan 50 år; som operaregissör har han gästat många av de stora scenerna. Till den här uppsättningen i Malmö har han krävt att få en besättning som inte tidigare medverkat i Figaros bröllop. Man frågar sig en aning oroligt varför. Ska det bli ännu en av dessa tokuppsättningar av verket som så gott som varje operasäsong drabbar publiken eller har han något bärande nyskapande som han inte vill ha befläckat av gammal slentrian? Jag både hoppas och tror på det sistnämnda. Men risken finns att en präktig kalkon flaxar ut över publiken.

Så strax före jul är det premiär för något som verkar mycket intressant, Malmö Operas första beställningsverk på flera år: Snödrottningen, med musik av Benjamin Staern och libretto av Anelia Kadieva Jonsson efter H C Andersens saga. Benjamin Staern har under senare år fått stora framgångar för sina orkesterverk; mestadels går de i en ganska bombastisk stil men han behärskar även det mer lyriska tonspråket, vilket han bevisade med sitt verk Sånger om bländvit kärlek till texter av Karin Boye.

Det strävsamma paret Staffan Valdemar Holm, regi, och Bente Lykke Möller, scenografi och kostym, är tillbaka med Ponchiellis ”La Gioconda”, premiär i slutet av mars. Jag undrar vad de kan göra av den. Sett som helhet är ”La Gioconda” ett ganska medelmåttigt verk, ett i raden i den ymniga italienska operaproduktionen i slutet av 1800-talet. Musiken är elegant och melodisk men ganska intresselös förutom ett par stora arior, handlingen minst sagt snårig och karaktärerna ganska dåligt utmejslade.

Operasäsongen avslutas med Aniara, Karl-Birger Blomdahls och Erik Lindegrens opera efter Harry Martinsons dikt. Om något ska kallas säsongens kulturhändelse är det väl detta. Ett epos efter en av Sveriges största författare och med musik av en lika intressant kompositör. Och med ett budskap som är minst lika aktuellt nu.

Säsongens turnéopera är en västficksversion av Donizettis ”Lucrezia Borgia”. Jag har aldrig sett verket på scen, det spelas nästan aldrig nu för tiden men att döma av de inspelningar som finns (inte alltför många) så krävs det en skicklig koloratursopran i titelrollen. Musiken är lättlyssnad men inte alls ointressant. Premiären sker i september i Örkelljunga, så det blir att pallra sig dit och

få nya erfarenheter.

Lysande tolkning av Almas sånger

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 2 april

Alma Mahler
Alma Mahler
Katija Dragojevic Foto: Emile Joenniemi
Katija Dragojevic
Foto: Emile Joenniemi

Alma Mahler, född Schindler, var antagligen en av det tidiga 1900-talets mest intressanta personligheter: konstnär och kompositör och gift med tre stora kulturprofiler. Först kompositören Gustav Mahler, sedan arkitekten Walter Gropius, Bauhaus-skolans skapare, och slutligen med författaren Franz Werfel.

Som kompositör gav hon ut tre samlingar med sånger för en röst och piano 1911, 1915 och 1924. Det var sånger ur dessa som mezzon Katija Dragojevic och MSO med den amerikanske dirigenten Andrew Littton framförde vid torsdagens konsert.

Katija Dragojevic är en lysande operaartist, som sådan har jag mött henne vid flera tillfällen. Som konsertsångerska är hon minst lika lysande. Hennes röst har ett mycket stort omfång, den är njutbart fyllig och övertonsrik, väl kontrollerad och även med perfekt textning. Hennes musikalitet är utsökt, likaså hennes scenpersonlighet. Nu fick hon Alma Mahlers enkla men absolut inte banala tonsättningar att lysa i bästa glans och dessutom framhäva texternas litterära kvaliteter. Det blev ett framförande att lägga till minnet.

Efter paus spelades Gustav Mahlers Symfoni nr 5 i ciss-moll, ett verk som nuförtiden kanske är mest känt för adagiettosatsen som användes av filmskaparen Luigi Visconti till filmen Döden i Venedig. Symfonin har, som alla Mahlers symfonier, en komplicerad arkitektur: tre satser varav den första är uppdelad i tre delar; och orkesteruppsättningen är mycket omfattande. Verket kan också sägas vara en gränslinje i Mahlers skapande där han från de subjektiva bekännelserna i de första fyra symfonierna vänder sig mot den absoluta musiken.

Framförandet hade otvivelaktigt flera kvaliteter, främst i den totala orkesterklangen och de enskilda stämmornas prestationer; det verkar som om MSO nu går från klarhet till klarhet. Men Andrew Littons interpretation var inte övertygande. Det var för mycket partiturtroget rakt upp och ner: de typiska ironierna försvann i en vägg av allmänt välljud och stundtals blev tolkningen nära nog långrandig. Det är inte så man vill höra Mahler.

MAHLER OCH MAHLER

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Andrew Litton

Solist: Katija Dragojevic, mezzosopran

Musik av Alma Mahler och Gustav Mahler

Malmö Live 31 mars

Stort steg för orgelprojektet

orgel_stpetri

Det stora orgelprojektet i S:Petri kyrka i Malmö tog på fredagen ett stort steg framåt. Då återinvigdes tre av kyrkans orglar, delar i det som inom en inte avlägsen framtid ska bli Skandinaviens största orgel och en av världens modernaste.

Jag tycker om att lyssna till orgelmusik, både tidig och modern och kan med nöd och näppe läsa ett orgelpartitur men när det kommer till detaljer, instrumentuppbyggnad och teknik är jag hopplöst handikappad. Jag begriper skillnaden mellan labial- och lingualpipor men kan inte något om mensurer, kort och lång uppsats och alla andra skillnader, inte heller något om olika trakturer. Det blir att sitta och lyssna utan att egentligen ha ett begrepp om varför det låter som det gör.

Alltnog, vid återvigningen medverkade kyrkans tre organister: Alexander Einarsson, Carl Adam Landström och Martin Arpåker. På programmet stod musik av Johann Sebastian Bach, Felix Mendelssohn, Dietrich Buxtehude, William H Harris och Max Reger.

Orgelmusik i sig är något särskilt och kyrkoakustiken gör den än mer speciell. Helheten, klangmassorna, fyller öronen samtidigt som de små, små detaljerna på något sätt blir extra pregnanta. För en icke insatt är det nästan omöjligt att komma med ett vederhäftigt omdöme om utförandet, det blir mer känslor än underbyggda åsikter. Men vackert var det, och mycket imponerande.

Med tanke på att orglarna i S:t Petri kommer att genera åtskilliga uppföranden framöver är det bara att läsa in sig och lyssna så mycket som möjligt för att inte i fortsättningen komma med allmänt svammel som detta lilla aktstycke.

×