En banalitet i snygg förpackning

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 29 mars

Foto: Malin Arnesson
Foto: Malin Arnesson

”Det var en gång” – den klassiska inledningen till en saga. Och så börjar också Leo Muscatos

Ewa Wolak som Ulrica, Sofie Asplund som Oscar och Thiago Arancan som Gustav III. Foto: Malin Arnesson
Ewa Wolak som Ulrica, Sofie Asplund som Oscar och Thiago Arancan som Gustav III.
Foto: Malin Arnesson

uppsättning av Verdis Maskeradbalen på Malmö Opera. För visst är det en saga; den berättelse som

målas upp har egentligen bara ett faktum gemensamt med det verkliga historiska skeendet: att

Gustav III blev skjuten av Anckarström på en maskeradbal. Antonio Sommas libretto, för övrigt en

bearbetning av ett annat libretto, för in i en gottköpsvärld med en ädel kung, en moralisk kvinna, det ädla föremålet för hans kärlek, en ädel mördare som mördar av misstag, en ädel spåkvinna och som grädde på moset en liten lustig – och ädel – page. Allt beledsagat av den kanske mest banala musik som Verdi skrivit. Det blir mer underhållning än ett stort operadrama.

Det är också detta både regissören Leo Muscato och dirigenten Pier Giorgio Morandi verkar ha tagit fasta på: historien blir endimensionell, karaktärerna grunda som spegeldammar och sången och musiken strömmar snabbt och elegant så gott som utan ett försök till fördjupning.

Denna Harlequinhistoria presenteras i en extraordinär förpackning. Scenografin är magnifik: överdådig, ytterst välgjord och estetiskt mycket tilltalande, från de elegant möblerade kungagemaken till den skrämmande och naturromantiska galgbacken. Ljusdesignen håller samma klass: skuggor och accenter som hos de stora 1600-talsmästarna, sidljus som skapar fantastiska silhuetter. Och sagotemat ger möjligheter att se bort från tidstrogenhet och liknande petitesser: ljuset är som sagt mer 1600-tal, när det gäller kostymerna blandas epokerna friskt: en del tidstrogen rokoko, en del mer empire från 1800-talets första decennier, en del tidlöst hittepå. Men vackert är det.

Föreställningen bjuder också på flera toppar, först och främst i masscenerna. Operakören har sedan länge varit ett ankare i olika uppsättningar; nu verkar ambitionerna ha höjts ytterligare med så gott som perfekt klang och bra scenisk aktion. Också Operaorkestern har klättrat till högre nivåer, nu presenterar man en klangbild i god internationell klass.

Och solisterna? Jo, det fanns en del höjdpunkter vid premiären. Ewa Wolaks gestaltning av sierskan Ulrica Arfvidsson mejslade väl ut en karaktär och sjöngs med en rik välljudande altstämma. Igor Balkan visade upp en sympatisk Anckarström med sin exakta och rika baryton och Sofie Asplund gjorde en mycket fin presentation av pagen Oscar, sceniskt pigg och förtjusande och sångligt mycket bra med eleganta koloraturer. Däremot är jag aningen tveksam till Thiago Arancam som Gustav III; en ganska vacker tenor men alldeles för kraftlös i både stämma och agerande. Och Oksana Kramareva som Amelia var också för blek i aktionen och visade upp en del osäkerhet i tonbildningen, förmodligen ett utslag av premiärnervositet.

Helhetsintrycket av Malmö Operas stora vårsatsning blir således ganska blandat. Mycket hinner säkerligen rätta till sig under resans gång innan uppsättningen har premiär i Rom 16 oktober. Men en sak går publiken där miste om – Erik Lindegrens superba översättning av librettot till svenska, som nu i bearbetat skick presenterades i textmaskinen.

Vackert och innerligt

påsk

Stabat mater dolorosa
juxta Crucem lacrimosa,
dum pendebat Filius….

Denna hymn, som brukar tillskrivas Jacopone da Todi, en franciskanermunk från Umbrien som levde på 1200-talet har genom århundrandena inspirerat och tonsatts av mängder av kompositörer, från Palestrina fram till senare tonsättare. Bland dem Antonín Dvořák, vars Stabat Mater för orkester, blandad kör och solokvartett från 1877 uppförs relativt ofta, speciellt så här i påsktid. Men ett år tidigare skrev han en version för solokvartett, bland kör och solopiano. Denna version uppfördes i onsdags i S:t Petri kyrka i Malmö med Petri Sångare, en solokvartett med Karin Dahlberg, sopran; Helene Ranada, alt; Adam Riis, tenor och Martin Arpåker, bas. Marianne Jacobs svarade för pianostämman och Alexander Einarsson dirigerade.

Jacopone skrev sin hymn på ganska skraltigt munklatin, fyllt av nödrim och grammatiska grodor, egentligen så långt man kan komma från Ovidius och Vergilius stålblanka klassiska latin. Men det ger texten värme, mänsklighet och religiös innerlighet. Något liknande gäller också Dvořáks två versioner: den första är kanske så kompositionstekniskt fulländad men vad den är desto mer lyrisk och innerlig.

Framförandet i S:t Petri präglades också av värme och innerlighet. Dirigenten höll ett lugnt men fast tempo, dynamiken fanns där men blev aldrig överdriven och körklangen var mycket vacker och distinkt. Solisternas prestationer höll samma höga klass och den ackompanjerande pianostämman säker och stödjande, kanske med lite för yvig pedalbehandling om man ska vara kritisk.

Alexander Einarsson har lyft Petri Sångare till en kyrkokör att räkna med. När så det stora orgelprojektet snart är klart finns det all anledning att tro att S:t Petri blir Malmös centrum för sakral musik.

Sex, skandal och skönsång

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 21 mars

Powder her face

När Margaret, hertiginna av Argyll var en firad societetsskönhet tillägnade Cole Porter henne sången ”You are the top”. I operan ”Powder Her Face” skriver kompositören Thomas Adés och librettisten Philip Hensher hennes epitafium. I lördags hade den premiär på Takkelloftet på Operaen i Köpenhamn. Och än en gång visar Den Kongelige Opera upp en produktion som ligger i absolut framkant både musikaliskt och sceniskt.

I en fashionabel hotellsvit rekapitulerar den åldrande hertiginnan sitt liv. Anne Margrethe Dahl formar med kraftfull glänsande sopran ett enastående porträtt av en äkta överklasskvinna som fått sina blessyrer av livet men som fortfarande har elegans och värdighet kvar. Det är en rollprestation som är värd alla lovord, det svårt att tänka sig att den går att göra bättre. Hon kompletteras av Christine Dahl Helweg-Larsen som figurant av den unga hertiginnan, också det en fin prestation som enbart med kroppsspråk får fram en trovärdig blandning mellan lady och slampa.

Mot Anne Margrethe Dahls hertiginna ställs Sofie Elkjær Jensen som kvinnan av folket i en rad roller – husjungfru, servitris, dominatrix. Hennes röst är mjukt lyrisk, mycket tonskön men ändå med tydlig skärpa, hennes inlevelseförmåga i de olika rollerna beundransvärd och hennes sensualitet nästan påtaglig. Hon sekunderas av tenoren Alexander Sprague även han i en räcka roller. Även han besitter en välklingande röst och fin scenisk begåvning. Den scen med de två som domstolsbesökare, där deras engagemang för domarens strafftal snabbt byts ut mot avancerat grovhångel, är ett stycke obetalbar komik.

Också Sten Byriel får blanda statistuppgifter med större roller. Hans monolog som domaren är kanske operans mest genomarbetade aria och rollen som hotellägare ställer stora krav på hans agerande. Utförandet är mycket skickligt.

Scenografin, det stora hotellrummet, är genomarbetad, detaljrik och påkostad och kostymerna välgjorda, tisdstrogna och dessutom mycket snygga. Ljuseffekterna följer effektivt handlingen utan att vara påträngande. Dirigenten Robert Houssart håller föreställningen i ett behagligt tempo och får fint fram de intressanta klangerna i Adés komplicerade men ändå tonala musik.

Det här är regissören Orpha Phelhan första uppdrag för Det Kongelige. För malmöpubliken är hon känd för iscensättningarna av Hoffmans äventyr och Jenufa. Här arbetar hon med starka kontraster och häftiga effekter, sångarna tvingas agera med stor kraft och tydlig sensualism. Sexscenerna är explicita, ställvis på gränsen till pornografiska; men de fyller sin funktion i den moralitet som operan i grunden är och som Orpha Phelan vill emfasera.

Vad Thomas Adés och Philip Hensher vill visa i sin opera är det allmänt kända förhållandet att det som är tillåtet för män klandras om det görs av kvinnor. Att mannen av värld lägrar kvinnor av alla samhällsklasser på löpande band betraktas av de flesta som, om inte lovvärd, men dock acceptabel sysselsättning; skulle kvinnan av värld ägna sig åt samma beteende, speciellt med män ur de lägre klasserna, måste det fördömas å det grövsta. Det är i och för sig ett patriakalt tänkesätt som är värt att ta upp till diskussion men skeendet kring Margaret, hertiginna av Argyll är kanske inte det bästa exemplet. Rättegången om hennes otrohet väckte visserligen liv i både pressens och allmänhetens hyeneinstinkt, men bortsett från otroheten fanns där åtskilligt övrigt som mycket väl räckte till för en dom i hennes makes favör. Den som är intresserad av detta hänvisas till en mycket läsvärd essä i Johan Hakelius bok ”Ladies”, där han bland annat skriver: ”Hon var av allt att döma en människa som saknade moral, heder, respekt för sanning och ens en gnutta omdöme.”

För Danmark var det här en premiär men redan för sexton år sedan sattes ”Powder Her Face” upp på Ystads operafestival av Robert Chevara. Nicolas Carthy dirigerade och Es Devlin svarade för en mycket elegant och nyskapande scenografi. I rollerna återfanns Annicha Andersen, Karin Franzén, Peter Nygren och Michael Axelsson.

 

POWDER HER FACE

kammaropera av Thomas Adés med libretto av Philip Hensher

Dirigent: Robert Houssart

Regi: Orpha Phelan

Scenografi och kostym: Madeleine Boyd

Ljus: Anders Poll

Medverkande: Anne Margrethe Dahl, Sten Byriel, Sofie Elkjær Jensen, Alexander Sprague, Christine Dahl Helweg-Larsen

Musiker från Det Kongelige Kapel

Premiär på Takkelloftet, Operaen i Köpenhamn 19 mars

Svårt men vackert

Charlotte Hellekant
Charlotte Hellekant

Riddar Blåskäggs borg (A kékszakállú herceg vára) är Béla Bartóks enda opera. Opera, förresten, mer en korsning mellan tondikt och opera i en form som ligger nära Wagners musikdramer. Tonspråket är kärvt med sträva harmonier och enligt Bartók ligger det nära den ungerska folkmusiken – hans intresse för folkmusik var enormt, han tecknade ner och gav ut ungefär tvåtusen folkmelodier, han skrev fem böcker och åtskilliga artiklar.

Ridddar Blåskäggs borg är inget lättillgängligt verk. Musiken är visserligen tonal men den avancerade harmoniken och de ständiga dynamiska skiftningarna där man märker influenser av Debussy och Schönberg, kräver mycket av åhöraren. Lägg till det själva dramat, en mörk psykologisk stämningsbild, nästan överfylld av symbolik, ett mäktigt drama om människans ensamhet med klara freudianska förtecken. Det blir så långt från småmysig underhållning man kan komma.

Däremot torde det vara få verk i operalitteraturen som passar bättre för konsertant uppförande. En akt, en dialog på en plats, stora musikaliska krav på dirigent, orkester och de två sångarna. Ett scenisk version har inte mycket att tillägga.

Det uppförande som bjöds publiken i Malmös nya konserthus i torsdags var imponerande. De två solisterna, mezzon Charlotte Hellekant och barytonen Rudolf Rosén förmedlade verkets mörka dramatik med intensiva utomordentligt klangfulla röster och Vassily Sinaiskys behandling av orkesterstämman var nära nog fulländad. Till detta effektiva effekter i belysningen. Man saknade inte scenbild och statister i någon större grad.

Före paus spelades Nikolaj Rimskij-Korsakovs tondikt Scheherazade. Även detta uppförande blev en fröjd för örat: musikaliskt perfekt och med en mycket vacker lyster i orkesterklangen.

Det är några år sedan Vassily Sinaisky lämnade platsen som chefdirigent för MSO. Men det är i högsta grad tacknämligt att han återvänder på gästspel. Han lyfter orkestern upp till högsta möjliga nivå och på något sätt är det som om MSO blir ett snäpp bättre för varje gång han står på pulten.

Kammarmusik med klass

Trio Sincero: Kjell Fagéus, Love Dervinger och Niels Ullner
Trio Sincero: Kjell Fagéus, Love Dervinger och Niels Ullner
Per Nörgård
Per Nörgård

Per Nørgård, en gigant bland nutida tonsättare, verksam i mer än sextio år, belönad med ett otal musikpris, nu senast i år med det mycket prestigefyllda Ernst von Siemens Musikpreis som delas ut av Bayrische Akademie der schönen Künste. Sett i backspegeln är kanske hans mest betydelsefulla tidiga komposition Trio op.15 för klarinett, cello och piano från 1955. Detta verk stod på programmet tillsammans med musik av Beethoven och Brahms när Trio Sincero (Kjell Fagéus, klarinett; Niels Ullner, cello och Love Derwinger, piano) konserterade i Kulturhuset Anders i Höör på söndagen.

Nørgårds trio har många drag som är typiska för ett ungdomsverk: flödande rikedom, nästan slöseri med teman och figurer, tydliga influenser från flera håll och en iver att få med så mycket som möjligt inom den knappa halvtimme verket spelas. Per Nørgård var vid denna tid uppfylld av vad han kallade ”det nordiske sinds univers” och det märks tydligt. Här finns ekon av Sibelus, Carl Nielsen och framför allt Vagn Holmboe, Nørgårds vän och lärare.

Trio Sicnceros framförande var mästerligt: helhetsuppfattningen perfekt, varje detalj väl vårdad, instrumentbehandlingen utsökt. Till detta den lite torra men exakta akustiken i konsertlokalen. Det blev en verklig njutning för både öron och hjärna.

På programmet stod också Johannes Brahms Trio op.114 i a-moll, komponerad 1891, det vill säga efter att tonsättaren 1890 sade att Stråkkvartetten i G-dur var hans sista verk. Trots detta har den en nästan ungdomlig lätthet och elegans. Trio Sinceros framförande apostroferade dessa drag; och även detta framförande måste sägas vara i framkant.

Konserten inleddes med Trio op 11 i B-dur, skrivet av en 27-årig Ludwig van Beethoven, ett lättsinnigt verk för att vara av Beethoven men ändå med många av hans karaktäristika som den tekniskt mycket avancerade pianostämman. (Det påstås att han lade in extra svårigheter bara för att ställa till problem för mindre begåvade pianister.) Framförandet var elegant, nästan delikat friskt tempo och stor klangrikedom. Och som extranummer bjöd man på ett stycke ur Max Bruchs Åtta stycken för klarinett, cello och piano med opustalet 83.

Trio Sincero var för mig en ny upplevelse. Jag vet inte hur fast konstellationen är men jag tänker hålla mig nogsamt underrättad om man ska spela i närområdet; den här konserten gav verkligen mersmak.

Och det idoga Höörs Musik- och teatersällskap håller ställningarna. Nästa konsert är 10 april, då kommer Musica Vitae, under ledning av Malin Broman och med Simon Crawford-Phillips vid pianot.

Ett smycke av Verkstan

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 7 mars

Foto: Katja Sund
Foto: Katja Sund

Med Carl Jonas Love Almqvists yviga och ganska snåriga roman Drottningens juvelsmycke i botten, utdrygat med några dikter och pianomusik av samme Almqvist och verk av Joseph Martin Kraus har regissören Maria Sundqvist och tonsättaren Jonas Forssell kokat ihop ett sångspel med samma titel som romanen. I lördags var det premiär på Verkstan. Och helhetsintrycket blir att Maria Sundqvist och hennes medarbetare kan lägga ännu en gedigen produktion till sin trofésamling.

Sångspel kanske, men mer ett divertissemang typiskt för det sena 1700-talets stil: en blandning av musik, sång, tal och dans. Välgjort kringverk i scenografi, kostymer och ljus, högt tempo i föreställningen, lättlyssnat, lättförståeligt och med väl tilltagen konstnärlig höjd.

Mångkunnighet är det ord som kan sägas beskriva den här föreställningen. Carl Jonas Love Almqvist själv var författare, tonsättare, journalist, debattör, lärare, dessutom prästvigd. Hans författarskap blandar realism och reformvilja med mystik och religion på ett sätt som känns mycket främmande i dagens enfrågevärld. Parentetiskt: jag fick för mig att jag skulle fräscha upp femtio års gamla gymnasiekunskaper genom att läsa om romanen; jag gav upp efter drygt hundra sidor, det var för mastigt för sträckläsning. Almqvists patos för människors lika värde retade gallfeber på makthavarna och den konservativa intelligentian, han fick svårt att leva på sitt konstnärskap och tvingades anlita procentare – dåtidens sms-lån. Han blev misstänkt för giftmord på en av de värsta lånehajarna och föredrog att fly till Amerika. Han kom aldrig tillbaka till Sverige.

I föreställningen spelas Almqvist av en annan mångsysslare – Ola Simonsson, skådespelare, sångare och filmskapare. Och inte bara Almqvist, han ger också gestalt till Gustav III, kungamördaren Ankarström, hälaren Cohen, Clara, Onkel samt den unge kungen Gustav IV Adolf. Han agerar, deklamerar, sjunger och trakterar klavikord. Allt med elegans och trovärdigt utspel, det är en beundransvärd prestation.

Föreställningens två unga: Helena Magnusson som Amanda och Sebastian Durán som Viktor står för den klassiska operakonsten, båda med vackra röster som låter ana en stor potential och väl avvägt agerande. Björn Löfgren gör Reuterholm till en fruktansvärd men välljudande gestalt. (Almqvist sätter ju just Gustaf Adolph Reuterholm som ledare för konspirationen mot Gustav III, främst på grund av hans kamp mot upplysningstidens idéer; de flesta historiker anser annars att Carl Fredrik Pechlin var den främste konspiratören.)

Så sångspelets – och romanens – verkliga huvudperson: Tintomara, en verkligt overklig gestalt, androgyn eller snarare tvekönad eller för att tala med Almqvist: ”Icke man, och ej kvinna, utan rätt och slätt människa”. I Sara Ekmans gestaltning blir hon en blandning av grekisk nymf och svenskt skogsrå med utsökt estetik i dans och övrigt agerande och med en röst som skiftar från vänaste mjukhet till råaste skrik. Även det en prestation på högsta nivå.

Den lilla orkesterensemblen är elegant välspelande och ger den rätta stöttningen till de agerande och visar sig dessutom innehålla ett skådespelarämne: Inga Zeppezauer, till vardags violinist i Operaorkestern och mycket mera, framställde Friherrinnan med pondus och fin ironi.

Och till detta: en scenografi som framställer Drottningholmsteatern bakom scenen, illusoriskt ljus och mycket välgjorda kostymer.

Det här var andra delen av Verkstans satsning på Carl Jonas Love Almqvist. Nu återstår bara Det går an i samarbete med Läckö slottsteater. Premiär i sommar.

 

DROTTNINGENS JUVELSMYCKE

Sångspel med musik av Carl Jonas Love Almqvist och Joseph Martin Kraus i arrangemang av Jonas Forssell och manus av Maria Sundqvist efter Almqvists roman

Regi: Maria Sundqvist

Scenografi och kostym: Leif Persson

Ljus: Anna Björklund

Koreografi: Sara Ekman

Medverkande: Sara Ekman, Ola Simonsson, Helena Magnusson, Sebastian Durán, Björn Löfgren

Orkesterensemble: Inga Zeppesauer, Jake Maczynski, Halel Lewin, Magnus Lorinius

Premiär 5 mars på Verkstan på Malmö Opera

En bildskön Butterfly

Foto: Kåre Viemose
Foto: Kåre Viemose

Puccinis Madama Butterfly är ständigt återkommande i all världens operahus. I Sverige hade en nyuppsättning nyligen premiär på Göteborgsoperan och den tillhör repertoaren på Kungliga Operan. I sommar kommer Glyndebourneoperan med en turnéversion.

Och nu alltså Den Jyske Operas turnéuppsättning som hade premiär i Aarhus för en dryg månad sedan nu kommit till Köpenhamn. Förväntningarna var tydligen stora, de två föreställningarna på Gamle Scene på Det Kongelige var utsålda.

Efter premiären haglade lovorden i recensionerna. Och i stort är det bara att instämma i hyllningskören: det är en handfast uppsättning, väl trogen originalet, och med mycket habila sångare. Ingen tidsförflyttning, inga tillrättalägganden för att passa nutiden, klassisk opera rakt upp och ner. Det är vackert så, och det passade utmärkt i Gamle Scenes sekelskiftesmiljö. För att vara avsedd för turnébruk är scenografin riktigt utstofferad med vackert dekorerade rispappersväggar som tidvis kompletteras med stämningsfulla videoprojektioner. Kostymerna är också mycket välgjorda, dels klassiskt japanska, dels västerländskt tidstrogna.

De medverkandes prestationer är mycket högklassiga, i vissa fall lysande. Främst Hye Won Nam som Butterfly, den späda Cio-Cio-San. Rent enastående sopran med betagande lyster, kanske en aning för yvig i vibratot men framför allt med en scenisk utstrålning som perfekt fångar figurens troskyldiga naivitet och ädla sinne. När hon sjöng den stora arian ”Un bel dì vedremo” flödade känslorna ända upp till sämsta lyssnarplats.

Så Magnus Vigilius som B F Pinkerton, en av operalitteraturens ledande skitstövlar (i hård konkurrens med unge Germont i Verdis La Traviata och Mozarts Don Giovanni): en utomordentlig rollprestation och sångligt kraftig och uttrycksfull. Lucia Cervoni som Suzuki och Morten Frank Larsen som Sharpeless, förståndets röster i känslornas svall, blir också mycket förvaltade både dramatiskt och musikaliskt. Och Christian Damsgaard tecknar en trovärdig figur av den komiskt obehaglige Goro.

Men allt är inte positivt. Någonstans har regissören tappat bort dramatiken, helhetsintrycket blir ett vackert och sorgligt planschverk som inte engagerar; mer en historielektion än en djupborrande skildring av kärlekens psykologi. Och trots att dirigenten Christian Kluxen säkerligen hade de bästa intentioner var klangen och dynamiken i orkestern Copenhagen Phil långt ifrån det man har rätt att begära av en professionell orkester.

MADAMA BUTTERFLY

opera av Giacomo Puccini med libretto av Giuseppe Giacosa och Lugi Illica

Dirigent: Christian Kluxen

Regi: Stephen Barlow

Scenografi och kostym: Robert Innes Hopkins

Ljus: Richard Howell

Video: Michala Clemmensen

Medverkande: Hye Won Nam, Magnus Vigilius, Morten Frank Larsen, Lucia Cervoni, Christian Damsgaard, Jens Bové, Erik Bekker Hansen, Lise Christensen med flera

Den Jyske Operas kor, Copenhagen Phil

Gästspel av Den Jyske Opera på Det Kongelige, Gamle Scene, 8 mars

Figaros bröllop klarar busikisgreppet

Recensionen var publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 1 mars

Mozarts eleganta rokokoopera Figaros bröllop som fars, är det möjligt? Möjligt är det naturligtvis, allt är möjligt i operans värld; men fungerar det? Och att flytta handlingen från ett grevepalats i 1700-talets Sevilla till ett nedgånget nöjesfält från det tidiga 1960-talet, blir det inte en operakonstens blasfemi? Frågorna var många när jag läste förhandsinformationen om Elisa Kragerups uppsättning på Det Kongelige Teater. Väl på premiärföreställningen fick jag erfara att det var mer än så. Det var inte fars, det var buskteater, rena råbuskisen med kalsonghumor, tasksparkar och allsköns obscena åtbörder. Dessutom ohämmat publikfrieri, orkestern på scenen och små ljudlösa sketcher mellan dirigent och aktörer. Och mitt upp i alltihop Gelsomina, Giulietta Masinas underbara figur i Fellinis film ”La Strada”, vid hammarklaveret som ackompanjatör till recitativen. Om mina ögonbryn tidigare hade varit måttligt höjda slog de nu i hårfästet. Får man göra så?

Jo, det får man. Om man gör det med kärlek till originalet, trots allt behåller elegansen, inte försöker ändra libretton till någon slätstruken nutidshistoria och ser till att det musikaliska utförandet, både instrumentellt och sångligt håller sig på högsta nivå samt befolkar scenen med mycket skickliga aktörer, då får man göra så. Och det ursprungliga budskapet, kritiken mot överklassen som det uttrycks i de Beaumarchais skådespel blir faktiskt tydligare än i en klassisk uppsättning med tidstrogna dräkter.

Figaros bröllop är Elisa Klagerups första iscensättning av en opera. Hon har tidigare ägnat sig åt talteatern, vilket märks i hennes omsorg om pregnansen i recitativen och om agerandet som helhet. Jag tror inte att det är fel att se den här uppsättningen som en hyllning till den italienska teatertraditionen, inte bara Fellinis Gelsomina utan än mer en ganska tydlig influens av Dario Fos operaestetik med dess mängder av detaljer och skeenden. Och precis som hos Fo så skapar de otroliga, ställvis kättjefulla absurditeterna paradoxalt nog en strängt konsekvent verklighet; sensmoralen hos äkta commedia dell’arte.

Scenografin består av av ett lustiga tåget med svanvagnar och ett antal skynken och flyttbara dörrar, samt orkestern på scenen, lite av turnéteater. Kostymerna är tidstroget 1960-tal.

Musikaliskt är uppsättningen utsökt. Dirigenten Andreas Spering håller orkesterklangen i ett fast wienklassicistiskt grepp, frisk i tempot, aningen torr och hundraprocentigt exakt. Han har också valt att använda hammarklaver i stället för cembalo till recitativen, vilket förstärker det klassicistiska intrycket. Greppet är inte nytt, det användes exempelvis av Marc Minkowski i hans uppsättning på Drottningholmsteatern förra året.

Sångarnas prestationer är lysande, rakt över: Henning von Schulmans Figaro briljerar med sin omfångsrika bas, Anke Briegel som Susanna får fram den perfekta näbbigheten med sin subrettsopran, Sine Bundgaard sjunger Grevinnan med underbar lyrisk stämma och Palle Knudsen skapar en välsjungande men bufflig Greve Almaviva. Och så Tuva Semmingsen som Cherubino, en av de bästa framställningar jag har sett av denna figur: ljuvligt sjungen och en enastående karaktäristik av en valpig, tafatt tonåring med bara en sak i huvudet. Detta är bara ett axplock – övriga ensemblen håller samma höga klass.

Så som helhet: Det går att leka med Figaros bröllop, även att göra den till buskis, resultatet blir opera när den är som bäst: en föreställning för både nybörjare och habituéer. Och Det Kongelige Teater har ännu en gång visat att man håller klassen trots hårda neddragningar.

FIGAROS BRÖLLOP

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte efter Pierre-Augustin de Beaumarchais komedi

Dirigent: Andreas Spering

Regi: Elisa Kragerup

Scenografi och kostym: Steffen Aarfing

Ljus: Ulrik Gad

Koreografi: Signe Fabricius

Dramaturgi: Nila Parly

Medverkande: Henning von Schulman, Anke Briegel, Palle Knudsen, Sine Bundgaard, Tuva Semmingsen, Elisabeth Halling, Morten Staugaard, Bengt-Ola Morgny, Julie Meera Albertsen med flera

Det Kongelige Operakor, Det Kongelige Kapel, vid klaveret: Claudia Vitrani

Premiär på Det Kongelige Teater, Gamle Scene den 28 februari

Tuva Semmingsen - en underbar Cherubino. Foto: Miklos Sabo
Tuva Semmingsen – en underbar Cherubino.
Foto: Miklos Sabo

Ladyn känner av åldern

Annica Edstam och Lindy Larsson. Foto: Malin Arnesson
Annica Edstam och Lindy Larsson.
Foto: Malin Arnesson

Denna recension publicerades i Skånska Dagbladet 20 februari

Ambitionerna är stora i Malmö Operas turnéuppsättning av My Fair Lady: nyöversättning av texten, ett utsökt musikarrangemang för dubbelpiano med rötter i originalet och nytt grepp om regin där relationen mellan de två huvudfigurerna sätts i fokus; till det en besättning med gedigna meriter inom både musikteater och talteater. Dessutom ett gediget kringverk i scenografi, kostym och ljus.

Men trots alla goda förutsättningar: föreställningen håller inte. Man går därifrån med ett stort ”Jaså, var det inte mer?” i huvudet.

Kanske är det så att förnyelserna och ändringarna fick tiden att komma ifatt denna mest älskade och spelade musikal. Trots att tidsaspekten behållits är det ändå en konfrontation med nutiden och det klarar inte Ladyn. Den mår bäst i en epok då överklassen hade rätt, ja nästan skyldighet, att vara nedlåtande. Originaluppsättningens Henry Higgins pladdrar fram sina oförskämdheter utan ond vilja och publiken älskar honom för hans överklassmanér; när nu Lindy Larsson som Higgins kommer med samma repliker är han infamt elak, man får lust att slå honom på käften. Och Annica Edstams gestaltning av Eliza som en jämbördig med Higgins får kärlekshistorien än mer osannolik – det skulle vara troligare att hon polisanmälde honom. Utan dåtidens skimmer blir Alan Jay Lerners romantisering av Shaws cyniska teaterstycke en ganska ointressant nullitet. Det skulle ha varit bättre med en omarbetning som använde det slut som Shaw antyder: Eliza gifter sig med Freddy eller det som Hasseåtage för fram i den lilla sketchen ”Om My Fair Lady hade haft en replik till”, där Birgitta Andersson brister ut: ”Jag kan väl för faen inte hålla reda på dina tofflor”.

Musikaliskt är föreställningen ojämn. Arrangemanget för dubbelpiano är genialt och Elisabeth Boströms och Annika Bjelks framförande är mycket skickligt: elegant och medryckande, dessutom med handfast stöd till solisterna. Och det behövs: trots att solisterna bevisligen är mycket meriterade svajade det betänkligt i många passager vid premiären, speciellt i ensemblerna. Kanske har repetitionstiden varit för kort?

Även i det sceniska finns en del mistor. De talade replikerna hackar ibland och agerandet blir ställvis ganska stelt. Men det finns också en del underbara scener: Den spanska räkan (den tidigare spanska räven) utvecklas till riktig slapstick, ett enastående dårpipperi. Och i scenen där pappa Doolittle sjunger ”Ta mig till min brud i tid” visar Bengt Krantz sitt artisteri till fulländning och eldar publiken till taktfasta applåder. Även hans ”Har man lite flyt ibland” måste räknas till föreställningens höjdpunkter.

Annica Edstams gestaltning är sceniskt gedigen och mycket välsjungen och följer regissörens intentioner att göra Eliza som en mogen viljestark kvinna och Jörgen Dübergs Pickering är också mycket välgjord om än aningen fladdrig.

Och Lindy Larsson som Higgins? Jag måste erkänna att jag är kluven. Lindy Larsson är en äkta sång- och dansman med mängder av rutin och mycket känsla i rösten. Han har med framgång framställt flera olika individer men Higgins överklasselegans ligger en bit utanför hans register. Han blir för mycket mansgris, för vanlig. Och därmed faller hela historien.

Nu ska Malmö Opera ge sig ut på långturné med Ladyn. Inte bara flera platser i Skåne utan även Skövde, Vara och Motala står i tur. Och i slutet av april och en bit in i maj landar man åter i Helsingborg.

 

MY FAIR LADY

musikal av Frederick Loewe (musik) och Alan Jay Lerner (text), baserad på George Bernhard Shaws pjäs Pygmalion; musikaliskt arrangemang: Trude Rittmann; översättning: Ingela ”Pling” Forsman

Musikalisk bearbetning och instudering: Jakob Lindbirk

Manusbearbetning och regi: Anna Novovic

Scenografi och kostym: Helle Damgård

Ljus: Johan Bergman

Koreografi: Bill Holmberg

Pianister: Elisabeth Boström och Annika Bjelk

Medverkande: Annica Edstam, Lindy Larsson, Jörgen Düberg, Bengt Krantz, Jonas Schlyter, Maria Streijffert med flera

Premiär på Helsingborgs stadsteater 18 februari; spelas på Helsingborgs stadsteater, Malmö Opera och på turné.

×