Pöntinen imponerade

Foto: Mats Bäcker
Foto: Mats Bäcker

Två pianokonserter. Nr 13 i C-dur av Wolfgang Amadeus Mozart. Ett moget verk av en 26-årig mästare. Glittrande soliststämma mot en genomarbetad orkestersats; absolut fullödigt i formen. Och nr 1 i e-moll av Frédéric Chopin. Ett ungdomsverk skrivet när han var 20 år. En underbar pianostämma med allt vad man kan önska i melodik och harmonier men med en orkestersats som i bästa fall fungerar som ett eko, annars verkar mer eller mindre påklistrad. Dessa två verk framförde pianisten Roland Pöntinen som solist och dirigent tillsammans med ensemblen Musica Vitae vid en konsert på Palladium i söndags eftermiddag. De två pianoverken interfolierades av ett stycke nutida musik: ”Musique funèbre” av Witold Lutoslawski.

Roland Pöntinen är utan tvivel en av Sveriges bästa pianister i dag med säkert genomtänkt fördrag, perfekt anslag och enastående musikalitet. Hans Mozarttolkning var kraftfull men ändå mozartskt elegant och klar och i Chopinstycket lät han romantiken flöda men med sträng kontroll. Det är svårt att tänka sig att det kan göras bättre.

Och det lilla stycket av Lutoslawski med sina nästan vilsna toner, visioner och antydningar blev ett väl valt intermezzo. Öronen rensades och hjärnan skärptes mellan de två stora pianoverken. Dessutom var det intressant att uppleva Roland Pöntinen som dirigent. Hans slagteknik behagar förmodligen inte puristerna men hans förmåga att förmedla musiken var absolut högtstående.

Falstaff i full blom

Foto: Miklos Szabo
Foto: Miklos Szabo

Verdis Falstaff i Peter Langdals uppsättning från 2013 är tillbaka på Operaen i Köpenhamn. Repremiären var i lördags man ger ytterligare sju föreställningar i mars. Line Kromann står som regiansvarig för den här omgången; om hon gjort några förändringar av Langdals original är de så varsamma att de inte gick att upptäcka. Langdals uppsättning är en fars, med farsens alla karaktäristika men han gör inte avkall på de konstnärliga och musikaliska kraven och Line Kromann håller benhårt fast vid de kraven.

Pier Giorgio Morandi ersätter Leo Hussain på dirigentpulten.

I rollbesättningen är Donnie Ray Albert tillbaka som Falstaff tillsammans med Mathias Hedegaard och Sten Byriel som de två kolingarna Bardolph och Pistol. Nicole Heaston sjunger Mrs. Alice Ford och ryske Roman Burdenko Mr Ford. Det unga kärleksparet Fenton och Nanetta gestaltas av Gert Henning-Jensen och Gabriella Pace och Susanne Resmark kommer åter som den bastanta Mrs. Quickly.

Vid premiären för knappt tre år sedan skrev jag att ” Det Kongelige Opera lägga ännu en trofé till raden av minnesvärda uppsättningar. Frågan är om den inte hör hemma i absoluta framkanten; det är sällan ett operaverks konstnärliga kvaliteter tas så väl tillvara och presenteras i en version med gnistrande elegant scenografi och kostym, engagerat tempo och i det närmaste perfekta musikaliska insatser från både sångare och orkester.”

Det omdömet är relevant även för repremiären. Och frågan är om de sångarnas prestationer inte nu är ännu bättre. Donnie Ray Albert skapar en mänsklig och ganska sympatisk Falstaff med kraftfullt utspel och mäktig baryton, Nicole Heaston gör Mrs. Ford med fint agerande och varmt behaglig sopran och Roman Burdenko som Ford var en storartad upplevelse i både röst och agerande. Och övriga ensemblen är lika högklassig.

Pier Giorgio Morandi håller föreställningen i ett snabbt men inte hetsigt tempo med fast grepp om orkestern och lyhörd följsamhet mot solisterna; körens prestationer är som vanligt excellenta.

För dem som missade uppsättningen 2013 är det bara att rekommendera att försöka få biljett till någon av föreställningarna i den här omgången. Det är verkligen värt både besvär och pengar.

 

FALSTAFF

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Arrigo Borito efter Shakespeare

Regi: Peter Langdal/Line Kromann

Dirigent: Pier Giorgio Morandi

Scenografi: Ashley Martin-Davis

Kostym: Karin Betz

Ljus: Jesper Kongshaug

Medverkande: Donnie Ray Albert, Nicole Heaston, Roman Burdenko, Gabriella Pace, Gert Henning-Jensen, Jen Christian Tvilum, Mathias Hedegaard, Sten Byriel, Susanne Resmark, Hanne Fischer, statister

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor

Repremiär 13 februari

Klangfull torsdagkväll

Dmitrij Sjostakovitjs Symfoni nr 5 i d-moll – en avbön till det mäktiga Partiet för tidigare ”förvillelser” eller början på en ny era i tonsättarens skapande? Kanske både och. Dåtidens sovjetiska kritiker staplade lovorden efter uruppförandet 1937: ”ett verk av stort djup”, ”känslomässig rikedom”, ”av stor betydelse”. Och även i dag måste man hålla med om dessa omdömen. Symfonin är allmänt ansedd som hans mästerverk och den är förmodligen den mest omtyckta av hans symfonier. Musikaliskt anknyter den till de klassiska ryska traditionerna i Tjajkovskijs stil men det finns tydliga influenser av både Mahler och Hindemith och även Stravinsky.

Detta nästan timslånga verk avslutade konserten med Malmö Symfoniorkester med Nikolaj Znaider som dirigent. Framförandet var formellt tadelfritt, Znaider manade fram en perfekt, nyansrik orkesterklang och hans kontroll över symfonins intrikata uppbyggnad in i minsta detalj var enastående. Men likväl saknades något i tolkningen, kanske kraft och engagemang, kanske beska och ironi; tyvärr blev helhetsintrycket präglat av en viss likgiltighet.

Före paus var Jian Wang solist i Antonin Dvořáks Cellokonsert i h-moll. Verket blev en succé redan från uruppförandet 1895 och har sedan dess hållit sin ställning. Inte att undra på det med dess fullödiga blandning av idyll och dramatik, av lyriska solopartier och kraftfulla orkesterpassager.

Jian Wangs tolkning av soliststämman var rent utsökt i både tonbildning och musikalitet och Nikolaj Znaiders behandling av orkestern var minst lika bra: perfekt samarbete med solisten och kraft och glans i orkesterpartierna.

Parentetiskt har Jian Wang och Nikolaj Znaider konserterat tillsammans med MSO tidigare: i slutet av januari 2013 var Wang solist i Ernest Blochs ”Schelomo” och Znaider dirigerade Mahlers femte symfoni.

Polarpriset till Cecilia Bartoli

Cecilia Bartoli
Cecilia Bartoli

Den italienska mezzosopranen Cecilia Bartoli får Polarpriset 2016 inom klassisk musik (inom populärmusiken får den svenske låtskrivaren Max Martin priset).

Cecilia Bartoli, som fyller femtio om några månader, måste anses vara nutidens mest framgångsrika artist inom klassisk musik med över 10 miljoner sålda skivor. Hon har firat triumfer på operascener över hela världen med sina rolltolkningar i alla de stora operorna och blivit känd för sitt röstomfång på över tre oktaver.

Men förutom den artistiska fulländningen är det hennes repertoarval på senare år som gör henne intressant. Hon har forskat mycket kring barockens operamusik, lyft fram glömda pärlor och givit ny lyster åt gamla favoriter. På våra breddgrader är hon en ganska sällsynt gäst. Jag har hört henne i två konserter, i Malmö och Köpenhamn; båda gångerna med barockarior.

Puristerna klagar på att hennes sångteknik är både okonventionell och för yvig. Må de klaga, något mer välljudande är det svårt att föreställa sig och hennes scenpersonlighet är minst lika glänsande som rösten.

Varmaste gratulationer till Cecila Bartoli för priset och till Polaprisjuryn för dess goda smak!

Ung kvartett med stor potential

Scandinavian String Quartet, från vänster Sofie Sunnerstam, Kern Westerberg, Amalie Stalheim och Jenny Augustinsson.
Scandinavian String Quartet, från vänster Sofie Sunnerstam, Kern Westerberg, Amalie Stalheim och Jenny Augustinsson.

Ludwig van Beethovens Stråkkvartett nr 14 i ciss-moll, med opustalet 131 anses av vissa kännare vara den förnämsta stråkkvartett som någonsin har skrivits. Och Stråkkvartetten i g-moll, skriven 1877-78, är förmodligen Edvard Griegs största kammarmusikaliska verk. Dessa två höjdpunkter stod på programmet när Scandinavian String Quartet (Kern Westerberg, violin; Sofie Sunnerstam, violin; Jenny Augustinsson, viola; Amalie Stalheim, cello) konserterade på Palladium i Malmö i söndags.

Beethoven själv satte de fem sista stråkkvartetterna högst av alla sina kompositioner, han ansåg att det var först nu han verkligen hade börjat att komponera och det är tydligt att skapandet av dessa upptog honom fullt ut, han skrev inga andra betydande verk under den tiden. Enligt musikvetarna har han vidgat sitt uttryckssätt, formen är endast en villkorlig norm, helt rättad efter innehållet och stämföringen lägger vikten på de melodiska infallen utan hänsyn till harmoniska besvär.

Det var således ett väldigt verk som Scandinavian String Quartet gav sig på. Ciss-mollkvartetten präglas av dystra mörkfärgade stämningar, den är uppbyggd av en anhopning av satser, spelade i ett och sammanknutna i en sluten form. Den kräver energi, analys och mängder av musikalisk insikt.

Den unga kvartettens tolkning var tekniskt perfekt med vacker klang i instrumenten, säker i formen och musikaliskt oklanderlig. Naturligtvis fanns där inte en fullständig mognad i fördraget men detta uppvägdes mer än väl av fräschören och elegansen.

Än mer fullödigt var framförandet av Griegs g-mollkvartett. Kraftfullt och frejdigt med stor känsla för verkets betoning på melodik och harmonik, säker behandling av det mörka temat i första satsen som genomgående återkommer i förändrad form, känslan för den bedrägliga sötman i andra satsens romans och intermezzots hetsande energi. Här var fräschören och den ungdomliga energin enbart fördelar som lyfte tolkningen till höga höjder.

Lysande av Segerstam

Leif Segerstams Brahmstolkning var lysande.
Leif Segerstams Brahmstolkning var lysande.

Denna recension var publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 2 februari

 

”Ein deutsches Requiem”, Johannes Brahms, första, största och mest framgångsrika körverk, skapat under fjorton år 1854-1868 och förmodligen inspirerat av Robert Schumann. Ett requiem långt ifrån den katolska dödsmässans skräckstämningar kring yttersta domen utan inriktat på medlidande med de sörjande och tron på en evig salighet. Musikaliskt dominerar kören, bara två av de sju satserna har större solistinlägg (baryton och sopran). Tonspråket är i grunden enkelt, nästan folkligt men uppbyggnaden är mästerlig, instrumenteringen genial med skiftningar mellan mörker och ljus och behandlingen av körsatsen rent utsökt. Idémässigt har verket skapats av Brahms odogmatiska fromhet och hans känslor för bibeltexternas höga etik.

Detta väldiga verk fick ett lysande, ja mer än lysande framförande i Malmö Opera i söndags. Leif Segerstam lyfte under sin tid som chefdirigent Malmö Operaorkester till oanade höjder. Nu, som hedersdirigent, återkom han och höjde ribban ytterligare. Aldrig tidigare har jag hört bättre klang i operaorkestern tät, tung och exakt. Leif Segerstam har ett mycket speciellt sätt att arbeta med blåset och det mörka stråket, som just i det här verket gav extra effekter, både i första satsen, där violinerna är tysta och i fjärde satsens skildring av himlens härlighet där de kontrasterar mot jublet och det förklarade ljuset. Och hans tolkning framhöll också mycket tydligt den konstfulla polyfonin, liksom verkets slutna uppbyggnad där motivet knyter samman de två ytterpartierna.

För en dryg vecka sedan medverkade Malmö Operakör i MSO:s konsertanta uppsättning av Beethovens Fidelio. Då saknades en del kraft och precision. Det måste ha varit en tillfällig svacka, nu var ordningen återställd med hundraprocentigt tung, tät och exakt klang med utomordentlig lyster.

De två solisternas insatser var också av högsta kvalitet. Celine Byrnes vackra och rena sopran gav utomordentlig relief till de förtröstansfulla texterna i verkets femte sats och Wieland Slatter sjöng sina barytonpartier med kraft och energi.

Det här var säsongens sista stora orkesterkonsert på Malmö Opera. Man får innerligt hoppas att det blir fler sådana här pärlor nästa spelår och att man lyckas engagera sin hedersdirigent Leif Segerstam. Hans gästspel betyder mycket både för de utövande musikerna och för oss i publiken.

 

Malmö Operakör

Malmö Operaorkester

Dirigent: Leif Segerstam

Solister: Celine Byrne, sopran; Wieland Satter, baryton

Johannes Brahms: Ein deutsches Requiem

Malmö Opera 31 januari

×