Sinaiskys Alfvéntolkning var perfekt

Дирижер Василий Синайский во время концерта с Российским национальным оркестром в Концертном зале имени П. И. Чайковского.

Det blev en storartad uppvisning när Vassily Sinaisky, Malmö Symfoniorkesters hedersdirigent kom tillbaka till Malmö för ett uppförande av Hugo Alfvéns Symfoni nr 4 i c-moll, ”Från havsbandet”.

Det var under Sinaiskys tid som chefdirigent som MSO lade grunden till den kvalitet som orkestern har idag och efter torsdagens konsert måste man väl säga att ingen annan dirigent kan lyfta orkestern till de höjder som Vassily Sinaisky förmår.

Den fjärde symfonin är antagligen Hugo Alfvén förnämsta verk. I sin uppbyggnad är verket en ensatsig programsymfoni med fyra underavdelningar. Det är präglat av naturlyrik och nordiskt ljus men tonsättaren tillför sydländsk sensualism och prakt; en syntes där symboliken blir allmängiltig och tonspråket nästan överväldigande.

Vassily Sinaiskys tolkning var mycket expressiv: den accentuerade koloriten och dynamiken, tempot ställvis nästan hetsigt. Den nordiska svalkan fanns där men mer som en underton. Och orkestern svarade fullt ut på hans intentioner, liksom de två sångsolisterna vars ordlösa sång blev som ett eko i fjärran. Det var rent magnifikt och den touche som orkestern gav sin dirigent var närmast en självklarhet.

Före paus var MSO:s konsertmästare Marika Fältskog solist i Max Bruchs Violinkonsert nr 1. Framförandet var mycket fint; Marika Fältskog har en underbar ton i sitt instrument och är välartikulerad och korrekt i sin musikalitet och Vassily Sinaiskys skickliga behandling av orkesterstämman gav henne perfekt stöd och komplement. Jag vet att violinkonserten är en stor publikfavorit men jag ställer mig ändå tveksam till dess kvaliteter; andrasatsens adagio är ett stycke mycket tonskön romantik men yttersatserna är visserligen tekniskt krävande men ack så banala.

Inledningsvis framfördes ”Open ground” av Victoria Borisova Ollas. Intressant och engagerande, säkert i formen och lätt att ta till sig. Och ännu ett tillfälle för orkestern att visa framfötterna.

Konsertant Fidelio med hög klass

BeethovenDenna recension var publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 25 januari

Fullsatt salong, storartade solistinsatser, orkestern på topp och rent sydländska ovationer från publiken. Med det konsertanta uppförandet av Ludwig van Beethovens opera Fidelio i lördags kan Malmö Symfoniorkester lägga ännu en succé till handlingarna.

Knappast något annat verk i operalitteraturen ger så full utdelning i konsertant framförande som Fidelio, en scenisk uppsättning tillför inte speciellt mycket: handlingen är banal, libretton är tekniskt misslyckad. Kvaliteterna finns i musiken, även om den av vissa kännare karaktäriserats som mer symfoni än opera och det är i den som Beethoven angriper tyranniet och orättvisorna och för fram sin hyllning till friheten och självständigheten. Och visst har Fidelio dramatiska förtjänster, särskilt i andra akten. Dessutom är verket, vid sidan av Webers Friskytten den enda betydelsefulla tyska operan mellan Mozart och Wagner, bara det berättigar att det finns kvar på den stående repertoaren.

Marc Soustrots ledning av framförandet i lördags var utsökt. Äkta beethovensk klang i orkestern, väl avvägd i balans och dynamik och med perfekt stöd för både kör och solister. Och de sångarnas prestationer var definitivt av högsta klass: Malin Byström som Fidelio, en sopran med spänst och energi, återhållet väl kontrollerat vibrato och full glans även i de högsta höjderna; Gisela Stilles Marzelline, mer mogen och nära nog gränslös i klangen. Miklos Sebestyén imponerade som Don Pizarro med stor energi i sin klangfulla basbaryton och Jakob Zethner gav tyngd och värdighet åt rollen som Don Fernando. Och Daniel Johansson som Florestan: rollen är en favorit bland många tenorer men den kräver mycket; visst klarade han den men det märktes att han fick arbeta på toppen av sin förmåga. Dessutom: vad hade hänt med kören? Det var inte den kraft och precision som man är van vid från Malmö Operakör. Bristfällig instudering eller var det placeringen på läktaren som var orsaken?

Som en upplysning till kalenderbitarna: MSO har gett Fidelio i konsertant version tidigare, i april 2002. Cynthia Makris och Raimo Sirkiä hade huvudrollerna, Markus Lehtinen dirigerade.

FIDELIO

opera av Ludwig van Beethoven med libretto av Joseph Sonnleithner och Friedrich Treitschke, konsertant uppförande

Dirigent: Marc Soustrot

Solister: Malin Byström, Daniel Johansson, Miklos Sebestyén. Gisela Stille, Bengt-Ola Morgny, Jakob Zethner, Wilhelm Schwinghammer

Malmö Symfoniorkester

Malmö Operakör

Malmö Live 23 januari

 

Orkester och kör lyfter Lohengrin

Foto: Mats Bäcker

Denna recension var ursprungligen publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 24 januari

 

I en stor cementbunker, en själlös steril miljö, har regissören Nicola Raab placerat Lohengrin, Wagners mest romantiska verk och idéhistoriskt en av hans mest intressanta skapelser. Rummet är inte hermetiskt slutet, i fonden finns en öppning mot världen utanför och bakom en öppningsbar järndörr anar man en idyll av ljus och lycka. Där fyller hon scenen med den gripande kärlekssagan och den onda berättelsen om falskhet, hotelser, tvivel och bråd död, beledsagade av den vackraste musik som Wagner skrivit, enastående fint tolkad av en orkester på topp och en rent vidunderlig kör.

I sina verk blandar Wagner musik, dramatik och filosofi till en syntes som saknar motsvarighet i västerländsk konst. Lohengrin, som uruppfördes 1850 skrev han under den tid då naturvetenskapliga ifrågasättanden kom att ersätta den kristna trons acceptans. Romantikerna såg tron som en andlig kraft som berikade människan med en högre metafysisk sanning, realisterna förkastade detta och krävde en världsbild grundad på bevis och erfarenhet.

Därmed är det relevant att uppföra Lohengrin även i vår tid, frånsett de rent estetiska aspekterna. Wagner låter Elsa transformeras från den blint troende, förtröstansfulla till den tidens moderna människa som kräver förklaringar och bevis. Också idag pågår striden mellan tro och tvivel, även om den altruistiska kristendomen trängs hårt av egocentriska surrogatreligioner och diverse politiska frälsningsläror som konkurrerar om individernas medvetanden och plånböcker. Och också idag riskerar skeptikern sin egen sinnesfrid och omvärldens förkastelsedom.

Wagner tar inte ställning för Elsas tvivel, han låter det bli orsaken till ett uteblivet paradis, till hennes egen död och till den ädle Graalriddaren Lohengrins förnedring. Han emfaserar en medlidandets kristendom, ansatsen till de idéer som skulle nå sin fulländning i Parsifal, och han låter denna mjuka väg segra över den hårdföra krigiska asatron, representerad av den onda Ortrud och hennes make Telramund.

Det är således helt konsekvent av Nicola Raab att låta handlingen utspela sig i denna slutna miljö. En spegel av åskådarens inre, det dunkla slutna rummet med få vägar ut, ett utrymme där tankarna stoppas av väggarna. Inte fullt så hårdragen som Hans Neuenfels uppsättning i Bayreuth där han låter handlingen tilldra sig i människans undermedvetna, men ändå en förfulande spegel till verkets musikaliska skönhet.

Sceniskt är uppsättningen även i övrigt mycket övertygande. Kostymerna visar på legendtid (även om Kung Heinrich under vadmalen bär en kostym typ tredjeklassens börsmäklare), harnesken skramlar och svärden blixtrar; kvinnornas kläder är utsökt enkla och vackra. Rörelseregin är enkel, mest uppställningar i skilda formationer och mycket sång framme vid rampen, men den fungerar. Personregin tar mer fasta på typer än på människor men detta ger en del överraskande bra resultat: Tuija Knihtilä som Ortrud ger en enastående bild av den ondskefulla beräkningen: först stum och lurande i bakgrunden sedan med obehaglig intensitet i närvaron. Jukka Rasilainen som Friedrich von Telramund gör nästan en karikatyr av den äkta soldaten, fylld av floskler och med minimal tankeverksamhet. Steven Humes får fram en Kung Heinrich med kraft, mänsklighet och sunt förnuft, dessutom mycket väl sjungen.

Och så Anne Margrethe Dahl som Elsa: inte en figur utan en människa med alla förtjänster och brister med tilltro, kärlek, naivitet, vrede och nyfikenhet. Allt uttryckt med en vackert klingande och mycket välkontrollerad sopran, en mycket övertygande rollprestation. Däremot ställer jag mig en aning frågande till Burkhard Fritz gestaltning av Lohengrin. Hans tenor har en mycket vacker klang men man saknar kraften, det majestätiska i både sång och gestaltning.

Och överlag är solisternas sångliga prestationer mycket goda, men inte överväldigande men vad som saknas hos solisterna ersätts med råge av kör och orkester. Körklangen är mer än magnifik och Det Kongelige Kapel under Alexander Vernikovs ledning åstadkommer en Wagnertolkning som länge kommer att sitta fast i minnet. Bara den är värd resan över Sundet.

 

LOHENGRIN

opera av Richard Wagner

Dirigent: Alexander Vernikov

Regi: Nicola Raab

Scenografi: George Souglides

Kostym: Julia Müer

Ljus: Aaron Black

Medverkande: Burkhard Fritz, Anne Margrethe Dahl, Jukka Rasilainen, Tuija Knihtilä, Steven Humes, Peter Felix Bauer med flera

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor; kormästare: Katsiaryna Ihnatsyeva-Cadek

Premiär på Operaen i Köpenhamn 22 januari

Pianostjärna på väg mot zenit?

Foto: Irene Kim
Foto: Irene Kim

Ett av musikhistoriens mest omtyckta verk, Pjotr Tjajkovskijs femte symfoni och Sergej Rachmaninovs virtuosa Pianokonsert nr 3 var tydligen ett program som lockar Malmöpubliken. Vid torsdagens konsert var den stora salen i det konserthuset fullsatt, till och med läktaren bakom orkesterpodiet togs i anspråk.

Och de fick njuta av två sällsynt gedigna framföranden. Dirigenten Han-Na Chang har stått framför MSO tidigare med mycket gott resultat men pianosolisten Lukáš Vondráček var en ny bekantskap för Malmö och även för mig, även om han enligt programbladet givit över 1 000 konserter i 27 olika länder.

Det skulle inte förvåna mig om Lukáš Vondráček inom en snar framtid kommer att nå de absoluta höjderna och räknas till en av världsartist på sitt instrument. Hans spel var ett eko från de stora pianisterna i mellankrigstiden, samma kraft och auktoritet, samma precision och äkta musikalitet och samma avsaknad av publikfrieri. Virtuositeten blev ett medel, inte ett mål, och han förmedlade perfekt det fängslande tonspråk som finns i Rachmaninovs teknikkrävande passager. Man nästan tappade andan av tyngden i första satsens kadens och spann som en katt av den mjuka lyriken i andra satsens adagio. Och helhetsintrycket förstärktes av Han-Na Changs säkra och intelligenta behandling av orkesterstämman och det nästan fulländade samarbetet mellan dirigent och solist.

Så efter paus var det dags för Tjajkovskijs femma, detta flöde av dramatiska känslor i en formfast symfonisk dräkt. Han-Na Chang försökte i sin tolkning spegla verkets alla aspekter och i stort måste man väl säga att hon lyckades. Furiositeten fanns där, ställvis nästan obehärskad, ställvis mer tyglad, sentimentaliteten flödade i andra satsens adagio cantabile, valsen i tredje satsen var just så behagsjuk som man bara kan önska sig och finalens mäktighet hamrades obevekligt in medvetandet. Och orkestern svarade med tät och precis klang på hennes intentioner. Så långt allt gott och väl; men det massiva utflödet gick ut över formen, verkets arkitektur. Aningen mer återhållsamhet hade antagligen gjort tolkningen ännu mäktigare. Men hon var väl värd orkesterns touche och publikens ovationer.

Så än en gång: Programbladet är tunt. Men skulle det inte gå att klämma in lite mer fakta om verk och solister? Inte alla vill kryssa på internet för att få mer kött på benen.

 

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Han-Na Chang

Solist: Lukáš Vondráček, piano

Musik av Tjajkovskij och Rachmaninov

Malmö Live 14 januari

En framförande som fastnar i minnet

Foto: Dan Crona
Foto: Dan Crona

Bachs sex cellosviter, skrivna 1720 i Köthen, under hans kanske lyckligaste period. Tonsköna, formfulländade och ställvis nästan musikantiskt lättsinniga. Eller var det inte Johann Sebastian som skrev dem? Den australiske professorn Martin Jarvis påstår att de är skrivna av Bachs andra hustru Anna Magdalena; under fem år i början på 2000-talet använde han rättmedicinska metoder för att analysera originalnoterna och kom fram till detta senstationella påstående.

Martin Jarvis grundar sitt sensationella resultat på flera saker, bl a handlar det om hur originalnoterna ser ut. Anna Magdalena anses allmänt ha verkat som sin makes notkopist, men till skillnad från andra verk som hon har renskrivit så är cellosviternas originalnoter här fulla av korrigeringar, vilket Jarvis menar tyder på att det här faktiskt är ett original från hennes penna. Dessutom är den musikaliska strukturen omogen, hävdar Martin Jarvis.

Nu måste det väl krävas ett oerhört tendensiöst musiköra för att kalla cellosviternas struktur för omogen och dessutom talar tidsaxeln mot Jarvis – 1720 dog Bachs första hustru Maria Barbara och han gifte om sig med Anna Magdalena ett år senare.

Det här blev ett lång sidospår innan jag kommer fram till kärnpunkten: I söndags spelade Jakob Koranyi de tre första cellosviterna vid en konsert på Palladium. Det blev en av de där pärlorna som kommer att fastna i minnet, en tolkning som fick fram verkens innersta väsen. Underbart i tonen, väl markerad dynamik och med en rent utsökt sensibilitet; mästerligt, helt enkelt.

Den utsökta totalupplevelsen accentuerades också av Jakob Koranyis val att spela de tre sviterna i en följd och av hans vädjan till publiken att hålla inne med applåderna till dess framförandet var klart. Inget som störde koncentrationen varken hos solist eller publik, 70 minuters absolut musik. Och efteråt var applåderna från det fullsatta auditoriet med all rätta både långa och livliga.Eva Rydén web

*

Fullsatt var det också i Lommas dansrotunda när Limhamns Musiksällskap bjöd på nyårskonsert med Wienermusik i lördags. Gästsolist var sopranen Eva Rydén, primadonna med lyster och utsökt klang i rösten ända upp i de högsta höjderna och fint utspel; en klar juvel som tyvärr fick en mycket medioker infattning.

×