Messias med många minus

Denna recension är publicerad på Skånska Dagbladets kultursida, tyvärr med fel namn på altsolisten. Detta är den korrekta versionen.

 

Det blev för min del två uppföranden av Händels Messias i år (plus den inspelning med Helmuth Rilling från Oregon Bach Festival som är min favorit). För knappa två veckor sedan uppfördes verket av Camerata Öresund på Palladium i en ren och fräsch fullödig barocktolkning med utsökta prestationer av både instrumentalister och sångare. Och i söndags var det dags för den nybildade Malmö Live Vokalensemble och Malmö Symfoniorkester under ledning av Sofia Söderberg att ta sig an verket. Det blev också ett uppförande som kommer att stanna i minnet, fast av diametralt motsatta skäl.

Konserten hade rubricerats som ”Messias Special”. Det speciella var att publiken skulle medverka enligt mönster från ”The Proms” i Royal Albert Hall. Jag måste erkänna att jag redan i förväg var tveksam till ett sådant arrangemang; gärna allsång, men inte i ett stort sakralt verk. Nu visade det sig att de som bidrog med publiksången i förväg hade drillats under några eftermiddagstimmar av dirigenten och att avsnitten där de medverkade var få och ganska korta, med undantag för Halleluja-kören. Upplevelsen blev därför mer kuriös än obehaglig. Vad som däremot var riktigt störande var påfundet att den ordinarie kören vid varje sådant avsnitt promenerade ut och grupperade sig vid sidorna av publikplatserna: bullrigt blev det och tid tog det. Och den nybildade kören visade upp samma problem som många liknande konstellationer: hyfsade sopraner och altar men för få och för kraftlösa manliga stämmor.

Solistkvartetten bestod av meriterade sångare och deras prestationer var genomgående av hög klass. Enda smolket var att var att mezzon Matilda Paulsson som sjöng altpartierna verkade vara en aning indisponerad: hennes röst var välljudande och klar men man saknade kraften och utspelet. Men detta vägdes mer än väl upp av de övriga: Lina Johnsons innerliga sopran, Jakob Högströms kraftiga och väldisponerade basbaryton och Conny Thimanders ljusa och energiska tenor.

Messias, liksom all Händels musik, tillhör barocken och jag delar inte Sofia Söderbergs uppfattning om hur barockmusik ska spelas. Rubaton eller betoningsförskjutningar hör inte hemma i barocktolkningar, inte heller den nästan romantiserade långsamheten eller undertryckande av continuot.

Och kanske än värre: det långsamma totaltempot med utsträckta pauser som lockade fram rent förskräckligt störande applåder mellan varje avsnitt. Det kunde ha undvikits om hon slagit på snabbare. Nu är det en fråga om man överhuvud taget ska applådera ett sakralt verk; uppförs det i sekulär miljö kan väl en applåd efter sluttakten vara på sin plats men inte handklappande mitt i verket.

 

Malmö Symfoniorkester, Malmö Live Vokalensemble

Dirigent: Sofia Söderberg

Solister: Lina Johnson, sopran; Matilda Paulsson, mezzo; Conny Thimander, tenor; Jakob Högström, baryton.

Messias av Georg Friedrich Händel, del 1 och 2

Malmö Live 20 december

Tusen och en natt håller glansen

Tor Lind och Emma Lyrén Foto: Malin Arnesson
Tor Lind och Emma Lyrén
Foto: Malin Arnesson

Det var en lysande föreställning redan vid urpremiären för två år sedan och Daniel Fjellströms (musik) och Vanja Hamdi Isacsons opera Tusen och en natt har inte tappat glansen. Det kunde man konstatera vid nypremiären i lördags.

Det är en flödande rik uppsättning med påkostad och välgjord scenografi av Eva Sommestad Holten, välgjorda kostymer av Leif Persson och mycket avancerad ljusdesign av Karl Svensson. Så ögat får verkligen sitt. Och som alltid när Maria Sundqvist regisserar är den välgörande fri från barnsliga förenklingar och dylikt allmänt trams. Det verkar vara hennes ledstjärna att alltid hålla den konstnärliga höjden uppe även i så kallade familjeföreställningar. Detta i motsats till de olika televisionskanalerna (både statstelevision och reklamkanaler) samt diverse andra grupper där man tror att barn enbart engageras av högljudda hojtanden och konstiga kläder.

Sångarnas prestationer är överlag mycket bra: Emma Lyrén som Sjeherazade, Åsa Sjöblom som Doniazade och Tor Lind som Sjahriar bär upp huvudberättelsen med skönsång, kraft och pondus, Emma Lyrén firar formliga triumfer med sin mycket plastiska och välklingande mezzo. Men även de övriga förvaltar sina roller väl. Koreografin fungerar mycket väl och masscenerna är direkt fascinerande med allt sitt folkmyller.

Men trots att föreställningen ges i Malmö, Sveriges mest multietniska stad med mängder av människor med ursprung i Orienten är det inte nutida orientalism som skildras, mer den orientalism som fascinerade Mozart och Beethoven till bland annat deras turkiska marscher. Till och med Daniel Fjellströms musik med all dess österländska klanger står stadigt i den västerländska musiktraditionen. Det är vackert och underhållande men fasen vet om det inte också borde ge en eller annan eftertanke.

Konsert med stora känslor

Ingrid Fliter

Ingrid Fliter

Malmö symfoniorkester i Malmö Live. Dirigent: Miguel Harth-Bedoya; solist: Ingrid Fliter, piano. Musik av de Falla, Ginastera och Sibelius

”Noches en los jardines de España”, Nätter i spanska trädgårdar är antagligen ett av de verk av den spanske kompositören Manuel de Falla som framförs oftast. Inte undra på det, det är vackert, elegant och mycket lättlyssnat, dessutom är det skrivet med en pianostämma som ger solisten tillfälle att briljera.

I torsdags var det Ingrid Fliter som satt vid flygeln; gästdirigent var Miguel Harth-Bedoya, ursrpungligen från Peru men nu anlitad av orkestrar över hela världen. Deras framförande var utmärkt: dirigenten fick fram en nästan impressionistisk klang i orkesterstämman, tempot var väl avvägt och rytmen lagom accentuerad för att ge den rätta koloriten men utan kastanjettsmattrande överdrifter. Och Ingrid Fliter virtuosa teknik och känsliga musikalitet placerade pianostämman absolut rätt: som en stämma (om än framträdande) i orkestern, inte som en pianokonsert.

Hon fortsatte rent solistiskt med ”3 danzas Argentinas” av Alberto Ginastera. Massor av glöd, mycket elegant och medryckande. Publikens entusiasm fick henne att också bjuda på ett extranummer, Chopins Vals i Ess-dur, ”Grande valse brillante”.

Efter paus framfördes Jean Sibelius Symfoni nr 2 i D-dur, skriven 1901-1902. Verket kan sägas vara en avslutning på tonsättarens tidiga period, det är fortfarande fyllt av stora och många känslor, men samtidigt varslar det om början på en stabilisering som senare skulle komma att utmynna i förenkling och måttfullhet i de senare symfonierna.

Miguel Harth-Bedoyas tolkning var formellt riktig och hans handlag med orkestern mycket bra: klangen tung och balanserad, tempot väl avvägt. Men den kändes för välpolerad, hörnen avrundade och lidelsen gömd bakom alltför välartart musicerande. Kanske ett kontinentalt sätt att spela Sibelius men faktiskt inte alls i min smak.

Enastående uppförande av Händels Messias

Händels oratorium Messias har blivit musik i juletid trots att de Bibeltexter som Händel använde inte är koncentrerade kring vad som hände vid Jesus födelse.

Peter Spissky
Peter Spissky

Så här års uppförs det i kyrkor och konsertsalar av allt ifrån ambitiösa amatörer till stora professionella orkestrar och körer. Under min aktiva musiklyssnartid har jag hört det säkert mer än hundra gånger från estrad plus alla inspelningar. Och verket i sig är värt att lyssna på hur många gånger som helst; det är ett av de förnämsta oratorierna där recitativ, arior och körer bildar en rent underbar helhet.

Den version av Messias som ensemblen Camerata Öresund uppförde i onsdags på Palladium tog mig verkligen med storm, sällan har jag upplevt känslan av att komma så nära verket. Ingen slentrian, inget damm, inga tillagda dekorationer eller påklistrad pompa; en ren och fräsch musikaliskt fullödig barocktolkning med utsökta prestationer av både instrumentalister och sångare. Det enda som går att klaga på var att man kortat verket, tredje delen saknades. Men sådana förkortningar är snarare regel än undantag vid nutida uppföranden.

Camerata Öresund är en skapelse av Peter Spissky, konsertmästare i Concerto Copenhagen, lärare i barockviolin vid Musikhögskolan i Malmö och mycket annat. I Camerata Öresund har han samlat den senaste generationen av barockmusiker som har studerat på konservatorierna i Öresundsregionen. Musikerna har specialiserat sig på historisk uppförandepraxis, de spelar utan dirigent och de lägger stor vikt på den ögonblickliga interaktionen i uppförandet.

Camerata Öresund är ännu ett exempel på vad som uppstått i strömningarna kring Concerto Copenhagen och dess ledare Lars Ulrik Mortensen. Och jag vill även banka på reklamtrumman för den inspelning av Bachs h-mollmässa med den ensemblen som nyligen kommit ut. Lyssna på den och upplev en rent enastående tolkning av musikhistoriens största verk.

Flytten blev lyftet för MSO

Denna text var publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 10 december

I tisdags var det premiär för MSO:s kammarorkester, en ensemble med cirka 15 musiker från symfoniorkesterns stråksektion, bildad på initiativ av musikerna själva. Konserten var också en upptakt till den satsning på kammarmusik som ska äga rum i Malmö Live under våren 2016: omkring tio kammarkonserter med olika konstellationer. Man måste säga att det är ett mycket välkommet initiativ; på senare år har kammarmusiken varit på undantag i MSO:s programtablåer. Visserligen har Musik i Syd på Palladium försökt att hålla fanan högt och bjudit på ett stort antal fina konserter med konstmusik men tyvärr verkar utbudet ha glesnat nu i höst.

Konserterna ska äga rum i Kuben, Malmö Lives lilla konsertsal. Det är en perfekt miljö för den typen av musik, funktionell och avskalad, inget som drar uppmärksamheten från det som händer på scenen. Dessutom med exakt och en aning torr akustik, utmärkt för konstmusik i det mindre formatet.

Om tisdagens konsert är representativ för vad som komma ska, finns det mycket att se fram emot. Kvällens tema var nordiskt med Edvard Griegs svit Fra Holbergs tid, några stycken av Sibelius och Dag Wiréns Serenad för stråkar. Mjukt för öronen men inte banalt, utomordentligt väl framfört med vacker klang i instrumenten och med tydligt engagemang och spelglädje.

Nu när höstsäsongen snart är slut, det återstår bara ett par konserter, är det klart att flytten till Malmö Live blev den vitamininjektion för MSO som man hoppats på, skuggorna från det ganska miserabla spelåret 2014/2015 har bleknat och orkestern har fått åter och även ökat på den lyster man hade under tidigare storhetstid. Det finns flera faktorer som medverkat till detta: naturligtvis den nya konsertsalen med sin utomordentliga akustik och antagligen bättre arbetsmiljö för musikerna, höstens generösa program med flera intressanta gäster och uppföranden. Men för oss i publiken är det mest uppenbara att kontakten mellan orkestern och chefdirigenten Marc Soustrot nu verkar vara fullständig; borta är den tidigare friktionen som skapade både bildliga och bokstavliga dissonanser. Spelglädjen tillbaka och dirigent och orkester strävar mot nya storverk: den ”franska konserten” för ett par veckor sedan visar vad man kan åstadkomma.

Och vårsäsongens program lovar mycket gott, det kommer att bli svårt att välja bland pralinerna, man vill sluka hela asken: 13 januari dirigerar Han-Na Chang Tjajkovskijs femte symfoni, Beethovens opera Fidelio uppförs konsertant 23 januari med bland andra Malin Byström och Gisela Stille som solister och den 28 kommer Vassily Sinaisky tillbaka framför orkestern. Och längre fram: gästspel av Wiener Sängerknaben , Mario Venzago gästdirigerar vid ett par konserter, Katja Dragojevic framför sånger av Alma Mahler och Benjamin Staerns ”Pont de la mer” uruppförs. Samt då alla kammarkonserterna.

Det ser ut att bli en vår fylld av musik.

×