Två svenska världsartister

Lisa Larsson och Rolf Martinsson
Lisa Larsson och Rolf Martinsson

 

Två musiker i världsklass på Palladiums scen i Malmö, sopranen Lisa Larsson och pianisten Roland Pöntinen. En Steinwayflygel och ett program med nordisk nationalromantik, tysk senromantik och en ganska nyskriven sångcykel av Rolf Martinsson, kanske den mest framförde av nutida svenska kompositörer. Inledningsvis ett intressant estradsamtal om interpretationens svårigheter mellan Martinsson och Pöntinen. Det blev några högst njutbara eftermiddagstimmar i väntan på att stormen Gorm skulle slå till mot Malmö.

Rolf Martinssons första cykel med tonsättningar, med opustalet 82a av dikter av Emily Dickinson uruppfördes av Malmö symfoniorkester och Ann-Sofi von Otter 2009, nu var det alltså opus 82b, specialskrivet för Lisa Larsson. Otvivelaktigt har han fortsatt på den romantiska väg han slog in på i första delen, tonaliteten har om möjligt blivit än tydligare, dynamiken har förfinats och dissonanserna raffinerats till accenter. Det är skickligt tonsättarhantverk, det är vackert och lättlyssnat men fasen vet om det är spännande.

Lisa Larssons enastående framförande gav sångerna en riktig lyskraft. Hennes röst är varm och övertonsrik över hela registret ända upp i koloraturläge, scennärvaron högst påtaglig och musikaliteten nästan svindlande hög. Och i Roland Pöntinen har hon en jämbördig ackompanjatör med ett rent vidunderligt anslag, distinkt, kraftfullt, välmodererat och musikaliskt riktigt. Dessutom med samma chosefria uppträdande, välgörande i en tid då artisterna ofta blir viktigare än det som framförs.

Förutom Rolf Martinssons verk stod sånger av Wilhelm Peterson-Berger, Grieg och Alban Berg på programmet. Roland Pöntinen spelade som solopianist tre stycken ur Wihelm Stenhammars Sensommarnätter och, som en välgörande kontrast, ett veritabelt lustmord på Johann Strauss d y:s ”Frühlingsstimmen” av den polske mellankrigspianisten Ignaz Friedman.

Maginfique, Maestro Soustrot

Marc SoustrotDenna recension var urspungligen publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 28 november

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solist: Adam Walker, flöjt

Musik av Camille Saint-Saëns, Jacques Ibert, Cécile Chaminade och Maurice Ravel

Malmö Live 26 november

Med en touche belönade Malmö Symfoniorkester sin chefdirigent Marc Soustrot efter torsdagens konsert. Sällan eller aldrig har en sådan varit mer välförtjänt.

Under sin tid som chefdirigent men även tidigare som gästdirigent har Marc Soustrot bjudit Malmöpubliken på ett stort antal högkvalitativa framföranden men även flera rena bottennoteringar. Hans handlag med orkestern och agerande på pulten har också givit anledning till en hel del funderingar. Otvivelaktigt har han mestadels förmedlat stor kraft men ställvis har detta skett på bekostnad av klang och precision.

Men efter uppförandet av de två orkestersviterna ur ”Daphnis et Chloë” av Maurice Ravel är det dags att lägga alla tidigare betänkligheter på hyllan. Det var magnifikt – helt perfekt i tempo och dynamik, precist med utsökt känsla för Ravels speciella tonspråk. Och orkestern svarade på hans här mer dämpade slagteknik med förstklassig följsamhet och underbar klang. Uttrycket ”musikalisk upplevelse” har använts i tid och otid och hunnit bli ganska slitet men här ägde det full relevans; Marc Soustrot visade att han är en äkta maestro.

Kvällens program var helfranskt. Inledningsvis spelades ”La jeunesse d’Hercules” av Camille Saint-Saëns. Det har sagts om Saint-Saëns att hans kompositioner har den bästa franska musikens mest utmärkande egenskaper: de är logiskt konstruerade, klara, välklingande och mästerligt utförda. Men de saknar glöd. I sin mycket inspirerade tolkning lyckades dirigenten dölja denna brist, den var synnerligen njutbar.

Kvällens solist var den brittiske flöjtisten Adam Walker, klassade som en av de bästa i världen på sitt instrument. I enlighet med kvällens tema framförde två verk av franska kompositörer: Flöjtkonsert av Jacques Ibert och Concertino för flöjt av Cécile Chaminade. Trots att det i båda fallen rör sig om 1900-talsmusik är verken mycket olika: Iberts neoklassicism med tydlig anknytning till just Ravel och Chaminades pastorala romantik. Adam Walkers tolkningar var högklassiga: utsökt ton i instrumentet, bländande teknik och lysande musikaliskt. Och Marc Soustrot behandling av orkesterstämman hade lika hög kvalitet.

Adam Walker är som sagt en av de stora på sitt instrument; Ibert och Chaminade är två kompositörer som inte är så kända för den svenska publiken. Det hade varit trevligt om programbladet hade givit litet mera kött på benen.

Utsökt uppsättning av Eugen Onegin

Denna recension var ursprungligen publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 16 november

Vladislav Sulimsky och Sabina Cvilak som Eugen Onegin och Tatjana Foto: Malin Arnesson
Vladislav Sulimsky och Sabina Cvilak som Eugen Onegin och Tatjana Foto: Malin Arnesson

 

”Att intet förtiga, tillägga eller förändra.” Den gamla vittneseden verkar ha varit ledstjärna för regissören Tobias Theorell i hans uppsättning av Eugen Onegin på Malmöoperan som hade premiär på lördagen. Visserligen är handlingen framflyttad i tiden, från tidigt 1800-tal till 19020-talet, att döma av kostymerna men i princip saknar detta betydelse. Miljön är fortfarande det feodala Ryssland, känsloläget det typiskt romantiska med stora åthävor, emotioner och många ord. En stor veklagan över missförstånden, de förflugna orden och de tappade tillfällena; i sig eviga frågor men regissören drar inga paralleller mot nutidens existentiella ångest.

Eller för att uttrycka det mer cyniskt: hjälten är en velande skitstövel, hjältinnan känslofylld så att hon håller på att spricka men slutligen ändå en ärbar helyllebrud, hjältens gode vän en klumpig storkäft som förlorar livet på grund av sitt dåliga skämtlynne, hjältinnans nye livskamrat är otroligt kärleksfull, otroligt ädel och förmodligen otroligt rik. De omges av en stor samling figurer som är mer schabloner än riktiga människor. Det har skrivits tjocka dåliga romaner på betydligt bättre stoff.

Operans centrala frågeställningar om de tappade tillfällena är visserligen aktuella även idag men det som gör verket värt att sätta upp, förutom ett historiskt intresse, är Tjajkovskijs musik: intelligent, melodiös och oerhört tonskön. Dirigenten Michail Jurowski vårdar de enskilda godbitarna väl och skapar en mycket högtstående musikalisk helhet med fin klang och balans i orkestern. Sångarna får den stöttning de behöver, dramatiken blir tydlig och tempot väl avvägt; kanske kunde han ha varit snabbare att slå på för att stoppa de störande spontanapplåderna. Operakören svarar som vanligt för mycket bra insatser med sin täta klang och drivna agerande och de ”underhållningsnummer” som Tjajkovskij enligt dåtidens smak kryddade föreställningen med, baletterna och Monsieur Triquets (Jonas Durán) smäktande aria skapar eleganta kontraster.

Genomgående ligger sångarnas prestationer i toppklass. Vladislav Sulimsky skapar sceniskt ett fullödigt porträtt av den egocentriske Eugen Onegin och sjunger honom med klangfull, bärig och mycket uttrycksfull baryton, Peter Autys eleganta tenor och gedigna agerande skapar en minnesvärd Lenskij och Taras Shtonda låter sin praktfulla bas flöda som Furst Gremin.

I de kvinnliga rollerna dominerar naturligtvis Sabina Cvilak som Tatjana: ungflicksfräsch i aktionen, ljuv och läcker sopran som kanske är en aning för vek men som helhet en fin gestaltning. Lena Belkinas Olga har bra bett både sceniskt och sångligt och Emma Lyrén kan som Larina  lägga ännu en perfekt prestation till sin redan långa lista.

Magdalena Åbergs scenografi är sparsmakad men effektiv: minimalt med rekvisita, kala väggar med stora dubbeldörrar; på väggarna suggestiva videoprojektioner. Kostymerna är enkla, välfungerande och ger bra tidskänsla.

Eugen Onegin är höstens enda stora operasatsning på Malmö opera. Man får vara tacksam för att den är så lyckad.

 

EUGEN ONEGIN

opera av Pjotr Tjajkovskij med libretto kompositören och Konstantin Sjilovskij efter Alexandr Pusjkins versroman

Dirigent:Michail Jurowski

Regi: Tobias Theorell

Scenografi: Magdalena Åberg

Videoscenografi: Eric Holmberg

Ljus: Torben Lendorph

Kostym: Kersti Vitali Rudolfsson

Koregrafi och rörelseinstruktion: Christine Meldal

Medverkande:Vladislav Sulimsky, Sabina Cvilak, Peter Auty, Emma Lyrén, Taras Shtonda, Lena Belkina, Jonas Durán, Maria Streijffert, Bengt Krantz, Xhelal Bakraqi; dansare: Jonas Svensson, Melker Sörensen

Malmö operaorkester, Malmö operakör

Premiär på Malmö opera 14 november

Guldet blev till sand

Denna recension var ursprungligen publicerad på Skånska Dagbladets nöjessida 15 november

 

Det har gått drygt 20 år sedan Kristina från Duvemåla, Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal efter Vilhelm Mobergs utvandrarepos hade premiär på Malmö Opera och Musikteater, som det hette då. Succén var ett faktum redan från början; sedan dess har den satts upp ett antal gånger och för det mesta spelats för fulla hus. Nu ges den i konsertant version på Malmö Live över veckohelgen, första föreställningen var på fredagen och som väntat var salongen fullsatt.

På 20 år hinner mycket att hända: det som kändes fräscht och nyskapande har ofta fått ålderns grå hinna över sig och blivit ganska mediokert för att inte säga mossigt. Så icke Kristina från Duvemåla. Benny Anderssons skickliga melodisnickeri känns fortfarande lika spännande med sin inspiration av folkmusik, slagdängor från förr och rent modern scenmusik, Björn Ulvaeus sångtexter har inte åldrats till lallande meningslösheter och berättelsen i sig är även idag intressant och har många paralleller till nutiden.

I den här konsertanta versionen medverkar också rutinerade och skickliga sångare: Sanna Nielsen, som gjorde en stark musikaldebut som Lara i Dr Zjivago på Malmö opera, Philip Jalmelid som svarat för flera gedigna insatser på Malmö opera, liksom Åsa Fång. Sonny Enell blev känd i Malmö som Will i American Idiot, här sjunger han Roberts partier. Och så – naturligtvis – Marianne Mörck som var med som Fina-Kajsa redan i första uppsättningen.

Men mot elektroniken eller snarare dess skötare kämpar både gudar och sångare förgäves. Och med dess hjälp förvandlades den glasklara akustiken i den nya konsertsalen till något som ställvis blev rena öronpinan: överslag, distorsioner och tokiga balanser. Jag har hört sångarna i andra sammanhang och deras textning har varit minst sagt exemplarisk. Nu försvann mycket i ett allmänt blurr, liksom körens prestationer från läktaren. Synd på så rara ärter.

Den ende som klarade av att domptera handmikrofonerna var Sonny Enell och dessutom visade han fram en mycket skicklig röstbehandling upp i countertenor-läge. Tillsammans med Anders Eljas engagerade ledning av orkestern måste hans partier räknas till den stora behållningen av kvällen.

Men i övrigt: som alltid är det svårt att få konsertant musikteater att engagera, det blir lätt ett musikaliskt helgelsemöte, en uppvisning för de redan frälsta. För oss andra blir det i bästa fall drygt två timmars god musikunderhållning och man saknar den dramatik som präglar scenuppsättningen.

Eller för att låna en textrad från föreställningen: Guldet blev till sand.

Regi och scenografi lyfter Jægerbruden

Foto: Per Morten Abrahamsen
Foto: Per Morten Abrahamsen

Denna text var ursprungligen publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 9 november

Originaltiteln på Carl Maria von Webers opera är ”Der Freischütz”, i Danmark har den fått titeln ”Jægerbruden”, i Sverige används direktöversättningen ”Friskytten”. Den anses vara den första riktiga romantiska tyska operan och den skulle bana väg för för romantikens musik, inte bara i Tyskland; von Weber är antagligen den tonsättare som påverkade Richard Wagner mest. Och den franske kompositören Hector Berlioz skrev en essä om Friskytten där man kan läsa bland annat: ”Intelligens, fantasi, geni lyser överallt med en strålglans vars styrka skulle blända allt utom örnens ögon, om inte en outtömlig men återhållen sensibilitet mildrade den och täckte lyssnaren med sin slöjas mjuka veck.”

Men Berlioz panegyrik nämner inte Friskyttens största brist: Verket saknar humor. Totalt. Absolut inga gapflabb men inte heller den minsta ironi eller ögonblinkning i varken handling, libretto eller musik. Det är romantiskt, högstämt, ädelt, vackert; en ganska rörig historia med mycket natur, ett älskande par, onda och goda i var sina fack, lite trolldom och andra övernaturligheter. Musiken är tonskön, stämningsfull och intressant i sin lek med tonarter men inte heller där finns någon beska som skapar kontraster, bara en lång behaglig öronmassage.

Kasper Holtens inscenering och Es Devlins scenografi försöker krydda detta romantiska flöde och skapa en gnutta välbehövlig distans. I Tyskland, där Friskytten har status av helgedom, skulle en sådan version antagligen skapa en publikstorm och sannolikt kommer den att reta gallfeber även på nordiska purister. De långa talade avsnitten har skurits ner till ett minimum, ett fjärmande från det tyska sångspelet mot den europeiska operan. Insceneringen lägger även tyngden mer mot den folkliga spökhistorien; helt korrekt eftersom librettisten hämtat historien från folksagor i ”Gespensterbuch” av Johann August Apel och Friedrich Laun.

Es Devlins scenografi bygger på cirklar: urverk för att visa den flyende tiden, stora cirklar med sju mindre som de sju patronerna i en revolvers kammarstycke, ekorrhjulet som en bild av strävan. Det är spännande, intressant och har stort estetiskt värde.

Holtens och Devlins taktik fungerar: på ett säreget sätt kommer historien närmare när den kläs i sagoskrud. Och det lilla tillägget med tysta kommenterade korpar (dansare med korphuvuden i serietidningsfason) är ett genialt sätt att skapa kontakt.

Musikaliskt är uppsättningen lysande. Dirigenten Dirk Kaftan lockar fram en tät och mycket rik klang ur Det Kongelige Kapel och Det Kongelige Operakor visar än en gång på sin stora kapacitet i både sång och agerande.

Och de medverkandes prestationer var samtliga på topp. Gisela Stilles Agathe är underbar i klangen, seren och återhållsamt välspelad. Mot henne ställs Anke Briegel som Ännchen, även hon med en vacker sopran men lättare och mer livfull. Michael Schade som Max växer i pondus och styrka alltmer in i föreställningen och Oliver Zwargs Kaspar är mycket välsjungen och trovärdig i sin labilitet.

Jægerbruden” är ett lysande exempel på vad Det Kongelige Opera kan åstadkomma i sina nyuppsättningar. Det är synd att det inte blir så många av dem det här spelåret.

Gisela Stille och Anke Briegel - två lysande sopraner med olika karaktär. Foto: Per Morten Abrahamsen
Gisela Stille och Anke Briegel – två lysande sopraner med olika karaktär.
Foto: Per Morten Abrahamsen

Jægerbruden (Der Freischütz)

opera av Carl Maria von Weber med libretto av Johann Friedrich Kind

Dirigent: Dirk Kaftan

Regi: Kasper Holten

Scenografi: Es Devlin

Kostym: Anja Vang Kragh

Ljus: Bruno Poet

Videodesign: Luke Halls

Koregrafi: Signe Fabricius

Dramaturgi: Elisabeth Linton

Medverkande: Michael Schade, Oliver Zwarg, Gisela Stille, Anke Briegel, Morten Staugaard, Dirk Aleschus, Palle Knudsen, Jens Christian Tvillum med flera

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor, dansare från Tivoli Ballet Teater

Premiär på Operaen i Köpenhamn den 7 november

Delikat tolkning av Nielsens Flöjtkonsert

Carl Nielsens Konsert för flöjt och orkester visar tonsättaren från hans ljusaste sida: klar och elegant, nästan kammarmusikalisk, med ett behagligt tonspråk; lätt att ta till sig men absolut inte banal. Tyvärr spelas den inte så ofta, jag kan inte dra mig till minnes att jag hört den från estrad tidigare.

Vid torsdagens konsert i Malmö Live framfördes den med MSO:s flöjtist Malin Nordlöf som solist framför den egna orkestern. Det där med solister ur de egna leden kan ibland inte vara så lyckat; det är som om det är svårt att axla solistrollen i närvaron av de egna. Men Malin Nordlöf vågade ta plats och bjöd på ett mycket bra framförande: virtuost, naturligtvis, musikaliskt högtstående och fyllt av musikantisk glädje. Särskilt duetterna i första satsen mellan solist och orkesterklarinett fick en att nästan rysa av välbehag.

Kvällens huvudnummer var Anton Bruckners Symfoni nr 4 i Ess-dur, den som av någon senare förståsigpåare försetts med epitetet ”den romantiska”. Nu är det så att denna symfoni finns i tre versioner: originalet från 1874 och omarbetningar från 1880 och 1886. Jag tror att det var någon av de senare versionerna som framfördes men tyvärr är mina kunskaper om detaljerna i Bruckers produktion inte tillräckligt djupgående. Det kanske hade varit på sin plats om det funnits information om detta i programbladet. (Sedan det blev Malmö Live har de tidigare programbladens gedigna och stundtals mycket intressanta information till stor del ersatts av till intet förpliktande tyckande.)

Och än en gång kunde man med glädje konstatera att Marc Soustrot har fått tillbaka kontakten med orkestern – hans fruktlösa soloakrobatik på pulten har ersatts med meningsfull gestik som når fram till musikerna och resulterar i utsökt klang och perfekt balans.

Men den tolkning som Marc Soustrot presenterade var inte riktigt i min smak: lite för yvig, lite för söt. I minnet finns fortfarande de storverk som Heinz Wallberg åstadkom med MSO och jag hade önskat lite mer av den analytiska, lite torra perfektionen. Men som sagt, det är en smaksak och otvivelaktigt hade Marc Soustrot en poäng i de kraftiga konstrasterna mellan de två innersatserna: andantets lugna återhållsamhet och scherzots nästan brutala utlevelse.

 

Malmö symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solist: Malin Nordlöf, flöjt

Musik av Nielsen och Bruckner

Malmö Live 5 november

×