En mycket tunn soppa

Körbärsduetten, den musikaliskt bästa scenen. Scott Quinn som Fritz och Natalya Romaniw som Suzei. Foto Jyske Opera/Anders Bach
Körbärsduetten, den musikaliskt bästa scenen. Scott Quinn som Fritz och Natalya Romaniw som Suzei. Foto Jyske Opera/Anders Bach

Pietro Mascagni skrev L’amico Fritz 1891, ett år efter succén med Cavalleria Rusticana. Det skulle dröja 124 år innan den uppfördes i Danmark. Sverige var snabbare, i Stockholm gavs den redan 1895 men den har hela tiden varit en ganska rar fågel på operahusen världen över.

När man nu får tillfälle att uppleva den vid Jyske Operas gästspel i Köpenhamn blir det ganska lätt att förstå varför. Ett litterärt ganska magert librettto med urvattnad intrig enligt formulär 1a och snuttifierad musik utan bärande långa linjer och med bara några få passager som fastnar; kort sagt, ett stycke långtråkig operaunderhållning. Förmodligen hade Fritz fastnat i byrålådan om han inte hade föregåtts av den dramatiskt och musikaliskt högtstående Cavalleria Rusticana.

Uppsättningen i sig är habil och visar på en hantverksmässig skicklighet. Handlingen är framflyttad till 1940. Varför framgår inte klart men det ger regissören möjlighet att klä på några av de medverkande nazistuniformer och låta dem vifta med en hakkorsflagga. Eftersom det är en rabbin inblandad kan man misstänka att handlingen äger rum i judisk miljö jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår tankegången.

Så det blir de medverkandes prestationer som räddar uppsättningen. Scott Quinn gör en sympatisk och välsjungen figur av Fritz, Lars Møller får fram sin rabbin med mycket njutbar baryton och bra karaktäristik, Natalya Romaniws Suzei är ungflicksljuv med klangfull sopran och Andrea Pellegrini får fram en helt oemotståndlig Beppe. Körklangen är absolut godkänd och orkestern Copenhagen Phil skapar mesta möjliga musik ur Mascagnis plattityder.

Så visst uppsättningen värd resan över Sundet, om inte annat för att det förmodligen inte lär bli många fler tillfällen att ta del av Vännen Fritz eskapader utan att bege sig till Italien, där den fortfarande någorlunda ofta spelas.

 

L’amico Fritz

opera av Pietro Mascagni med libretto av Nicola Daspura

Dirigent: Martin André

Regi: Michael Barker-Caven

Scenografi och kostym: Adam Wiltshire

Ljus: Anders Pohl

Medverkande: Scott Quinn, Natalya Romaniw, Lars Møller, Andrea Pellegrini, Alexander Grove, Christel Smith, Jesper Brun-Jensen

Den Jyske Operas Kor

Copenhagen Phil

Gästspel av Den Jyske Opera på Det Kongelige, Gamle Scene 24 oktober

Bartók i full lyster

”I ny lyster” är MSO:s benämning på en rad framföranden denna säsong av verk som man anser särskilt gynnas av den nya konsertsalens akustik. Vid torsdagens konsert var det Béla Bartóks Konsert för orkester som fick denna stämpel. I sig ett intressant verk, formmässigt närmast en concerto grosso där en liten instrumentgrupp spelar mot hela orkestern men med den skillnaden mot barockens concerto grosso att den lilla gruppen hela tiden byts ut. Tonspråket är typiskt Bartók, mycket dissonanser, ställvis på gränsen till atonalitet, spekulativt, intellektuellt raffinerat men samtidigt med en rent enastående melodisk känsla.

”I ny lyster”, hette det; javisst var det en ny lyster och programmakarna tänkte helt rätt när man satte in den här kompositionen. I konsertsalens klara akustik gnistrade det verkligen om framförandet och det var bara att konstatera att något måste ha hänt på podiet: dirigentens intentioner gick fram till orkestern som svarade med både klang och precision; till och med Marc Soustrots speciella akrobatik på pulten visade sitt berättigande. Även om jag inte var överförtjust i tolkningen, jag tyckte att den var aningen för spetsig, så är denna återupprättade kontakt mellan dirigent och orkester värd hur mycket som helst för oss i publiken.

Före paus var Rainer Honeck solist i Benjamin Brittens Violinkonsert. Han är konsertmästare i Wiener Philharmoniker, älskad Stehgeiger vid åtskilliga Strausskonserter, gudabenådad violinist med fulländad teknik och underbar ton i instrumentet och besitter en högtstående musikalitet. Men någon äkta solist är han inte, det är som att han inte vågar ta plats och gå i dialog med dirigenten. Så även i detta verk, ställvis var det som den ganska intrikata violinstämman försvann och det var bara i kadenserna och i andra satsens vivace som man kunde njuta till fullo av hans spel.

Konserten inleddes med Felix Mendelssohns uvertyr Hebriderna, en njutbar och trevlig uppvärmning.

 

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solist: Rainer Honeck, violin

Musik av Mendelssohn, Britten och Bartók

Malmö Live 22 oktober

×