Storartad klang från MSO

Dmitrij Sjostakovitj skrev sin Cellokonsert nr 2 speciellt för Mstislav Rostropovitj och den uruppfördes i samband med firandet av kompositörens 60-årsdag 1966. Fri från partidiktat och dylikt otyg kunde Sjostakovitj forma musiken efter sitt egensinne och frågan är om inte cellokonserten trots det lilla formatet är en av hans bästa kompositioner: intressant i strukturen och storartad i melodik och harmonier.

Vid torsdagens konsert i det nya konserthuset var Torleif Thedéen solist och den venezuelanske dirigenten Diego Matheus ledde MSO. Det blev ett minnesvärt framförande: Thedéens tolkning var sparsmakad, inkännande och med perfekt fördrag och den kompletterades av en orkesterstämma i samma höga klass: klangmässigt var orkestern på topp och dirigentens insikt i kompositionen var oklanderlig.

Kvällens andra huvudnummer var Richard Strauss tondikt ”Also sprach Zarathustra”. Känd av de flesta, eftersom inledningen använts som filmmusik, ofta spelad och en stor publikfavorit med sitt lättillgängliga och uttrycksfulla tonspråk. (Men man kan undra varför detta verk har klarat sig från bannbullor. Nietzsches bok, varifrån kompositören inspirerades, är ju med nutida tänkesätt långt ifrån rumsren.)

Än en gång visade MSO vilken potential orkestern har i händerna på rätt dirigent. Klangen var mäktig och exakt in i minsta nyans. Men i mitt tycke ägnade dirigenten för liten möda att hålla ihop verket och framhäva de långa linjerna; det kändes som om berättelsen försvann.

Inledningsvis spelades ”Lucioles”, ett verk från 2011 av den svenska tonsättaren Andrea Tarrodi. Tonskönt, nästan programmusikaliskt i sin skildring av eldflugornas dans; en lyssnansvärd inledning med fina nyanser i orkesterklangen.

 

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Diego Matheuz

Solist: Torleif Thedéen, cello

Musik av Andrea Tarrodi, Richard Strauss och Dmitrij Sjostakovitj

Malmö Live 24 september

Läckerheter i Flandern

 

Belgisk gastronomi? För några år sedan hade jag mycket liten insikt i vad det var. För mig var belgisk mat moules et frites med feta majonnäser, gott i sig men inget som fick en att sjunga. Eller stora köttstycken, fortfarande med frittar och feta såser; eller möjligtvis andra rätter som mättats med grädde och öl. Jag visste att det fanns flera stjärnprydda krogar i Bryssel men hade den förutfattade meningen att de utmärkts för sin förmåga att imitera franska koncept.

Men så förra året gjorde jag och min gode vän och f d arbetskamrat Mats G Svensson en reportageresa i Flandern med en annan utgångspunkt – vi skulle skildra 100-årsminnet av Första världskriget – och fick flera spännande matupplevelser. Vi ville veta mer (och äta mer) och med hjälp av organisationen Visitflanders fick vi till stånd en nästan veckolång upptäcktsresa i gastronomin i ”Westhoek”, den sydvästra delen av Flandern. Vi besökte restauranger av alla de slag, från enkla värdshus till ställen med stjärnor i Guide Michelin; vi togs emot på bryggerier, både stora och små; vi fiskade småräkor och inspekterade humleodlingar, vingårdar, chokladtillverkare och mycket annat. Visitflanders har en utmärkt webbsida på svenska: www.visitflanders.se. Bra början för att sedan klicka sig vidare.

Vi kommer att publicera ett större reportage i Skånska Dagbladet någon av de närmaste veckorna; där kommer också Mats G, som är en kännare på området, mer utförligt berätta om belgiskt öl och våra möten med bryggarna. Så den här texten blir ett nedslag i den högre gastronomin.

Sällskapet Flandern Kitchen Rebels består av 22 unga ”chefs” (ingen är över 35). De går i bräschen för en ny belgisk gastronomi som arbetar med utsökta lokala råvaror och en förening av äldre mattraditioner och fräscht nyskapande. Visst anar man inspiration från det franska nouvelle cuisine men smakpaletten är större och penseldragen en aning bredare. Det är ett kök det är lätt att ta till sig, smakkombinationerna kan ställvis verka djärva men de fungerar; inget är gjort för att väcka sensation. Helhetsintrycket blir som en välskriven symfoni med kontraster, dynamik, harmoniska melodier och spännande dissonanser.

 

Havssniglar enligt Kobe Desramault
Havssniglar enligt Kobe Desramault

Jag har de senaste decennierna ätit på flera hundra ställen, mestadels i Frankrike men övriga Europa. Och jag är benägen att sätta Kobe Desramault med restaurangen In De Wulf utanför Dranouter på min egen tio i topp-lista. (Jag är inte ensam om min entusiasm: i den ansedda restaurangguiden Gault&Millau har han en topplacering med betyget 18,5 av 20 möjliga). En avsmakningsmeny på 19 rätter (till det en välfunnen och mycket intressant vinmeny med nio viner). Två kötträtter annars fisk, skaldjur och grönsaker samt de tre desserterna naturligtvis. Upptakten anges som ”Shrimps, sour cream” på den engelskspråkiga menyn. Räkorna ligger skalade men råa på ett grönt blad på en isbädd tillsammans med en liten klick tjock syrad grädde. De ska ätas med händerna, det är bara att rulla ihop bladet och stoppa in hela härligheten i munnen. Smaken är ljuvlig, aromen himmelsk. Så fortsätter det, rätt efter rätt. Det skulle bli tjatigt att rada upp dem alla men många måste ändå nämnas: ostron, serverade i en skål av is med lite sjögräs, makrill, rökt på örtbädd, havssniglar med en fyllig sås, en liten urgröpt courgette med alger inuti. En bit mjukgrillad aubergine med yoghurt sätter ett semikolon innan det är dags för köttet: rödstekt vildand med havtorn och gulbeta. En liten grönrätt med späd lök och vårlök får rensa munnen före desserterna. Mycket mat, mängder av smaker men helheten är så väl avvägd att man inte känner sig övermätt. En enastående gastronomisk upplevelse, ett givet mål för matturisten och absolut värt både besvär och kostnader.

Kobe Desramaults
Kobe Desramaults
Svärdfisk enligt Tim Boury
Svärdfisk enligt Tim Boury.

Gastronomi i absolut högsta klassen upplevde vi också på Boury i staden Roeselare. Paret Tim och Inge Boury har skapat en restaurang med sparsmakad, elegant miljö och en meny med fokus på rena smaker. Formellt är menyn mer traditionell, uppdelad i ett antal förrätter, fisk, kött och desserter och på något sätt låter Tim Boury matsalens svala elegans spegla sig i rätterna. Nyanserna är väl avvägda, harmonin fullödig. Från de små perfekt varierade förrätterna landar vi i en marinerad svärdfisk med cumbava (en slags citrusfrukt), vattenmelon och grapefrukt; rent otroligt fräscht i smakerna. Sedan en torskbit med krabba och svart vitlök, kombinerat med lite bouillabaise; det smakar hav. Köttet är en stycke lätt grillad kalv, som serveras med kalvbräss och kantareller, många milda nyanser tumlar runt i munnen.(Se bilden högst upp.) Efter två desserter följer ett parad av godbitar till kaffet. Även Boury är ett givet mål för den kräsne och nyfikne matturisten, en utflykt i läckerheternas värld.

Inge och Tim Boury har skapat en elegant restaurang med kök i topplöass.
Inge och Tim Boury har skapat en elegant restaurang med kök i toppklass.

 

 

En liten courgette med alger, designad av Kobe Desramault.
En liten courgette med alger, designad av Kobe Desramault.

 

 

 

En traditionell och mycket välsmakande meny bjuder Manoir Ogygia i Poperinge. Dessutom är miljön fantastisk: överlastad med klar känsla av tidigt 1900-tal. Absolut värt ett besök.
En traditionell och mycket välsmakande meny bjuder Manoir Ogygia i Poperinge. Dessutom är miljön fantastisk: överlastad med klar känsla av tidigt 1900-tal. Absolut värt ett besök.
Förtjust i söt likör? Wynke-Daels i Roeselare tillverkar Elexir de Roulers, som lanserades under det tidiga 1900-talet och fortfarande har åtgång. Dessutom bedriver firman handel med exklusiva viner sedan 1875; att se deras samlingar av vinlådor är en fröjd för den vinintresserade.
Förtjust i söt likör? Wynke-Daels i Roeselare tillverkar Elexir de Roulers, som lanserades under det tidiga 1900-talet och fortfarande har åtgång. Dessutom bedriver firman handel med exklusiva viner sedan 1875; att se deras samlingar av vinlådor är en fröjd.
Kobe Desramault: ostron med sjögräs i en skål av is,
Kobe Desramault: ostron med sjögräs i en skål av is,

Välkommet gästspel av HSO

stefan_solyom

Stefan Solyom har sedan flera år tillbaka varit gästdirigent vid Helsingborgs Symfoniorkester; förra säsongen blev han orkesterns chefdirigent. Det HSO han visade upp vid lördagens konsert i Malmö Live är en orkester som från en tidigare hög kvalitet har utvecklats ytterligare i kraft, klang och precision och med konsertlokalens fina akustik kom detta till sin fulla rätt.

Egentligen bör en orkester med drygt sextio musiker inte vara stor nog för att spela varken Wagner, Richard Strauss eller Mahler. Men likt humlan, som bevisligen kan flyga trots att matematiska beräkningar säger motsatsen, lyfte HSO och Stefan Solyom och serverade utsökta orkesterinsatser. Det inledande numret, förspelet till tredje akten av Richard Wagners Lohengrin, var verkligen wagnerskt, med den typiska intensiteten och stora klangen.

I Richard Strauss ”Vier letzte Lieder” var Miah Persson solist, en svensk världssångerska som ganska sällan framträder på hemmaplan. Hon debuterade som lyrisk sopran men lät oss i publiken nu höra en stämma med tydlig dramatisk touche, klar som glas även i de högsta höjderna med varm och fyllig glans, med den resignerad känslosamhet som krävs för denna Richard Strauss sista komposition. Och Stefan Solyoms orkesterstämma hade också allt vad man kunde önska sig.

miah Persson 2Miah Persson var också solist i sista satsen av Gustav Mahlers Symfoni nr 4 i G-dur, den mest homogena, lättaste och gladaste av Mahlers symfonier. Stefan Solyoms tolkning förtjänar alla lovord. Den var mycket intelligent med fast grepp om verkets arkitektur, millimeternoggrann i de långa linjerna, med stor omsorg om varje enskild detalj; också perfekt i tempot och exakt och djärv i dynamiken, han vågade ta ner orkestern i det svagaste piano pianissimo och låta den rusa upp i veritabla rytanden. Och orkestern svarade med utomordentligt tät och fyllig klang över hela det breda dynamiska registret.

Miah Perssons solistinsats i sista satsen ”Das himmlische Leben” med text ur folkvisesamlingen Des Knaben Wunderhorn var även den utsökt med underbar klang i stämman och – framför allt – stor berättarglädje.

Det är sällan som Helsingborgs Symfoniorkester gästspelar i Malmö. Det borde vara oftare.

 

 

 

Helsingborgs Symfoniorkester

Dirigent: Stefan Solyom

Solist: Miah Persson, sopran

Musik av Wagner, Richard Strauss och Mahler

Malmö Live 12 september

Fullödig Tjakovskijtolkning av Leif Segerstam

segerstamLeif Segerstam utnämndes till hedersdirigent vid Malmö Operaorkesters konsert i onsdags; en konsekvent och mer än berättigad betygelse för allt vad han har åstadkommit med orkestern och burit fram den till enastående hög kvalitet. För orkestern är det hedrande att han accepterade utnämningen, för oss i publiken är det tacknämligt: det borgar för att vi, om kanske inte så ofta, även i fortsättningen får tillfälle att uppleva honom framför orkestern.

Kvällen avslutades med Pjotr Tjajkovskijs Symfoni nr 6 i h-moll, ”Pathetique”, tonsättarens sista verk. Av en del ansedd som musikhistoriens främsta symfoni, av andra som en överlastad känslokavalkad. Oavsett vilket är det en komposition som inte lämnar någon oberörd och otvivelaktigt är den av de mest spelade klassiska verken även i våra dagar.

På programbladets försida stod det ”Segerstams Tjajkovskij”. Det var det inte, det var Tjajkovskijs Tjajkovskij, framförd med all den erfarenhet, all den kunskap och den djupa musikalitet som Leif Segerstam besitter. De utelämnande yttersatserna brett målade men ändå med full kontroll, valsens bedrägliga sötma med överraskande skrin, den stegrande triumfmarschen, hånet mot ödet; allt fanns med perfekt dynamik och tempo och rent utsökt klang i orkestern. Jag funderade på Segerstam får fram denna klangbild, kanske är det hans sätt att arbeta med det mörka stråket, att liksom i en målning, svärtan framhäver ljuset och koloriten.

Inledningsvis spelades – naturligtvis – Sibelius, hans Karelia-svit med opustalet 11. Ett ungdomsverk med alla typiska egenskaper: överflöd av teman, ganska enkelt i harmoniken och med stor berättarglädje. Segerstams framförande var rakt upp och ner, fritt från övertolkningar och onödiga emfaser och orkestern svarade på hans intentioner med vacker och, faktiskt, ganska spännande klangbild.

Lite inklämt mellan dessa svallande tonmassor framfördes Bohuslav Martinus Oboekonsert med Théophile Hartz, stämledare i orkestern, som solist. Ett närmast postimpressionistiskt verk med tydliga referenser till tjeckisk folkmusik och en virtuos soliststämma; vackert och underhållande utan att vara banalt. Fint framfört av både orkester och solist; dessutom ska programmakarna ha en eloge för att man lade in en så välgörande kontrast.

 

Malmö Operaorkester

Dirigent: Leif Segerstam

Solist: Théophile Hartz, oboe

Musik av Sibelius, Martinu och Tjajkovskij

Malmö Opera 9 september

Denna recension var ursprungligen publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 11 september.

 

 

 

Pianots superstjärna tände publiken

Denna recension var ursprungligen publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 8 september

Lang lang

Lang Lang, pianots superstjärna, kanske den enda konstmusiker som har samma kultstatus som de stora pop- och filmidolerna; mer hyllad av publiken än av kritikerna. I söndags eftermiddag spelade han framför DR Symfoniorkestret under ledning av Manfred Honeck på i den stora konsertsalen på Malmö Live. På programmet stod ett av de verk som tillhör hans favoritkompositioner och som han har blivit mest känd för: Sergej Rachmaninovs Pianokonsert nr 2 i c-moll.

Det är lätt att förstå Lang Langs stjärnstatus: ett äkta pianolejon med en nästan otrolig virtuositet med ett anslag som sträcker sig från det mjuk-mjukaste lyriska pianissimo till eruptioner med kraften av en stångjärnshammare, blixtsnabb och elegant.

I Rachmaninov-konserten kunde han utnyttja hela bredden: den massiva tyngden i första satsen, mellansatsens lyriska romantik och sistasatsens uppvisning i virtuositet. Just tolkningen av mellansatsen förbryllade mig till att börja med: tydliga minskningar av tempot så fort pianot kom in; ibland blev det nästan sirapssött. Men förhoppningsvis var det inte effektsökeri utan ett försök att få fram de känslor och musikaliska kvaliteter som trots allt finns bakom verkets alla banaliteter. Och bevisligen uppskattades hans framförande: publikens stående ovationer, tjoanden och visslingar lyckades också framkalla ett extranummer. I vart fall var det intressant att få uppleva denna konstmusikens superstjärna i Malmö, det lär antagligen inte bli fler tillfällen.

Efter paus spelades Tjajkovskijs Symfoni nr 5 i e-moll. Ett verk fyllt av dramatik och känslor, en skildring av människans kamp mot ödet, musikaliskt fullmatad, i finalen till och med överlastad. Dirigenten Manfred Honecks tolkning var bred, nästan yvig, med furiösa passager i yttersatserna och full dynamik i mellansatserna från skiraste romantik till kraftigaste bombasmer. Och orkestern svarade fullt ut på hans intentioner med mestadels exakt och mycket fyllig klang över hela registret. Visst är det pampigt och medryckande med en sådan här tolkning även om aningens mer återhållsamhet förmodligen bättre skulle ha framhållit verkets kvaliteter.

Publikens entusiasm var i högsta grad påtaglig; så till den grad att dirigenten valde att slå på sista satsen omedelbart i akt och mening att förhindra koncentrationsstörande applåder.

 

DR Symfoniorkestret

Dirigent: Manfred Honeck

Solist: Lang Lang, piano

Musik av Rachmaninov och Tjajkovskij

Malmö Live 6 september

Repremiär med kvaliteter

Ann Petersen som Drottningen, Susanne Resmark (Amman) John Reuter (Barak) och Linda Watson (färgarens hustru). Foto: Miklos Szabo
Ann Petersen som Drottningen, Susanne Resmark (Amman) John Reuter (Barak) och Linda Watson (färgarens hustru).
Foto: Miklos Szabo

När Kvinden uden skygge (Die Frau ohne Schatten) hade Danmarkspremiär i maj 2011 var det regissören Kasper Holten och dirigenten Michael Schønwandts avskedsuppsättning vid Det Kongelige. Nu plockas den fram ur malpåsen med Anne Fugl som regiansvarig och Michael Boder framför Det Kongelige Kapel. Av sångarna har en del följt med från ursprungsuppsättningen, medan flera nya tillkommit.

Sceniskt har inte mycket förändrats men på något sätt verkar det som om uppsättningen kommit ner på jorden; librettons invecklade tankebrygd har kokats ner till de verkliga kardinaldygderna kärlek och medmänsklighet. För de djuptänkande kanske en icke önskvärd förflackning men onekligen blir det lättare att ta till sig föreställningen.

Steffen Aarfings scenografi rör sig också över ett brett register: från grova tuschteckningar och hisnande projektioner till klassiska tittskåp, stundtals arrangerat enligt serietidningsmodell. Det är intressant och spännande; dessutom får man som publik hjälp med att särskilja intrigens olika plan.

Men liksom i originaluppsättningen läggs tyngdpunkten på musiken, den musik som i åtskilliga passager är det bästa Richard Strauss skrivit med en bredd från scenromantikens yppiga klangvärld fram till atonalitetens gränser. Och dirigenten Michael Boder, perfekt i tempo och dynamik, fångar alla nyanser och berättar en historia som är begriplig för alla, långt bortom avancerade intellektuella övningar. Det är gripande, det är mäktigt, ja rent storartat.

Naturligtvis är sångarna en bärande del i denna musikaliska helhet och deras prestationer är genomgående av högsta klass. Linda Watson som färgarens hustru var lysande i originaluppsättningen, minst lika lysande var hon vid repremiären, en praktfull sopran med kraft och glans och med utomordentlig gestaltningsförmåga. Johan Reuter är ny som Barak, färgaren. Han använder sin tydliga och välmodulerade baryton till att skapa ett mycket bra rollporträtt med stora sångliga kvaliteter. Ny är också Ann Petersen som Drottningen: en aning stel i agerandet och med en sopran som från en lätt svajig början stabiliserar sig till nästan isig glans. Johnny van Hal sjunger än en gång rollen som kungen; sångligt bra men vissa svårigheter att få ut karaktären över rampen.

Och så Susanne Resmark som Amman. Hon stod för en enastående prestation i originaluppsättningen och otvivelaktigt är hon än bättre nu vid repremiären. Hennes mezzo har fördjupats i klangen och är absolut på topp och hennes agerande är rent föredömligt: hon skapar en äkta människa av sin rollfigur.

Även övriga medverkande förvaltar sina roller mycket väl. Det Kongelige Operakor är som vanligt en klangmässig upplevelse och barnkören är en fröjd för både öra och öga.

Det är väl antagligen ett led i de allmänna besparingsåtgärderna att Det Konglige öppnar spelåret med en repremiär. Men det är tacknämligt med en tung, seriös operauppsättning när operan på andra sidan Sundet ägnar en stor del av hösten åt musikaliskt lättgods.

 

KVINDEN UDEN SKYGGE

opera av Richard Strauss med libretto av Hugo von Hoffmanstahl

Dirigent: Michael Boder

Inscenering: Kasper Holten/Anne Fugl

Scenografi, kostymer och projektioner: Steffen Aarfing

Ljus: Jesper Kongshaug

Video: Steffen Aarfing och Signe Krogh

Medverkande: Johnny van Hal, Ann Petersen, Johan Reuter, Linda Watson, Susanne Resmark, Henning von Schulman med flera

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor, barnkör från Sant Annae gymnasium

Repremiär på Operaen i Köpenhamn 5 september

Färgaren och hans hustru (John Reuter och Linda Watson) Foto: Miklos Szabo
Färgaren och hans hustru (John Reuter och Linda Watson)
Foto: Miklos Szabo

Operastjärnor på väg mot zenit

Yijie Shipumeza Matshikiza

I torsdags operagala i Malmö Live i Malmö, i går, fredag, operagala i Tivolis konsertsal i Köpenhamn. Och det tycks vara en omtyckt konsertform, lika fullsatt var det i Köpenhamn som i Malmö.

Det blev en mycket givande afton med två unga operastjärnor på väg upp mot de verkliga höjderna, sopranen Pumeza Matshikiza från Sydafrika och japanskfödde tenoren Yijie Shi. Tivolis Symfoniorkester leddes av Karen Kamenzek, i vardagslag musikchef vid Staatstheater Hannover.

Jag har hört talas om Yije Shi tidigare och sett honom i klipp på Youtube. Men det är naturligtvis en annan sak att höra honom i verkligheten. En äkta belcantotenor med ljus, lätt och rörlig stämma som obesvärat klarar av både Rossinis snabba koloraturer och de långa linjerna hos Gounod och Puccini. Röstklangen är redan nu mycket fin men av allt att döma har han potential att utveckla den ytterligare och då kommer han med största sannolikhet att räknas som en av de verkliga världstenorerna.

Och Pumeza Mathshikiza, lyrisk sopran med ett spännande livsöde (hon är uppvuxen i ett township utanför Kapstaden), med en röst med utomordentligt vacker klang med spår av tyngd. Även hon på väg upp mot zenit på Europas scener. Var för sig bjöd de på godbitar ur operalitteraturen från Mozart till Puccini och tillsammans avslutade de med scenen med Rodolfos och Mimis möte, slutet på första akten av Puccinis La bohème, en rent ljuvlig uppvisning i skönsång och stora känslor. Det massiva bifallet från publiken lockade också fram ett välrepeterat extranummer, Bridisi-duetten ur Verdis La Traviata.

Till de lysande sångarprestationerna måste läggas den välljudande orkestern och dirigenten Karen Kamenseks utomordentliga arbete på pulten. Musikaliskt väl genomtänkt med tydlig pondus och en slagteknik som var en njutning även för åhörarna.

Sommarsäsongen i Tivolis konsertsal går mot sitt slut; omständigheterna har hindrat mig från att komma dit så ofta som jag önskat men det är bara att hoppas på ett lika gediget program nästa år.

OPERAGALA

Tivolis Symfoniorkester

Dirigent: Karen Kamensek

Solister: Pumeza Matshikiza, sopran; Yijie Shi, tenor

Operamusik av Mozart, Massenet, Gounod, Bizet, Verdi, Rossini, Puccini och Franz Schmidt

Tivolis konsertsal 4 september

Höga berg och djupa dalar

Snabbt och gott”, stod det på korvkiosken i min barndomsstad. Lägger man till ”lättsmält” också får man en ganska träffande sammanfattning av den operagala som Malmö Symfoniorkester under Marc Soustrot och fyra solister presenterade i torsdags i det nya konserthuset. Programmet var också en avsmakningsmeny: Wolfgang Amadeus Mozart plus sex artonhundratalskompositörer fick var och en bidra med ett avsnitt orkestral musik samt en aria. Menyn måste verkat tilltalande, det var fullsatt in till sista plats. Den exponerade också konserthusets klara, exakta akustik: sångarnas röster fick full rättvisa och man kunde än en gång konstatera att MSO:s träblåssektion är riktigt, riktigt bra.

Dirigenten Marc Soustrot prickade in flera höjdpunkter i det digra programmet: hans tolkning av Backanalen ur Camille Saint-Saëns opera Simson och Delila var rent lysande, fylld av kraft, elegans och kolorit och med utmärkt orkesterbehandling, likaså ”Marche hongroise” ur Hector Berlioz ”La damnation de Faust” (ett sångspel som för det mesta uppförs konsertant) och Polonäsen ur Tjajkovskijs Eugen Onegin var föredömlig i både tempo och dynamik.

Men Wagner ska han inte ge sig på: framförandet av Uvertyren till Tannhäuser (operan heter så, inte det som angavs i programbladet) var allt annat än lyckat, veligt i tempot, irriterande suddigt i stråkklangen och egendomligt kraftlöst trots den höga volymen. Och Uvertyren till Mozarts Don Giovanni var i sig trevlig men inte var det Mozart: långsam, säregen i betoningen och fjärran från rokokons elegans.

Om dirigentens prestationer var ojämna så var sångarnas genomgående högklassiga. Främst kanske Susanne Resmark: hennes mycket klangrika mezzo med sin mörka timbre firade triumfer i Berlioz ”D’amour l’ardente flamme” och i Saint-Saëns ”Mon coeur s’ouvre à ta voix”. Jan Martinik, stjärnskott som bas, sjöng en livfull och sångligt perfekt version av Katalogarian ur Don Giovanni och tenoren Joachim Bäckström och sopranen Birgitte Christensen framförde känslorikt och röstmässigt mycket fint Michaelas och don Josés duett ”Parle-moi de ma mère” ur Bizets Carmen.

Uvertyren till Carmen fick också avsluta galan, för säkerhets skull med en bissering där publiken fick klappa i takt.

 

OPERAGALA

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solister: Birgit Christensen, sopran; Susanne Resmark, mezzo; Joachim Bäckström, tenor; Jan Martinik, bas

Utdrag ur operor av Wagner, Tjajkovskij, Berlioz, Mozart, Saint-Saëns, Rossini och Bizet

Malmö Live 3 september

 

×