En underhållande parafras

Don G (Sebastian Durán) i full färd med att förföra Zerlina (Rebecca Fjällsby) Foto: Malin Arnesson
Don G (Sebastian Durán) i full färd med att förföra Zerlina (Rebecca Fjällsby) Foto: Malin Arnesson

Får man bråka med Mozart?” Den frågan ställer dramaturgen Stefan Johansson i programmet till Malmö Operas turnéuppsättning av Don G. Efter en omsorgsfull argumentation med flera exempel kommer han fram till att ”Som alla stora mästare tål Mozart att man bråkar med honom”. Och visst har han rätt, Mozarts operor tål mycket, liksom annan stor operakonst. Genom åren jag sett åtskilliga exempel på tidsförflyttningar, strykningar och tillägg, helt vansinniga insceneringar, musikaliska bearbetningar både bakåt och framåt. Mycket har gjorts med god vilja och kärlek till konsten, en del för att framhålla bearbetarens personliga särart, en del för att väcka sensation och en del av ren klåfingrighet. Men tidens tand och publikens dom är skoningslösa: de flesta horrörerna får en kort livslängd medan de goda förändringarna stannar i åtminstone någras medvetande och kan med tiden kanske bli en del av uppförandepraxis.

När nu Mira Bartov ger sig på Don Giovanni präglas uppenbarligen hennes bevekelsegrunder av goda avsikter: att skapa en effektiv, nutidsinriktad version av musikhistoriens kanske bästa opera, en version som är anpassad för turné och som ska nå ut till en vidare publik än operahabituéerna.

I mångt och mycket har hon lyckats. Det är en föreställning med mycket dramatik, tydliga nästan arketypiska figurer, en hel del humor och högt tempo. Don Giovanni blir en Dr Jekyll och Mr Hyde-typ som förvandlas från kontorsråtta till he-man; Donna Elvira visar sig ha dolda talanger i call girl-branschen, Kommendören är en mullig mansgris av värsta sort som dessutom inte dör utan bara kommer i koma, Donna Anna en genomädel pappas flicka, Masetto en mogen karl med hår på bröstet och mycket heder. De enda som behåller sina originalkaraktärer är den våpiga, lätt baksluga Zerlina och den urfjantige Don Ottavio. Helhetsintrycket blir något av en serietidningsvärld.

Men är det Mozarts Don Giovanni? Nej, jag vill inte påstå det. Det är en skickligt gjord parafras där den insatte kan nicka igenkännande och den mer fåvitske kan njuta av två timmars mycket god underhållning. Musikaliskt är det hela mycket välgjort, arrangemangen för instrumentalkvartetten hörs verkligt mozartska och mycket välspelade. Och alla de kända låtarna är med, som det skulle heta i en reklamsnutt. Scenografin, ett kontorslandskap med variationer är geometriskt strikt och den välgjorda ljussättningen skapar tydlig dramatik. Fredrik Glahns som står för scenografi och ljus beskriver det som en blandning av Kafka och Mad Men, bättre kan det nog inte beskrivas.

De flesta av de medverkande sångarna är studenter vid Operahögskolan i Stockholm, för dem är uppsättningen en examensproduktion. Och utan tvivel: premiärnervositeten var högst påtaglig i lördags, det blev en del missar i både sång och aktion. Jag brukar roa mig med att hitta stjärnskott i sådana här elevuppsättningar, men det får vänta tills de sista föreställningarna på Operaverkstan i Malmö. Då har förmodligen turnerande på över tjugo platser runt om i Skåne skapat viss rutin.

DON G

en omarbetning av Wolfgang Amadeus Mozarts opera Don Giovanni med libretto av Lorenzo da Ponte

Regi, bearbetning och översättning: Mira Bartov

Musikalisk bearbetning och arrangemang: Bo Wannefors

Scenografi och ljus: Fredrik Glahns

Kostym: Kajsa Larsson

Medverkande: Sebastian Durán, Anton Eriksson, Noora Karhuluoma, Kristofer Lundin, Sabina Bisholt, Rebecca Fjällsby med flera

Orkesterensemble: Bo Wannefors, kapellmästare; Inga Zeppenzauer, violin och mandolin; Viktor Nordliden, cello; Blajgoj Lamnjov, klarinett

Premiär på Grand i Simrishamn 29 augusti

Denna recension publicerades på Skånska Dagbladets  kultursida 31 augusti

Mycket Malmö blev det

INVIGNINGSKONSERT

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot

Solister: Lisa Larsson, sopran; Håkan Hardenberger, trumpet

Musik av Rolf Martinsson, Mark-Anthony Turnage, Tobias Broström och Hector Berlioz

Malmö Live 28 augusti

Rolf Martinsson är en av Sveriges mest kända nu levande kompositörer och dessutom verksam i Malmö. Det är därför naturligt att han fick uppdraget att skriva ett verk till invigningen av Malmö Live med bland annat stadens nya konsertsal och i fredags uruppfördes hans ”In i evigheten” med Malmö Symfoniorkester och sopranen Lisa Larsson som solist.

Kompositionen är tvådelad: en inledande mycket expressiv och kraftfull orkestersats och en avslutande mer tillbakahållen där sopranstämman utmynnar i mjuk och glasklar lyrik med texter från Karin Boye.

Det skulle inte förvåna mig om ”In i evigheten” snart kommer att vara ett av de svenska konstmusikverk som blir var mans egendom. Det har alla förutsättningar för det: lättillgängligt tonspråk, imposanta orkesterklanger, lyriska stänk av nordiskt vemod. Vad jag begriper är det också ett verk som inte kräver extraordinära interpreter; en klangrik orkester och en välsjungande sopran räcker långt, och på så sätt ökar möjligheterna för vidare uppföranden.

Tonspråket är som sagt mycket lättillgängligt. Rolf Martinsson har i de flesta av sina senare kompositioner tagit in tydliga referenser från jazzen; i ”In i evigheten” har detta accentuerats ytterligare, vissa passager är ren symfonisk jazz och orkestreringen följer också detta mönster med svepande stråkar mot blåsets melodislingor. Och så i andra avdelningen: Lisa Larssons känslorika klangfulla sopran bryter orkesterns bombasmer och för verket mot en stilla värdig avslutning. Det är både vackert och medryckande.

Mer jazz blev det när Håkan Hardenberger, en annan av Malmös fixstjärnor på konstmusikhimlen, var solist i Mark-Anthony Turnages ensatsiga trumpetkonsert ”From the wreckage”, ett verk som skrivits speciellt för honom. Mycket bebop, mycket underhållande; men med den hisnande virtuosa soliststämman är det nog svårt att hitta någon annan än Håkan Hardenberger som klarar av att framföra den. Han fortsatte direkt med ett uruppförande av Malmökompositören Tobias Broströms ”Sputnik”, också det ett verk med rötter i jazzen, fast mer åt det latinamerikanska hållet. Välskrivet, snyggt orkestrerat och med bra konstnärlig höjd.

Efter paus var det så dags att demonstrera den nya konsertlokalens akustik med Hector Berlioz ”Symphonie fantastique”. MSO och Marc Soustrot har framfört det verket tidigare; då var det en uppvisning på vad man kunde prestera på toppen av sin förmåga. Så blev det inte den här gången, även om man som åhörare frapperades av den nästan isigt klara akustiken som lät varje enskild detalj, främst det excellenta träblåset, komma fullt till sin rätt. Formellt fanns det inget att anmärka på tolkningen, men man saknade tyvärr greppet om helheten, berättar- och spelglädjen.

Malmö Live har visat upp sig: det är en förtjusande förpackning med mycket stora möjligheter. Nu krävs det att man vårdar sig om innehållet.

 

Denna recension var publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 30 augusti

 

Mycket jobb men vansinnigt gott

queneller4

Gick inte alla kräftorna åt på kräftskivan? Använd dem till att göra en sauce Nantua att servera till äkta franska queneller som man gör dem i Lyon.

Resultatet blir vansinnigt gott och imponerar garanterat på inbjudna gäster.

Det här receptet är inte svårt men man måste ha en mixer och gärna en köksmaskin. Det är ingen rätt man snickrar ihop på en halvtimme eftersom mycket måste stå och svalna ordentligt i kylskåp flera timmar. Och det blir mycket disk!

Ett vitt Côtes du Rhône eller en Bourgogne Aligoté passar bäst till och ska också användas i tillagningen av såsen.

Börja med att göra en panad till fiskfärsen:

Blanda i en kastrull 25 g smör, 70 g mjöl och två äggulor (spara vitorna, de behövs längre fram i tillagningen). Häll under kraftig omrörning i 1,5 dl mjölk, koka upp och låt koka ihop till en gröt. Rör i kastrullen hela tiden. Slå upp panaden på en tallrik, täck med plastfilm och ställ in den i kylskåpet.

queneller1queneller2

Så är det dags att göra grunden till såsen:

Ta stjärtarna från 12 kräftor, skala dem och lägg dem åt sidan (gärna i kylskåp). Resten av kräftorna: huvuden, klor, gälar, småben klipps i små bitar med en kökssax och läggs en ganska stor gryta. Fräs detta i omkring 130 g smör och flambera med ett litet glas konjak. Släck lågorna genom att lägga på ett lock. Tillsätt 25 cl vitt vin, en grovhackad gul lök, en grovhackad klyfta vitlök, några persiljekvistar och en kvist timjan. Koka upp och låt koka några minuter, använd sedan en stavmixer för att finfördela det hela. Låt koka ungefär tio minuter till och låt det sedan svalna. queneller3

Ta en paus, röj upp i köket och ta ett glas av matlagningsvinet innan det är dags att fortsätta med fiskfärsen:

Börja med att smälta 250 g smör. Vispa sedan de två sparade äggvitorna riktigt, riktigt hårt. Finfördela med hjälp av en mixer 300 g benfri filé av gös eller gädda. Blanda sedan, helst i köksmaskin panaden, fisken, de vispade äggvitorna. Tillsätt i små omgångar det klarade smälta smöret. Smaksätt med salt, vitpeppar och rejält med riven muskotnöt. Om du inte klarar av att smaka på den råa fiskfärsen, så kör en liten klick i mikrougnen. Häll upp i en skål, täck med plastfilm och låt den stå i kylen i minst två timmar.

Efter en paus och ännu ett glas matlagningsvin till är det läge att återvända till såsen:

Koka ihop 2,5 dl grädde till halva volymen. (Det kallas på köksfranska för crème double och är hemligheten bakom många lyckade såser.)

Sila kräftbuljongen genom en finmaskig sil ner i en kastrull, pressa med en slev för att få ut så mycket som möjligt. Vispa ner en knapp msk vetemjöl, tillsätt den hopkokta grädden, koka upp och låt koka under omrörning. Smaka av med salt, nymald vitpeppar och cayennepeppar. Justera konsistensen med hjälp av maizena om så behövs. Ta fram de sparade kräftstjärtarna, hacka dem grovt och rör ner dem. Nu är såsen färdig.

Så är vi inne på slutvarvet:

Ta fram fiskfärsen ur kylskåpet, mjöla händerna och forma åtta queneller (ungefär samma form som oxjärpar). Rulla dem försiktigt i vetemjöl och koka dem i sjudande ganska salt vatten i 5-6 minuter. Använd gärna en låg, vid kastrull, typ traktörpanna. Lyft upp dem med hålslev, lägg upp dem på ett fat och se till att de rinner av ordentligt. Töm ut kokspadet ur pannan, torka ur den och lägg tillbaka quenellerna. Slå över såsen och ställ in i 180 graders ugnsvärme i ungefär 20 minuter.

Servera med gott vitt bröd till.

Du och dina gäster kommer att tycka att det var värt allt besvär…

Svårt att tänka något bättre

Andras Schiff

András Schiff, eller numera Sir András Schiff. Otvivelaktigt en av nutidens stora pianister, men av någon anledning ganska okänd i Norden (kanske beroende på att han sällan framträder här). Jag blev för drygt tio år sedan medveten om hans kvalifikationer genom en bekant till min fru, som vänligen nog presentade oss med hans inspelning av Bachs Goldbergvariationer. Jag blev helt lyrisk, aldrig hade jag hört det verket spelas så bra, inte ens av Glenn Gould i hans hyperkända inspelning. Sedan dess har jag hört András Schiff spela live just Goldbergvariationerna på Bachfest Leipzig för några år sedan.

Och i söndags var det dags igen. I Tivolis konsertsal spelade András Schiff Goldbergvariationerna. Köpenhamnspubliken hade tydligen fattat vidden av detta evenemang. Den stora konsertsalen var fullsatt intill sista plats.

Och så kommer han in, hälsar publiken, tackar för välkomstapplåderna, sätter sig vid den stora Steinwayflygeln och börjar spela.

Den inledande arian är väl avvägd i tempot med många utsmyckningar, ställvis nästan lite nonchalant; man märker att han har spelat stycket hur många gånger som helst. Skärpan blir mer tydlig när han kommer in på variationerna; Variatio 6, Canone alla Seconda är glasklar. Sedan ökar han tempot, tar till en del svaga rubaton för att återvända till puristisk Bach i 10:e variationens Fugetta. I nästa variation tappar han för ett ögonblick linjen. Så fortsätter det, variation efter variation, och som åhörare blir man mestadels förtjust, någon gång förskräckt över hans blandning av djärvhet och trohet mot Fader Bach. Visst är det Bachs Goldbergvariationer men även András Schiffs. I de sista fyra variationerna återvänder han till det stränga och puristiska. Och den avslutande reprisen av arian blir rent himmelsk i sin pregnans.

Publiken sitter tyst några ögonblick, så bryter den ut i ovationer. Det är bara att instämma: jag kan inte tänka någon bättre tolkning av Goldbergvariationerna.

För övrigt är det verkligen att rekommendera för den musikintresserade vad som händer i Tivolis konsertsal. Programmet är brett varierat med många godbitar och flera verkliga världsstjärnor.

Glogers Holländer nära perfektionen

Spinnvisan i Jan Phlipp Glogers  version. Foto: Enrico Nawrath/Bayreuther Festspiele
Spinnvisan i Jan Phlipp Glogers version.
Foto: Enrico Nawrath/Bayreuther Festspiele

Denna text var ursprungligen publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 13 augusti

 

Jan Philipp Glogers inscenering av Der fliegende Holländer hade premiär 2012. Den innebar en helt ny angreppsvinkel på förstlingsverket i Wagners operakanon: den fjärmade sig från både svulstig sjömansromantik och parapsykologiska irrfärder, den visade på enhetligheten i Wagners verk genom att dra en tydlig linje fram till Parsifal, allt klätt i en bländande estetik. Av den marina miljön återstår bara en jolle; dåtidens inferno, ett fartyg i storm, blir ersatt med nutidens, en börslokal med staplar som blinkar och siffror som snurrar. Holländaren bär kostym men är stigmatiserad av stora sår, Daland är en ganska slem krämare, Styrmannen en börsnisse, Styrmanskören blir en orgiastisk hyllning till en fläkt.

Den totala omgörningen fjärmar sig från Wagners utanverk men den understryker två av hans huvudteser: hans tidiga socialism (som han skickades i landsflykt för) med parallellen till det nutida penningraseriet och den tanke som skulle komma till fulländning i Parsifal: medlidandet som enda väg för den fördömde att få frid.

I årets uppsättning har Gloger dragit ner tempot, spetsat till ironierna och ytterligare fördjupat karaktärerna. I Kwangchoul Youns gestaltning blir Daland en riktigt vidrig typ, lismande, girig och totalt samvetslös, allt framsjunget med en kraftfull och pregnant bas. Ricarda Merbeth accentuerar det unga och aningslösa hos Senta med sin klara och välkontrollerade sopran och Tomislav Mužek gör en mycket trovärdig och välsjungen Erik.

Samuel Youn kastades vid premiären med mycket kort varsel in i rollen som Holländaren sedan ryssen Jevgenij Nikitin vägrat att dölja sina nazitatueringar. Sedan dess har han utvecklat rollen både sångligt och sceniskt: koncentrationen och uttrycksfullheten är perfekt och han elastiska baryton fylld av välljud över hela registret.

Vid premiären dirigerade Christian Thielemann, i år svarar Axel Kober för den musikaliska ledningen. Han vågar betona det som skiljer Hollänsdaren från övriga Wagnerverk: den mer konventionella uppbyggnaden, den nästan italienska tretakten i vissa passager och det måleriska tonspråket. Till detta den enastående Festspelskören med sina 150 sångare.

Det var verkligen värt att se om Der Fliegende Holländer. Den är redan nu ett stycke operahistoria.

 

DER FLIEGENDE HOLLÄNDER

Dirigent: Axel Kober

Regi: Jan Philipp Gloger

Scenografi: Christof Hetzer

Kostym: Karin Jud

Ljus: Urs Schönebaum

Körmästare: Eberhard Friedrich

Medverkande: Kwangchul Youn, Ricarda Merbeth, Tomislav Mužek, Christa Mayer, Benjamin Bruns, Samuel Youn

Katharina Wagner på djupt vatten

Tris and Is 1
En galnings maskinhall? Christa Mayer som Brangäne och Evelyn Herlitzius som Isolde. Foto: Enrico Nawrath/Bayreuther Festspiele

Denna text var ursprungligen publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 13 augusti

Intelligent nyskapande eller klumpigt magplask? Det är svårt att ge ett säkert omdöme om Katharina Wagners inscenering av Tristan und Isolde som hade premiär vid årets Festspel i Bayreuth. Otvivelaktigt har hon åstadkommit något nytt men tveksamt är om detta nya lyfter verket eller sänker det. Bland de verkliga kännarna rasar debatten – innovation, helgerån eller både-och. Det är i och för sig helt normalt; även många av de uppsättningar som senare fått hög status har i början förkastats.

Själv ställer jag mig mycket tveksam; jag brukar inte vara främmande inte ens för djärva nytolkningar men blandningen av science fiction och fantasy där kärlekssagan får en fadd bismak av pigtidningsromantik stör mig. Och varför har Katharina Wagner skrivit om slutet? Är det någon antifeministvinkel att Isolde inte får dö sin kärleksdöd utan fullt levande släpas iväg av Kung Marke (kanske mot Kinder und Küche)? Eller som min bänkgranne uttryckte sig: ”Så bra att hon inte dog. Då kan hon vara med i nästa föreställning”.

Kanske är jag färgad av Christopher Marthalers tidigare uppsättning i Bayreuth som gavs 2005-2012 med Iréne Theorin som en rent underbar Isolde, ett kammarspel med djup koncentration, avskalad scenografi och sparsmakat och trovärdigt utspel. Då blir det närmast en chock när ridån går upp i första akten för en scenbild som närmast kan liknas vid en galnings maskinhall, fylld i alla dimensioner med trappor, spänger och allsköns bråte. Och halvskumt är det; inte ens med hjälp av kikare är det lätt att fånga in sångarna på den röriga scenen. Så nära aktens slut knäpps ljuset på och man får äntligen en hyfsad överblick. Samma trick upprepas sedan i de följande akterna: först svagt ljus med en del effekter, sedan full styrka. Och även om bilderna växlar, andra akten ett stort nästan tomt rum, lastrum eller tortyrkammare, tredje akten ett allmänt gråmurr som ställvis garneras med projektioner så blir totalupplevelsen för ögat närmast tröttsamt och enahanda. Att sedan agerandet är stereotypt platt gör inte upplevelsen bättre.

Sveriges Radio P2 sände premiären direkt från Bayreuth. Med facit i hand hade det varit lika bra att sitta hemma vid radion och lyssna. För uppsättningens verkliga kvaliteter, och de är mycket stora, finns i den musikaliska behandlingen hos både orkesterstämma och sångare. Christian Thielemanns tolkning är formidabel: han vårdar sig om varje enskild detalj, han är exceptionellt noggrann med dynamiken, han håller klangen mäktig men inte svulstig och låter det framåtblickande tonspråket blomma. Det är där dramatiken och romantiken finns, inte i rörelserna på scenen.

Och de medverkande tar igen i enastående sång med perfekta känslouttryck igen vad de inte får fram i agerandet. Stephen Gould sjunger Tristan med nästan otrolig kraft och välljud, en äkta Heldentenor som har allt man kan begära och lite till. Evelyn Herlitzius gör en mycket sympatisk Isolde, väl avvägd i utspelet och mestadels mycket välsjungen. Georg Zeppenfeld svarar för en mycket bra, mäktig prestation i rollen som Marke, liksom Christa Mayer som en uttrycksfull Brangäne.

För några år sedan var det Kirill Petrenko som räddade Frank Castdorfs uppsättning av Nibelungens Ring från en total katastrof. I år räddar Christian Thielemanns skicklighet Tristan und Isolde från vad som mycket väl kunde ha blivit ett fiasko. Ska det bli så fortsättningen att dirigenterna tvingas styra upp fler ogenomtänkta och ibland nästan stolliga insceneringar? Då ser inte framtiden alltför ljus ut för Bayreuther Festspiele.

TRISTAN UND ISOLDE

Dirigent: Christian Thielemann

Regi: Katharina Wagner

Scenografi: Frank Philipp Schlössman och Matthias Lippert

Ljus: Reinhard Traub

Körmästare: Eberhard Friedrich

Medverkande: Stephen Gould, Evelyn Herlitzius, Georg Zeppenfeld, Ian Paterson,

Raimund Nolte, Christa Mayer med flera

Sedd den 7 augusti

Georg Zeppenfeld som Kung Marke och Stephen Gould som Tristan. Foto: Enrico Nawrath/Bayreuther Festspiele
Georg Zeppenfeld som Kung Marke och Stephen Gould som Tristan.
Foto: Enrico Nawrath/Bayreuther Festspiele

 

Mmm…Mästerlig Mozart med Minkowski

Ingeborg Gillebo som Cherubino, Florian Sempey som Greve Almaviva och Hanna Husáhr som Barbarina. Foto: Mats Bäcker
Ingeborg Gillebo som Cherubino, Florian Sempey som Greve Almaviva och Hanna Husáhr som Barbarina.
Foto: Mats Bäcker

Denna text var urpsrungligen publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 4 augusti

Drottningholms slottsteater, skådeplats för åtskilliga succéer under flera decennier, inleder i år ett samarbete med den franske dirigenten Marc Minkowski och hans team, regissören Ivan Alexandre och scenografen Antoine Fontaine. Avsikten är att under tre år framföra de tre operor som skapades av Wolfgang Amadeus Mozart och librettisten Lorenzo da Ponte – Figaros bröllop, Don Giovanni och Cosi fan tutte. I söndags var det premiär för Figaros bröllop; som recensent är det bara att ställa fram korgen med superlativer. Jag har under min tid som operaskribent hunnit se otaliga operaföreställningar och denna uppsättning tillhör det absoluta toppskiktet, frågan är bara om den inte förtjänar att placeras högst.

Scenografin är enkel, en teater i teatern: På scenen har Antoine Fontaine byggt upp en scen med draperikulisser, enklast möjligt. På denna scen och delvis framför och bredvid utspelas hela handlingen. Det fungerar mycket bra men nackdelen är att en del av tjusningen med Drottningholmsteatern, det gamla teatermaskineriet och kulisserna, inte utnyttjas. Förklaringen är att uppsättningen ska turnera, först ut är ett gästspel i Versailles i januari nästa år.

Marc Minkowski blev redan som 20-åring ett stort namn i musikvärlden när han bildade ”Les Musiciens du Louvre”, en ensemble specialiserad på fransk barockmusik. Efter hand har hans intresse mer inriktats mot opera, enkannerligen Mozart, och han har dirigerat i flertalet av de stora europeiska operahusen.

Det som frapperar i Minkowskis tolkning i den här uppsättningen är lugnet och kraften, kvaliteter man normalt inte förknippar med rokokoopera. Lugnet är inte förbundet med sävlighet, tvärtom, han håller tempot i sig mycket friskt men han vågar dröja, nästan frysa handlingen korta ögonblick. Det ger en markerad dramatisk nerv; som åhörare dras man med, tvingas hålla andan bråkdelen av en sekund innan spelet fortsätter.

Och kraften: Minkowski hittar potentialen, det framåtblickande i Mozarts musik. Visst är det rokoko men samtidigt övergången till en ny era. Han spetsar wienklassicismen med små, små droppar av romantik, med eleganta, nästan omärkliga rubaton, med en vidgad klangbild där blåset inte bara kontrasterar mot utan även sjunger med stråket. Och han låter hammarklaveret ersätta cembalon som ackompanjemang till recitativen. Puristiskt inte korrekt men musikaliskt mästerligt.

Samma kraft genomsyrar även Ivan Alexandres regi. De medverkande tillåts inte vara dockor på en scen, de är människor av kött och blod, med alla mänskliga brister och förtjänster: de är lögnaktiga, svekfulla, svartsjuka, hämndgiriga och fyllda av längtan efter kärlek. Och sångligt-musikaliskt är de perfekta; solistprestationerna är samtliga i absolut toppklass och i ensemblerna stiger välljudet som vore man på de elyseiska fälten. Mästerligt var ordet.

Det är långt mellan Malmö och Stockholm och det kan vara besvärligt att få tag i en biljett. Men jag försäkrar: Drottningholmsteaterns uppsättning av Figaros bröllop är värd både pengar och möda för att få uppleva.

FIGAROS BRÖLLOP

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte

Dirigent: Marc Minkowski

Regi: Ivan Alexandre

Scenografi och kostym: Antoine Fontaine

Ljus: Tobias Hagström Ståhl

Mask och peruk: Sofia Ranow

Medverkande: Florian Sempey, Camilla Tilling, Lenneke Ruiten, Robert Gleadow, Ingeborg Gillebo, Miriam Treichl, Paolo Battaglia, Anders J Dahlin, Hanna Husáhr

Drottningholmsteaterns orkester

Premiär på Drottningholms slottsteater 2 augusti

 

Mellanår för Opera Hedeland

hedelandscosiDenna text var ursprungligen publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 3 augusti

Det är något med ”Cosi fan tutte” som triggar klåfingrigheten hos så gott som alla operaregissörer.

Det är sällan någon låter den vara kvar i 1700-talet, den har flyttats hit och dit, från dåtid till nutid. och originalets neapolitanska värdshus har ersatts med badhotell, tv-studior och gud vet allt. Det är därför följdriktigt när regissören Tobias Theorell med hjälp av Magdalena Åbergs scenografi och kostym i årets uppsättning på Opera Hedeland förlägger hela historien till en dansk (?) campingplats. Inte tokigare än mycket annat och det låter de båda åstadkomma en räcka vänliga men träffsäkra ironier över staffaget av träningsoverallklädda campinggäster och deras visten; lite svårare att hänga med i är när dessa iförda folkdräkter dansar danska folkdanser till Mozarts musik.

”Cosi fan tutte” är kanske Mozarts mest helgjutna opera. Varenda detalj är viktig och genomtänkt och tillsammans bildar de inte bara en musikalisk lysande helhet utan även en moralitet med många bottnar. Tacknämligt nog har regissören tagit fasta på detta och inte försökt att stryka ihop verket i akt och mening att snabba på handlingen. Och även om kvällskylan bet så var det värt all tid att få den totalbild av denna fantastiska opera som tyvärr har saknats i de flesta andra uppsättningar jag sett under senare år.

Tyvärr lyckas Tobias Theorell inte lika bra med personregin som han gör med helhetsgreppet. Ställvis är agerandet närmast på skolteaternivå, stereotypt och överdrivet; figurerna får ingen trovärdighet. Desto mer beklagligt eftersom de agerande samtliga är drivna operaaktörer, med rätt regi skulle både dramatik och komiska komma fram betydligt bättre. Denna brist på inlevelse, eller vad det nu är, påverkar även det musikaliska framförandet, ibland blir det väldigt mycket sång och väldigt lite opera.

Även musikaliskt finns det en del frågetecken kring uppsättningen. De flesta av dessa vid premiären skapades med största sannolikhet av dem som skötte ljudanläggningen. Jag har hört Collegium Musicum vid andra tillfällen; vad som utmärkt ensemblen då har varit en vacker och utomordentligt distinkt klang, långt ifrån det otydliga blurrande som släpptes ut i högtalarna på Hedeland. Dirigenten Henrik Schaefer håller föreställningen i ett behagligt, ganska värdigt tempo och förmodligen hade han en korrekt klangbild hos sig i orkesterskjulet bakom scenen men mot illa skött elektronik kämpar även den mest begåvade dirigent förgäves.

Och även sångarna får sin släng av den elektroniska sleven. Rösternas klang förgrovas, övertonerna försvinner och de läckra detaljerna försvinner i bristen på distinktion. Det är därför omöjligt att komma med en rättvis bedömning av de sångliga prestationerna även om en del guldkorn lyckades tränga igenom spärrarna, främst Simon Duus magnifika tolkning av Don Alfonso och Ditte Højgaard Andersens glittrande och kvittrande Despina.

Som helhet: ett mellanår för Opera Hedeland men helhetsintrycket kunde ha varit betydligt bättre om individerna vid det elektroniska kontrollbordet hade skött sig bättre.

COSI FAN TUTTE

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte

Dirigent: Henrik Schaefer

Regi: Tobias Theorell

Scenografi och kostym: Magdalena Åberg

Ljus: Torben Lendorph

Mask: Maria Holm

Koreografi: Christine Meldal

Medverkande: Denise Beck, Maria Kontra, Lars Møller, Adam Frandsen, Ditte Højgaard Andersen, Simon Duus

Dansare

Collegium Musicum

Premiär på Opera Hedeland 1 augusti

Ett storverk av Vadstena-Akademien

Denna text var ursprungligen publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 19 juli

 

SON OF HEAVEN

opera av Moto Osada med libretto av Kerstin Perski

Dirigent: David Björkman

Regi: Nils Spangenberg

Scenografi: Marika Feinsilber

Ljus: Anna Wemmert

Mask: Katrin Wahlberg

Rörelseregi: Clara Svärd

Medverkande: Jacob Högström, Wiktor Sundqvist, Daniel Carlsson, Richard Hamrin, Johanna Rudström, Karin Osbeck, Cassandra Lemoine, Christina Nilsson, Sanna Gibbs

Orkester

Vadstena-Akademien; Uruppförande i Bröllopssalen på Vadstena slott 17 juli

Moralitet och myt med historisk botten, musik med spännvidd i tid och rum, strålande sångarprestationer. Moto Osadas opera Son of Heaven ställer stora krav på sin publik men ger också oerhört mycket tillbaka. Efter ett par år med lättare gods kommer Vadstena-Akademien med ett konstnärligt fullödigt verk i lika fullödigt utförande. Applåderna var, kraftiga, långa och välförtjänta efter urpremiären på Vadstena slott i fredags.

Grovt skissat handlar operan om Qin Shi Huangdi (259-210 fKr), den förste kejsaren, härskaren som enade Kina, skapare av Kinesiska muren och även av Terrakottaarmén, hans kamp för odödlighet och hans konflikt med de två sönerna, den ene en fast moralist, den andre en ledlös och vilsen slarver. I en intervju i programmet berättar librettisten Kerstin Perski om hur hon kom fram till kärnpunkten: ett dolt drama på flera nivåer, ett familjedrama och ett drama om konflikten mellan maktfullkomlighet och maktlöshet hos en kejsare som ser sig nästan som en gud. Och för att citera henne vidare:

”Dessutom fanns ett tema som jag ofta kommer till – kärlekslöshetens konsekvenser både i det lilla och i det stora. Jag såg möjligheten att gestalta kejsarens självupptagenhet både för honom, hans familj och en hel dynasti.”

Med detta vidgar hon dramats tankegods: kejsaren, den egocentriska människan med stort maktbegär, finns även i dag i otaliga exemplar i olika positioner, både låga och höga. Och även nu skapar de mängder av elände.

Moto Osados musik bildar tillsammans med librettot en stark organisk enhet; operan är genomkomponerad utan recitativ. Hans tonspråk är mycket tilltalande men svårt att placera: naturligtvis finns där en viss orientalism (det handlar ju trots allt om Kina) men den dominerar inte. Mestadels är det fråga om västerländsk konstmusik med tydliga influenser från flera epoker, harmoniken är klar och överraskande konventionell, den tillbakahållna rytmen kryddas i andra akten av synkoper och andra tydliga jazzelement. Det är mycket intelligent musik som samtidigt är vänlig mot både öra och hjärna. Och den klangrika och välspelande orkestern under David Björkmans ledning tar mycket väl tillvara på alla finesserna.

Scenografin består av ett antal stora lådor med invändiga speglar på en kal scen. Dessa lådor vrids och förflyttas invecklade turer, uttrycket ”koreografisk scenografi” fladdrade förbi i huvudet; dräkterna sparsmakat vackra och välgjorda, likaså maskerna. Och även regin präglas av samma sparsmakade tydlighet: inga våldsamma gester eller överteatraliska krumbukter, lågmält och effektivt förs textens och musikens budskap över till publiken.

Musikaliskt är föreställningen klart lysande. Sångarlagets prestationer är genomgående av mycket hög och jämn klass. Jacob Högström sjunger Kejsaren med klangrik och mycket uttrycksfull baryton, Daniel Carlssons countertenor är nästan gränslös i rollen som Zhao Gao, Karin Osbecks mezzo flödar av dramatik i The Warriors partier, Christina Nilssons sopran glänser som The Magican; för att bara nämna några. Och dirigenten David Björkmans följsamhet mot sångarna är rent exemplarisk.

Vadstena-Akademien har under sina drygt fyrtio år åstadkommit många minnesvärda operauppsättningar. Med Son of Heaven fogar man tvivelsutan en av de större juvelerna till sin skattkista.

son of heaven1

Den döende kejsaren. Foto: Markus Gårder
Den döende kejsaren.
Foto: Markus Gårder

Carmen i högt tempo

Denna text var ursprungligen publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 6 juli

 

För många är Carmen operornas opera och det är väl ingen överdrift att påstå att det är den opera som är känd av de flesta, ett verk som nått långt ut från salongerna med åtskilliga melodier som blivit musikaliskt allmängods.

Många operakompanier, från stora institutionsteatrar till mer eller mindre ambitiösa amatörsällskap lockas också att ge sig på verket, ibland med resultat av lysande uppsättningar, ibland med rena magplask som följd. Den har satts upp på en spansk tjurfäktningsarena med en äkta tjurfäktning inbäddad i handlingen och på lastbilsflak med ett gäng glada trallgökar. Den har tolkats som ett inlägg för kvinnans jämställdhet och den har flyttats i tid och rum och förändrats på gränsen till vansinne. Man skulle kunna ägna flera sidor åt att bara rabbla upp exempel.

Och nu sätter Skånska Operan med regissören och koreografen Ola Hörling upp Carmen med stark betoning på dansen. Greppet är smått genialiskt och resultatet otroligt bra. Det blir en medryckande föreställning med mycket färg och så högt tempo att det nästan tar andan ur en. Den extremt minimala scenografin, bara ett antal lådor, den än mer minimala rekvisitan och den enkla ljussättningen känns logisk, det bara förstärker livaktigheten på arenascenen.

Ola Hörlings uppsättning ställer stora krav på de medverkande; det måste ha krävt mycket arbete att ställa samman en ensemble som klarar dessa krav och sedan trimma in den ställvis komplicerade koreografin tillsammans med gestaltningen och sången.

Regin har en ganska tydlig feministisk infallsvinkel: det är kvinnorna som driver handlingen framåt, de är mångfacetterade, dådkraftiga och tillåter sig ta plats; männen är grobianer som styrs av gonader och reptilhjärnor, ibland med det mest förödande resultat.

Ola Hörling skapat en något annorlunda Carmen för titelrollen: inte en mogen man-eater utan mer en modern ung kvinna, ungefär i tjugoårsåldern, rufsig i håret, impulsiv, fylld av livslust och samtidigt en smula naiv. Beatrice Orler har en stor scenisk utstrålning, är smidig som en katt och har en mycket bra röst som, om inte färdigutvecklad, visar löften om kommande stordåd. En Carmen för vår tid men också med klar hänvisning till gestalten i Prosper Mérimées roman. Hon ställs emot Ulric Björklunds framställning av Don José, en parodi på en man, en lufs fortfarande bunden vid mamma som reagerar som ett ilsket småbarn när han inte får som han vill; sångligt är han mer än godkänd. Mellan dessa står Michaela, sjungen av Amelia Jakobsson. Kanske lite mer mogen än man är van att hon framställs och med mer dramatik i sopranen men mycket välgestaltad.

Och så Mattias Nilssons Escamillo: en skönsjungande fjant vars begåvning slutar strax ovanför struphuvudet, säker i tron på sin egen förträfflighet och på storheten i att kunna slakta nötkreatur inför publik. Machoidealet satt på plats; bättre kan det knappast göras.

Även de övriga solisterna och ensemblesångarna svarar för mycket goda insatser i både sång, gestaltning och dans. Och den lilla orkestern sköter sin uppgift mycket även om man kanske hade önskat lite mer kraft i vissa passager. Men det är bara en randanmärkning.

Skånska Operan har satt upp Carmen tidigare. Då var resultatet över förväntan men i år är det skyhögt mycket bättre. Det är sådant som kallas utveckling och det är ett adelsmärke för kompaniet och dess direktörer Åsa Jensen och Ola Hörling under de många år de nu varit verksamma.

Nu ger sig Skånska Operan ut på turné med sin Carmen för att i augusti landa på Palladium i Malmö.

 

CARMEN

opera av Georges Bizet med libretto av Henri Meilhac och Ludovic Halévy i översättning av Ola Hörling.

Orkesterarrangemang: Daniel Fjellström och Håkan Andersson

Regi och koreografi: Ola Hörling

Kostym: Fredrika Lilius

Scenografi: Leif Persson

Producent: Åsa Jensen

Medverkande: Beatrice Orler, Ulric Björklund, Amelia Jakobsson, Mattias Nilsson, Helena Magnusson, Siri Carbin Åhlund, Oscar Quiding med flera

Kapellmästare: Håkan Andersson

Skånska Operan, premiär på Bäckaskogs slott 4 juli

Ola Hörlings regi inriktar sig på dansen.  Foto: Håkan Röjder
Ola Hörlings regi inriktar sig på dansen.
Foto: Håkan Röjder
Beatrice Orler som Carmen. Foto: Håkan Röjder
Beatrice Orler som Carmen.
Foto: Håkan
Röjder
×