Fem veckor med franska smaker

En entrérätt signerad Claude Brioude: marinerad fisk, courgetter, tryffel och  blomblad.
En entrérätt signerad Claude Brioude: marinerad fisk, courgetter, tryffel och blomblad.

Under fem veckor har jag och hustrun varit i Frankrike, största delen av tiden på samma plats, den lilla staden Grignan i departementet Drôme (i princip mellan Valence och Avignon). Det var meningen att jag skulle ägna mig mycket åt läsande och skrivande; av läsandet blev det en del men skrivandet blev lagt åt sidan till förmån för gastronomin i dess olika former.

Huset vi hyrde var utrustat bland mycket annat med ett stort kök med allt vad man kunde önska så vardagsrutinen var för det mesta att ge sig ut och handla färskvaror för dagen på förmiddagen och sedan framåt sena eftermiddagen ägna god tid att förädla dessa till en middag. Ett angenämt och lagom ansträngande sätt att fördriva en dag. Naturligtvis blev det även åtskilliga restaurangbesök, bara i lilla Grignan med sina 1 625 bofasta invånare finns flera restauranger från en enstjärnig lyxrestaurang till enklare men rejäla krogar. Och i det relativa närområdet finns hur många som helst.

Uteätandet i all ära men den största tjusningen var nog att botanisera i utbudet på marknader (varje ort med självaktning har marknad en dag i veckan), hos grönsaksodlare med stånd längs vägarna och hos de lokala boucherierna, affärerna med kött och hemgjorda charkuterier. Priserna är inte speciellt låga, mestadels högre än i Sverige, men kvaliteten är desto bättre. Med sådana råvaror är det lätt att åstadkomma en riktig festmåltid med minimal ansträngning och komplettera den med några flaskor av det lokala vinet; Grignan är egen appellation med behagliga roséviner och mulliga men en aning för fruktiga rödviner.

Och så är det det där med brödet. Surdegssjukan har inte drabbat Frankrike; naturligtvis har de flesta bagerier någon form av surdegsbakat bröd, mestadels i form av stora limpor men det vanliga vita vardagsbrödet, moule, pain, baguette, flute eller vad det kallas beroende på form och storlek har frasig skorpa men mjukt inuti och är jäst med vanlig bagerijäst. Det är en lisa för både gom och tänder att få slippa de stenhårda pinnar med surt och segt innanmäte som blivit standard på svenska bagerier – och restauranger.

Smör är så gott som nödvändigt till brödet, åtminstone för oss svenskar. Men i den franska mejeridisken är smör en vetenskap i sig: man kan välja smör från olika områden, med olika salthalt och naturligtvis flera olika producenter. Min favorit till lunchbaguetten blev smör från Isigny-sur-mer i Normandie med grova korn av Guérande-salt. Det är så gott att om inte min lutheranska uppfostran hade hindrat mig hade jag ätit det med sked.

Marknad i Grignan
Marknad i Grignan

Men hemmafixandet har naturligtvis sina begränsningar. Köksutrustning, kunskaper och tålamod räcker inte till för att åstadkomma verkliga gastronomiska upplevelser och även om jag försöker att vara uppfinningsrik i köket så är det tyvärr så att ungefär hälften av mina nyskapelser inte blir sådär himla goda och i många fall inte ens ätbara. Det är något jag inte känner mig så ledsen för, även de mest meriterade köksmästare kan hamna i samma fälla: att förtjusningen över en nyskapelse dövar det kulinariska sunda förnuftet. På en restaurang med en stjärna i Guide Michelin serverades vi som huvudrätt en illa behandlad kyckling, så lite beredd att köttet fortfarande var sladdrigt och så gott som smaklöst; till det hårt stekta kräftstjärtar och en hypersalt kräftsås. Mycket nyskapande men tyvärr nästan oätbart.

Efter denna långa inledning kommer jag äntligen fram till varför jag började skriva denna krönika: Vi blev inbjudna till ett release-party för en ny kokbok av sällskapet Les Toqués d’Ardèche, en samling köksmästare i Ardèche, samtliga med gedigna klassningar i Guide Michelin och övriga restaurangbiblar. Att jag, en skribent från det avlägsna Sverige, kom med på denna presentation berodde antagligen på att jag för några år sedan besökte och skrev ett reportage om två av ”les toqués”, Claude Brioude med restaurant Brioude i Neyrac-les-Bains och Richard Rocle med Auberge de Montfleury i Saint-Germain och sedan dess hållit sporadisk kontakt med dem. Evenemanget ägde rum på slottet i Tournon-sur-Rhône, drygt tio mil från vårt viste i Grignan men gedigna avsmakningar av både mat och vin utlovades och vi hade ändå tänkt ta oss upp i norra Rhônedalen för att botanisera bland ”Les vignobles septentrionaux”, vingårdarna i den nordligaste delen av dalen med de ädlaste – och tyvärr också dyraste – vinerna: Saint-Joseph, Cote-Rotie, Cornas och Crozes-Herimitage så det passade utmärkt att kombinera utflyktsmålen.

Claude Brioude och Olivier Samin, sjärnförsedd chef på Le Carré d'Alethius i Charmes-sur Rhône.
Claude Brioude och Olivier Samin, sjärnförsedd chef på Le Carré d’Alethius i Charmes-sur Rhône.
Tupp med kantareller och grönsaker enligt Richard Rocle
Tupp med kantareller och grönsaker enligt Richard Rocle

Kokboken har undertiteln ”7 chefs – 7 produits – 35 recettes”. De sju råvarorna är Bœf Fin Gras de Mézenc, kött med perfekt marmorering och stor smak, så speciellt att det fått AOC-beteckning, appellation origine controllée; kastanjer, Ardèches signaturföda; de viltfångade forellerna från de många vattenflödena; Chatus-vinet, ett vin med urgamla anor, så kraftigt att man känner håret växa på bröstet; Picodon, en vitmöglad getost; Ardèche-tryffeln, vacker i mönstret och aromatisk i smaken; och potatisen från Gerzenc.

Presentationen inleddes med försäljning och signering av den nya boken och några korta tal med samtliga författare uppställda på parad. Det vore synd att säga att publiken lyssnade koncentrerat, de flesta riktade sin uppmärksamhet mot långborden som efterhand fylldes med rågade fat med smakprov och mängder av vinflaskor.

Så fort som det sista anförandet var klart och artighetsapplåderna avklarade blev en massiv anstormning mot långborden: långa armar, trängsel, knuffar hit och knuffar dit men allt kryddat med gott humör och generösa leenden. Flertalet slukade ett antal godbitar redan vid bordet och lastade sig med så mycket man kunde bära och drog sig tillbaka en bit för mer noggrann avsmakning. Tuggandet blandades med förtjusta utrop, eftertänksamma hummanden, leenden och veckade pannor.

Hustrun och jag smakade och kände efter. Det var modern gastronomi, råvarorna i centrum, beredning och kryddning förstärkte de naturliga smakerna; elegant, lätt och oerhört gott. Egentligen inga invecklade märkvärdigheter och framför allt inga skarpa kryddaccenter; harmonisk mat skulle man kunna kalla det.

Picodon, en ost med mycket karaktär
Picodon, en ost med mycket karaktär
Richard Rocle berättar om den nya boken
Richard Rocle berättar om den nya boken

Den nya kokboken blev en souvenir från vår resa. När jag nu sitter och bläddrar i den kan jag åter uppleva smakerna och dofterna. Naturligtvis blir det mest en läsfröjd här hemma i Sverige, de äkta råvarorna är omöjliga att få fatt i, men lite kan man ju fuska genom att ersätta det ardècheoiska med det bästa av det skånska. Så tänker jag försöka göra en imitation av Ludovic Sinz’, chef på Domaine de Rilhac i Saint-Agrève, ”Carpaccio de Bœf Fin Gras de Mézenc, reduction de syrah”. Finaste oxfilé i millimetertunna skivor, övergjutna av en sås på syrah-vin som reducerats med tunna skivor schalottenlök och monterats med smör och sedan över det hela finklippt gräslök. Serveras tillsammans med en paj med schalottenlök. Det borde fungera.

Eller Claude Briuodes version av råbiff: små, små kuber av fint oxkött, fint skuren gul lök och kryddörter efter behag, salt och eventuellt peppar; servera med gröna blad och gärna vinägersyrade körsbär. Inte speciellt svårt, ens för en hemmakock.

Men den största behållningen av Ardèchekockarnas bok är att man får in mycket av ett nytt tänkesätt att laga mat: varsamhet, lugn och ett stort mått av enkelhet. Man inser att man inte behöver förvandla köket till hela havet stormar för att åstadkomma en delikatess och att kryddor är accenter, inte något som bränner sönder munnen och döljer råvarornas smak.

Storverk i Vadstena

Foto: Markus  Gårder
Foto: Markus Gårder

Denna text publicerades ursprungligen på Skånska  Dagbladets kultursida 19 juli

 

Moralitet och myt med historisk botten, musik med spännvidd i tid och rum, strålande sångarprestationer. Moto Osadas opera Son of Heaven ställer stora krav på sin publik men ger också oerhört mycket tillbaka. Efter ett par år med lättare gods kommer Vadstena-Akademien med ett konstnärligt fullödigt verk i lika fullödigt utförande. Applåderna var, kraftiga, långa och välförtjänta efter urpremiären på Vadstena slott i fredags.

Grovt skissat handlar operan om Qin Shi Huangdi (259-210 fKr), den förste kejsaren, härskaren som enade Kina, skapare av Kinesiska muren och även av Terrakottaarmén, hans kamp för odödlighet och hans konflikt med de två sönerna, den ene en fast moralist, den andre en ledlös och vilsen slarver. I en intervju i programmet berättar librettisten Kerstin Perski om hur hon kom fram till kärnpunkten: ett dolt drama på flera nivåer, ett familjedrama och ett drama om konflikten mellan maktfullkomlighet och maktlöshet hos en kejsare som ser sig nästan som en gud. Och för att citera henne vidare:

”Dessutom fanns ett tema som jag ofta kommer till – kärlekslöshetens konsekvenser både i det lilla och i det stora. Jag såg möjligheten att gestalta kejsarens självupptagenhet både för honom, hans familj och en hel dynasti.”

Med detta vidgar hon dramats tankegods: kejsaren, den egocentriska människan med stort maktbegär, finns även i dag i otaliga exemplar i olika positioner, både låga och höga. Och även nu skapar de mängder av elände.

Moto Osados musik bildar tillsammans med librettot en stark organisk enhet; operan är genomkomponerad utan recitativ. Hans tonspråk är mycket tilltalande men svårt att placera: naturligtvis finns där en viss orientalism (det handlar ju trots allt om Kina) men den dominerar inte. Mestadels är det fråga om västerländsk konstmusik med tydliga influenser från flera epoker, harmoniken är klar och överraskande konventionell, den tillbakahållna rytmen kryddas i andra akten av synkoper och andra tydliga jazzelement. Det är mycket intelligent musik som samtidigt är vänlig mot både öra och hjärna. Och den klangrika och välspelande orkestern under David Björkmans ledning tar mycket väl tillvara på alla finesserna.

Scenografin består av ett antal stora lådor med invändiga speglar på en kal scen. Dessa lådor vrids och förflyttas invecklade turer, uttrycket ”koreografisk scenografi” fladdrade förbi i huvudet; dräkterna sparsmakat vackra och välgjorda, likaså maskerna. Och även regin präglas av samma sparsmakade tydlighet: inga våldsamma gester eller överteatraliska krumbukter, lågmält och effektivt förs textens och musikens budskap över till publiken.

Musikaliskt är föreställningen klart lysande. Sångarlagets prestationer är genomgående av mycket hög och jämn klass. Jacob Högström sjunger Kejsaren med klangrik och mycket uttrycksfull baryton, Daniel Carlssons countertenor är nästan gränslös i rollen som Zhao Gao, Karin Osbecks mezzo flödar av dramatik i The Warriors partier, Christina Nilssons sopran glänser som The Magican; för att bara nämna några. Och dirigenten David Björkmans följsamhet mot sångarna är rent exemplarisk.

Vadstena-Akademien har under sina drygt fyrtio år åstadkommit många minnesvärda operauppsättningar. Med Son of Heaven fogar man tvivelsutan en av de större juvelerna till sin skattkista.

 

SON OF HEAVEN

opera av Moto Osada med libretto av Kerstin Perski

Dirigent: David Björkman

Regi: Nils Spangenberg

Scenografi: Marika Feinsilber

Ljus: Anna Wemmert

Mask: Katrin Wahlberg

Rörelseregi: Clara Svärd

Medverkande: Jacob Högström, Wiktor Sundqvist, Daniel Carlsson, Richard Hamrin, Johanna Rudström, Karin Osbeck, Cassandra Lemoine, Christina Nilsson, Sanna Gibbs

Orkester

Vadstena-Akademien; Uruppförande i Bröllopssalen på Vadstena slott 17 juli

 

 

Vackert och välgjort på Läckö

BB2

Det elaka sommarregnandet gjorde ett uppehåll: himlen var blå, temperaturen riktigt behaglig och svalorna pilade över borggården på Läckö slott när Läckö Slottsopera hade premiär på Hector Berlioz Beatrice & Benedict på lördagen. Den tredje och sista i raden av operor som grundar sig på William Shakespeares komedier och uppförd som på den nakna elisabethanska estrad med orkestern under scengolvet som kärnpunkt med hela borggårdsmiljön som spelplats som använts alla tre åren.

Som vanligt hos Läckö slottsopera är estetiken av hög klass: vackra uttrycksfulla kostymer, genomtänkt ljussättning, och smakfullt vald rekvisita. Dekormålningarna i andra akten smått genialiska, både sirliga och fantasieggande. Regin är elegant och effektiv; den skapar liv och rörelse, folkmyllret blir illusoriskt och personinstruktionerna skapar trovärdiga karaktärer samtidigt som den låter sångarna komma till full rätt.

Orkestern – och det är en riktig orkester med omkring 25 medlemmar – spelar med mycket vacker klang; bara att hålla stämningen i denna temperaturskiftande miljö måste sägas vara beundransvärt. Dirigenten Simon Phipps fångar skickligt Hector Berlioz mycket vackra och romantiska men ställvis något säregna klangvärld; han håller tempot perfekt i föreställningen, slår på snabbt efter arior och ensembler för att hålla nere störande spontanapplåder. Och de sångliga prestationerna är överlag mycket goda.

Allt borde således vara gott och väl. Men det finns ett stort men: Hector Berlioz var tvivelsutan en mycket skicklig kompositör men som dramatiker lämnade han bevisligen en del att önska. När han gjorde opera av Shakespeares teaterstycke strök han bort en bärande del av handlingen: anklagelserna om Heros otrohet och förvecklingarna till detta. Claudio och Hero blir ett genomlyckligt kärlekspar som nästan står vid sidan av handlingen och Berlioz lägger fokus på det gnabbande paret Beatrice och Benedict (precis enligt titeln) men inte ens där drar han ut linjerna, det borde ha gått att få ut mer av de verbala striderna mellan de två. Det hela blir vackert, romantiskt och totalt ospännande; man kommer osökt att tänka på Fru Lenngrens Ett sätt att göra herdakväden:

— se, det är en idyll som äntlig man förstår

så sann, så menlös att den bräker.”

Med ett sådant grundmaterial kämpar till och med den skickligaste regissör förgäves. Det går inte att skapa dramatik när den inte finns.

Och fasen vet om man ska kalla Beatrice & Benedict för opera. Sångspel med talad dialog är nog mer adekvat. Verket är totalt oförargligt, skönhetsvärdet är stort, liksom underhållningsvärdet och mycket skönsång bjuds man på. Magdalena Risbergs sopran mognar fort men hon har ungflicksglittret kvar i rollen som Hero och tillsammans med Maria Streijffert svarar hon för en rent underbar duett i första akten. Karl Rombos lyriska tenor och gedigna agerande skapar ett bra porträtt av Benedict och Mette Bjærang framför Beatrices roll med kraftigt utspel men tyvärr med lite svaj i rösten på sina ställen. Staffan Liljas bas ger fin stadga åt Don Pedro och Linus Börjesson visar god komisk talang som Somarone. Och hela den övriga ensemblens prestationer är mycket goda i både sång och aktion.

Mette Bjærang, och Karl Rombo. Foto: Petter Magnusson
Mette Bjærang, och Karl Rombo.
Foto: Petter Magnusson

 Det känns nästan lite sorgligt att Läcköoperan lämnar Shakespeare. Nästa år väntar ett samarbete med Operaverkstan i Malmö och Carl Jonas Love Almqvists Det går an med musik av Daniel Fjellström och libretto av Maria Sundqvist.

 

 

BEATRICE & BENEDICT

opera av Hector Berlioz med libretto av kompositören efter William Shakespeares ”Much ado about nothing”

Svensk översättning: Catarina Gnosspelius; orkesterbearbetning: Johan Larsson

Dirigent: Simon Phipps

Regi: Catarina Gnosspelius

Kostym: Anna Kjellsdotter

Mask och peruk: Therésia Frisk

Dekor: Jan Borén

Ljus: Markus Granqvist

Medverkande: Mette Bjærang, Karl Rombo, Magdalena Risberg, Thomas Sepp, Maria Streijffert, Linus Börjesson, Stefan Liljas, Mats Jäderlund med flera

Läckö Slottsopera, premiär på Läckö slott 11 juli

 Magdalena Risberg, Maria Streijffert och Mette Bjærang Foto: Petter Magnusson
Magdalena Risberg, Maria Streijffert och Mette Bjærang
Foto: Petter Magnusson

Ett förtjusande divertissemang

Hela ensemblen. Foto:  Martin Hellström
Hela ensemblen.                             Foto: Martin Hellström
Annastina Malm och Martin Hedström. Foto: Martin Hellström
Annastina Malm och Martin Hedström. Foto: Martin Hellström

 

Anne-Louise-Bénédicte de Bourbon-Condé, hertiginna av Maine hade svårt att sova. För att fördriva nätterna lät hon arrangera små nattliga förströelser och skådespel som så småningom utvecklades till storståtliga divertissemang. (vi talar om tidigt 1700-tal) på sitt slott Sceaux utanför Paris. Där samlades aristokrater och intellektuella i fester med maskerade gäster. Dessa evenemang kulminerade med sexton stora evenemang 1714–1715 ”Les grandes nuits”.

Dessa fester inspirerade Annastina Malm, mezzo med gedigen operaerfarenhet att sammanställa ett eget divertissemang med material från de ursprungliga grandes nuits och få Vadstena-Akademien att ta in det under sitt paraply. I onsdags var det premiär på Gamla teatern i Vadstena.

Resultatet är utomordentligt bra: en föreställning med konstnärlig höjd, väl avpassat tempo, fina prestationer från sångare och orkesterensemble välgjort kringverk med kostymer, scenografi och ljus.

Bara teaterlokalen i sig är värd ett kapitel: Sveriges äldsta bevarade privatbyggda landsortsteater, bevarad intakt sedan ombyggnaden 1847, med fem fasta scenbilder, omsorgsfullt restaurerade. Även om det är betydligt senare än franskt 1700-tal ger det ändå en illusion av den tiden. Och kostymerna i föreställningen är väl inte heller de riktigt tidstypiska men mycket vackra och välgjorda.

Tidsmässigt korrekta är däremot de musikaliska prestationerna. Den lilla orkesterensemblen fångar perfekt intonationen och lystern den franska barockmusiken med sin ljusa klang och lätta rubaton. Av sångarna fångade Alexander Vesterberg ett särskilt intresse med sin tenor med utomordentligt höjd och ren och mycket vacker klang. Kraften kunde i och för sig ha varit bättre men den kommer förmodligen med mer skolning och erfarenhet. Annastina Malm kompletterade sin uttrycksfulla mezzo med perfekt utspel och härlig utstrålning liksom Hannes Öberg som fick hela teatern att vibrera med sin kraftiga baryton.

Men även om detaljerna var bra så var helheten desto bättre. Det var en föreställning fylld av glädje, värme och kärlek till musiken. Något att ta fram ur minnet när det blåser snålt om öronen.

 

LES GRANDES NUITS

divertissemang i två akter med musik av Nicolas Bernier, Michel Pignolet de Montéclair, Louis-Nicolas Clérambault, Jean-Joseph Mouret och libretti av Pierre-Charles Roy, Philippe Néricault Destouches med flera; svensk text Annastina Malm

Idé, koncept och regi: Annastina Malm

Musikalisk ledning: Andreas Edlund

Koreografi: Karin Modigh

Scenografi och kostym: Johan Glaumann

Ljus : Jimmy Ström

Medverkande: Annastina Malm, Alexander Vesterberg, Hannes Öberg

Orkester: Kristine West, Stina Jansson, Maria Wernberg, Stina Peterson, Andreas Edlund

Uruppförande på Vadstena Gamla teater 8 juli

Operafabriken når inte ända fram

Förra året satsade det lilla kompaniet Operafabriken mycket djärvt med en uppsättning av Mozarts Titus mildhet; det var en satsning som lyckades, främst musikaliskt med många fina sångarprestationer. I år spänner man bågen än mer med den ganska sällan spelade ”La Gioconda” av Amilcare Ponchielli men tyvärr resultatet är inte riktigt lika lyckat.

Sett som helhet är ”La Gioconda” ett ganska medelmåttigt verk, ett i raden i den ymniga italienska operaproduktionen i slutet av 1800-talet. Musiken är elegant och melodisk men ganska intresselös förutom ett par stora arior, handlingen minst sagt snårig och karaktärerna ganska dåligt utmejslade. Och kompositören Amilcare Ponchielli har sluppit glömskan enbart på grund av ”La Gioconda”; hans övriga verk uppförs nästan aldrig. Annars torde hans största bidrag till musikhistorien vara att han som professor i komposition vid konservatoriet i Milano uppmuntrade Giacomo Puccini att ägna sig åt opera.

I Operafabrikens produktion sjungs operan på italienska, i och för sig helt korrekt men frånvaron av textmaskin gör det svårt att hänga med i handlingen om man inte är mycket väl påläst (och vem hinner plugga in den nästan två sidor långa sammanfattningen på några minuter innan föreställningen startar?). Och när sedan scenografin är så gott som obefintlig – bara ett fondskynke och några stolar, kostymerna närmast vanlig vardagshabit utan nämnvärda signalvärden och agerandet inskränker sig till mestadels stillastående sjungande och måttligt expressiva gester, då blir det en konsertant operaföreställning även om sångarna inte står med partiturhäften framför sig. Det är absolut inget fel på konsertant opera men då ska föreställningen utannonseras som sådan. Och vad är egentligen meningen med regissören Peter Bäckströms pretentiösa tankar i programbladet? Den dramatik han skriver om märker man som publik föga av.

Men en passage ur hans betraktelse kan man oreserverat stämma in i: ”Det är viktigt med bra sångare och instrumentalister i ensemblen. De sex stora rollerna: sopran, mezzo, alt, tenor, baryton och bas är krävande partier. Körerna kräver precision. Med en mindre instrumentalensemble krävs solister i alla stämmor.” Instrumentalisterna fyller dessa krav med råge. Kvintetten med två violiner, cello, klarinett och piano är klart lysande i sina prestationer, fyllig i klangen, exakt och lyhörd mot sångarna.

Bland sångarna är det två som måste apostroferas extra: barytonen Bengt Krantz som med sin långa erfarenhet och obruten kraft och klang gör ett mycket fint porträtt av den slemme Barnaba och Ulrika Tenstam som med sin enastående plastiska, färgrika och uttrycksfulla röst gripande gestaltar La Cieca. De övriga medverkande svarade också för ett gott arbete men tyvärr med en del brister i både klang och precision.

Operafabriken har stora ambitioner och mycket vilja, bara det värt all uppmuntran. Och kanske kommer en del av bristerna vid premiären blekna under den långa turné som uppsättningen ger sig ut på. Det är säkerligen värt att se om föreställningen när den landar i Malmö i slutet av augusti.

Ulrika Tenstam gör strålande prestation som La Cieca Foto: Maria Hegborn
Ulrika Tenstam gör strålande prestation som La Cieca
Foto: Maria Hegborn

LA GIOCONDA

opera av Amilcare Ponchielli med libretto av Arrigo Boito

Regi och scenografi: Peter Bäckström

Kapellmästare: Olle Sjöberg

Kostym och mask: Mimi Terris

Ljus: Hans Roupe

Medverkande: Leena Malkki, Bengt Krantz, Ingeborg Børch, Francisco Almanza, Michael McKinnon, Ulrika Tenstam med flera

Premiär i Stenladan på Torups slott 3 juli

 

Läderlappen med smak av buskis

Musikhistoriens kanske mest omtyckta och spelade operett, uppförd på en fin teater med gamla kulisser och scendekor, vackra välgjorda kostymer, en mycket kompetent ensemble och dito orkester och en skicklig dirigent; Rickard Söderbergs uppsättning av Läderlappen på Ystads teater har alla beståndsdelar man kan begära. Och så så går han och gör buskis av det hela, riktig jäkla buskis med kalsonghumor, fylleskämt och rader av direkta plumpheter. Varför? Buskisgreppet är perfekt för att skyla dåligt grundmaterial och mindre kompetenta medverkande men det behövs inte i den här uppsättningen.

Naturligtvis har Rickard Söderberg en baktanke med det hela, han är inte den typ av teatermänniska som gör något av en slump. Och jag tror inte att det är fråga om enkelt publikfrieri. Han måste mena mer. Han skriver i det välgjorda programbladet bland annat: ”Jag hoppas att du som publik inte låter svårigheten att definiera kön stå i vägen för din musikdramatiska upplevelse utan låter dig omfamnas av den fria kärlek som vi vill måla världen i.” Den tråden i uppsättningen köper jag mer än gärna: Lotte Ohlander gör en magnifik Prins Orlofsky; att låta Susanne Resmark ta hand om rollen som Falke ger många intressanta och välklingande effekter och att flera av koristerna uppträdde som transpersoner är egentligen ganska betydelselöst: det låter bra och dräkterna är vackra. Men det sorgliga är att det budskap om den gränslösa kärlek som uppsättningen säger sig vilja förmedla och som man stundtals uppfattar, skyms av underkläder, juckande och fyllemonologer.

Kanske är det så att Rickard Söderberg uppfattar den traditionella operapubliken som fisförnäm och vill sätta en knytnäve i magen på den? Då skulle han ha tagit till betydligt grövre artilleri: det här greppet gör varken mig eller de flesta andra upprörda, möjligtvis får det oss att frågande höja ögonbrynen.

Men mitt i allt detta bjuds på många riktigt fina prestationer av de medverkande. Laine Quist, här som Rosalinda, går från klarhet till klarhet, hennes sopran har fått än mer fyllighet och glans och hennes scenpersonlighet har utvecklats: nu vågar hon ta den plats hon förtjänar – en blivande primadonna. Också hennes parhäst sedan många år Lotte Ohlander går framåt med stormsteg: hennes Prins Orlofsky var mycket erotisk, spännande och underbart välsjungen. Susanne Resmark i byxrollen som Falke skapade en mycket intressant figur, manhaftig i gestaltningen och med en rent enastående mezzo. Och Tommy Juth med eoner av erfarenhet, välkontrollerad tenor och perfekt klarhet i aktionen kramar ut så mycket som möjligt av rollen som Eisenstein. Och övriga medverkande tog också mycket väl vara på sina roller. Och mitt i hela föreställningen kommer regissören Rickard Söderberg in på scenen iförd en spektakulär fantasikostym, river av habaneran ur Carmen med sin utsökta röst. Varför sjunger han inte mer?

Den lilla orkestern Concertino Internatzionale kan naturligtvis inte skapa ljudet av en stor orkester men väl klangen hos ett äkta wienerkapell. Dirigenten Jonas Samuelsson förtjänar enbart lovord för sitt distinkta och inkännande arbete på pulten. Och Husets kör fungerar mycket bra som operakör både i sång och agerande.

Som ren underhållning fungerar Kammaropera Syds uppsättning av Läderlappen. Men med viss uppstramning och rejäla strykningar kunde det ha blivit en pärla.

Laine Quist, Lotte Ohlander och Tommy Juth
Laine Quist, Lotte Ohlander och Tommy Juth

Foto: Andreas Paulsson

LÄDERLAPPEN

operett av Johann Strauss d y med libretto av Karl Haffner och Richard Genée

Dirigent: Jonas Samuelsson

Regi: Rickard Söderberg

Kostym: Ann Walton

Ljus: Sara Andersson

Smink: Ellinor Trass

Medverkande: Laine Quist, Tommy Juth, Susanne Resmark, Elinor Fryklund, Johan Palmquist, Lotte Ohlander, Sven Melander, Torbjörn Lillieqvist, Lars Humble

Concertino Internazionale

Husets Kör

Premiär på Ystads teater 2 juli

×