Ständigt denne Segerstam…

Malmö operaorkester

Dirigent: Leif Segerstam

Musik av Sibelius och Segerstam

Malmö opera 8 maj

För en tid sedan råkade jag kalla Jean Sibelius andra symfoni för ”en ganska medioker komposition”. Det borde jag inte ha gjort: sällan har jag fått så rejält på huden. Och såhär i efterskott får jag krypa till korset: efter mycket lyssnande och notläsande är jag numera beredd att instämma i åsikten att Sibelius är en av 1900-talets mer betydande symfoniskapare. Denna insikt blev än mer grundmurad efter att ha hört Malmö operaorkester med Leif Segerstam på pulten framföra den första och den sista av Sibelius symfonier: nr 1 i e-moll och nr 7 i C-dur.

Sjuan är utan tvivel höjden av Sibelius musikaliska skapande: hårt koncentrerad där satserna (tre eller fyra, om det är experterna oense) är hopsmidda till en enda, perfekt formbalans, känslomässigt full men ändå tuktad och med en stor bakomliggande kraft. Steget är långt från den första symfonin med dess starka och tunga färger, lätt arkaiserande tonspråk och ohämmade lidelse.

Leif Segerstams tolkning av de båda symfonierna var utomordentlig i klang, stringens och musikalitet; den framhävde särarten i de båda verken men visade också sammanhanget mellan sjuans framåtblickande lätthet och ettans hänvisningar bakåt till Kalevalarealismen. Mycket lärorikt för den fåkunnige som ett extra tillägg den den musikaliska njutningen.

Mellan Sibeliussymfonierna uruppfördes ett av Leif Segerstams egna verk: ”Symfoni nr 279 – Surfing on Thoughts & Visions experienced during a Mental Mezzo-marathon of Music”, skapad med Segerstams teknikform fripulsativitet och framförd utan dirigent. Lättlyssnad, ställvis underhållande, ställvis med intressanta klanger, men – om mästaren ursäktar – ibland en aning tjatig.

Det här var Leif Segerstams sista framträdande som chefdirigent vid Malmö opera. Under de drygt två år han har varit verksam här har operaorkestern tagit ett jättekliv framåt i sin utveckling i både klang och precision. Och han har svarat för åtskilliga storverk i orkesterdiket som dirigent för bland annat Parsifal, Manon och nu senast Aida. Det var därför ett glädjande besked orkesterchefen Henrik Marmén (tillika kvällens presentatör) kom med när han berättade att Leif Segerstam återkommer redan nästa säsong som gästdirigent och att diskussioner är på gång även för samarbete längre fram.Leif_Segerstam_Seilo_Ristimäki

Musik som skakar om

I dag 7 maj 2015 är det 70 år sedan Tysklands kapitulation i Andra världskriget. I går kväll var jag på Moriskan i Malmö och lyssnade på ”Different trains” av Steve Reich. Jag har tidigare läst om verket men aldrig hört det; det blev en upplevelse som gjorde djupa spår i medvetandet, en skarp erinran om det förflutna men också ett memento för nutid och framtid, klätt i fulländad musikalisk estetik.

I tre ganska korta satser ger kompositionen en sammanfattning av denna förödande världshändelse med Förintelsen som kvintessens av vidrigheterna. Den är uppbyggd med en stråkkvartett på estraden som spelar emot en inspelad orkesterstämma uppblandad med repliker och samplade ljud. De tre satserna kallas ”America – before the war”, ”Europe – during the war” och ”After the war”. Tonspråket är Steve Reichs typiska expressiva minimalism (kan man använda ett sådant uttryck?), men med en extra dimension som man vanligtvis inte finner i hans musik, mycket fascinerande även om man ser bort från det programmatiska. Och utförandet var perfekt i tonbildning och exakthet.

Dessförinnan framförde de två grupperna Kammarensemblen och Norrbotten Neo under ledning av Christian Karlsen Steve Reichs ”Double Sextet”. Kompositionen är byggd i tre avdelningar, där de två yttre är en exponering av tonsättarens dansant eleganta, jazzinfluerade minimalistiska tonspråk, vilka omger ett avsnitt med fri och nedtonad rytm, tydlig pentatonisk melodik och orientaliskt färgade klanger. Musikaliskt intressant och synnerligen lättlyssnat. Och utförandet var rent excellent.

Steve Reich själv var närvarande vid konserten (vilket säkert var en av orsakerna till att Moriskan var fullsatt). I samtal med Staffan Storm talade han om de båda kompositionerna och berättade om sitt tonsätteri, sina influenser och bevekelsegrunder.

Programmet som betitlades ”Memory” var det avslutande i serien Judisk vår som ägt rum i Stockholm och Malmö med fyra avsnitt.

Sex nyuppsättningar på Det Kongelige

kvinden uden skyggeTio uppsättningar, av dem fyra repremiärer, gästspel av Jyske Opera och en del annat. Det är vad Det Kongelige Opera i Köpenhamn lockar med under spelåret 2015/2016.

Bland nyuppsättningarna är höstens stora begivenhet att Kasper Holten återvänder som regissör med Carl Maria von Webers Friskytten (Jægerbruden på danska) med scenografi av Es Devlin och kostymer av Anja Vang Kragh. Dirk Kaftan dirigerar och i rollerna finns bland andra Palle Knudsen, Morten Staugaard, Gisela Stille och Anke Briegel. Premiär 7 november.

Intressant är också kompositören Hans Werner Henzes Boulevard Solitude , hans version av historien om Manon Lescault. Lotte de Beer regisserar och på pulten står Jérémie Rohrer, en dirigent på väg mot de verkliga höjderna. Sine Bundgaard och Gert Henning-Jensen sjunger huvudrollerna; premiär 1 oktober.

Våren 2016 inleds 22 januari med Richard Wagners Lohengrin. Dirigent är Alexander Vedernikov, regissör Nicola Raab. Titelrollen sjungs av Burkhard Fritz, Anne Margrethe Dahl har rollen som Elsa av Brabant.

Årets Mozart är Figaros bröllop. Reumert-pristagaren Elisa Kragerup står för iscensättningen och Steffen Aarfing för scenografi och kostym. Henning von Schulmann sjunger Figaro, Anke Briegel Susanna och Palle Knudsen och Sine Bundgaard Greven och Grevinnan; premär 28 februari.

En intressant händelse på Operaens lilla scen Takkelloftet är Orpha Phelans uppsättning av Thomas Adès opera Powder Her Face som handlar om skandalerna kring hertiginnan av Argyll i 1960-talets England med premär 19 mars. Anne Margrethe Dahl sjunger huvudrollen. Det är första gången den sätts upp på Det Kongelige men redan 1999 spelades den på Ystads teater i en mycket bra uppsättning signerad Robert Chevara och med Es Devlin som scenograf.

Spelårets sista nyuppsättning är Richard Strauss Salome i Stefan Herheims inscenering och Michael Boder som dirigent. Ann Petersen och Gisela Stille alternerar i titelrollen och John Lundgren och amerikanen Thomas Hall växlar om som Jochnaan. Premiär 17 april.

Årets repremiärer är Kasper Holtens uppsättning av Richard Strauss Die Frau ohne Schatten som inleder höstsäsongen, David Radoks nästan tio år gamla version av Verdis La traviata som löper från oktober 2015 till juni 2016, Puccinis Il trittico som spelas runt årsskiftet, samt Peter Langdals uppsättning av Verdis Falstaff i februari och mars.

Och i sommar bjuder man på en friluftsversion av Carl Nielsens Maskarade under Copenhagen Opera Festival.

Den Jyske Opera gästspelar med en barnversion av Figaros bröllop, L’amico Fritz av Mascagni, och Puccinis Madama Butterfly. Trio ZOOM och mezzon Lore Lixenberg bjuder på experimentalopera med föreställningen The Fool i slutet av april 2016 och Operaakademiet har sin traditionella föreställning i början av mars, den här gången med Monteverdis Poppeas kröning.

Bilden: Susanne Resmark återkommer som amman i Kvinden uden  skygge (Die Frau ohne Schatten). Foto: Miklos Szabo

×