Den absoluta tomheten

Kvartett, Malmö Opera, 150414

KVARTETT

opera med musik och libretto av Luca Francesconi, baserad på Heiner Müllers pjäs Kvartett, fritt efter Pierre Choderlos de Laclos brevroman Farliga förbindelser

Dirigent: Ralf Kircher

Regi: Stefan Johansson

Scenografi: Jan Lundberg

Ljus: Torben Lendorph

Kostym: Ann-Margret Fyregård

Rörelseinstruktion: Ola Hörling

Medverkande: Kirstin Chavez, Christian Miedl, assistenter, statister

Malmö operaorkester

Nordisk premiär 25 april på Malmö Opera

Åttio minuters total koncentration; för den engagerade känslomänniskan en nedstigning i inferno, för den utomstående iakttagaren en elegant uppvisning av spelet mellan två individer. Allt till musik med många intressanta värden, men ändå så gott som totalt icke-berörande. Luca Francesconis opera Kvartett ställer inga frågor och ger inte heller några svar, förutom i ett förbryllande slut som faktiskt känns en aning påklistrat, som ett försök att ge meningslösheten en mening.

Operans två personer, markisinnan de Merteuil och vicomte de Valmont är två verkligt amoraliska individer; för dem är omvärlden bara brickor i ett spel, vad som styr dem är deras sexualitet och maktbegär, inte för vinnings skull utan bara för att. De spelar sina roller, går in i varandras roller, (observera roller men inte identiteter) och tar på sig rollen av andra människor. Balansen mellan dem är påtaglig: mot markisinnans maktfullkomlighet ställer Valmont prerogativet av manligt kön. Positionerna växlar ständigt, sexualiteten blir en rit, det enda som skiljer människan från döden.

Stefan Johanssons regi drar ut linjerna till yttersta konsekvensen. Etik och moral är icke-existerande, kvar är spelet mellan individerna, så nära som vore de en och ändå så ofattbart långt från varandra – och estetiken; uppsättningen har stor estetisk höjd. Sparsmakad scenografi dominerad av två metallställningar, var sin plattform för de medverkande. Ljuset ger både effektivt stöttande effekter och skapar egna skönhetsvärden i speglingar och projektioner; kostymerna vackra och välgjorda och utnyttjas även spektakulärt som symboler.

Luca Francesconis musik är mycket fascinerande, en blandning full av motsägelser som bildar en fullödig enhet: vanlig orkestermusik blandas med elektronisk, tonalitet med atonala fraser, invecklad melodik bryts av slagdängeartad enkelhet. Trots denna avancerade syntes är den lätt att ta till sig och ställvis mycket njutbar. Däremot ger den inget stöd för sången, den accentuerar och kommenterar; sångarna lämnas ensamma i de intrikata stämmorna.

Och Kirstin Chavez som markisinnan och Christian Miedl som Valmont svarar för lysande prestationer både sångligt och sceniskt. Hennes mezzo har kraft, mycket vacker klang och enastående uttrycksfullhet; hans baryton präglas av lätt tillbakahållen styrka, renhet och förträfflig pregnans och samspelet mellan dem är perfekt. Sett ur mitt begränsade perspektiv måste de sägas vara den ulimata duon för den här operan.

Luca Francesconis Kvartett är det slutliga destillatet av en fransk 1700-talsroman som blev ett skådespel av Heiner Müller som blev en opera. Under resans gång har allt krimskrams rensats bort. Kvar blir något som skulle ha betecknats som en tragedi om figurerna haft någon moral. Nu blir det en bild av den absoluta tomheten. Men slutet ger mig myror i huvudet: rollspelet är över, några citat projiceras där kvinnans utsatthet påpekas, scenen öppnas i fonden, man ser nakna människor och till slut en dörr ut i verkligheten. Varför?

(Bilden är tagen av Malin Arnesson)

En utsökt Carl Nielsen-konsert

carl nielsen

I år är det 150 år sedan tonsättaren Carl Nielsen föddes. Höörs musik- och teatersällskap uppmärksammar detta med temat ”Nordiskt ljus och mörker”. I söndags var det en konsert i Kulturhuset Anders.

Programmet var mycket väl sammansatt: på knappa två timmar fick man fyllig bild av Carl Nielsens tonsättargärning från de tidiga kompositionerna med fast förankring i den danska senromantiken fram till de moderna, framåtpekande sena verken.

Konserten inleddes med en inspelning av Nielsen kanske mest kända verk, Dimman lättar, skrivet för flöjt och harpa och ursprungligen som en del av musiken till skådespelet ”Moderen”. Därefter kom ”Serenata in vano”, framfört av musiker ur blåsarkvintetten Tibia, förstärkt med cellisten Magnus Lanning och kontrabasisten Walter McTigert. Stycket skrevs 1914, mellan de stora symfonierna ”Sinfonia expansiva” och ”Det uudslukelige” och innehåller tydliga spår av vandringen från romantiken mot senare tongångar.

Pianisten Jesper Olsson inledde sin avdelning med ”Fem Klaverstykker” (som av någon outgrundlig anledning försetts med engelsk titel i programmet) från 1890, fortsatte med de lätta och glada ”Humoresques bagatelles” och avslutade med två stycken ur ”Tre stycker for klaver” från 1928. Dessa sena verk är bland Nielsens mest intressanta, där han knyter in sina personliga stildrag i 1900-talets impressionism med modererad tolvtonsteknik.

Tenoren Patrik Forsman sjön fem sånger till Jesper Olssons pianoackompanjemang och blåsarkvintetten Tibia framförde den mycket intressanta Blåskvintett, opus 43, som blev Carl Nielsens sista verk för kammarensemble.

Samtliga verk fick utomordentligt högklassig presentation. Särskilt fäste jag mig för Jesper Olssons framförande av de sena pianostyckena som med hans intelligenta fördrag och perfekta anslag tog tillvara de intrikata detaljerna samt för Tibias utförande av Blåskvintetten med mycket skicklig intrumentbehandling och djup musikalisk känsla.

Vacker musik och mycket känslor

Ruby-Hughes-435x290”Hemlig kärlek” var temat för en eftermiddagskonsert i söndags på Palladium med Musica Vitae under ledning av Fredrik Paulsson och sopranen Ruby Hughes. Det blev halvannan timme med mycket vacker musik och mycket känslor men också med krav på elasticitet i det musikaliska tänkandet.

Beethoven stod för inledningen, dels genom att Ruby Hughes läste ett utdrag ur ett brev som han skrivit till sin ”Odödliga älskade”, dels med första satsen ur Stråkkvartett nr 11 i f-moll. Kvartetten var färdig 1810, brevet skrev han 1812. Man kan undra om kopplingen mellan de två alstren är riktigt relevant, men tanken är förtjusande. Det musikaliska utförandet var mycket fint med utsökt klang och precision men hur det än är, en del av stråkkvartettens speciella kvaliteter tunnas ut när musiken arrangeras om för orkester.

Kring Charles Baudelaires dikt ”De profundis clamavi” ur diktsamlingen ”Fleurs du mal” rörde sig nästa nummer. Kompositören Alban Berg hade sin stora kärlek i tankarna när han skrev sitt verk Lyrisk svit och citerade Baudelaire i satsen Largo desolato. Förutom att det blev en språklig resa – Baudelaire skrev sin på franska med titel på latin, Ruby Hughes reciterade dikten på engelska och sjöng på tyska – var uppförandet en stor musikalisk upplevelse; att det går att få fram så mycket djupa känslor och stor dramatik ur tonsättarens tolvtonsakrobatik. Ruby Hughes sjöng med klangrik sopran som hon behärskade till fulländning och Musica Vitaes behandling av orkesterstämman var rent magnifik; utan tvivel var detta konsertens höjdpunkt.

Från detta ett hopp till nutid. Elvis Costello skrev och spelade in ”The Juliet Letters” tillsammans med The Brodsky Quartet för drygt tio år sedan. Ruby Hughes och Musica Vitae presenterade ett fylligt urval ur verket. Orkestern var fyndigt uppdelad i flera grupper som växlade om, arrangemangen var välgjorda och Ruby Hughes sång och hela framförandet elegant och läckert.

Och så som avslutning en av den konstmusikens största sirapsburkar: Arnold Schönbergs ”Verklärte Nacht”. Ruby Hughes reciterade Richard Dehmels dikt och sedan tog Musica Vitae över med ett uppförande som sparade på varken känslor eller välljud. Orkesterklangen perfekt liksom dynamiken och den musikalska tolkningen.

Avslutningsvis ett väl repeterat extranummer som jag tyvärr inte uppfattade titeln på men det det gav tillfälle att än en gång få lyssna till orkesterns fina spel och Ruby Hughes välljudande sopran.

Rejält men inte upphetsande

En gång, när det begav sig var Malmö operetternas stad. På dåvarande Malmö Stadsteater, det som nu är Malmö Opera, strömmade musiken av Lehar, Offenbach, Millöcker och teaterchampagnen flödade på scenen. Nu är det musikalernas tid; när operachefen Bengt Hall presenterade programmet för spelåret 2015/2016 var det bara att konstatera att mycket av resurserna hamnar där. ”Top Hat” dominerar hösten med premiär 5 september och sista föreställning 13 december och ”Billy Elliot”, med musik av Elton John, täcker vårsäsongen, från 13 februari till 3 juni. Och dessutom en turnerande uppsättning av ”My Fair Lady”.

Men visst blir det opera också: Tjajkovskijs ”Eugen Onegin” (från 14 november till 20 januari) och Verdis ”Maskeradbalen” (från 26 mars till 7 juni) och Claude Debussys ”Pelléas och Mélisande” i maj 2016.

Som operafantast hade jag naturligtvis önskat mig mer men man får trots allt vara tacksam. Samtliga operauppsättningar verkar intressanta, om än ganska traditionella, och har många fina namn bland de medverkande; så dirigerar Michail Jurowski ”Eugen Onegin” och Leo Muscato sätter upp ”Maskeradbalen”. Ännu en stjärna på dirigentpulten är Maxime Pascal i ”Pelléas och Mélisande”.

Jo förresten, det blir en opera till: ”Don G” en komprimerad turneversion av Mozarts ”Don Giovanni”. Mira Bartov sätter upp och hon låter samma person (Sebastian Durán eller Daniel Hällström) vara både Leporello och Don Giovanni samt att Tobias Nyström får kreera både Kommendanten och Masetto. Det ska bli spännande att se hur det lyckas; men greppet med turnerande operor i västficksformat har man ju lyckats mycket bra med tidigare.

Operaverkstan ägnar spelåret åt Carl Jonas Love Almqvist, först med en skolföreställning ”Törnrosens teater” om opera bakom kulisserna, sedan med operan ”Drottningens juvelsmycke” med musik av Joseph Martin Kraus (det är vådligt vad den träbocken har blivit populär) och libretto av Maria Sundqvist, som också regisserar; och så i samarbete med Stiftelsen Läckö slott ”Det går an” också med libretto av Maria Sundqvist och musik av Daniel Fjellström. Åsa Melldahl regisserar och den föreställningen spelas i Lund under augusti.

Och så lite skåpmat: familjeföreställningen ”Tusen och en natt” med musik av Daniel Fjellström får nytt liv runt jul- och nyårshelgen. Den var mycket trevlig för två år sedan och förmodligen lockar den nya åskådare samtidigt som den för andra blir ett glatt återseende.

Två orkesterkonserter, båda med Leif Segerstam på pulten och ett antal kammarkonserter blir det också som tillsammans med nyårsfirande och andra specialarrangemang fyller ut spelåret.

Som helhet rejält men en aning stabbigt. Vart tog leklusten och alla små godbitar vägen i det massiva utbudet?

Lysande men också förbryllande

svävandeDenna recension var publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 4 april

 

SVÄVANDE DAMEN

operavarieté med musik av Catharina Backman och libretto av Pelle Öhlund

Regi: Pelle Öhlund

Scenografi och kostym: Signe Krogh

Ljus: Ilkka Häikiö

Kapellmästare: Annika Bjelk Wahlberg

Medverkande: Alexandra Büchel, Daniel Hällström, Klara Mossberg, Nina Jemth, Magnus Hellman

Musiker: Ola Denward, Minna Weurlander, Lars Ljungberg

Urpremiär på Verkstan, Malmö Opera 1 april

Det är alltid spännande att komma till premiärerna på Operaverkstan: nya intryck, nya former och nya infallsvinklar; så gott som alltid mycket välgjorda uppsättningar med bra konstnärlig höjd och medverkande som presterar på topp. Mina förväntningar var alltså höga inför premiären av den nyskrivna ”operavarietén” Svävande damen. De infriades till fullo men gav mig samtidigt huvudbry i åtskilliga timmar framöver.

Det går alldeles utmärkt att uppleva Svävande damen som en timmes god underhållning. Catharina Backmans musik är lättillgänglig men inte banal; tonspråket har tydliga influenser av den tidige Kurt Weill med spår av jazz och mellankrigstidens tyska varietémusik uppblandad med diverse ljudeffekter. Pelle Öhlunds libretto berättar om Agnes, en föräldralös flicka i gymnasieåldern, som med hjälp av ett fragment av en gammal affisch försöker hitta sitt förflutna och hamnar hos ett slitet varietésällskap som visar sig ha många lik i lasten. Men slutet blir gott: hon finner sina föräldrar och försoningen blir allmän. Det är både vänligt och lättfattligt. Handlingen interfolieras med skickligt utförda varieténummer: bland annat just den svävande damen, vandring på krossat glas och vanliga trollkonster. Dessutom ögonfägnande klassisk lindans. Scenografin med sina olika nivåer och fantasieggande rekvisita fungerar utmärkt och ljussättningen effektiv.

Och de medverkandes insatser är riktigt, riktigt bra. Alexandra Büchel sjunger Agnes roll med glittrigt klar sopran med lagom kraft och mycket värme och hennes agerande är perfekt: hon får fram tonåringen som ena stunden är tuff och nästan vuxen och andra stunden ett barn. Daniel Hällström som Dr Glota släpper på högtrycket i sin baryton och låter figuren så småningom förändras från just en figur till en riktig människa. Nina Jemth gör ett intressant och tankeväckande porträtt av fakiren Madam Kirik Cam och Magnus Hultmans Maurice är rent rörande i sin vänlighet och hjälpsamhet. Och Klara Mossberg som lindansösen Arielle skapar stora intryck i sin stumma skönhet.

Den lilla ensemblen är mycket välspelande och deras utstyrsel är väl värd uppmärksamhet.Exempelvis skulle accordeonisten Minna Weurlander som Sirpa passa utmärkt som Baba the Turk i Stravinskys Rucklarens väg.

Så långt alltså en utmärkt föreställning som mycket väl passar sin målgrupp: barn från högstadiet och uppåt samt normalt barnsliga vuxna. Men är jag helt ute på hal is om jag anar fler bottnar? Det vimlar av symboler – avsiktligt eller oavsiktligt. Varför kommer Madam Kirik Cam ut ur ett skåp, märkt med Det allseende ögat, ett öga i en triangel, en av kristenhetens tidigaste gudssymboler? Och hennes fakirdans på glasskärvor, en direkt bild av svårt lidande? Och Arielles dans, en bild av förgänglig skönhet? Det går att räkna upp ännu fler exempel. Är det inte så att Agnes sökande mynnar ut i något som hon inte önskat?

Det är inte otroligt att min fantasi skapar komplicerande skeenden av något som är avsett att vara ganska enkelt. Men bortsett från detta är Svävande damen en lysande föreställning i det lilla formatet, och absolut värd ett besök på Verkstan.

Bilden är tagen av Cesare Righetti

×