”Maskarade” glimrar fortfarande

MASKARADE

MASKARADE

opera av Carl Nielsen med libretto av Vilhelm Andersen efter Ludvig Holbergs komedi

Dirigent: Per Otto Johansson; regi: Kasper Holten och Morgan Alling; scenografi och kostym: Marie ì Dali; ljus: Jesper Kongshaug

Medverkande: Petri Lindroos, Randi Stene, Gert Henning-Jensen, Simon Duus, Jens Christian Tvilum, Bengt-Ola Morgny, Ylva Kihlberg, Tuva Semmingsen, Sten Byriel, Palle Knudsen med flera

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor

Repremiär på Operaen i Köpenhamn 28 mars

Maskarade”, Danmarks okrönta nationalopera, inleder Det Kongeliges firande av 150-årsjubileet av Carl Nielsens födelse. Uppsättningen är inte ny, den skapades av Kasper Holten 2006 och har nu uppdaterats av Morgan Alling.

”Maskarade” är sig en komisk opera, byggd en teaterpjäs av 1700-talsförfattaren Ludvig Holberg. De spår av dramatik som finns i förlagan, och även i Carl Nielsens original, har Kasper Holten glatt sett bort ifrån och förvandlat verket till en underhållningshistoria, en varieté med fart och fläkt, avancerad akrobatik, lätta slipprigheter och brännvinshumor på ren buskisnivå samt mängder med storartad skönsång och dito musik. Allt detta inramat av fantasifull, detaljrik och vacker scenografi, välgjorda och ställvis ögonfägnande kostymer och skicklig ljussättning. Som åskådare har man bara att lägga de seriösa tankarna åt sidan, ryckas med i det höga tempot och njuta av den konstnärliga höjden i det musikaliska framförandet. Man måste säga att det är underhållning när den är som bäst.

Men trots allt detta lättgods finns dramatiken kvar, inte i det som händer på scenen men väl i musiken. Den är fylld med skeenden, känslor och stämningar; målande och suggestiv, ibland lätt som en fjäder, ibland tung och myndig. Och den får en utomordentlig tolkning av Det Kongelige Kapel och dirigenten Per Otto Johansson med tät välbalanserad klang och dynamik och tadelfritt tempo.

Sångarbesättningen vid repremiären svarar också för prestationer i framkant. Om några ska framhållas speciellt är det Henrik Duus som med mörk baryton och tydligt agerande sjunger Henrik och Gert Henning-Jensen som skänker liv åt Leander med glansfull tenor och frapperande plastik. Ylva Kilhlberg lånar sin klara eleganta sopran till fint porträtt av Leonora och Tuva Semmingsen gör en helt bedårande Pernille. Och så Petri Lindroos som Jeronimus, mäktig i sin basröst, både myndig och förvirrad som figur och Randi Stene som med sin mezzo skapar en Magdelone med ordentligt med skinn på näsan. Även de övriga rollerna förvaltas exemplariskt i både sång och agerande och kören är, som vanligt, utomordentlig.

Efter premiären 2006 på Kasper Holtens iscensättning förekom det en del invändningar mot att så till den grad förändra den här danska nationalklenoden, att ”förvandla en opera till en cirkusföreställning” som en upprörd anmälare skrev. Förmodligen blir det ingen sådan diskussion efter repremiären, de flesta inser nog att det är genom en sådan här förvandling som ”Maskarade” kan leva vidare. Verkets största tillgång, den underbara musiken, finns kvar i all sin prakt men handlingen som bevisligen har gnagts av tidens tand har förändrats till ett glänsande surrealistiskt drömspel där anakronismer, verklighet och illusion, ljuv romantik och köttets obändiga lust, hög konst och grov komik, bildar en glänsande väv ”blot til lyst” för att travestera Det Kongeliges valspråk.

Bilden är tagen av Per Morten Abrahamsen

 

En fulländad operaföreställning

ts2ts1

 

 

DIE TOTE STADT

opera av Erich Wolfgang Korngold med libretto av Julius och Erich Wolfgang Korngold efter romanen ”Bruges-la-morte” av Georges Rodenbach

Dirigent: Simone Young; regi: Karoline Gruber; scenografi: Roy Spahn; kostym: Mechthild Seipel; ljus: Hans Toelstede; körmästare: Eberhard Friedrich

Medverkande: Klaus Florian Vogt, Meagan Miller, Lauri Vasar, Cristina Damian med flera

Philharmoniker Hamburg, Chor der Staatsoper Hamburg, extra kör, Hamburger Alsterspatzen, Komparserie der Staatsoper Hamburg.

Premiär på Staatsoper Hamburg 22 mars

Lördagen 4 december 1920 uruppfördes Erich Wolfgang Korngolds opera ”Die tote Stadt” på vad som då hette Hamburger Stadt-Theater; ett parallellt uppförande ägde rum samma dag i Köln. Publiken var hänförd och kritiken positiv. Sedan fanns operan på repertoaren i Hamburg fram till spelåret 1929/ 1930. Sedan togs den bort och har inte visats förrän nu. I söndags var det premiär för en uppsättning som har alla möjligheter att återuppliva den Korngold-feber som grasserade i Hamburg för nästan ett sekel sedan: den musikaliska tolkningen, insceneringen, sångarnas prestationer, scenografin, allt ligger i yttersta framkant. Det var längesedan jag såg en helgjutet högklassig operaföreställning.

Det går inte att likna ”Die tote Stadt” vid någon annan opera. Handlingen tilldrar sig i Brügge, staden som vid slutet av 1400-talet snabbt gick från maktfull metropol till törnrosasömn. Dit har huvudpersonen Paul dragit sig undan för att sörja sin döda maka, han har klippt av hennes hår och bevarat som en relik. Paul sjunker allt djupare in i sin sorg, hans enda förbindelser med omvärlden är hushållerskan Birgitta och vännen Frank. Så träffar han dansösen Marietta och ser i henne en avbild av sin dyrkade döda hustru. Han tror att Marietta ska bli hans återkomst till det verkliga livet samtidigt som hans skuldkänslor, förvirring och vanmakt ökar. Frank och Birgitta försöker förgäves att få honom att komma till sans men när Marietta försöker ta den döda hustruns hår från honom stryper han henne med detta.

Operan i sig (och även den bakomliggande romanen) har starka influenser av teorierna kring Freuds psykoanalys och iscensättningen, liksom scenografi, kostymer och masker emfaserar detta. Visserligen finns Brügge (och är idag både världsarv och välbesökt turistmål) men det är inte detta Brügge som skildras. Staden blir en metafor för ett sinnestillstånd, nästan en egen person som i början avbildas med en enbart dekorationsmålad fond som sedan bryts igenom med något som kan vara en skeppssida där ställvis ödsliga fasader skymtar förbi. Stadens befolkning, kör och statister är rent surrealistiska, dels ikoner dels människor; helhetsintrycket är mycket fascinerande.

Som man kan se omvärlden som en projektion av Pauls undermedvetna blir också de övriga rollfigurerna delar av honom själv: Frank och Kristina det kontrollerande överjaget, den döda hustrun och Marietta två sidor av den biologiska grunddriften. Som en påminnelse om Freud står divanen, patientsoffan, i centrum på scenen.

Korngold var bara 23 år gammal när ”Die tote Stadt” hade premiär. Men hans musik är inget ungdomsverk: den är mogen och mycket raffinerad. Stilmässigt har den drag av både impressionism och expressionism uppblandat med en portion senromantik och den har många tonala skönhetsvärden. Dirigenten Simone Young lägger fram dessa musikaliska kvaliteter med rent ljuvlig orkesterklang, exakt i tempo och timing. Till detta en vidunderlig kör, sammansatt av Hamburgoperans ordinarie kör, en extrakör samt barnkören Hamburger Alsterspatzen, drillade till högsta perfektion i klang och agerande av den legendariske Eberhard Friedrich.

I huvudrollen som Paul är Klaus Florian Vogt imponerande. Jag har tidigare hört honom i Bayreuth som Walter von Stolzing i Mästersångarna och i Lohengrin men det var några år sedan och hans tenor har utvecklats ytterligare: utsökt lyster och klangrik över hela registret; också hans agerande har finslipats ytterligare. Och Meagan Miller som Marietta/Marie är en värdig motspelare med en fantastiskt uttrycksfull sopran och perfekt scennärvaro. Även Lauri Vasar som Frank/Fritz och Cristina Damian som Birgitta bjuder på fina prestationer.

Hamburg ligger en bit bort från Malmö, det tar lika lång tid att tåget dit som till Stockholm. Men för den som vill uppleva en så gott som fulländad operaföreställning är det värt besväret att ta sig dit.

Bilderna från föreställningen är tagna av Bernd Uhligts4ts3

Aida med musikalisk kraft

Aida, Malmö opera, 150312.

Denna recension var publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 22 mars

AIDA

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Antonio Ghislanzoni

Dirigent: Leif Segerstam; regi: Staffan Valdemar Holm; scenografi och kostym: Bente Lykke Møller; ljus: Torben Lendorph; koreografi: Jeanette Langert

Medverkande: Kelebogile Besong, Lars Cleveman, Tuija Knihtilä, Taras Shtonda, Fredrik Zetterström, Reinhard Hagen, Patrik Forsman, Frida Thor Bergström, Louise Midford med flera

Malmö Operakör, Malmö Operaorkester

Premiär 20 mars

Det var nästan 15 år sedan sist men nu uppförs Verdis Aida, av många ansedd som den största juvelen i operalitteraturen, åter på Malmö Opera. Publikintresset var stort, premiären utsåld och ovationerna efter ridåns fall överväldigande.

Och rent musikaliskt är uppsättningen en ren fullträff. Leif Segerstam lyfter Operaorkestern till nya stordåd, massivt tät i klangen, perfekt precision ner till minsta detalj och fullödig timing mot händelserna på scenen. Operakören svarar också för en gedigen insats i både sång och aktion och samtliga sångares prestationer är högklassiga: Lars Cleveman som Radamès speglar med sin kraftiga tenor ett brett känsloregister från styrka och romantik till rädsla och förtvivlan, Tuija Knihtiläs Amneris är mycket intensiv med uttrycksfull mezzo och ett agerande som det slår gnistor om, Fredrik Zetterström sjunger Amonasro med en baryton som bara blir bättre och bättre och skapar en minnesvärd scenpersonlighet trots det begränsade utrymmet. Och så Kelebogile Besong i titelrollen: hennes röst är ännu inte riktigt mogen men klar och vacker och visar löften om kommande stordåd och hennes agerande känns så äkta att det griper tag i hjärtat på en: ingen operadiva i en stor sopranroll utan en ung flicka, fördriven och rädd men fylld av stolthet och kärlek.

Så långt tror jag majoriteten i publiken instämmer men uppsättningen som sådan av paret Staffan Valdemar Holm, regi och Bente Lykke Møller, scenografi och kostym, tål verkligen att diskuteras. Deras avsikt var att skapa en avskalad version; i programbladet konstaterar de samfällt att de flesta uppsättningar av Aida är felregisserade, att nästan allt med Aida är ett stort misstag eller ett stort missförstånd. De vill se Aida som ett kammarspel, ett triangeldrama mellan Aida, Radamès och Amneris. Det ligger mycket i det; men Aida är mycket mer än så. Som i de andra av Verdis senare operor bygger verket på en samverkan mellan dynamiska masscener och statiska kammarscener. I detta ligger mycket av Verdis storhet på det dramatiska planet. Men det kräver en regi som tar hänsyn till dualiteten, det går inte att låta de stora scenerna vara löst påklistrade, i dem skapas dramatiken som är förutsättningen för de mer intima passagerna. I mångt och mycket transformeras uppsättningen från en äkta opera till något som närmar sig oratoriets formspråk.

Scenografin är strikt minimalistisk: en samling enorma mörkgröna kolonner. Inget ändras under föreställningens lopp förutom ett antal stolar som sätts fram med jämna mellanrum. Så småningom börjar det kännas en aning enahanda. Kostymerna spretar åt alla håll: vitt och luftigt i tempelscenerna, annars kostymer från ett lågprislager på herrarna och allt från trasor till billiga aftonklänningar på damerna. Ställvis verkar det vara en estetik hämtad från 1960-talets Konsum: trots de eleganta trumpeterna torde taffligheten i den stora triumfscenen vara svår att överträffa.

Men trots allt ligger det en hel del i paret Holm-Møllers pretentiösa uttalanden och det vore totalt fel att avfärda den här uppsättningen; i det enkla, avskalade finns en stor kraft. Jag har sett Aida i åtskilliga versioner men inte någon som i så stor utsträckning låter operans egenartade och utomordentliga musikaliska kvaliteter komma till sin rätt; inte heller någon som i hög grad emfaserar Verdis kraftiga aversioner mot prästerskapet eller någon som låter budskapet om kärlek och frid lysa så klart.

Fläckar störde Brucknertolkning

Bruckner_Anton_Postcard-1910Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Marc Soustrot; solist: Hyeyoon Park, violin

Felix Mendelssohn: Violinkonsert i e-moll; Anton Bruckner: Symfoni nr 7.

Konserthuset, Malmö 19 mars

Anton Bruckners sjunde symfoni är en väldig skapelse. I grunden knuten till den klassiska formen i Beethovens spår men med en högromantisk påbyggnad. Tonspråket visar på influenser från Wagner med vidlyftig instrumentation och sekvenser med stor dynamik. Men i motsats till Wagner låter Bruckner aldrig känslorna rusa iväg; verket är, liksom hans övriga kompositioner, fast förankrat i hans religiösa inställning till musiken, vilket ger det en nästan objektiv grund. Ändå kan Wagners ande sägas vila över symfonin: den långa andrasatsens adagio skrevs som en föraning om Wagners död och codan är tänkt som sorgemusik. Men trots längden och tyngden är verket med sin utsökta melodik den mest lättillgängliga av Bruckners symfonier.

I sitt framförande med MSO i torsdags visade Marc Soustrot sin förtrogenhet med det mastodontiska verket. Han visade upp de rena linjerna i arkitekturen och var ytterst noggrann med tempo och dynamik; inte den det i det furiösa scherzot förföll han till överdrifter. Helt i Bruckners intentioner ställde han orkestergrupperna mot varandra: blåset mycket kraftigt, det ljusa stråket spetsigare än vad som vanligt hos MSO och det mörka stråket accentuerat och myndigt.

Men någonstans brast det i kommunikationen. Soustrot fick inte ner sina intentioner i orkestern och i några passager svajade precisionen betänkligt. Det var synd, utan dessa fläckar hade det kunnat bli ett riktigt storartat uppförande.

Före paus var den koreanska violinisten Hyeyoon Park solist i Mendelssohns Violinkonsert. Fingerfärdig till tusen och med vacker intonation. Men hon behöver mogna musikaliskt, hennes tolkning var alldeles för ytlig. Och helhetsintrycket blev inte bättre av en orkesterstämma som, åtminstone i första satsen, lämnade mycket övrigt att önska.

×