Holländaren som operabio

holländarenSF Bio fortsätter med digitala live-sändningar från Royal Opera House i London. I tisdags kunde man se Richard Wagners Den flygande holländaren i en uppsättning signerad Tim Albery. Dirigent var Andris Nelsons, Michael Levine står för scenografin, Constance Hoffman för kostymerna, David Finn för ljuset och Philippe Giraudeau för koreografin. Uppsättningen i sig är från 2009, nypremiären regisserades av Daniel Dooner.

I rollerna: Bryn Terfel, Peter Rose, Adrianne Pieczonka, Ed Lyon, Michael König, Chatherine Wyn-Rogers samt mängder med andra agerande.

Egentligen är det en föreställning som har allt man kan begära: utomordentliga sångare, fascinerande scenografi och övrigt kringverk, perfekt orkester och kör. Men ändå framkallar den inte den speciella känsla som en man får av en fulländad Wagneropera. Kanske är det att den är för ”mjuk”. Man saknar kraften, desperationen, den obevekliga marschen mot undergången. Figurerna blir för allmänmänskliga, ställvis nästan sympatiska: Holländaren mer resignerad än vredgat demonisk, Senta mer tonårsförälskad än besatt, Daland mer omtänksam pappa än beräknande girigbuk.

Vissa av Tim Alberys ändringar gentemot originalet är ganska tveksamma. Senta ska sjunga sin ballad medan hon tittar på porträttet av Holländaren. Detta porträtt är ersatt med en skeppsmodell. I sig inget större problem men reaktionen när hon får syn på Holländaren blir mycket svårbegriplig. Dessutom överensstämmer inte modellen med det fartyg med ”blodröda segel och svarta master” som hon sjunger om i balladen.

Än värre skär det sig i slutscenen. Wagners anvisningar kräver att Senta kastar sig i havet mot sin död, Holländarens fartyg sjunker i havet och de två älskande ses stiga mot himlen. Albery låter Senta bara vackla och kollapsa med en modell av fartyget i famnen, mer sorgligt än dramatiskt.

Men scenografin är mycket bra: en skeppssida som både är fonden och med små tillägg fungerar i alla scener. Och ljussättningen är enastående, man får en riktig illusion av det dimmiga saltstänkta havet.

Sångarnas prestationer är rent formidabla. Bryn Terfel visar än en gång sin rent otroliga förmåga att blanda välljud, kraft och känsla och Adrianne Pieczonka sjunger Senta med värme, mycket kraft och något tillbakahållet agerande, Peter Rose gör sin fryntlige Daland sångligt perfekt och Michael König visar upp en riktigt bra wagnertenor i Eriks partier.

Så det blir bara att konstatera att förutom de något förbryllande regigreppen ligger föreställningens problem huvudsakligen hos dirigenten Andris Nelsons. Hans tempo och timing är perfekt, likaså klangen hos orkester och kör. Men det blir för välpolerat: Wagners Den flygande holländaren är inte bara musikaliskt vacker, den ska också skaka om, ja nästan skrämma.

Bilden: Bryn Terfel och Peter Ross ©Clive Barda/ ROH

Barockopera när den är som bäst

AlcinaALCINA

opera av Georg Friedrich Händel med libretto av en anonym författare efter Ludovico Ariostos Orlando furioso

Dirigent: Lars Ulrik Mortensen

Regi: Francisco Negrin

Scenografi och kostym: Louis Désiré; koreografi: Ran Arthur Braun;  ljus: Mikki Kunttu och Mikael Sylvest; videodesign: Mikki Kunttu

Medverkande: Nicole Heaston, Itziar Lesaka, Ruxandra Donose, Wojtek Gierlach, Anke Briegel, Marius Roth Christensen, Hyon Lee, Jacob Christian Zethner med flera

Concerto Copenhagen

Premiär på Det Kongelige Opera, Gamle Scene 21 februari

Egentligen räcker det med Lars Ulrik Mortensens och Concerto Copenhagens utsökta behandling av orkesterstämman i Händels opera Alcina som bevekelsegrund att ta sig till Det Kongeliges Gamle Scene. Men det är bara en del i den både musikaliskt och sceniskt fullödiga uppsättning som hade premiär i lördags. Uppsättningen i sig är ett samarbete med Den Norske Opera i Oslo, där den spelades för ett drygt år sedan.

Som i de flesta barockoperor är handlingen i Alcina så tillrörd att de flesta tv-såpor framstår som under av logik och klarhet. Är inte rollfigurerna förtrollade så har de ändå minst dubbla identiteter för att förvilla sina kombattanter, släktskap och relationer är så gott som omöjliga att hålla reda på. Regissören Francisco Negrin talar i en intervju i programhäftet om att figurerna ska behandlas med en närmast jungiansk syn: de är inte individer utan arketyper och kräver ett annat sceniskt bildspråk.

Men kärnpunkten i Negrins uppsättning är densamma som Händel hade: operan är underhållning som ska locka publiken. Musikaliskt med virtuosa arior, sceniskt med illusorisk teknik, praktfulla kostymer och vacker scenografi. Och i Francisco Negrins version fungerar Händels koncept lika bra i dag som det gjorde 1735. Man kan bortse från den röriga intrigen och se Alcina som en kabaré eller nummerrevy: fantastiska sångprestationer med enastående orkesterackompanjemang och scenisk prakt interfolieras med kraftiga effekter och skicklig akrobatik. Parkourgruppen med sina sju medlemmar står för uppvisningar som i sin kraft och elegans nästan tar andan ur en och ljus- och videoeffekterna är mycket välgjorda.

Men Alcina är ju främst opera, musikteater och allt kringverk till trots är det i musiken och dess uttolkning som den har sina största värden. Som operakompositör var Händel inte nydanande, han tog till sig tidens former och fyllde dem med genialisk musik, melodisk och lättförståelig men fylld av intrikata detaljer. Lars Ulrik Mortensen och Concerto Copenhagen ger den musiken en tolkning som har allt man kan begära: fulländat tonskön främst präglad av lätthet och elegans men även pompa och kraft när det erfordras. Det är en barocktolkning som ger något åt alla åhörare: flärd och örongodis åt dem som nöjer sig med detta och perfekt analys av harmonik och kontrapunktik för puritanerna.

Och flertalet av sångarnas prestationer håller samma höga klass. Nicole Heaston Skandinaviendebuterade i titelrollen vid uppsättningen i Oslo men har många meriter från sitt hemland USA och även i Europa. Hennes Alcina var rent grandios: perfekt nästan gränslös sopran med mycket vacker och exakt barockklang med stor inlevelse och enastående scenisk utstrålning. Också Anke Briegel sjöng Morgana med mycket liv i både röst och aktion. Wojtek Gierlach som Melisso, Jakob Christian Zethner och Marius Roth Christensen svarade också för mycket bra prestationer i de manliga rollerna. Däremot är jag en aning tveksam till Itziar Lesaka som Ruggerio: hennes agerande var perfekt men rösten hade inte tillräcklig ork. Och Ruxandra Donose som Bradamante klarade höjden bra men koloraturerna var alldeles för kraftlösa.

Med Alcina fortsätter Det Kongelige sin serie av Händeloperor i regi av Francisco Negrin. Förhoppningsvis blir det fler.

Bilden: Anke Briegel och Marius Roth Christensen. Foto: Per Martin Abrahamsen

Haydn hela kvällen

Rainer Honeck

Rainer Honeck är en musiker med många järn i elden: konsertmästare i Wiener Philharmoniker, violinsolist framför många orkestrar över hela världen med otaliga inspelningar, förste gästdirigent för Nagoyas filharmoniska orkester i Japan och inte minst flitig gäst hos Malmö Symfoniorkester som Stehgeiger, solist och dirigent. I torsdags framträdde han som solist och dirigent i Konserthuset med ett program med enbart musik av Joseph Haydn: ouvertyren till operan ”La fedeltà premiata”, Violinkonserten i G-dur samt symfonierna 96 och 102.

Självklart är Rainer Honeck en rent utomordentlig violinsolist och hans framförande av Violinkonserten i G-dur blev också aftonens höjdpunkt. Typiskt haydnsk, musikaliskt riktig, med utsökt instrumentbehandling.

Men som dirigent når han inte upp till samma klass. Formellt är det absolut inga fel på hans tolkningar men varken i operaouvertyren eller symfonierna fick han fram den tidiga wienklassicismens rokokokänsla och lätta elegans. Stundtals blev musiken oklar, stundtals alldeles för tung.

Orientaliskt på Malmö opera

Malmö Operaorkester

Dirigent: Ralf Kircher. Solist: Laine Quist, sopran. Presentatör: Stefan Johansson

Musik av Mozart, Berlioz, Prokovjev, Kareem Roustom och Richard Strauss

Malmö opera den 11 februari

Daniel Barenboim, pianist och dirigent, och en av de största nu levande musikerna skapade 1999 tillsammans med filosofen Edward Said The West-Eastern Divan Orchestra, som ett sätt att låta unga musiker från flera länder i Mellanöstern spela i samma orkester. Nyligen beskrev han sitt projekt så här:

”The Divan Orchestra är inte en kärlekshistoria, och det är inte en fredshistoria. Den har väldigt smickrande beskrivits som ett fredsprojekt. Det är det inte. Det kommer inte att skapa fred, oavsett om den spelar bra eller inte så bra. Orkestern är tänkt som ett projekt mot okunnighet, ett projekt för det faktum att det är absolut nödvändigt för människor att lära känna varandra, för att förstå vad den andra tänker och känner, utan att nödvändigtvis hålla med…”

Det var på uppdrag av Barenboim och The West-Eastern Divan Orchestra som den syriske kompositören Kareem Roustom skrev orkesterverket Ramal. Det uruppfördes i Buenos Aires i augusti förra året och spelades sidan på flera platser i Europa. Och genom ett initiativ av Malmö Operas kapellmästare Ralf Kircher kunde nu verket framföras av Malmö Operaorkester i onsdags.

Ramal beskrivs i programmet som en musikalisk korsning mellan öst och väst, som en reflektion över våldet i Syrien. Det är en avsikt man måste ha full respekt för. Men tyvärr visade sig verket vara musikaliskt tämligen intetsägande: en kaotisk inledning, ett meditativt mellanspel med ett häftigt intermezzo och en avslutning med jazzrytmer. Melodiken var ganska svag i konturerna och harmonierna lät i mina öron mer occidentala än orientaliska. Inget man skulle anstränga sig för att ha hemma i skivhyllan.

Konsertens tema var Orienten i den västerländska musiken, en nog så intressant infallsvinkel och den bjöd på flera välvalda exempel. Man inledde med ouvertyren till Mozarts Enleveringen ur seraljen. Ralf Kircher bjöd på lätt, frisk rokokoelegans trots den något överdimensionerade orkestern.

Sopranen Laine Quist (bilden) debuterade som solist framför stor orkester med Hector Berlioz Kleopatras död. Vanligen sjunger hon i oplaine quisterakören men har svarat för många bra solistprestationer både på Malmö Opera och i andra sammanhang och belönats med flera pris. Hon har utvecklat sin röst mycket positivt och kunde nu presentera en mycket fin tolkning av Berlioz lyriska scen. Hennes röst har en vacker och varm klang med stor tydlighet och hennes scenutstrålning högst påtaglig. Så varför tog hon inte för sig mer – hennes kvaliteter räcker till för större kaxighet.

På programmet stod också två verk av Richard Strauss: en orkestersvit ur ”Die ägypische Helena” och De sju slöjornas dans ur Salome. Ralf Kircher visade verkligen att han kan sin Richard Strauss: perfekt tempo och härlig kraft och färg i orkestern.

Lika välspelat var framförandet av Sergej Prokofjevs orkestersvit Egyptiska nätter. Men trots alla ansträngningar: det är ändå en av musikhistoriens tråkigaste kompositioner som passar bäst i byrålådan.

Välklingande Brahms

cmanoukian3

Johannes Brahms skrev sina tre violinsonater relativt sent i livet, under de år hans tonspråk förfinades och koncentrerades samtidigt som det fick en mer resignerad karaktär. Han hade de stora kör- och orkesterverken bakom sig och riktade sig mer mot kammarmusik och pianostycken i det mindre formatet. Den tredje sonaten, den i d-moll, hör definitivt hemma i Brahms sista tonsättarperiod medan de två första, i G-dur respektive A-dur ligger på gränsen, de är aningen öppnare och lättare men ger ändå en föraning av det sista utvecklingssteget.

Violinisten Catherine Manoukian (bilden) och pianisten Gunilla Süssman framförde de tre sonaterna vid en konsert på Palladium i söndags, ett framförande som bjöd på inkännande tolkningar där verkens karaktäristika betonades förtjänstfullt och varje enskild detalj plockades fram: den klassiska balansen i G-dursonaten, den ljusa glädjen i A-dursonaten och d-mollsonatens dramatiskt laddade spänning. Kontrasten i tolkningarna var också föredömlig: de två första nästan klassicistiskt strama och den tredje med klart romantisk accent. Och ett extra plus för frånvaron av onödiga åthävor eller påklistrad själfullhet.

Catherine Manoukian har blivit hyllad för både sina solistiska och kammarmusikaliska prestationer. Det är i högsta grad förståeligt: hennes teknik är perfekt, tonbildningen enastående vacker och den musikaliska analysen fullödig. Och Gunilla Süssmans pianostämma var också av samma klass: skarp, tydlig och ren i anslaget.

Salomon Smith kammarmusikförening var arrangör. Det är bara att önska mer sådant.

Välklingande Brahms

cmanoukian3

Johannes Brahms skrev sina tre violinsonater relativt sent i livet, under de år hans tonspråk förfinades och koncentrerades samtidigt som det fick en mer resignerad karaktär. Han hade de stora kör- och orkesterverken bakom sig och riktade sig mer mot kammarmusik och pianostycken i det mindre formatet. Den tredje sonaten, den i d-moll, hör definitivt hemma i Brahms sista tonsättarperiod medan de två första, i G-dur respektive A-dur ligger på gränsen, de är aningen öppnare och lättare men ger ändå en föraning av det sista utvecklingssteget.

Violinisten Catherine Manoukian (bilden) och pianisten Gunilla Süssman framförde de tre sonaterna vid en konsert på Palladium i söndags, ett framförande som bjöd på inkännande tolkningar där verkens karaktäristika betonades förtjänstfullt och varje enskild detalj plockades fram: den klassiska balansen i G-dursonaten, den ljusa glädjen i A-dursonaten och d-mollsonatens dramatiskt laddade spänning. Kontrasten i tolkningarna var också föredömlig: de två första nästan klassicistiskt strama och den tredje med klart romantisk accent. Och ett extra plus för frånvaron av onödiga åthävor eller påklistrad själfullhet.

Catherine Manoukian har blivit hyllad för både sina solistiska och kammarmusikaliska prestationer. Det är i högsta grad förståeligt: hennes teknik är perfekt, tonbildningen enastående vacker och den musikaliska analysen fullödig. Och Gunilla Süssmans pianostämma var också av samma klass: skarp, tydlig och ren i anslaget.

Salomon Smith kammarmusikförening var arrangör. Det är bara att önska mer sådant.

Ser du stjärnan i det blå?

bläckfisk potatis och pepparrottupp rotselleri och krasse

Guide Michelin, denna restaurangbibel som älskas av många och retar gallfeber på minst lika många, ska enligt förhandsmeddelanden även komma ut med en upplaga som innefattar bedömning av fler städer i Norden; tidigare har man enbart ägnat sig enbart åt huvudstäderna. Det innebär att även Malmö kommer att läggas under luppen.

Förhoppningarna är stora både hos krögare och matskribenter. Ska man döma efter dessa borde de åtråvärda Michelinstjärnorna falla som en astronomisk sensation över vår landsända. Men med lite eftertanke borde de flesta inse att det krävs mer än ett hyfsat kök och en snobbig attityd för att märkas ut med en dylik. Visserligen låter definitionen i den franska utgåvan av Guiden ganska enkel: ”une tres bonne table”, en verkligt bra restaurang, inte så märkvärdig, men i verkligheten krävs det mycket för att få ”les inspecteurs” komma med ett sådant omdöme.

Själv har jag varken samma kunnighet eller erfarenhet som ”les inspecteurs” men jag har tillsammans med min lika matintresserade hustru tuggat mig igenom åtskilliga hundra restauranger i en stor del av Europa. Vårt kriterium på ett bra restaurangbesök (och nu pratar vi inte om en snabblunch för att hålla hungern borta) är att det ska vara en upplevelse: maten ska vara av den klassen att man inte kan åstadkomma den hemma, betjäningen vänlig och artig, miljön behaglig och dryckeslistan tillräcklig. Det är inga orimliga krav när man lägger ner dryga pengar men tyvärr är det ganska sällan de infrias. Särskilt i Malmö är det snarare en regel än ett undantag att man lämnar krogen missnöjd: den mat som lät så förförisk på menyn var snarast medioker, betjäningen slarvig eller än värre nonchalant och arrogant.

Men skam den som ger sig. För några dagar sedan lyckades vi få bord på Vollmers på Tegelgårdsgatan och fick uppleva en verklig pädonnaost med jordärtskockorrla. Inget nytt för de insatta, alltsedan starten har restaurangen hyllats i högstämda ordalag. Men så har även andra krogar i Malmö utan att svara upp till lovorden. Så våra förväntinteriörningar var inte speciellt höga.

Redan efter de inledande snacksen – som vanligtvis benämns amuse-bouche på tillgjord franska – bland mycket annat ett lövtunt chip av torkad mussla med pytteklickar majonnäs som inrymde ett helt havs aromer, började våra mungipor klättra uppåt. Det var nytänkande och intressant och framför allt: det var gott.

Sedan en åttarätters avsmakningsmeny, likt Ravels Boléro ett ständigt crescendo med den skillnaden att variationerna var betydligt större, fram till den avslutande desserten-finalen.

För att fortsätta med musikaliska termer: menyn var uppbyggd som en symfoni, rätter med ett mångfald av teman och eleganta passager som sammantaget bildade en storslagen helhet med tydliga genomgånde linjer. Och utförandet var lika perfekt in i minsta detalj. När vi pratade igenom vår upplevelse senare var svårt att peka ut den absoluta höjdpunkten: var det bläckfisken eller broccolin, ägget och torskrommen i sin rökkupa eller det utsökta oxköttet eller ungtuppen med sina rotsellerivariationer eller…? Det var en meny uppbyggd på enkla och fräscha lokala råvaror som bearbetats med gastronomiskt artisteri och osviklig känsla till ett utsökt resultat. Vi var överens om att vi aldrig fått en bättre måltid i Sverige.

Och kringverket håller samma höga klass som maten: en diskret ombonad matsal, vacker keramik i servisen och excellespetskål gris och sherrynt betjäning, påpasslig, vänlig och mycket effektiv. Och framför allt fanns där den goda gästgivarkänslan som är så sällsynt i Sverige i dag, då man blir omhändertagen och känner sig välkommen som gäst, inte som någon som ska kramas på pengar.

Fanns det då inte något att gnälla på? Jo, jag vill ha en pastis, helst en Ricard till apéritif, inte en skvätt dussinchampagne. Men någon sådan fanns inte att uppbringa. Och vinlistan kanske kunde ha varit lite yvigare när det gäller franska viner. Men det är absolut inget att hänga upp sig på.

Och priset då? Ja, inte var det billigt men vill man ha något riktigt bra får man betala för det.

Efter denna krogupplevelse skulle det förvåna mig om inte Guide Michelins krävande ”inspecteurs” delar ut ett par-tre bestick till Vollmers och, om det inte blir en stjärna första året, så dock en plats på ”espoir”-listan, de som står i tur för en stjärna om de håller kvaliteten.

Bilderna: Bläckfisk, potatis, pepparrot; ungtupp med selleri och krasse; interiör från restaurangen; donnaost med jordärtskocka och jäst, spetskål. gris och sherry

”Boléro” tände publiken

maurice ravel

Jag är särskilt angelägen om att inga missförstånd ska uppstå kring detta verk. Det är ett experiment i en alldeles speciell och begränsad riktning och består helt och hållet av en orkesterväv utan musik, av ett enda långt, successivt crescendo…”

Så skrev Maurice Ravel om sin ”Boléro”. Och man kan hålla med honom, mycket till musik är det inte: två korta teman i en enda melodi som upprepas gång på gång med olika instrumental kolorit i en dryg kvart innan stycket kraschar i en avslutande explosion. Men alltsedan uruppförandet 1928 har ”Boléro” älskats av publiken. Uppförandet med MSO och Marc Soustrot vid torsdagskonserten i Malmö konserthus blev inget undantag: ovationerna var översvallande till och med för att vara i den lokalen och resulterade i en bissering av verkets sista del. Nu var framförandet mycket elegant och medryckande, särskilt i första delen där Soustrot skickligt byggde upp stämningen, orkestern i fin form med mycket kraft och fin klang; gensvaret från publiken var absolut berättigat.

Även en annan publikfavorit stod på programmet: Arnold Schönbergs ”Verklärte Nacht”. Det är Schönberg före den intelligenta och krävande tolvtonsmusiken: programmusikalisk, högromantisk, melodifattig men harmonirik. Det fanns inget formellt att anmärka mot det framförande som MSO:s stråkar och Marc Soustrot bjöd på men likväl kändes det som om något saknades; kanske borde klangen varit ännu mer exakt, kanske borde de genomgående linjerna betonats tydligare.

Före paus var programmet betydligt intressantare med musik för olika sektioner i orkestern. Brasset spelade ”Fanfares liturgiques” av Henri Tomasi. Spännande och fräsch musik, lättlyssnad men med många intressanta klanger. Och träblåset framförde Charles Gounods ”Petite symphonie” för nio träblåsare. Traditionellt men vackert och mycket välspelat.

Staern tar fram storsläggan

staernbenjamin1

Helsingborgs symfoniorkester

Dirigent: Stefan Solyom

Program: Elfrida Andrée: Konsertouvertyr i D-dur; W A Mozart: Symfoni nr 38 i D-dur ”Pragsymfonin” ; Benjamin Staern: Polar Vortex, Symphony No 1 for orchestra.

Helsingborgs konserthus 1 februari

Det blev stående ovationer för tonsättaren när det andra uppförandet av Benjamin Staerns ”Polar Vortex” ägde rum i söndags i Helsingborgs konserthus med Stefan Solyom som dirigent – uruppförandet ägde rum i Gävle för några månader sedan med Leif Segerstam på pulten.

Med ”Polar Vortex” tar Benjamin Staern steget till det stora symfoniformatet, så krävande men också så fullt av möjligheter. Och det är en gedigen – och mycket spektakulär – produkt han lägger fram i sin första symfoni.

Om man jämför med hans Konsert för orkester ”Godai”, som uruppfördes i maj förra året med Malmö symfoniorkester och Marc Soustrot har verken mycket gemensamt. Staern visar åter upp sin förmåga att handskas med tonsättarens hela palett: de musikantiska melodierna finns här, liksom den intelligenta harmoniken, den konsekventa rytmen och den ställvis mycket intrikata polyfonin. Men till detta kommer expressiva, rent explosionsartade passager. Om ”Godai” resonerade och vädjade till förnuftet, vrålar ”Polar Vortex” ut sitt eskatologiska budskap.

Polar Vortex” är utpräglat programmusikalisk, en skildring av hur en chock av förlamande kyla så småningom övergår i en lavaeruption. Första satsens gestaltning av kylan är klangmässigt underbar med sina sköra toner, liksom andra satsens ljusa skimmer. Och finalens kraftiga rytmer bankas in i åhörarens huvud. Det är imponerande, upprörande och fascinerande.

Men, om jag får vara en smula subjektiv: ibland känns det som blir det för mycket av det goda. Effekten av eruptionerna snarare mattas än växer av iterationerna och de långa passagerna; dessutom förtränger dessa verkets övriga obestridliga fördelar. En viss kondensering hade antagligen gjort ”Polar Vortex” än bättre. Men detta är som sagt rent subjektivt tyckande. Och det ska bli synnerligen intressant att följa Benjamin Staerns kommande produktion; han lär ha mycket på gång.

Före paus spelades Mozarts Pragsymfoni i en elegant men kanske lite överlastad tolkning och konserten inleddes med Elfrida Andrées Konsertouvertyr i D-dur. Intressant för att den så gott som aldrig framförs men musikaliskt ganska likgiltig.

Perfekt Beethoven

Per_Borin

Det är inte ofta men ibland stöter man på en riktig guldklimp när man minst av allt förväntar sig det. Så blev det när jag i lördags eftermiddag var på en konsert i Rosenbergssalen på Musikhögskolan i Malmö. Det var ett trevligt program med musik av Wagner, Atterberg och Beethoven och det är ju alltid intressant att höra vad Musikhögskolans Symfoniorkester, en av Malmös tre stora orkestrar, har för sig. Jag hade väntat mig halvannan timmes bra musik men gick därifrån med ett musikminne som definitivt kommer att sitta kvar länge.

Symfoni nr 7 i A-dur måste väl sägas vara Beethovens ljusaste och gladaste verk, fyllt av ”ohämmad livsglädje som i sista satsen kulminerar i en sannskyldig dionysisk yra” för att citera Gösta Percys essä i min gamla upplaga av Sohlmans musiklexikon. Symfonin är en av mina favoritkompositioner; jag har hört den i hundratals versioner från både skiva och estrad. Men det har varit sällan ett uppförande har kommit så nära vad jag tror var tonsättarens intentioner som det som dirigenten Per Borin med Musikhögskolans symfoniorkester presenterade i lördags.

Per Borins tolkning var just beethovensk, inte något annat. Frisk i tempot, rent klassicistisk utan påträngande bombasmer och onödigt överromantiserande och perfekt sammanhållen i formen. Till detta konsertlokalens lite torra, exakta akustik och en mycket välspelande orkester med skickliga musiker som ännu inte hunnit lägga sig till med några olater; det blev som sagt ett lysande resultat. Dessutom var det som fåkunnig åhörare mycket intressant att se Per Borins tydliga slagteknik uttrycksfulla kroppsspråk.

Före paus var Karin Brodin solist i Kurt Atterbergs Konsert för horn och orkester i a-moll och inledningsvis spelade orkestern uvertyren till Wagners Flygande holländaren.

×