Znaider växer på pulten

Nikolaj_Znaider

Malmö Symfoniorkester

Dirigent: Nikolaj Znaider; solist: Jennifer Pike, violin

Program: Jean Sibelius: Violinkonsert i d-moll; Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr 10 i e-moll

Konserthuset, Malmö 29 januari

Nikolaj Znaider tillhör sedan länge toppskiktet av världens violinister. Han har i många år också jobbat för att etablera sig som dirigent. Jag har tidigare inte varit imponerad av hans prestationer på dirigentpulten men efter konserten i torsdags med MSO måste jag erkänna att det är dags att ändra åsikt; hans framförande av Sjostakovitjs tionde symfoni var absolut förstklassigt.

Verket är i grunden en symfonisk omarbetning av oratoriet Sången om skogarna. Men om oratoriet är en devot hyllning till Stalins plan för återplantering av Rysslands skogar är symfonin ett verk med många bottnar där Sjostakovitj öppet debatterar konstens frihet gentemot politiken.

Nikolaj Znaider försökte sig inte på några revolutionerande nytolkningar utan höll sig strikt till partituret. Han ökade dynamiken en aning och lät träblås och det mörka stråket få ta större plats. Tillsammans med små, nästan omärkliga betoningsändringar gav detta framförandet både tyngd och lyster.

Före paus var den engelska violinisten Jennifer Pike solist i Jean Sibelius violinkonsert i d-moll. Hennes teknik var direkt lysande, och intonationen näst intill perfekt med mycket kraft och fyllig klang. Men trots det saknade tolkningen liv och personlighet och att helhetsintrycket blev så bra som det blev måste till stor del tillskrivas Nikolaj Znaiders skickliga behandling av orkesterstämman.

Ett verkligt operakonstverk

Sol går op

SOL GÅR OP, SOL GÅR NED

opera av Pelle Gudmundsen-Holmgreen med dialog av Ursula Andkjær Olsen och texter från Predikaren och Höga Visan

Musikalisk ledning: Jakob Hultberg

Regi: Eva -Maria Melbye

Scenografi och kostymer: Marcus Olson

Ljus: Markus Granqvist

Koreografi: Toniah Pedersen

Medverkande: Sten Byriel, Andreas Landin, Aileen Bramhall Itani (sångare); Hadi Ka-Koush, Ida Cæcilie Rasmussen, Lado Haszic, Lars Knutzon (skådespelare); Alexandre Bourdal, Vigdis Hentze Olsen (dansare)

Kör, orkesterensemble

Urpremiär på Takkelloftet på Operaen i Köpenhamn 23 januari

För drygt femtio år sedan lovade Pelle Gudmundsen-Holmgreen sig själv att han aldrig skulle skriva en opera. Och i fredags hade hans opera ”Sol går op, sol går ned” urpremiär på Takkelloftet efter en flera decennier lång tillblivelseprocess. Men han vidhåller ändå att han har hållit sitt löfte: det är ingen ”riktig” opera, det är en ”non-opera”, en lek eller ett experiment med musikteaterns möjligheter.

Så långt man hålla med honom; men vad ska man då kalla ”Sol går op…” för? Oratorium, kanske, eller operaperformance? Det stämmer inte riktigt. Rent arkitektoniskt ligger ”Sol går op…” musikalen nära med en blandning av sång, talad dialog och dans. Men det är ingen musikal, både tonspråk och texter talar emot det. Så, även om Pelle Gudmundsen-Holmgreen blir besviken, måste nog ”Sol går op, sol går ned” klassas som opera.

Men det är en opera som inte liknar någon annan. Scenografi, kostymer och mask för tankarna närmast till en tredjeklassens fantasy-historia och personregin verkar ha hämtat inspiration från 1970-talets barnprogram på tv. Intrigen är obefintlig. Skådespelarnas repliker är vardagliga, spretiga och hålls till viss utsträckning samman av cynismerna från Lars Knutzons Shylock-liknande figur. Mot detta ställs de högstämda texterna från Gamla Testamentets Predikaren och Höga Visan, enastående fint sjungna av solister och kör och beledsagade av tonskön, välkomponerad musik. Som åhörare sitter man först förbryllad, intrycken slår mot varandra: billig kitsch mot stor konst, vart ska man rikta koncentrationen?

Även musiken följer samma pluralism: mestadels minimalism, mer accentuerande än beledsagande, ställvis expressiv atonalitet, ställvis till synes oinspirerat jazzkomp och mitt i allt lyriska, tidlösa, vackra hymner.

Kompositören förklarar blandningen mellan talad dialog och sång så här:

”Som klot kretsar de kring varandra, var och en bevarande sin identitet. Av och till resulterande i kaotiska sammanstötningar, en hopsmältning av ljud där inte vart och ett kan räkna med att bli hört.” Jag förstår avsikten men som icke-danskspråkig får man verkligen anstränga sig att följa med.

Och de två dansarna lägger ytterligare aspekter till verket: stiliserad figurativ dans blandas med med avancerad akrobatik, typ nycirkus. Det blir ännu ett förlopp att ta in.

Mitt i detta kaos av tal, sång och musik, detta myller av människor, denna särartade scenografi med kraftiga stålburar och ett nära oändligt antal bollar uppstår vidunderlig känsla av lugn och frid. Predikarens ord får reell betydelse, man inser att ”allt är fåfänglighet” och ”intet är nytt under solen”. Vardagens tjafs tas ner till den nivå det är värt. Detta visar att ”Sol går op op, sol går ned är ett riktigt konstverk, en opera med operans hela magi som talar direkt till åhörarens innersta.

De medverkandes prestationer är överlag lysande: Sten Byriels mörka röst som den gamle Salomo frammanar en känsla av visdom och resignation, Andreas Landin som den unge Salomo och Aileen Bramhall Itani som Shulamit får fram ungdomens glädje och erotiska spänst. Skådespelarnas agerande är mer än föredömligt, körklangen utsökt, liksom orkesterensemblen.

Enligt Det Kongelige Teaters hemsida är de få föreställningarna av ”Sol går op, sol går ned” redan utsålda. Men det kan finnas returbiljetter. För den som vill uppleva något annorlunda och starkt berörande är det värt att göra ett försök. Och kanske packas uppsättningen upp ur malpåsen senare; då skulle jag gärna vilja se den igen.

Bilden är tagen av Thomas Petri

Marelli vill för mycket

trylleflöjtenDen här recensionen var införd på Skånska Dagbladets kultursida 17 januari

 

 

TROLLFLÖJTEN

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Emanuel Schikaneder

Dirigent: Rory Macdonald

Regi, scenografi och ljus: Marco Arturo Marelli

Kostym: Dagmar Niefind

Medverkande: Christof Fischesser, Peter Lodahl, Burcu Uyar, Sine Bundgaard, Palle Knudsen, Beate Mordal, Bengt-Ola Morgny, Henning von Schulman, Tina Kilberg, Elisabeth Jansson, Susanne Resmark med flera

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor

Premiär på Operaen i Köpenhamn 15 januari

”Så mycket som möjligt av allt och så en duktig dos extra därtill”. Det verkar ha varit Marco Arturo Marellis valspråk när han drog upp riktlinjerna för en nyuppsättning av Mozarts underbara opera Trollflöjten, den uppsättning som ska fira Operaen på Holmens tioårsjubileum och som i torsdags hade galapremiär i närvaro av Dronningen med prins Henrik och entourage.

Mozart påbörjade Trollflöjten som ett sagospel men under tillblivelsen växte verket till vad som måste sägas vara ett av de största inom den tyska romantiska operan. Det inrymmer ett känsloregister från glättigt lättsinne till relationsdrama och dyrkan av visheten. Däremot är väl det filosofiska djupet mer diskutabelt; mestadels rör det sig om tankar från frimureriet i dess wienska version, något som den amerikanske kompositören Virgil Thomson träffande har beskrivit som ”en dåtida blandning av Rotary och marxism utan överdrifter”.

I sin uppsättning försöker Marco Arturo Marelli gapa över hela kakan och som åskådare kastas man från den ena ytterligheten till den andra. Från ljuv romantik, som i scenerna mellan Tamino och Pamina, till smaklös buskis som när Tamino för att följa de vises påbud om tystnad och försiktighet mot kvinnor håller ena handen för munnen och den andra för snorren; från den pekoralistiska pantomimen vid ouvertyren (varför kan ouvertyrerna inte i nutida uppsättningar få vara rent musikaliska?) till de högstämda scenerna med de vises råd.

När det gäller scenografi och ljus når Marellis påhittighet nästan otroliga höjder. Grundidén är fyndig: ett antal skärmar eller väggar som vrids och vänds och som med hjälp av ljuset kan skapa de mest skilda miljöer. Men dessa väggar är ställvis så fyllda med symboler att man får anstränga sig för att hålla ordning på dem. Även i övrigt tenderar symboliken att bli överlastad. Ska den rullstolsburne i de vises råd föreställa Stephen Hawking? Varför exponeras effekterna med gammaldags teaterblixtar och åskplåtar? Varför släpas de gulliga rosa råttorna i vandringsscenen iväg till djurförsök? Att sagofigurerna bär modifierade sagodräkter och de vise någon slags akademiska mantlar till vanliga kläder är förståeligt men vad har de harneskklädda figurerna med hjälmar av syltgrytetyp på huvudet på scenen att göra? I original är de väktarstoder för vishetens sal men här ger de bara en bismak av enfaldig fantasy.

Även personregin skapar flera frågetecken. Recitativen i Trollflöjten är på talad tyska. Det kräver färdighet i talteater hos de medverkande. Där är bristerna ställvis påtagliga, replikerna kommer som upprabblade i en skoluppsättning och uttalet lämnar också mycket övrigt att önska. Och varför avdemoniserar Marelli Nattens drottning? Hon blir mer en bekymrad tysk Hausfrau som slutligen försonas med Sarastro än en mörkrets kraftiga makt som försvinner i blixt och dunder efter ett sista försök att ställa till elände. Om det är ett försök att mildra verkets antifeminism finns det bättre passager att peta i.

Men opera är ju framförallt sång och musik och även här är intrycket efter premiären blandat. Kanske var det de inledande pretentiösa talen som sänkte skärpan hos de medverkande men början på första akten var ställvis riktigt skakig: Dirigenten Rory Macdonald gav ouvertyren en tolkning som var mer Beethoven än Mozart och sångarna hamnade fel i utspelet. Det hela rätade upp sig efterhand men tyvärr nådde inte varken sången eller agerandet upp till de höjder som man förknippar med en föreställning med Det Kongelige Opera. Kanske berodde detta på premiärnervositet, kanske på för högt ställda ambitioner men faktum kvarstår: föreställningen var för lös i konturerna och precisionen inte tillräcklig. Naturligtvis fanns det guldkorn: Burcu Uyar som Nattens drottning satte de fem höga F-en perfekt i sin andra stora koloraturaria, Palle Knudsens välsjungna och mycket sympatiska tolkning av Papageno, Beate Mordals fräscha Papagena och Henning von Schulmans mäktige Talare.

Förmodligen har Marco Arturo Marellis uppsättning med att ge än vad som framkom vid premiären. Det kräver ytterligare ett besök, kanske med alternerande besättning och även dirigent för att få en uppfattning om dess verkliga potential.

Bilden är tagen av Miklos Zabo

×