Opera för hela familjen

141209hansochgreta1234

HANS OCH GRETA

opera av Engelbert Humperdinck med libretto av Adelheid Wette efter Bröderna Grimm

Dirigent: Gregor Bühl

Regi och ljus: Linus Fellbom

Scenografi och kostym: Dan Potra

Koreografi och rörelseinstruktion: Lars Bethke

Medverkande: Magdalena Risberg, Emma Lyrén, Kristina Wahlin, Daniel Hällström, Jonas Durán, Ditte Højgaard Andersen

Malmö Operaorkester, Malmö Operas barnkör, Malmöflickorna

Premiär på Malmö Opera 20 december

Regissören Linus Fellbom är kanske lite besviken. Före premiären på Engelbert Humperdincks sagoopera Hans och Greta på Malmö Opera hoppades han att åtminstone en av de unga åskådarna vid varje föreställning skulle finna det hela för otäckt och ge sitt missnöje till känna. Vid premiären i lördags märktes inte något sådant och det skulle förundra mig om så sker vid de kommande föreställningarna; någon snällare och mindre skrämmande version av den i sig ganska rysliga sagan är svårt att tänka sig. I stället för nagelbitande skräck fick både små och stora i publiken dryga två timmars god underhållning med mycket fina sångarprestationer, excellent orkesterspel och fyndig och fantasieggande scenografi.

Ryktet om att uppsättningen var en riktig skräckis spred sig före premiären och orsakade en hel del huvudbry hos beskyddande föräldrar. Flera var tveksamma om telningarna skulle klara av något så hemskt utan att tänka på alla de vampyrer, zombier och ninjor som barnen matas fulla med via televisionen. Det är bara att konstatera att deras oro var obefogad. Endast en scen – den där innehållet i häxans skafferi avslöjas – kan kanske framkalla en djup inandning och ett extra hjärtslag. Häxan är visserligen rysansvärt ful och har obehagliga vanor men skrämmande? Knappast, snarare mer löjlig. Linus Fellbom berättar sagan om Hans och Greta som en mild och omtänksam mormor. Han utesluter inte det otäcka men slår in det ett mjukt och värmande omslag.

Och förmodligen är det här det rätta sättet att berätta sagan – för barn. De vuxna i publiken vill antagligen ha lite mer fart, kraft och häftiga effekter i stället för den lugna och detaljerade berättartekniken. Därmed är också frågan besvarad huruvida uppsättningen är en barnopera för barn eller en barnopera för vuxna. Linus Fellboms Hans och Greta är definitivt en barnopera för barn. Vi vuxna får nöja oss med den nedtonade dramatiken och i stället glädja oss åt den behagliga musiken, det förträffliga utförandet och den välgjorda scenografin.

Engelbert Humperdinck undervisades av Richard Wagner och har påverkats tydligt av dennes tonspråk och kompositionsteknik, exempelvis användandet av ledmotiv. Lyssnar man noga hittar man flera passager som är direkta Wagnerkopior, exempelvis den slinga för pukorna som Wagner använder när Fafner och Fasolt stolpar in i Valhall i Rhenguldet.

Utförandet, både sceniskt och musikaliskt, förtjänar enbart lovord. Gregor Bühl är en erfaren Wagnerdirigent och ger orkesterstämman kraft och rent utsökt klang, dessutom håller han hela föreställningen i ett effektivt tempo. Sångarnas prestationer är överlag högklassiga: Magdalena Risberg gör rollen som Greta med vackert klingande subrettsopran och trovärdigt agerande och Emma Lyréns välsjungne Hans ger en bra bild av en lätt busig pojkvasker. Daniel Hällström lånar sin klangrika baryton till rollen som den välvillige men lätt försupne pappan och Kristina Wahlins mamma har den rätta gnatigheten och lätta irritationen, dock saknar hon tillräcklig kraft i stämman. Jonas Durán som häxan har en fantastisk mask och sjunger med välskolad tenor men elakheten blir en läpparnas mer än agerandets bekännelse. Ditte Højgaard Andersen sjunger sina två små roller som Sandmannen och Gryningsfén med fin sopran men sången drunknar i hennes enastående kostymer.

Sammantaget: Malmö Operas uppsättning av Hans och Greta är verkligen en föreställning för hela familjen. Barnen får en väl berättad saga och föräldrarna ett stycke högkvalitativ opera.

Fullträff av Operaverkstan

fausthelena_2014_35_cosamia

FAUST & HELENA

en kantat med ramberättelsen Malmö 1914

Musik: Lili Boulanger, Claude Debussy; orkestrering: Daniel Fjellström

Libretto: Eugène Adenis; svensk översättning: Åsa Mälhammar

Regi och manus: Maria Sundqvist

Kapellmästare: Annika Bjelk Wahlberg; Scenografi och kostym: Leif Persson; Ljus: Anna Björklund; Koreografi: Sara Ekman

Medverkande: Carl Unander-Scharin, Stina Schmidt, Tor Lind, Sara Ekman

Premiär på Operaverkstan 19 december

Sommaren 1914 blev de sista månaderna av den glansperiod som den europeiska kulturen levt i i mer än hundra år. Romantiken härskade ännu i musik, litteratur och konst även om den alltmer blev utsatt för konkurrens från de nya strömningarna. Puccini firade triumfer med sina operor, men även Richard Strauss Salome och Elektra var kända för operapubliken och Stravinskys baletter hade väckt både upprördhet och förtjusning. Politiskt dominerade konservatismen men liberala, och även socialistiska, idéer fick allt fler anhängare. Lika rösträtt för alla och kvinnors jämlikhet diskuterades flitigt. Sigmund Freuds syn på människans själsliv blir mer allmänt tankegods

Det är denna smältdegel som Maria Sundqvist tar till utgångspunkt för sin iscensättning av den unga Lili Boulangers kantat Faust och Helena, belönad med Pariskonservatoriets prestigefyllda Prix de Rome. Hon fogar in den i en rapsodisk ramberättelse kring Baltiska utställningen i Malmö 1914, den förmodligen främsta manifestationen av Jugendepokens form- och tankevärld som ägt rum i Sverige.

Inne i Operaverkstans lokal har scenografen Leif Persson skapat en kopia av kaféet på Årstapaviljongen på utställningen. Publikens sitter vid kafébord och kan först ta del av Kvinnan i tiden, spelad av Sara Ekman som ger glimtar av utställningen i monologer och dans, ackompanjerad av musik av Claude Debussy,, för att sedan se den iscenerade kantaten. Det ett nästan genialt grepp: Parallellerna blir tydliga mellan kantatens drömmar om det vackra och sköna som får ett abrupt slut när barbarernas hordar väller fram och Jugendepoken och även Baltiska utställningen som får sitt slut när första världskriget, historiens dittills värsta blodbad, brister ut. Föreställningens coda blir Debussys Clair de lune, vad som återstår av den sköna världen är bara en aning, en månstråle.

Uppsättningen av Faust & Helena är utsökt vacker, föredömligt koncentrerad och både rörande och upprörande. Leif Persson står även för de tidstrogna och välgjorda kostymerna och hans mycket välgjorda scenografi får bra stöd i Anna Björklunds ljussättning. Sara Ekman ger med sina korta monologer och egenkoreograferade danser en mycket fin bild av tidens anda och estetik.

Och Lili Boulangers kantat får ett perfekt framförande. De tre sångarna är var och en en upplevelse att höra: Tor Linds mogna och välbalanserade Mefistofeles, Stina Schmidts intensiva gränslösa mezzo som Helena och Carl Unander-Scharins klara och välskolade tenor som Faust. (Parentetiskt har han många andra strängar på sin lyra, bland annat som etablerad kompositör och vetenskapsman; den 29 januari 2015 disputerar han på en avhandling med titeln ”Extending Opera – artist-led Explorations in Operatic Practice through Electronics and Interactivity”)

Den lilla orkesterensemblen är också en ren njutning: välbalanserad, klangskön och med avvägt tempo som fångar Debussys klangvärld.

Och som en bra föreställning ska så skapar Operaverkstans Faust & Helena tankar: Vad hade Lili Boulanger kunnat åstadkomma om hon fått leva längre? Och hur hade Europa (och hela världen) sett ut om inte skotten i Sarajevo hade satt igång en världsbrand som blev grogrund till ännu en världsbrand som i sin tur skapade en värld fylld av elände och motsättningar?

(Denna text har publicerats på Skånska Dagbladets kultursida 21 december)

Hans och Greta skrämmer föräldrar

141209hansochgreta1087

Det har uppstått en liten debatt på Facebook angående Malmö Operas uppsättning av Hans och Greta med premiär nu på lördag. Det är inte precis det snällaste och gulligaste som visats på scen: barnens hemförhållande lämnar mycket att önska, häxan är inte bara grandiost ful, hon är också elak och har ett allmänt ohyfsat beteende. Hon fångar barn och lagrar dem i kylskåp i akt och mening att sedan ugnssteka dem och äta upp dem och Hans och Greta hämnas genom att lura in häxan i ugnen och låta henne explodera. Och till råga på allt så medger regissören Linus Fellbom föreställningen verkligen är läskig.

Detta har naturligtvis fått föräldrar att reagera – en del blir så förfärade att de trots förköp av biljetter inte tänker låta sina barn se föreställningen. Jag halkade in i diskussionen på ett bananskal när jag råkade skriva ”Det är inte nog barnen som är problemet – det är de överbeskyddande föräldrarna.” Sådant skriver man inte ostraffat. Det kom ganska fort ett genmälde:

märklig kommentar Lars-Erik, undrar hur du tänker egentligen. Det ska bli intressant att se om det är barnopera för barn eller barnopera för vuxna, med tanke på vilka förebilder som nämndes i artikeln. Som de mycket aktiva kulturkonsumenter och musikutövare vi är, kan jag ofta förundras hur dålig barnkulturen är, gjord av människor med mycket lite kunskaper om barns fantasi, kreativitet och inre känsloliv.”

Ja, även jag har många gånger förundrats över hur mycket skräp som produceras under rubriken Barnkultur, framför allt i våra vanligaste tv-kanaler, inte bara i statstelevisionen utan även i de kommersiella: skrikiga individer i konstiga kläder som vevar ur sig en blandning av floskler och truismer, mestadels ackompanjerade av lågkvalitativ för att inte säga urusel musik; eller grovt tillyxade okonstnärliga tecknade filmer med fantasilöst innehåll. OK, det skrämmer inte barnen men det stimulerar inte heller deras tankeförmåga.

Jag har skrivit det åtskilliga gånger och jag vill än en gång framhålla: de flesta barn är nyfikna individer med öppet sinnelag, de har inte hunnit skapa sig förutfattade meningar utan tar till sig både musik och handling bättre än många vuxna. Här i Malmö har Operaverkstan och dess ledare Maria Sundqvist skapat en räcka produktioner som verkligen inte väjt för avancerade kulturyttringar fram till rent avantgarde. Jag har haft nöjet att se de flesta av dessa och varenda gång har jag kunnat konstatera att det inte är barnen som tappar koncentrationen och skärmar sig från händelserna på scenen – det är de medföljande vuxna. Och det är inte barnen som ojar sig: ”det är för svårt, eller för otäckt eller för avancerat” – det är de vuxna, tyvärr speciellt de som påstår sig besitta kunskaper om barns fantasi, kreativitet och inre känsloliv. Barn är inte korkade, de vet att en saga är en saga. Och som Benjamin Staern skriver i en kommentar: ”Barn är alltid revolutionärer.”

Skribenten oroar sig också för om Hans och Greta är en barnopera för barn eller en barnopera för vuxna. Det kan väl inte vara något problem; bra musik, skönsång, fängslande handling och gediget scenbygge passar väl alla åldrar. Så ta med barnen och låt dem uppleva Hans och Greta. Det är en behövlig motpol till den amerikaniserade fjantiga vardagsverkligheten.

Operakryddad julgala

Nu är det julkonserternas tid, alltifrån stora påkostade arrangemang med stora orkestrar, mängder med medverkande och så kallade rikskändisar som dragplåster till enkla men ambitiösa program i kyrkor och samlingssalar. Och med ganska små variationer är programmen likartade: ett urval av våra vanligaste julsånger och lite annat religiöst smågods; julen är ju kristenhetens högtid och till jul blir vi alla lite småreligiösa oavsett om vi är högeligen sekulariserade resten av året.

Det var därför jag med glädje nappade när det lilla kompaniet Operafabriken tillkännagav att man satte upp vad man kallade ”Julgala med operaglans”: trevliga operastycken i stället för töntiga tomtetrallar som komplement till det vanliga julgodset.

Det var ett mycket omfattande program som sopranerna Leena Malkki och Frida Thor Bergström, tenoren Jacob Wistrand, barytonen Bengt Krantz och ackompanjatören Johan Reis bjöd på. Naturligtvis fanns där Adeste fidelis, Nordqvists Jul, jul, Sibelius Julvisa, Adolphe Adams Cantique de Noël och andra julmelodier men också ”Mir ist so wunderbar” ur Beethovens Fidelio, Scarpias stora aria ur Puccinis Tosca, Fångarnas kör ur Nabucco och många andra operaörhängen.

Uppförandet var överlag mycket smakfullt och välgjort. Det låter sig inte gå in på bedömning av varje detalj men särskilt utmärkte sig Jacob Wistrands framförande av Titus aria ur La clemeza di Tito av Mozart, Frida Thor Bergströms ”O mio babbino caro” ur Puccinis Gianni Schicchi och Bengt Krantz magnifika uppvisning i just Scarpias aria.

Apostroferas bör också Johan Reis två solonummer på piano: Schuberts Gess-dursimproptu och Franz Liszts tekniskt krävande Liebestod.

Den sötetid nu kommer…

JulbordJulen är sötmans tid. Så gott som alla julbordets rätter innehåller socker (eller sirap eller något annat sötningsmedel) i större eller mindre grad: socker i sillinläggningarna, socker i gravlaxen, söt senap, sockersaltad skinka griljerad med sirap och senap, sirap i brunkålen, söt saft i rödkålen, sirap i grönkålen och i bruna bönorna, honungsgriljerade revbensspjäll, en nypa socker hit och flera nypor dit i de flesta andra maträtter, socker i inlagda rödbetor och inlagda gurkor… För att inte tala om ris a la malta med söt saftsås, pepparkakor, småkakor, lussekatter, marsipan och allt annat julgodis. Och dessutom sötat matbröd.

Vi är så långt från medelhavskosten som man kan komma men visst är det gott med gammaldags svensk julmat, åtminstone under en begränsad tid och det finns, åtminstone inte kulinariskt, någon anledning att förändra de gamla recepten. Så ska julmat smaka, punkt.

När vi sedan kommer till dryckerna är det lätt att sockret blir alltför dominerande, inte bara i glöggen. Sötat brännvin exempelvis Lysholms Linie, Norrlandsakvavit och OP är kanske OK, det är ju inget man dricker mängder av även om en bra vodka eller en rejäl besk bättre sätter julmaten på plats. Men lejonparten av all julöl och än värre de alkoholfria alternativen är minst sagt översötade. Dessutom med smaker som definitivt inte går ihop med mat eller vad sägs om följande (hämtat från bloggen Berglunds bira av ölkännaren Thomas Berglund på Svenska Dagbladet): ”Vanilj, marshmallows, kolabönor samt lite jordnötter i bakgrunden. Inget som brutalt väcker dig ur julstämningen, snarare bäddas du in så där lugnt och lite mysigt. Men här finns också stråk av torkad frukt, apelsin, mango och ananas.” Säkert en trevlig sällskapsdryck men den verkar inte passa särskilt bra till saltat fett fläsk.

Och det finns flera andra öl av den typen. En annan ölbedömare skriver om en brygd med ”fet smak av mandelmassa och kardemumma”. Jaså, och vad ska man dricka den till, inlagd sill kanske? Det verkar vara en rysansvärd kombination. Men det finns mycket gott julöl, bara man undviker det som måltidsdryck. Själv föredrar jag en starkt humlad lageröl, typ tjeckisk eller tysk pils. Och så vanligt kranvatten eller smaklöst mineralvatten som komplement. Vatten är också det bästa för den alkoholfrie – eller försök få tag på gammaldags svagdricka. Betydligt bättre än sockerbomben julmust eller än värre Coca-Cola. Den drycken borde inte få serveras till mat, knappt annars heller.

Vin då? Knappast. En tunn, väl kyld beaujolais till köttet, kanske. Men det har hittills inte skapats något vin som passar till sillinläggningar och Janssons frestelse. Och till ris a la malta kan det vara gott med ett glas torr madeira. Ett vin som för övrigt är bra att blanda med fylligt rödvin, kryddor och en skvätt vodka, konjak eller rom till en angenäm glögg.

Det är lättare med nyår. Skaldjur är inte sötade och sedan är det bara att låta champagnekorkarna flyga…

×