En konsert att minnas

Wolfgang-amadeus-mozart_1

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör

Dirigent: Tõnu Kaljuste

Solister: Charlotta Larsson, sopran; Emma Lyrén, alt; Leonardo Ferrando, tenor; Lars Arvidson, bas

Program: John Adams: Körer ur The death of Klinghoffer; Arnold Schönberg: Friede auf Erden; Wolfgang Amadeus Mozart: Requiem.

Malmö Opera 27 november

Det ser så förledande lätt ut i partitur, Mozarts Requiem, det är en av de klassiska kompositioner som de flesta känner till och tycker om och följden blir att många ensembler av skilda slag ger sig på att uppföra verket. Men som hos Mozarts alla verk är enkelheten en chimär, det är lätt att ta sig vatten över huvudet. Under årens lopp har jag utsatts för åtskilliga varianter som lämnat mycket övrigt att önska, inte bara av ambitiösa amatörer utan även etablerade ensembler, både från podium och i inspelningar.

Ytterligare en aspekt som jag inte tänkt så mycket påpekades av en god vän häromdagen: svårigheten att få fram en samstämmig solistkvartett; goda sångare är ingen bristvara men det måste vara jämngoda solister av samma tradition annars blir det lätt ett stilbrott. Jag roade mig med att lyssna igenom ett antal inspelningar, det felet var inte ovanligt men ganska irriterande när man väl lade märke till det.

Fler genomlyssningar blev det i går kväll när jag kom hem från Malmö Opera. Minnet svek mig inte: det uppförande som Tõnu Kaljuste och Malmö Operaorkester och Operakör stod för var mycket högtstående. Strunt i Süssmayrs tillägg, det här var Mozart, Mozart i varje takt. Friskt i tempot, rokokolätt trots de tunga mollklangerna, elegant mitt i den djupa solenniteten. Tõnu Kaljuste behandlade orkestern just som en Mozartorkester och lyfte fram ljuset och klarheten i den skickliga kören, inte ett spår av kyrkotung murrighet. Och solistkvartetten hade just den kvaliteter som min gode vän påpekade: var och en perfekt i klangen och samstämmigheten total. Ordet ”magisk” används i tid och otid för att beskriva olika företeelser. Men här hade det verklig relevans: uppförandet var magiskt och det kommer att lämna bestående minnen.

Inledningen på konserten var ett framförande av två körer ur John Adams opera ”The death of Klinghoffer”. Verket har varit omstritt sedan premiären 1991 och beskyllts bland annat för att vara antisemitiskt. För en tid sedan blev det mycket omskrivet sedan en judisk lobbyorganisation lyckades stoppa det televiserade framförandet från Met i New York. Det går naturligtvis inte att skapa sig en fullständig bild av verket genom två utdrag men det man kunde läsa av libretton i programbladet tog inte ställning åt något håll, bara en veklagan över situationens djupa tragik. Musiken kan närmast beskrivas som ett slags minimalism med mycket pentatonik och tydliga influenser av folksång. Framförandet var vackert, mer sorgmodigt än engagerande men klart hörvärt.

På programmet stod också Arnold Schönbergs ”Friede auf Erden”, ett körverk som han senare orkestrerade. Det tillkom under den tid som Schönberg inte visste vilket ben han skulle stå på, senromantik eller tolvton. Det sägs vara en skärseld för körsångare och har säkerligen musikhistoriskt intresse men som åhörare upplever jag det som ganska likgiltigt mischmasch. Alltnog klangen var vacker hos både kör och orkester och längden inte alltför avskräckande så det fungerade utmärkt som programutfyllnad.

Kärleksdrycken som operabio

SF Bio fortsätter med sina direktsändningar från Royal Opera i London. På onsdagen var det dags för Gaetano Donizettis Kärleksdrycken (L’elesir d’amore), en repremiär av den uppsättning Laurent Pelly ursprungligen gjorde för Opéra Bastille i Paris 2006. Daniele Rustioni leder Royal Opera Chorus och Orchestra of the Royal Opera House, Daniel Dooner står för regin av nypremiären.

I rollerna finns Lycy Crowe som Adina, Vittorio Grigolo som Nemorino, Levente Molnár som Belcore och Bryn Terfel som ”doktor” Dulcamara.

Kärleksdrycken är operaunderhållning på hög nivå, inget annat. Intrigen är den klassiskt enkla ”ung mans väg till ena pigo”, melodierna är riktigt örongodis, lättsjungna med bel canto-mått och faktiskt – figurerna utvecklas under resans gång. Det finns knappast någon annan opera som bättre passar som ingångsbiljett i operans värld. I intervjuerna före föreställningen var det någon som kallade den för ”världens bästa opera”. Det är däremot inte sant, förmodligen ljög vederbörande mot betalning. Men operan kan lyftas ganska högt i en uppsättning med bra timing, annars blir den bara en räcka vackra melodier.

Nu är den här uppsättningen sceniskt otroligt bra. Lucy Crowe och Vittorio Grigolo får fram alla nyanser i det romantiska trubblet, Levente Molnár (som för övrigt gjorde en mycket välsjungen Escamillo i Carmen i Köpenhamn förra året) skapar en komiskt perfekt Belcore som verkar tänka mest med nedre delen av kroppen och Bryn Terfels Dulcamara är rent underbar.

Musikaliskt når inte föreställningen upp till riktigt samma höga klass. Både Bryn Terfel och Levente Molnár är fantastiska men varken Lucy Crowe eller Vittorio Grigolo når upp till de glittrande och intensiva prestationer som man vill möta i Kärleksdrycken.

Men som helhet är det en mycket trivsam fjäderlätt uppsättning: miljön är framflyttad till 1950-tal på italienska landsbygden, kostymer och rekvisita trovärdigt tidstypiska, halmstråna ryker och som åskådare sitter man och mår gott.

Utsändningarna från Royal Opera är ett bra initiativ av SF Bio men man borde nog försöka trimma sin personal på plats. Fel namn på tonsättaren på affischen utanför går att leva med ävenså att bli nekad att köpa en chokladbit till kaffet i pausen. Men det är sådant som irriterar.

Två uruppföranden i Malmö

Domsöndag i Malmö. Två uruppföranden, två konserter med – antagligen oavsiktligt – gemensamma beröringspunkter. Det blev en givande eftermiddag för dem som tycker om musik litet vid sidan av allfarvägarna.

På Palladium uruppförande av Staffans Storms ”Hinter des Tages Ende”, tonsättning till dikter av den tyska poeten Else Lasker-Schüler. Alten Anna Larsson var solist och hon ackompanjerades av pianisten Francisca Skoogh och Aniarakvartetten (Kristina Ebbersten och Erik Ring, violin; Lars-Gunnar Bodin, viola; David Peterson, cello).

Som Staffan Storms andra kompositioner är ”Hinter des Tages Ende” minutiöst välskriven, koncentrerat fast i formen och lättförståelig utan att vara banal. Mot den melodiösa soliststämman ställs instrumenten i tydligt expressionistiskt, ställvis atonalt tonspråk. Effekten blir överväldigande: dikternas hela spektrum från den serena botten till det intensiva känsloutspelet kommer till uttryck. Det är riktigt skicklig tonsättarkonst. Särskilt intressant är särskilt de två versionerna av dikten ”Weltschmerz”: samma dikt, två olika intryck.

Utförandet gav kompositionen full rättvisa. Anna Larssons känslofulla, klangfulla alt med dess utsökta lyster tog in i minsta detalj tillvara kvaliteterna hos både musik och text. Och pianokvintetten kompletterade med fin klang och perfekt moderation.

Anna Larsson sjöng också en rad sånger av Richard Strauss med samma perfekta framförande till ackompanjemang av Francisca Skoogh och Aniarakvartetten spelade Franz Schuberts singulära Quartettsatz och Giacomo Puccinis stråkkvartett i D-dur ”I crisantemi”, båda i mycket fint framförande.

Från Palladium till S:t Petri kyrka och en stor konsert med körer, symfoniorkester, och solisterna Noora Karhuluoma, sopran; Martin Vanberg, tenor; Jonas Samuelsson, baryton; Jacques Werup, recitation. Dirigent var Alexander Einarsson. På programmet ett andrauppförande av Karin Rehnqvists ”Triomphe d’exister” med text av Edith Södergran, Kurt Weills och Bertold Brechts ”Das Berliner Requiem” och ett uruppförande av Ulrika Emanuelssons och Jacques Werups Sånger till dem vi förlorat.

Med ”Triomphe d’exister” kom kopplingen mellan konserterna. Else Lasker-Schülers diktning var en stor inspirationskälla för Edith Södergran som kallade den tyska poeten för ”överjordiskt härlig”. Samma grundton i poesin men milsvidd skillnad i musiken. Där Staffan Storm arbetar med små nyanser i strängt hållen form och liten besättning svävar Karin Rehnqvist ut med barn/diskantkör och symfoniorkester i en lång räcka harmonier. Mycket vackert och ställvis fängslande men på något sätt försvann budskapet i klangmassorna.

Fulländad homogenitet präglar däremot Jaques Werups text och Ulrika Emanuelssons musik i deras ”skånska rekviem” Sånger för dem vi förlorat. Skenbart enkla texter med många bottnar, fascinerande redan i Jacques Werups inledande recitation och sedan fulländade med en melodiös musik, fylld av vackra harmonier och spännande rytmik, accentuerat av mycket fina solistinsatser och välvårdat orkesterspel.

Den tredje programpunkten i S:t Petri var Kurt Weills och Bertold Brechts ”Das Berliner Requeim”. Verket framförs mycket sällan, så egentligen var bara det tillräcklig orsak att komma till konserten. Och framförandet förtjänar enbart lovord, inte bara solisterna Martin Vanbergs Och Jonas Samuelssons insatser utan även den tredelade manskören med sin täta, effektiva klang.

Två uruppföranden i Malmö

Domsöndag i Malmö. Två uruppföranden, två konserter med – antagligen oavsiktligt – gemensamma beröringspunkter. Det blev en givande eftermiddag för dem som tycker om musik litet vid sidan av allfarvägarna.

På Palladium uruppförande av Staffans Storms ”Hinter des Tages Ende”, tonsättning till dikter av den tyska poeten Else Lasker-Schüler. Alten Anna Larsson var solist och hon ackompanjerades av pianisten Francisca Skoogh och Aniarakvartetten (Kristina Ebbersten och Erik Ring, violin; Lars-Gunnar Bodin, viola; David Peterson, cello).

Som Staffan Storms andra kompositioner är ”Hinter des Tages Ende” minutiöst välskriven, koncentrerat fast i formen och lättförståelig utan att vara banal. Mot den melodiösa soliststämman ställs instrumenten i tydligt expressionistiskt, ställvis atonalt tonspråk. Effekten blir överväldigande: dikternas hela spektrum från den serena botten till det intensiva känsloutspelet kommer till uttryck. Det är riktigt skicklig tonsättarkonst. Särskilt intressant är särskilt de två versionerna av dikten ”Weltschmerz”: samma dikt, två olika intryck.

Utförandet gav kompositionen full rättvisa. Anna Larssons känslofulla, klangfulla alt med dess utsökta lyster tog in i minsta detalj tillvara kvaliteterna hos både musik och text. Och pianokvintetten kompletterade med fin klang och perfekt moderation.

Anna Larsson sjöng också en rad sånger av Richard Strauss med samma perfekta framförande till ackompanjemang av Francisca Skoogh och Aniarakvartetten spelade Franz Schuberts singulära Quartettsatz och Giacomo Puccinis stråkkvartett i D-dur ”I crisantemi”, båda i mycket fint framförande.

Från Palladium till S:t Petri kyrka och en stor konsert med körer, symfoniorkester, och solisterna Noora Karhuluoma, sopran; Martin Vanberg, tenor; Jonas Samuelsson, baryton; Jacques Werup, recitation. Dirigent var Alexander Einarsson. På programmet ett andrauppförande av Karin Rehnqvists ”Triomphe d’exister” med text av Edith Södergran, Kurt Weills och Bertold Brechts ”Das Berliner Requiem” och ett uruppförande av Ulrika Emanuelssons och Jacques Werups Sånger till dem vi förlorat.

Med ”Triomphe d’exister” kom kopplingen mellan konserterna. Else Lasker-Schülers diktning var en stor inspirationskälla för Edith Södergran som kallade den tyska poeten för ”överjordiskt härlig”. Samma grundton i poesin men milsvidd skillnad i musiken. Där Staffan Storm arbetar med små nyanser i strängt hållen form och liten besättning svävar Karin Rehnqvist ut med barn/diskantkör och symfoniorkester i en lång räcka harmonier. Mycket vackert och ställvis fängslande men på något sätt försvann budskapet i klangmassorna.

Fulländad homogenitet präglar däremot Jaques Werups text och Ulrika Emanuelssons musik i deras ”skånska rekviem” Sånger för dem vi förlorat. Skenbart enkla texter med många bottnar, fascinerande redan i Jacques Werups inledande recitation och sedan fulländade med en melodiös musik, fylld av vackra harmonier och spännande rytmik, accentuerat av mycket fina solistinsatser och välvårdat orkesterspel.

Den tredje programpunkten i S:t Petri var Kurt Weills och Bertold Brechts ”Das Berliner Requeim”. Verket framförs mycket sällan, så egentligen var bara det tillräcklig orsak att komma till konserten. Och framförandet förtjänar enbart lovord, inte bara solisterna Martin Vanbergs Och Jonas Samuelssons insatser utan även den tredelade manskören med sin täta, effektiva klang.

Dramatik i dockskåpet

LA BOHÈMEjboheme1

opera av Giacomo Puccini med libretto av Giuseppe Giacosa och Luigi Illica

Dirigent: Michael Balke; regi: Alfonoso Romero Mora; scenografi: Ricardo Sánchez Cuerda; kostym: Gabriela Salaveri; ljus: Ib Asp.

Medverkande: César Gutiérrez, Yana Kleyn, Waltteri Torikka, Gabriele Nani, Simon Duus, Susanna Andersson, Jens Bové, Thomas Christian Sigh, Morten Henning Byrialsen med flera.

Copenhagen Phil, Det Jyske Operas Kor, sångare från Sct. Clemens Drengekor, Det Jyske Musikkonservatoriums Pigekor och Junior EVE.

Gästspel av Det Jyske Opera på Det Kongelige, Gamle scene den 22 november.

Puccinis La bohème utan tidsförflyttningar, moderniseringar och allusioner på nutid. Till det en helt underbar dockskåpsscenografi, välgjorda tidstrogna kostymer och regi som tar tillvara varje uns av romantik och sentimentalitet. Ryktet om Jyske Operas välgjorda uppsättning nådde snabbt Köpenhamn och de två föreställningarna igår och idag på Gamle Scene vid Kongens Nytorv blev direkt slutsålda.

Scenografen Ricardo Sánchez Cuerdas skapelse är med tanke på betingelserna – att den ska användas på turné – smått genial: ett antal huskroppar med typiskt parisiska silhuetter som kan vridas och vändas, vrängas ut och in för att skapa de olika miljöerna. Rökarna stiger ur skorstenarna, det lyser ur fönstren och snön faller som på ett julkort. Den genomtänkta ljussättningen bidrar till att forma bilden av det Paris som egentligen aldrig funnits men som alltid finns i våra illusioner. Och kostymerna är konsekventa mot scenografin: bohemerna är excentriska men hela och rena, ingen fattigdomssjavighet, trasiga skor eller annat som stör illusionens idyll.

Regissören Alfonso Romero Mora följer tyvärr också samma linje. Han skapar lysande masscener med överväldigande folkmyller och liv. Men i det slutna scenrummet försvinner livet, figurerna blir mestadels just figurer i ett dockskåp, schabloner, inte riktiga människor.

Som tur är finns det undantag: Yana Kleyns gestaltning av Mimi är trovärdigt lågmäld, man ser hennes blekhet och känner hennes bräcklighet. Dessutom ger hennes vackra, välbehandlade sopran, på gränsen mellan lyrisk och dramatisk, en utsökt helhetsupplevelse. Tyvärr matchas hon alltför litet av sin Rodolfo, César Gutiérrez. Hans sångkonst är för all del ganska habil men sceniskt räcker han inte till varkenjboheme2 i det hyperromantiska första mötet eller i slutscenens tårdrypande tragik. Susanna Anderssons Musetta är glittrande välsjungen men regissören har dämpat ner hennes utstrålning till ett minimum. Kraft, känsla och mänsklighet förmedlar däremot Waltteri Torikka som Marcello med glänsande välmodulerad baryton och genomtänkt agerande. Och Gabriele Nani gör ett fint porträtt av den genomsympatiske Schaunard.

Den sammanslagna körkonstellationen svarade både sångligt och sceniskt för ett mycket gott arbete. Dirigenten Michael Balke höll lördagens föreställning i ett fast, bra tempo men han hade vissa besvär med att hålla styr på orkestern Copenhagen Phil som visserligen mestadels var fin i klangen men ställvis spelade alltför kraftigt.

När vi kom ut efter föreställningen föll blicken på de överdådiga juldekorationerna på Hotel d’Angleterre med mängder av ljus och vackra figurer. Det var lätt att dra en parallell till vad vi nyss upplevt.

Bilderna: César Gutiérrez och Yana Kleyn som Rodolfo och Mimi på den stora bilden, Jyske Operas kör och den fina scenografin på den lilla. Bilderna är tagna av Kåre Viemose, Den Jyske Opera.

 

Dramatik i dockskåpet

LA BOHÈMEjboheme1

opera av Giacomo Puccini med libretto av Giuseppe Giacosa och Luigi Illica

Dirigent: Michael Balke; regi: Alfonoso Romero Mora; scenografi: Ricardo Sánchez Cuerda; kostym: Gabriela Salaveri; ljus: Ib Asp.

Medverkande: César Gutiérrez, Yana Kleyn, Waltteri Torikka, Gabriele Nani, Simon Duus, Susanna Andersson, Jens Bové, Thomas Christian Sigh, Morten Henning Byrialsen med flera.

Copenhagen Phil, Det Jyske Operas Kor, sångare från Sct. Clemens Drengekor, Det Jyske Musikkonservatoriums Pigekor och Junior EVE.

Gästspel av Det Jyske Opera på Det Kongelige, Gamle scene den 22 november.

Puccinis La bohème utan tidsförflyttningar, moderniseringar och allusioner på nutid. Till det en helt underbar dockskåpsscenografi, välgjorda tidstrogna kostymer och regi som tar tillvara varje uns av romantik och sentimentalitet. Ryktet om Jyske Operas välgjorda uppsättning nådde snabbt Köpenhamn och de två föreställningarna igår och idag på Gamle Scene vid Kongens Nytorv blev direkt slutsålda.

Scenografen Ricardo Sánchez Cuerdas skapelse är med tanke på betingelserna – att den ska användas på turné – smått genial: ett antal huskroppar med typiskt parisiska silhuetter som kan vridas och vändas, vrängas ut och in för att skapa de olika miljöerna. Rökarna stiger ur skorstenarna, det lyser ur fönstren och snön faller som på ett julkort. Den genomtänkta ljussättningen bidrar till att forma bilden av det Paris som egentligen aldrig funnits men som alltid finns i våra illusioner. Och kostymerna är konsekventa mot scenografin: bohemerna är excentriska men hela och rena, ingen fattigdomssjavighet, trasiga skor eller annat som stör illusionens idyll.

Regissören Alfonso Romero Mora följer tyvärr också samma linje. Han skapar lysande masscener med överväldigande folkmyller och liv. Men i det slutna scenrummet försvinner livet, figurerna blir mestadels just figurer i ett dockskåp, schabloner, inte riktiga människor.

Som tur är finns det undantag: Yana Kleyns gestaltning av Mimi är trovärdigt lågmäld, man ser hennes blekhet och känner hennes bräcklighet. Dessutom ger hennes vackra, välbehandlade sopran, på gränsen mellan lyrisk och dramatisk, en utsökt helhetsupplevelse. Tyvärr matchas hon alltför litet av sin Rodolfo, César Gutiérrez. Hans sångkonst är för all del ganska habil men sceniskt räcker han inte till varkenjboheme2 i det hyperromantiska första mötet eller i slutscenens tårdrypande tragik. Susanna Anderssons Musetta är glittrande välsjungen men regissören har dämpat ner hennes utstrålning till ett minimum. Kraft, känsla och mänsklighet förmedlar däremot Waltteri Torikka som Marcello med glänsande välmodulerad baryton och genomtänkt agerande. Och Gabriele Nani gör ett fint porträtt av den genomsympatiske Schaunard.

Den sammanslagna körkonstellationen svarade både sångligt och sceniskt för ett mycket gott arbete. Dirigenten Michael Balke höll lördagens föreställning i ett fast, bra tempo men han hade vissa besvär med att hålla styr på orkestern Copenhagen Phil som visserligen mestadels var fin i klangen men ställvis spelade alltför kraftigt.

När vi kom ut efter föreställningen föll blicken på de överdådiga juldekorationerna på Hotel d’Angleterre med mängder av ljus och vackra figurer. Det var lätt att dra en parallell till vad vi nyss upplevt.

Bilderna: César Gutiérrez och Yana Kleyn som Rodolfo och Mimi på den stora bilden, Jyske Operas kör och den fina scenografin på den lilla. Bilderna är tagna av Kåre Viemose, Den Jyske Opera.

 

Fågel i väntan på julfläsket

coq2

”Fira Mårten Broiler!” Så formulerade sig en av våra vanligaste livsmedelskedjor för åtskilliga år sedan. Budskapet gick ut på att den moderna människan inte skulle syssla med sådana gammaldags barbarier som en Mårtenshelg med svartsoppa och stekt gås. En soppa från burk eller buljongtärning och en kyckling skulle det vara. Då, i den grå forntiden, möttes reklamkampanjen av både mycket löje och arga protester, särskilt i sydligaste Sverige. Stockholmarjävlarna skulle akta sig för att ge sig på de urgamla skånska traditionerna (även om seden med svartsoppa och gås inte är speciellt gammal och dessutom inte särskilt skånsk från början).

Skam den som ger sig. Livsmedelskedjorna har fortsatt att trumma ut budskapet att i stort vilket flygfä som helst går att använda för att fira Mårten och svartsoppa… blääh, det ska man inte äta när det finns så många industritillverkade produkter. Och i år har bransch- och lobbyorganisationen Svensk Fågel lyckats få nyhetsbyrån TT (som tidigare var en högst seriös inrättning med högsta trovärdighetsfaktor men som förvandlats till beställningsmegafon) att kabla ut detta budskap med påföljd att så gott som varenda tidning har publicerat det.

Men strunt i det. Det är absolut inget fel på kyckling, kalkon, myskanka och andra flygande varelser om de fötts upp på rätt sätt, men till att fira Mårten, till det duger de inte. Blank, kryddig svartsoppa och en vacker stekt gås med alla tillbehör det är något mycket speciellt. Får man sedan en äkta skånsk äppelkaka, gjord på riven kavring och syrliga äpplen, helst Belle de Boskoop, och en skål riktig vaniljsås vid sidan av, ja då är matlyckan fullständig. Och en fyllig bourgogne i glaset…

Att här lämna recept på stekt gås eller svartsoppa är meningslöst. De som firar Mårten traditionsenligt har egna recept, mestadels ärvda och sedan förfinade i amatörkockens smak. Och där ska inte en utböling komma med pekpinnar. Men jag tänkte komma med något annat fågelbaserat. Inte till Mårten, kära traditionalister, men väl till en festlig söndagmiddag en kulen höstdag, så här innan julfläsket anfaller. Det är inte svårlagat och kräver inte så mycket tid vid spisen, däremot ska det marinera och puttra, så börja dagen innan det ska ätas.

COQ AU VIN på Lyon-vis

Till och med i våra vanligaste livsmedelsaffärer går det att få tag i stora ungtuppar på mellan 2 ½ och 3 kilo. Stycka en sådan i 12-16 bitar. Gör en marinad på 2 flaskor röd beaujolais (ta den som är billigast), 1 skalad och skivad morot, 1 stor gullök i skivor, 2 tunnskivade vcoq3coq4itlöksklyftor och 20 krossade vitpepparkorn. Lägg i tuppbitarna och ställ svalt över natten.

Bryn fågelbitarna i smör eller fett, gyllenbruna på alla sidor och lägg dem i en stor stekgryta. Pudra med vetemjöl och rör om.

Sila marinaden, ta vara på grönsakerna och bryn dem lätt. Lägg dem i stekgrytan, tillsammans med en bukett på några persiljekvistar, en kvist timjan och ett lagerblad. Salta, häll över marinaden och låt puttra i ungefär två timmar.

Fiska upp fågelbitarna, sila såsen och låt den koka ihop. Smaka av och salta mer om det behövs. Justera simmigheten med maizenaredning.

Förväll 250 gram skalade smålökar och bryn dem sakta tills de är mjuka. Skär 250 gram rökt sidfläsk i små tärningar och koka dem några minuter i vatten. Lägg i lök, sidfläsk och fågeln i såsen. Låt koka ungefär 20 minuter och klipp över persilja.

Servera med färsk pasta och en riktigt bra beaujolais.

Malena Ernman bryter Malmökontrakt

Malena Ernman har av personliga skäl beslutat att ställa in sin medverkan i Luca Francesconis nyskrivna opera Kvartett och därmed säga upp avtalet med Malmö Opera.

Ledningen på Malmö Opera beklagar hennes beslut. Operan Kvartett kommer att spelas som planerat med premiär 25 april 2015 och ersättare blir den internationellt ryktbara mezzosopranen Kirstin Chávez, skriver Malmö Opera i ett pressmeddelande.

 

Hörvärt, mycket hörvärt

Malmö Symfoniorkester; dirigent: Marc Soustrot

Paul Hindemith: Mathis der Maler

Konserthuset den 19 november

”Den vidrigaste förskämningen av tysk musik”. Det tyckte nazisterna med propagandaminister Joseph Goebbels i spetsen om Paul Hindemiths musik och förbjöd uppförandet av operan Mathis der Maler. Nu var det inte bara musiken som retade gallfeber på nazisterna: målaren Matthias Grünevald som operan handlade om kämpade på 1500-talet på folkets sida mot tyrannerna. Dessutom var Hindemith gift med en judinna, han välkomnade judar i sin orkester, hade judiska vänner och vägrade nazisternas påbud att lägga om sin stil.

Men även om Goebbels och hans anhang stoppade uppförandet av operan lyckades de inte förhindra att symfonin med samma namn spelades. Den store dirigenten Wilhelm Furtwängler som inte gav mycket för nazisterna och deras musiksmak uppförde den och den blev naturligtvis fördömd av etablissemanget såsom varande ”olidlig för Tredje riket”. Hindemith lämnade Tyskland och hamnade så småningom i USA och blev amerikansk medborgare.

När man hör symfonin i dag är det svårt att föreställa sig att den kunde beskyllas för att vara ”entartete Musik”. Verket är allvarligt, ställvis nästan strängt, melodiken är sångbar och man anar drag av folkvisa och koral. Hur kan någon reta sig på det?

MSO med chefdirigenten Marc Soustrot har haft både dalar och toppar. Onsdagens framförande vid efter jobbet-konserten var definitivt en av höjdpunkterna på senare tid. Soustrots tolkning var seren, omsorgsfull och musikaliskt hög och orkestern svarade med utsökt klang och precision. Om man skulle vilja invända mot något var det den litet för kraftiga attacken i fortissimopartierna. Men detta är något av Marc Soustrots signatur och den var absolut inte obefogad.

Jag har nu följt Malmö Symfoniorkester i nästan 20 års tid och fortfarande är det lika glädjande när orkestern visar upp den potential som den trots allt besitter.

Hörvärt, mycket hörvärt

Malmö Symfoniorkester; dirigent: Marc Soustrot

Paul Hindemith: Mathis der Maler

Konserthuset den 19 november

”Den vidrigaste förskämningen av tysk musik”. Det tyckte nazisterna med propagandaminister Joseph Goebbels i spetsen om Paul Hindemiths musik och förbjöd uppförandet av operan Mathis der Maler. Nu var det inte bara musiken som retade gallfeber på nazisterna: målaren Matthias Grünevald som operan handlade om kämpade på 1500-talet på folkets sida mot tyrannerna. Dessutom var Hindemith gift med en judinna, han välkomnade judar i sin orkester, hade judiska vänner och vägrade nazisternas påbud att lägga om sin stil.

Men även om Goebbels och hans anhang stoppade uppförandet av operan lyckades de inte förhindra att symfonin med samma namn spelades. Den store dirigenten Wilhelm Furtwängler som inte gav mycket för nazisterna och deras musiksmak uppförde den och den blev naturligtvis fördömd av etablissemanget såsom varande ”olidlig för Tredje riket”. Hindemith lämnade Tyskland och hamnade så småningom i USA och blev amerikansk medborgare.

När man hör symfonin i dag är det svårt att föreställa sig att den kunde beskyllas för att vara ”entartete Musik”. Verket är allvarligt, ställvis nästan strängt, melodiken är sångbar och man anar drag av folkvisa och koral. Hur kan någon reta sig på det?

MSO med chefdirigenten Marc Soustrot har haft både dalar och toppar. Onsdagens framförande vid efter jobbet-konserten var definitivt en av höjdpunkterna på senare tid. Soustrots tolkning var seren, omsorgsfull och musikaliskt hög och orkestern svarade med utsökt klang och precision. Om man skulle vilja invända mot något var det den litet för kraftiga attacken i fortissimopartierna. Men detta är något av Marc Soustrots signatur och den var absolut inte obefogad.

Jag har nu följt Malmö Symfoniorkester i nästan 20 års tid och fortfarande är det lika glädjande när orkestern visar upp den potential som den trots allt besitter.

×