Mozart för nutiden?

Gruppen SeLest med rötterna i Vara Konserthus har gjort en egen version av Mozarts Requiem. På fredagen uppfördes den på Palladium i Malmö.

Versionen har naturligtvis originalet som grundstomme. Till denna har man lagt tre nyskrivna satser och en egen svensk översättning av verkets solopartier samt fotoprojektioner. Musiken framförs med bland annat tre violiner, spelade utan vibrato men med elektronisk ljudförvrängning, viola, cello, olika slagverk, elgitarrer samt flera elektroniska instrument. Vokalpartierna framförs av samtliga i gruppen med välljudande men icke-skolade röster. Originalets polyfoni är i stort eliminerad, harmonierna förenklade och många passager transkriberade för att passa rösterna.

Efter uppförandet hade jag bara en fråga:

VARFÖR?

Konsertsalong eller sällskapsrum?

 

”— Och redan i mitten av första akten ackompanjeras scenens skönsjungande tenor av prasslet från de numera självklara godispåsarna. Tacksamt noterar jag dock att damen framför mig låter mackan ligga kvar i handväskan ända till tredje akten. Men då är hon rejält hungrig och smackar som om hon satt hemma framför tv:n.—”

Så går det till på Kungliga Operan i Stockholm om man ska tro en insändare. Men så illa är det inte i Malmö – än. Åtminstone inte på Malmö Opera och Konserthuset. Biograferna är en annan sak. Där har man sedan länge fått vänja sig vid att biografsalongen av många betraktas som en utvidgning av vardagsrummet, där man prata, äta och dricka obehindrat. Men det är antagligen bara en tidsfråga innan Stockholmsfasonerna sprider sig fullt ut till Malmö.

Därmed är vi inne på kärnfrågan. Hur mycket hyfs har man som åhörare rätt att begära av de andra i auditoriet? Måste man stå ut med småprat, ätande, drickande och folk som tränger sig in i bänkraderna när föreställningen har börjat eller än värre tränger sig ut för att hinna med bussen? Inte alls, anser jag. Det borde vara en självklarhet att man passar tiderna och undertrycker sina behov av att prata, leka med mobiltelefonen och inta födoämnen under pågående föreställning. Inte nog med att det stör upplevelsen hos publiken runt omkring, det stör också utövarna på scen och podium och bidrar till en sämre föreställning.

Malmös pianoprofessor Hans Pålsson har en passus om ett annat publikproblem i sin lilla essäsamling Tankar om musik:

”Hostmaffian är en annan grupp som kan förkorta ett solistliv. Om dessa globala hostningar bottnar i okoncentration, allergi, ovana att uppleva prestationer utanför tv-apparaten vet nog ingen. Men det förekommer att det låter som om konserten hålls i ett sanatorium. — Dock måste man ge den hostande skaran den elogen att de inte stör under kraftfullt och vilt spel utan sparar sina utbrott till mer finstämda och lyriska avsnitt.”

Så upplevs störningarna av en rutinerad interpret. Det finns alltså anledning, inte bara från smittspridningssynpunkt, att hålla sig hemma om man dras med en luftvägsinfektion.

Och sedan den eviga frågan om huruvida det är en dödssynd att applådera mellan satserna eller efter en aria i en opera. Även om jag personligen störs av det, inser jag att ibland kan vara berättigat med en diskret applåd efter en sällsynt briljant prestation. Då är det betydligt värre med de urskiljningslösa stående ovationer som blivit en vana hos Malmöpubliken och än värre sura miner och uppmaningar från bänkgrannarna att resa sig om man förblir sittande efter en medelmåttig afton. Lite kan man väl hålla på traditionerna och stående ovationer är av hävd ett uttryck för prestationer långt utöver det vanliga.

Covent Garden på Malmöbio

De mycket populära direktsändningarna på bio från Met i New York får nu konkurrens av det samarbete SF bio startat med Royal Opera House i London. I måndags var det dags för Giuseppe Verdis opera ”I due Foscari” med Placido Domingo i huvudrollen och en även i övrigt stjärnspäckad ensemble att direkt överföras från London till Filmstaden i Malmö.

Uppsättningen i sig hade premiär i mitten av januari i Wien och är ett samarbetsprojekt mellan Theater an der Wien, Los Angeles Opera, Palau de les Arts Reina Sofia och just Royal Opera. Thaddeus Strassberger regisserar, Kevin Knight är scenograf. Mattie Ullrich har skapat kostymerna och Bruno Poet ljusdesignen. I Londonversionen är Antonio Pappano dirigent.

I due Foscari” måste väl sägas vara en av Verdis mest okända operor. Han fick en beställning från Teatro Argentino i Rom på en opera till höstsäsongen 1844 och hade redan då diskuterat med sin librettist Francesco Maria Piave om att göra en opera på Lord Byrons pjäs ”The two Foscari”. Arbetet gick snabbt och efter endast fyra månader hade operan urpremiär 3 november 1844. Den motsvarade inte publikens förväntningar, mottagandet blev ganska svalt. Trots detta uppfördes den ganska ofta fram till 1875, sedan föll den i glömska. Under senare tid spelades den på Parma-operan 2009 och i Hamburg förra året.

Det ska bli intressant om den här satsningen av de stora och måndagens transmisson som gick till åtskilliga platser i Europa kan väcka liv i intresset för ”I due Foscari”. Men fasen vet. Musikaliskt är den mycket bra och ger utsökta tillfällen att exponera stjärnsångare. Men dramatiskt är den inte mycket att hänga i julgranen: den mest spektakulära dramatiken är överstökad redan när operan börjar och trots regissörens försök att krydda med lite äcklig tortyr och en scen med spektakulärt taskspeleri blir det mest soloarior, duetter och ibland större ensembler där figurerna yttrar sig och agerar enligt standardformuläret. Den enda intressanta blir Dogen själv, Francesco Foscari, som slits mellan plikt och känsla. Och där gör Placido Domingo en helt enastående rolltolkning, en åldrande kraftmänniska, omgiven av illasinnade, som av sin pliktkänsla tvingas att agera mot sina egna känslor. Och hans sång är fortfarande komplett styrka och välljud, man anar en efterklang av den store tenoren i den baryton han nu växlat till.

Också de övriga sångarnas prestationer är rent överväldigande: Maria Agresta som Lucrezia med underbar sopran, Francesco Meli som Jacopo Foscari, italiensk tenor med allt vad en italiensk tenor ska ha inklusive ett superbt höjdläge och Maurizio Muraro som Loredano, intrigmakare med klangrik bas. Välljudet bara sköljer över en, understött och förstärkt av Antonio Pappanis välskötta orkesterstämma.

Scenografin är påkostad och mycket detaljrik men förutom en livfull karnevalsscen känns den ganska gråmurrig och ointressant.

Så som helhet: ”I due Foscari” har sina värden i musiken. Den passar bättre som välgjord ljudupptagning än som fullängdsopera på scen – eller i biofåtölj.

Men konceptet är intressant, speciellt i den form som nu presenterade med en mängd fylligt extramaterial i form av samtal, intervjuer och elegant mellansnack av Stephen Fry. Det fanns till och med möjlighet att twittra med produktionsteamet.

Så även om man inte förmår att blåsa liv i ”I due Foscari” så blir den här biosatsningen ett intressant tillskott för utbudet i bland annat Malmö. Nio föreställningar är inplanerade fram till juli 2015.

Fängslande på Takkelloftet

DNO-Isslottet-6

IS-SLOTTET

opera med musik av Magnar Åm och libretto av Jesper Bræstrup Karlsen efter Tarjei Vesaas roman med samma namn

Inscenering och regi: Daniel Bohr; musikalisk ledning och arrangemang: Frode Andersen; scenografi och projektioner: Marie i Dali; ljus: Michael Breiner.

Medverkande: Tuva Semmingsen, Ingeborg Fangel Mo, Jens Søndergaard, Ruth Wilhelmine Meyer

Takkelloftet på Operaen i Köpenhamn den 21 oktober.

En bittersöt berättelse om ett barns sorg att bli övergivet och den skrämmande upplevelsen av det första närmandet till de vuxnas värld. Naturens obeveklighet, kölden och vildmarkens mystik. Det finns många bottnar i Tarjei Vesaas berättelse, många frågor men få svar. Jesper Bræstrup Karlsens dramatisering fångar upp stämningarna, koncentrerar dem och förstärker dem. Som åskådare till operan Is-slottet kan man själv välja: att bara ta in de medverkandes prestationer, den icke-störande musiken och scenografins och ljusets högklassiga estetik eller att låta hjärnan gå för högtryck för att hitta en djupare förståelse. Båda förhållningssätten fungerar.

Liksom i berättelsen i sig finns det många bottnar i Magnar Åms musik. Stilarna är många: pur atonalitet, slagdängeliknande strofer, melodiska passager, häftiga slagverkseruptioner och många allusioner mot norsk folkmusik. Ställvis porlar den bara förbi, ställvis griper den tag, men den blir aldrig oskön; på något sätt finns det konsekvens i blandningen.

Marie i Dalis scenografi är både enastående vacker och mycket funktionell. Mot en bakgrund av projektioner som i sig skapar en känsla av obeveklig kyla reser den slottet av is, en skrämmande skulptural skönhet. Och Michael Breiners nästan aggressiva ljussättning tillför ytterligare värden.

Regissören Daniel Bohr berättar historien ur flickan Siss perspektiv. Och sopranen Tuva Semmingsen är rent fantastisk, vokalt lysande och sceniskt helt perfekt med agerande och mimik som illusoriskt följer utvecklingen från den lilla oskuldsfulla flickan till den av demoner hemsökta unga kvinnan. Också Ingeborg Fangel Mos skildring av Unn, den övergivna, skadade och undflyende, är en stor prestation. Med sparsmakat agerande och känslofylld mezzo får hon åskådaren att ana ett djupt trauma.

Mot de två flickorna ställs den jordnäre realisten Aslak, framställd av Jens Søndergaard med mycket välsjungen fyllig baryton (trots ursäkt för indisposition) och trubbig välvilja; samt den ogripbara mostern, gestaltad av Ruth Wilhelmine Meyer i en intressant vokalprestation.DNO-Isslottet-8

Is-slottet är ett gästspel på Takkelloftet av Musikteatret Saum och Den Ny Opera. Föreställningen går några dagar till och fördden som är intresserad av att se ny och välgjord opera är det verkligen att rekommendera en tur över Sundet.

Bilderna är tagna av Per Morten Abrahamsen

Superbt, Segerstam!

sibeliussegerstam

En fantastisk tolkning av ett mediokert verk. Det får bli sammanfattningen av Leif Segerstams och Malmö Operaorkesters framförande av Jean Sibelius Symfoni nr 2 i D-dur vid söndagens orkesterkonsert på Malmö Opera.

”Vulgär, slapp och obeskrivligt provinsiell.” Så beskrev den amerikanske kompositören och musikkritikern Virgil Thomson Sibelius andra symfoni. Jag har full förståelse för Thomsons åsikter men verket gjorde trots allt succé vid uruppförandet 1902 och har sedan dess hållit sin popularitet hos publiken och på orkesterrepertoaren. Det måste alltså ha betydligt större kvaliteter än vad Thomson så beskt skriver. Verket är Sibelius avsked till vad som då kallades ”Kalevala-realismen”. Han börjar blanda det tunga arkaiserande tonspråket med en mer personlig lidelsefull stil. Men det är fortfarande mycket färgrikt och blomstrande, ställvis snubblande nära pekoralens rand, långt ifrån återhållsamhet och symfoniska fulländning som han visar i de tre sista symfonierna.

Med Leif Segerstam som chefdirigent har Malmö Operaorkester vuxit till en mycket högklassig orkester; det är en ren fröjd att märka hur lyhörd den är mot sin dirigent och förmår omsätta hans intentioner med en exakt, fyllig och välbalanserad klangbild. Mestadels sitter ju orkestern dold i diket men det finns all anledning att ta tillvara de tillfällen då den visar upp sig i egen glans.

Helt naturligt kan Leif Segerstam sin Sibelius. Han grep sig symfonin an med stor omsorg, extremt noga med dynamiken, lät de yppiga passagerna blomstra men under tuktan; särskilt beundranvärd var hans behandling av dialogen mellan det mörka stråket och träblåset i andra satsen och den skimrande början av den melodiösa tredjesatsen.

Om Leif Seger18stravinsky2-articleInline-v2stams framförande av Sibeliussymfonin var mycket högklassig var det ännu bättre i Igor Stravinskys Symfoni i tre satser. Inträngade, starkt sammanhållen och totalt fri från överdrifter. Kompositionen finns med på min privata topplista; jag har hört den i åtskilliga versioner, både från estrad och som inspelning. Men jag kan inte komma på något bättre framförande än det som Leif Segerstam och Operaorkestern stod i för i söndags. Det var en ren njutning.

Och så den inledande Stravinskykompositionen: Cirkuspolka: för en ung elefant. Välspelad, naturligtvis, elegant och mycket underhållande.

Den här konserten var Malmö Operas bidrag till Music Around-biennalen som fortsätter den här veckan ut.

Romantisk afton i Konserthuset

Pjotr Tjajkovskij var verksam under den musikaliska romantiken; följaktligen bör hans musik spelas enligt romantisk praxis. Men när cellisten Johannes Moser och dirigenten Joana Carneiro vid torsdagens MSO-konsert uppförde Tjajkovskijs Rokokovariationer blev det litet för romantiskt. Tonsättaren hämtade inspiration från Mozart och flertalet interpreter framhåller just de lätta, eleganta dragen i verket. Så icke Moser och Carneiro. Här var det långa legaton och mycket dynamik; ingen lätt flirt i pudrade peruker utan yviga känslosvall och skorstenshatt. Men det är kanske det rätta sättet att tolka verket – vedertagen uppförandepraxis är inte alltid rätt; men i mina öron lät det mycket främmande. Men det gav Johannes Moser möjligheter att fullt ut exponera sin skickliga spel med dess utsökta tonbildning och djupa musikalitet. Han bjöd också som extranummer ett stycke ur en av Bachs cellosviter, ett uppförande som han tillägnade minnet av den nyligen bortgångne Mats Rondin.

Aftonens andra stora verk var Robert Schumanns Symfoni nr 2 i C-dur. Joana Carnieros framförande var troget partituret, musikaliskt rätt, med bra tyngd i yttersatserna, läcker livlighet i scherzot och väl avvägd känslosamhet i adagiot.

Inledningsvis spelades Bränningar av Helena Munktell. Ett stycke naturromantik, skrivet i slutet av 1890-talet. Ett begränsat tema, mycket klanger så gott som obefintlig kontrapunktik. Trots att dirigenten jobbade för hötryck blev det slutliga intrycket bara ett stort jaså.

Underhållningsvåld i Lustiga huset

Denna recension var publicerad på Skånska Dagbladets kultursida 14 oktober

TOSCA

opera av Giacomo Puccini med libretto av Giuseppe Giacosa och Luigi Illica efter Victor Sardous skådespel.Dirigent: Ivan Anguélov; regi: Peter Langdal/ Søren Kjær; scenografi och kostym: Karin Betz; ljus: Jesper Kongshaug; medverkande: Ylva Kihlberg, Niels Jørgen Riis, Johan Reuter, Morten Staugaard, Per Bach Nissen, Bengt-Ola Morgny med flera. Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor, Det Danske Drengekor

Repremiär på Operaen i Köpenhamn 12 oktober

En vulgär, brutal och blodig historia med en av operalitteraturens mest tvättäkta skurkar. Det finns inte många strimmor av ljus i handlingen i Puccinis opera Tosca; det gladaste ögonblicket är när hjältinnan mördar den onde Scarpia. Kritiken rynkade på näsan vid uruppförandet 1900 men publiken älskade den; och sedan dess har den behållit sin plats på operascenerna – i Köpenhamn var söndagens repremiär av Peter Langdals uppsättning från 2006 Det Kongeliges 409:e uppförande av Tosca.

I sin inscenering försöker Peter Langdal, och även Søren Kjær som svarar för den senaste finputsningen, lätta upp det kompakta eländet genom att fokusera på de romantiska känslorna mellan Cavaradossi och Tosca; ställvis blir det nästan lite väl gulligt. Och tyvärr slarvas karaktären Angelotti bort; han är Roms förre konsul, en betydelsefull politisk fånge, ingen tonåring som smitit från polisen. Men han sjungs mycket bra av Morten Staugaard.

Om Angelotti är lös i konturerna gäller raka motsatsen om Johan Reuters gestaltning av Scarpia. Ondskan personifierad, den allra sämsta typen av maktmänniska utan några försonande drag som går över lik, både bildligt och bokstavligt, och dessutom njuter av det. Johan Reuter agerar utan åthävor, lugnt, nästan sparsmakat, och det gör faktiskt figuren ännu mer skrämmande. Sångligt en välljudande baryton med tydlig skärpa men även den en smula återhållen. Vreden och hatet finns där men man mer anar rovdjurets rytande än hör det explicit.

Mot den nattsvarte Scarpia ställs hans offer, konstnären Cavaradossi, ljus, romantisk, ibland nästan naiv med hjärtat utanpå kroppen men även med avsevärd moralisk styrka. Niels Jørgen Riis tar fram sin bästa italienska tenor med smäktande känslor och bravur ända upp i höjden; när han sjöng ”E lucevan le stelle” blev det nog lite fuktigt i ögonvrårna hos en stor del av publiken.

Och så Ylva Kihlberg som Floria Tosca. Glansfull dramatisk sopran, en äkta diva, statuariskt sval i början och sedan explosivt glödande i andra aktens kammarspel mot Scarpia; hatet dominerar men det finns ett svagt spår av fascination för den onde. En mycket fin prestation både sceniskt och sångligt.

Per Bach Nissen som Sakristanen och Bengt-Ola Morgny som Spoletta sjunger sina roller utmärkt men där är inte personregin tillräcklig, Sakristanen kan framställas mer burlesk och Spoletta bör vara mer av hållningslös hejduk. De båda körerna är utmärkta och dirigenten Ivan Anguélov tar väl tillvara det överdådiga partituret med dess musikaliska dramatik och alla klangskiftningar.

Kostymer och rekvisita är typiskt tidstrogna (Tosca är en av de få operor där man på dagen kan datera handlingen, den 18-19 juni 1800) men scenografin kan närmast beskrivas som expressionistisk: väggarna vrider sig, golvet delar sig, höjs och sänks i olika nivåer, ljuset bildar både stickiga strålar och invecklade mönster. En utförlig demonstration av Operaens maskineri men på sina ställen liknar det mer Lustiga huset än en operascen. Men egentligen varför inte – trots den konstnärligt högtstående musiken har Tosca mer gemensamt med underhållningsvåldet i en amerikansk film än med den inträngande person- och känsloskildringen i en opera av Verdi.

Kvällen då allt stämde

DR Symfoniorkestret

Dirigent: Mikhail Tatarnikov; solist: Renaud Capuçon, violin. Musik av Stravinsky, Brahms och Sjostakovitj.

Konserthuset, Malmö 10 oktober

DR Symfoniorkestret, antagligen Nordens bästa symfoniorkester; en dirigent, Mikhail Tatarnikov som klättrat spikrakt mot höjderna; en violinist, Renaud Capuçon, som översköljts av lovord från både kritiker och publik; ett program med säkra kort. Allt var bäddat för en toppenkonsert, förväntningarna var stora. Och för en gångs skull infriades de till fullo.

Eftersom programmet ingick i Music Around-biennalen fanns naturligtvis Stravinsky med i form av ett Divertimento ur musiken till baletten Féns kyss. Mikhail Tatarnikovs framförande var elegant, nyansrikt med en svag, svag aning av romantik. Det senaste var väl inte riktigt enligt Stravinskys avsikter men det gjorde definitivt inte tolkningen sämre. Orkestern svarade honom med en väl vävd klangmatta och fulländad precision.

Publikens ovationer var mer yviga än vanligt efter slutackordet i Johannes Brahms Violinkonsert med Renaud Capuçon som solist. Med all anledning, Capuçon fyllde solistämman med kraft och glöd och med en mycket vacker ton i instrumentet, särskilt fängslande var den långa kadensen i första satsen. Dirigentens behandling av orkesterstämman var ett perfekt exempel på hur man ska spela Brahms, omsorgsfullt och utan egna påfund. Men han kunde kanske ha ha dämpat orkestern en smula, ställvis tvingades solisten ta i ordentligt.

Också kvällens huvudnummer, Symfoni nr 1 i f-moll, skriven av en blott 19-årig Dmitrij Sjostakovitj; ett typiskt ungdomsverk, fyllt av melodier och infall men ändå strängt symfoniskt och konsekvent i formen. Tatarnikovs framförande var utsökt: han både emfaserade detaljerna och höll ett starkt grepp om helheten och orkestern följde hans intentioner fullt ut.

Två gånger Petrusjka

18stravinsky2-articleInline-v2Duo Bjarke Mogensen & Geir Draugsvoll: Petrusjka av Igor Stravinsky och Tango for Two av Jesper Koch; Palladium 9 oktober

Malmö Symfoniorkester och Petri Sångare; dirigent: Marc Soustrot; musik av Igor Stravinsky: Petrusjka, Konsert i Ess-dur ”Dumbarton Oaks”, och Psalsymfonin; Konserthuset 9 oktober

Petrusjka, Stravinskys musik till baletten om de de tre marionetterna: de två rivalerna och den vackra flickan, spelas inte alltför sällan. Men att den framförs samma samma dag i samma stad på två ställen måste ändå vara remarkabelt. I torsdags kunde man höra den på Palladium vid lunchtid med de två accordeonisterna (eller spelade de på det ryska dragspelet bajan, för en icke-kännare är det svårt att veta skillnaden) Geir Draugsvoll och Bjarke Mogensen. Och på kvällen samma dag var det dags för MSO med Marc Soustrot som dirigent att ta sig an verket.

Petrusjka kräver inte stor orkester, från början var verket tänkt som en burlesk för piano och orkester och Stravinsky skrev själv ett arrangemang för solopiano, som för övrigt är bland det mest tekniskt krävande man kan hitta i pianolitteraturen. Den version för två dragspel, om man nu törs använda den benämningen, som Geir Draugsvoll och Bjarke Mogensen framförde var underhållande, mycket intressant och musikaliskt högklassig. Dragharmonikor, av vilket slag det vara månde, är ju ganska övertonsfattiga; detta tillförde faktiskt en oanad skärpa till klangbilden. Och förutom den rent utsökta instrumentbehandlingen tillförde de två en extra dimension med uttrycksfull gestik och mimik; man såg hela historien framför sig. Duon spelade också Jesper Kochs ”Tango for Two”. Virtuost och elegant, men fasen vet om stycket har något större musikaliskt värde.

När Marc Soustrot på kvällen lyfte taktpinnen för Petrusjka hade han och orkestern redan framfört två andra verk av Stravinsky: den lilla Konsert i Ess-dur, ”Dumbarton Oaks” och Psalmsymfonin, den senare tillsammans med Petri Sångare.

Psalmsymfonin är tvivelsutan en av Stravinskys förnämsta kompositioner. Han skrev den 1930 då han lämnat den revolutionära primitivismen och närmade sig neoklassicismen. Orkestreringen är ganska säregen: mörkt stråk, blåsare, slagverk och två pianon.

Marc Soustrots framförande var mycket bra: lagom återhållet, mycket noggrant och med föredömlig klangbalans i orkestern. Till detta Petri Sångare, en kör som har växt i kvalitet var gång man hör den och nu ger ett närmast professionellt intryck.

När det så var dags för Petrusjka hade Marc Soustrot en fulltalig orkester framför sig. Han utnyttjade den till fullo och lade fram en version med mycket kraft, kolorit och dynamik. Tempot var högt och klangen i orkestern mycket fin. Men på något sätt bar inte framförandet ändå. Kanske var det för polerat; man saknade den unge, revolutionäre Stravinsky.

Inte mammas – men ändå

När svensken  får välja blir det husmanskost, står det i en artikel tidningen. Den har hämtats från en undersökning gjord av Sifo och beställd av Viktväktarna. 1023 slumpvis utvalda svenskar har fått svara på frågorna ”Vilka länders matkultur/kök föredrar du?” och ”Vilken husmansrätt gillar du mest?”. I topp hamnade det svenska köket (husmanskost) följt i tur och ordning av italienska, thailändska, grekiska, franska, kinesiska och indiska köket.

köttbullar4Listan börjar   inte oväntat spagetti med köttfärssås, följt av bland annat köttbullar, fiskgratäng, kåldolmar, korv stroganoff, fläskpannkaka och ärtsoppa. Vi ser avtryck från utländska kök men under vägen har anpassningen förvandlat den ursprungliga rätten till något helt annat. Inget ont i det, det kan bli riktiga höjdare, jämför svenska mustiga kåldomar med det ganska mesiga grekiska eller turkiska originalet på vinblad. Men att sätta beteckningen ”stroganoff” på brynta falukorvsbitar i en sås av lök, så kallad matlagningsgrädde och tomatpuré, eller söt tomatketchup, är att häda originalet (som görs med strimlat nöt- eller hästkött, lök, saltgurka, sherry och syrad grädde).

Vad värre är att listan över de mest populära maträtterna är mycket lik den över de mest köpta färdigmaten eller halvfabrikaten. Det måste betyda att mycket av vardagsmaten härstammar från industriköken. Att läsa innehållsförteckningarna på denna typ av föda är ganska deprimerande även om man lär sig att man kan tippa i nästan vad som helst och spetsa det hela med kemikalier.

När jag i sällskap framför mina betänkligheter mot sådan mat möts jag ofta av invändningar som ”du vet inte hur stressigt det är för oss barnfamiljer, matlagningen på kvällen måste gå fort, inte mer än 20 minuter”. Nähä, vad är det som det är så bråttom till så att man är beredd att åsidosätta familjens hälsa? Och dessutom: mycket av den riktiga maten går att förbereda och sedan värma under den tid potatisen kokar (20 minuter). Servera en trevlig grönsallad och en brödbit under väntetiden och låt måltiden samla familjen.

OK, även om maten förbereds kvällen före, så tar den en viss tid, men tiden vid spisen är mestadels inte så lång; sedan ska den stå och puttra. Det går kanske att ta den tiden, offra ett hysteriskt matlagningsprogram på tv och vara sin egen kock.

Jag vurmar för husmanskost, både inhemsk och utländsk (man ska inte tro att näringsriktig, vällagad mat är bara en svensk uppfinning) och kommer att lägga ut lite beskrivningar här på bloggen. Det är riktig mat, lagad från grunden. Med få undantag är den fettsnål, alltid näringsriktig och inte minst ganska billig.

Och för att säga emot allt jag skrivit ovan kommer här ett recept på det svenskaste av all husmanskost: köttbullar. Rätten som blivit en världskändis genom Ikea-varuhusen som har köttbullar på matsedeln i alla sina varuhus.

Mina köttbullar

Recepten på köttbullar är otaliga, så gott som alla intresserade matlagare har sitt eget, ärvt från tidigare generationer eller självsammansatt. Och alla hävdar att deras recept är det bästa.

Mina köttbullar smakar inte som mammas, inte heller som de industritillverkade Mammas. De lämpar sig inte för snabbmatlagning en hetsig vardagskväll, mer som ett projekt en kulen söndagseftermiddag. Traditionellt serverade med kokt potatis, klassisk brunsås och lingonsylt kan de inte heller klassas som modernt näringsriktiga. Lite bättre blir de med stuvade grönsaker eller stuvad kål (gärna savoy- eller spetskål). Men i vart fall är de både mer fettsnåla och nyttiga än pizza. Och blir det några över kan de värmas snabbt i mikron och passas in i en vardagsmiddag.köttbullar1

För att göra dem behövs en köttkvarn.

Börja med att en stor vispskål göra en panad på 30 gram skorpmjöl, en knapp deciliter grädde och ett ägg. Låt den stå och svälla.

Skala och skiva två stora gula lökar och bryn dem ordentligt i lite smör.

Mal i köttkvarn 400 gram nötkött (oxbog, högrev eller grytbitar) 150 gram rimmat sidfläsk utan svål och den brynta löken. Blanda det malda med panaden, krydda med salt, rejält med vitpeppar och en liten nypa socker och arbeta färsen mycket noggrant (enklast i köksmaskin). Smaka av genom att steka en liten klick och justera kryddningen om så behövs. Täck över och låt färsen vila i kylskåp ungefär en halvtimme.

Sedan kommer detköttbullar2 pilliga jobbet: skölj händerna med kallt vatten och trilla köttbullarna, mellan 50 och 60 stycken bör det bli av den här satsen, lägg dem på en stor vattensköljd skärbräda eller på plastfolie på köksbänken.

Stek dem i smör, se till att de blir stekta runt om, skär gärna sönder en köttbulle och se till att de är genomstekta. Lyft dem ur pannan med hjälp av en kökspincett så att inte onödigt stekfett följer med.

×